Det sista jag gjorde innan jag gick hemifrån tidigare idag var att kliva på en gammal tidning, halka till och riva sönder den.
(Inom parentes ska tilläggas att jag obegripligt nog inte trillade omkull. Det hade förstås gjort denna text mycket bättre eftersom jag i fallet säkerligen hade slagit upp ena ögonbrynet och sönder en antik, ovärderlig vas. På akuten hade någon läkare bombis sagt något tokigt och så hade jag smygfotograferat läkarens läskiga öron som säkert påminde om Spocks. Men nu föll jag ju inte.)
Det var bra att tidningen gick sönder, för nu får jag tillfälle att slänga den eftersom inte ens en gammal ekorre som jag sparar på trasiga tidningar. Vilket alltså i förlängningen betyder att den gamla ekorren sparar på allt som inte är trasigt.
Det är en trend-bilaga ur Vecko-Revyn från 1992. På 21 år har nästan ingenting hänt eftersom det handlar om Sylvester Stallone, Bruce Willis, Nicholas Cage och Sarah Jessica Parker. De svenska skådespelarna som nämns stoppas obekymrat in i facket ”brat pack” och jämförs med Matt Dillon och de andra. Och på den urläckra bilden nedan råkar just Matt Dillon inte vara med, men ni fattar.
Björn Kjellman, Gerhard Hobersdorfer och Lina Perned har vi ju hört talas om. Men Per Löfberg och Gloria Tapia? Jodå, en snabbgoogling visar att de fortfarande är skådespelare. Men hur ser tidningssidan ut egentligen? Fullt med svenska flaggor och bilder som inte riktigt matchar varandra … eller är jag bara onödigt petig plötsligt? (Nej, jag är ju varken estet eller lay outare.)
Jag och min djefla man arbetade med lundateknologernas tidning Pålsjö Ängsblad under 1980-talets andra halva, och jag vet att vi mången gång la till en extra triangel, ett snyggt raster och några marginalstreck. Bara för att vi kunde. Vi klippte, klistrade, sprejade klister och gnuggade rubriker.
Det var tider det. Precis som i den numera trasiga Vecko-Revyn.
Men allt har inte förändrats i tidningssidepyntbranschen. Om man tittar på vad som drar åt sig blicken på ett tidningsuppslag, så är det som bekant
- punktlistor
- bildtexter
- faktarutor
- män i linne.
Kan man då kombinera alla dessa blickdragare på ett uppslag i en tidning från 1992? Ptja:
Jomen alltså. Den där bilden på John Turturro måste bildredaktören ha varit synnerligen nöjd med.
Veckorevyn minsann.? Gamla tidningar har jag också drösvis av,
sparade av någon outgrundlig anledning.
Riv sönder en lite, skriv och berätta om innehållet och VIPS! kan du slänga i alla fall den.
Matt Dillons tjata?
Måste ha missat någon del av mediaspråkets utveckling…
Ja, en Star Trek-referens! Hurra! (Fast vulcanöron är väl inte läskiga, men annars så.)
Rob Lowe är underbart läskig som plastikkirurg i Liberacefilmen.
Liberace (Michael Douglas): Can I ever close my eyes again after the operation?
Kirurgen (Lowe): Not entirely…
Det är kul att ha kunnat följa Michael Douglas sedan Kinasyndromet till nu.
En hatt som inte är en hatt utan bara en liten klutt är enligt modernt språkbruk en fascinator.
Jag tycker att hela denna huvudtext är en fascinator, bafatt jag blir lite mörkrädd av hur unga alla som är med i den, är. (Jag försöker med tydlighetskommatering; blev det tydligt?) Folk man har totalglömt blandade med folk som är jähättekända. Och en fascinator är väl egentligen en grej som antyder en annan grej, en som får en att sukta och sucka, fundera och börja söka (vadå glogloooogle?)
