För snart fem år sedan skrev jag om gravstenarnas poesi i jakten på min egen fyndiga gravtext. Kanske såg jag livet gå mot sitt slut, kanske hade jag inget annat bloggvirke just den dagen.
Igår morse skrattade jag högt åt en dödsruna som skilde sig lite, lite från alla andra. Fast först en förklaring: läser jag verkligen nekrologer? Jag som är så ung? Nej, det gör jag faktiskt inte – men ibland liksom hoppar de på mig, studsar upp ur familjesidorna och tjoar ”läs hääääääääär” fastän jag är på väg att snabbt bläddra fram sportsidorna. Så då läser jag – lite klädsamt motvilligt.
Men gäsp, vad de flesta är intetsägande och trista; alla sörjs närmast av sina barn (även när barnen har sagt upp bekantskapen med den döda eller strukits ur testamentet p.g.a. osunt leverne eller andra hemskheter) och aldrig av t.ex. sina närmaste grannar. Alla ”hade ett varmt hjärta” och jisses vad alla som dör ”hade nära till skratt”. Alla som dör gamla hade kvar ”glimten i ögat ända till slutet” och ingen gjorde något ont mot någon någonsin.
Förrän igår morse. Först landade blicken på beskrivningen av hur man skriver en runa i SvD:
Just det, ”inriktad på sammanfattande fakta och levnadshistoria”. Det är nog det som begränsar alla skribenter. Åsa Eva Mobergs trista nekrolog hade häromdagen författats av inte färre än sju personer, alla komplett renons på stilistisk finess. Ser ni hur de sju mejlade texten fram och åter och försökte komma överens om lydelsen? (Klicka på bilden om den ser för liten ut.)
Åh, ni tycker att jag har höga krav på sörjande personer? De kanske är förlamade av gråt och ond, bråd död och inte kan bättre? Vem är väl jag att komma här och vilja läsa intressanta runor? Jamen jamen jamen man kan väl försöka?
Jag har i min ägo ”Book of Obituaries” och ska bara dela med mig av en runa. Eller två. Vänta, jag tar bara två inledningar!
”Charles Horace Jones, the South Wales streetcorner poet who has died aged 92, stood beside a lamppost in the High Street at Merthyr Tydfil, Glamorgan, for 45 years with a knuckleduster in his pocket as protection against the Welsh whom his poems had attacked.”
(Knuckleduster är ett knogjärn.)
”The 7thDuke of Montrose, who has died aged 84, was a Rhodesian farmer whose presence in Ian Smith’s rebel government gave it a faint whiff of Ruritanian respectability. A Gaelic-speaking giant of 6 feet 5 inches, of great charm but with opinions noticeably stronger than his executive abilities, Montrose regarded the Beatles, Carnaby Street and long hair as part of a Communist plot to subvert the West.”
Het rätt, man borde skriva hur långa alla är när de dör. I alla fall om de var runt 1,95 meter och kanske har spelat basket någon gång.
Äsch, en till – inledningen och slutet:
”Marie-La-Jolie, who has died at Marseille aged 82, was a celebrated brothel-keeper in