(Är det någon som tror att jag kan sluta den här fånkommentaren utan att lägga in lilla sessan Betrices absolut världsrekordhållande fascinator? Nä.)
Hon heter ju BeAtrice. Vart tog det lilla lilla A-et vägen? Ingen som vet, ingen som vet.
Åh, och har du sett den? Jag vill se den.
Men vad i … ”och”, komma, ”har du […]”
Jag försöker sluta korrläsa mina egna små inlägg efter att de redan har gått ut till allmänheten, men nähädå.
Fort, annan och helt annan fråga:
Ninja, jag har undrat en längre tid men aldrig frågat: Hur har det blivit med de där bindemedlen vi fick äran att leka med som bloggtofsar hemma hos Lotten i augusti? Alltså, det jag inte har slutat tänka på är hur många det blev, och kom de iväg, och har du något att berätta?
Ja, och den är förstås inget mästerverk, men riktigt kul att se ändå på grund av skådespelarna och de otroliga kostymerna, där vädrar jag en Oscar. Sedan är det fint att filmen, både den amerikanska och den svenska (Torka aldrig tårar…) har vuxit upp och kan skildra homosexuell kärlek och sex utan att tydligen himlen trillar ner.
Japp, det håller jag med om.
Har du gott om ovärderliga, antika vaser att slå omkull?
Turturro! Oh Brother where art thou?
Ja, i fantasin har jag inte bara vaser utan även guldtackor och muralmålningar!
Eftersom ni OT:ar er, så ska jag också. För nu handlar det på tv om Sveriges match mot Österrike på fredag. Och alla journalister står JÄTTENÄRA och snorar på Elm, Svensson och Källström. Sanna mina ord: på fredag är de förkylda.
Jag sannar dem.
(Skrivet för att understryka att konstruktionen ’sanna mina ord’ är imperativ och borde ha ett sånt där tecken efter sig).
Rob Lowe (som jag 1988 hade på plansch i min garderob eftersom jag inte vågade ha den framme eftersom jag ju faktiskt var vuxen) berättar om sin läskiga roll i Liberacefilmen häääär.
Och här kan man se Rob Lowe i Youngblood, så är jag on topic igen.
John Turturro kan stundom vara något heeelt annat än annars. Som när han spelar bowling. Är jag också on då?
(Jag har faktiskt aldrig sett Youngblood alls.)
Strunta i Youngblood, Annika; fokusera istället på de fyra första säsongerna av Vita Huset (West Wing), där Rob Lowe har en synnerligen sympatisk roll. Här blir han brutalväckt.
Aaah, Sam Seaborn. Jajamensan, där har jag å andra sidan sett’en många många gånger.
Och jag som hatar alla former av väckning (för att jag — tja — hatar att vakna och gå upp, det är det värsta som händer på hela dygnet) känner en nästan smärtsam sympati med honom i just det klippet. Huuuu!
Jag tycker att Annika istället ska fokusera på Michael Palins reseprogram. Otroligt bra resedokumentärserier.
Inte det vanliga glättiga/polerade inslagen i de traditionella
reseprogrammen utan en mer riktigt inblick i de länder
som han besöker.
Dock så ingår inte hans senaste serie i den länkade boxen.
LL99, många av Palins reseserier har jag sett. Fast lite osorterat, sådär, som det blir när man har följt dem — osorterat — när de har gått på teve. Som de flesta har gjort. Med andra ord, jag har sett, men inte alla delar, och inte alltid hela delar av dem jag har sett. (Puh, blev det där läsligt?)
(Samt hoppas jag att jag är en exempelperson här …)
Annika, jag hållet helt med om det där att bli väckt kontra vakna själv. Eller som Kristina Lugn uttryckte det: Det finns de som tror att de ska föras i väg till nödslakt när väckarklockan ringer.
Bloggtofsarna är hittills ett fyrtiotal och har skickats. Mer vet jag inte om deras vidare öden. Finns mycket garn kvar……
Vakna fyra och inte kunna somna om är inte heller så kul.
Idag blev det sovmorgon. Jag ställer
aldrigsällan väckarklockan. Jag kastade alla mina VR, KP (som min mor prenumererat på sedan innan jag var född) och hela upplagan av Djurens Vänner när vi flyttade från Borlänge. Det sörjer jag ibland …”hela upplagan” var ju en överdrift som hette duga! alla nummer menade jag.
Fråga.
Hur är det med detta att titta in i kameran när man fotograferas? I bilderna ovan ser det ut att vara lite olika med det. Några ser lite fjärrskådande och hemliga ut medan andra tar direktkontakt med läsaren genom att fästa blicken i kameran.
För länge sedan, när exponeringen kunde ta en minut eller så, var det kanske lättast att låta alla glo stint in i linsen. Sedan kom en period då kändisar skulle skåda i fjärran och nu är det väl rakt på som gäller igen?
Niklas och andra – finns det någon iakttagbar trend i det fallet? Och har den i så fall växlat? Ungefär som kjollängden, som ju påstås ha åkt upp och ner ett antal gånger. Kanske finns ett samband?
OBS: Viktig forskning!
Och jag som trodde att båset var lika busigt som vanligt. Brazillänken trodde jag gick till något helt annat.
Sen så undrar jag verkligen … alla de där oslängda skorna … är de hela?
Och förutom att linnet blev lite tjatigt, får man skriva såna där dreggelkommentarer på redaktionen nuförtiden?
Alltså män i linne. Jag har aldrig hajat charmen i det. Inte ens på 80-talet.
Nä, män ska ha tshirt eller skjorta. Skjortan kan man slita av i lämpliga lägen! Garanterad snabbstart…
(Ja, vad då? Jag var ung på sextio- och sjuttiotalen och framåt!)
Titt i kameran: När man vill skapa direktkontakt mellan idolen och läsaren. Fjärrskåderi: När läsaren ska beundra honom i lugn och ro.
Uppskattar att och säger ”ska beundra honom”. Känns lite bra.
Jag har kvar massor av Kamratposten nånstans. Antagligen i en av de femtielva kartongerna i källaren, vilket inte är optimalt.
Så Pysseliten har också bott i Borlänge? Där kunde man inte säga KP om man menade Kamratposten, eftersom folk tittade konstigt på en och undrade hur pappersbruket kom in i den konversationen.
Jag har alldeles nyss kommit på en sak om mig själv: jag är extremt förtjust i plötsliga uppvaknanden på film.
Och nu menar jag inte något djupt och dubbelbottnat som stavas insikt, utan uppvaknanden där folk sömndruckna stapplar upp, river omkull saker, ramlar ur sängen, kliver ur våningssängen som vore det en normalsäng och sådant.
Kommer ni på några exempel?
Från verkligheten: En son lyckades en gång i sin barndom dråsa från överslafen (tror sängbotten gav vika) ner till brorsan i sängen under. DET var ett uppvaknande. Båda överlevde utan blodvite.
Nja S VIII G, titta i stillbildskamera har jag ingen koll på utan håller spontant med och. I film däremot är det otroligt hur man som åskådare sugs in i ögonen på någon som tittar in i kameran. Även om personen är långt borta och inte alls har med scenen i övrigt att göra är det nästan omöjligt att inte se det och fastna där istället för det man borde se på. Alla statisters (och skådespelares) första förhållningsregel brukar därför vara att aldrig titta in i kameran.
Och en bra skådis kan, med ansiktet mot kameran, låta blicken glida längs horisonten utan att se in i kameran.
Niklas
Det kan nog vara därifrån jag någon gång för länge sedan fått uppfattningen att man en tid inte skulle titta in i kameran. Någon statist hade tagit med sig kunskapen från en filminspelning och gjort den till en allmän regel. Så kan det mycket väl ha gått till.
För övrigt är det full huggning här nere. Så här var det igår:
Rollförteckning: Forest är en gammal schlagerhjälte som driver/drev en bar i Stes Maries, Collette är tjejen jag hyr en stuga av och Tout-Fou är hennes helvilda hund.
Jag gick över till DE VERKLIGA MÄNNENS SISTA VISTE PÅ JORDEN (Dvs Forests bar. Här gäller samma regler som gällde på sextiotalet. Rökförbud? Tror inte det). Jag höll ett insmickrande tal om Camargue, traditioner och turistinvasion. Det hjälpte inte så mycket. De Verkliga Männen sade sig inte tycka om tyskjävlar. Så jag kunde hålla hur många tal som helst. Eftersom jag förmodades vara tysk.
Jag tog fram passet och förklarade att jag var djupt sårad och att jag inte alls var någon tyskjävel utan en Nordisk Viking. Det tog skruv! Mycket mera än jag vågat tro.
Det blev en lång lunch. Och jag upptogs i De Verkliga Männens krets. Det var som att kliva in i en byggfutt i Norrland och få status som Ockelboägare och tjuvskytt och jag vet inte vad. Jag fick pass med Sveriges, nej Forests vapen och namnteckning, jag fick små fina rosa fjädrar från en Flamant. Sådana fjädrar får man inte hur som helst, de är tjuvskyttarnas hemliga tecken och ungefär i nivå med ett avskuret länsmansöra och förtjänas antingen genom hårt och idogt arbete eller (som i mitt fall) med hjälp av välsmort munläder.
Lunchen blev lång och livfull. Några Pastis att börja med, sedan patéer, korvar och jamboner med bröd och vin. Följda av helstekta dorader . Sedan ost, stekta bananer och bousú (förstärkt kaffe) som avslutning. Lokalen är en tidigare bar. Den fungerar fortfarande som bar, men eftersom DVM har haft behov att ställa ifrån sig diverse bildäck, fågelburar, defekta slipstenar och en massa annan bråte så ser den mera ut som en illa skött loppmarknad numera. Jag är rädd att eftermiddagen inte blev riktigt så produktiv som jag hoppats.
Hur som helst. Inför kvällen hade jag handlat lite ost och bröd som jag hade tänkt äta tillsammans med några trangiakokta ägg. Jag hade glömt att låsa om livsmedlen och när jag började se mig omkring inför kvällsmaten hittade jag inget annat än tomma påsar och papper. Jag misstänkte Tout-Fou och gick över till Collette. Hon bekräftade att Tout-Fou inte hade varit lika intresserad av mat som han brukade vara. Hennes reaktion var lite skrämmande. Hon skulle genast springa ut på stan och skaffa ersättning. Det humoristiska i situationen och det positiva i att Tout-Fou mådde bra vägrade hon inse.
Livet går vidare. Jag fick klara mig utan bröd och ost i går kväll. Vinet brydde sig Tout-Fou inte om. Lite tur ska man ha.
Och idag har jag varit nere i hamnen och petat på en stor jävla hummer som började hota mig med klorna. Inget blodvite, men hummerhussen ansåg att jag måste köpa den eftersom jag förorenat den med mitt finger. Det märks att det är lite trögt när dom måste ta till nära utpressning för att få grejerna sålda.
Finn ett fel.
LupusLupus99: Jag hittar en särskrivning, en missad versal och ett antagande att Sverige är lika med södra Sverige. Något av det som passar?
LL99, kartan är tom så jag får utgå från att SMHI inte släppt sitt väder än idag.
Ha! Dagens plötsliga jätteskratt, PK!
Ja. Den var riktigt bra!
Ja, jag syftade på ”höst sol”. Jag är så petig i vanliga fall eller i alla
fall inte lika petiga som språkpoliserna här inne brukar kunna vara, 😉
men särskrivningar kan till och med jag störa mig på.
Ja, Brid, vi bodde i Borlänge 1994-1998. Först i Ornäs och sedan högst upp i Skräddarbacken, lååångt bort från Kvarnsvedens pappersbruk. Största sorgen är kanske att inget av barnen har kvar sitt dalmål. Tänk att få höra ”Slick du!” och få en liten näve med en glass framkörd i ansiktet!
SG, hälsa Menton om du tittar in där. Min man KG var bartender där ett tag i Jean Savellis (Savelis?) bar i början på sextiotalet. Möjligen, men inte säkert, hette den Royalty. Jean Savelli var korsikan och hans fru hette Marie. Jag tror de kallade KG Jacques. Om det nu stavas så.
Han nämnde Roquebrune (stavn) också, men vad han gjorde där har jag inte en susning om.
@Lotten, a propos uppvaknanden; vad sägs om Bill Murrays alltid lika iskalla dusch i Groundhog Day? Lika plötsligt varje dag 😉
Ja! Det är för övrigt en favoritfilm (som äger rum på min födelsedag).
Vill du att jag tar reda på det? (Kanske bäst att fråga först)
Bartendrar är lite roliga. Antingen blir dom det i jobbet, eller också väljer dom det jobbet på grund av att dom är lite roliga.
Den jag håller på att lära upp nu säger sig vara en bastard med en kinesisk far och en norsk mor. Men ser i övrigt väldigt spansk ut. Och bryter på spanska. Som sagt, dom kan vara lite skojiga.
Roquebrune mitt i smeten låter troligare än lilla bergsbyn Roquebrun. Den har vi bott i närheten av (rätt så) och där tror jag inte att en bartender kunde livnära sig. Inte ens på sextiotalet.
Nej, bartender var KG i Menton. Och han lämnade inte efter sig några schismer, så det är lugnt! Jean Savelli torde vara död sedan många år (liksom KG), men kanske någon minns honom och vet vilken bar som var hans? Om du har lust att fråga runt, vore det jättekul!
Det finns en nutida krog/bar som heter just Royalty, vet inte om det är samma, och om det i så fall var Jean Savellis. De bodde ovanpå lokalen, tror jag. KG hade en tjej i stan också, han var vederbörligen godkänd som hennes pojkvän av familjen. Hon är säkert också borta nu.
Av en KG-släkting fick jag i år en teckning av honom från Menton, den finns här. Det är från den jag fått namnet Royalty.
Han var bra, den där KG. Rörelse i de där studierna.
Han råkade inte vara från Södertälje? I så fall satt vi och pratade en hel del i Gamla Hamnen i Marseille nån gång i början av sextiotalet. Långskott – men vad vet man?
Nä, han var urstockholmare, dvs hans farfar med efternamnet Bodach invandrade mörk och skönlocking någonstans ifrån i mitten av 1800-talet och gjorde sig en förmögenhet på finsprit och tobak (förmögenheten svann dock undan på fyrtiotalet när spritmonopolet infördes). Men hans mamma Mimmi kom visst från Västermanland. Usch, vad fort sådana där kunskaper försvinner! Lockarna har dock via KG vandrat vidare till sönerna.
OT! Jag tror ni vill se det här!
Jag bodde praktiskt taget granne med Kvarnsvedens pappersbruk nästan hela min uppväxt. Föräldrarna bor kvar än. En intressant verkan av att bo så är att man slutar höra brandkåren. Det undermedvetna sorterar undan ljudet som ”falsklarm från bruket” – det inträffade och inträffar så vitt jag vet fortfarande i genomsnitt tre gånger i veckan – och den medvetna delen av en registrerar det inte alls. Det tog några år på annan ort innan jag började höra den igen.
Jag är fortfarande inne på plötsliga uppvaknanden eftersom jag nyss såg Argo (rekommenderas, finns på Netflix i ett par dagar till), där den förtjusande Ben Affleck vaknade sådär charmigt med dregel och rufsigt hår.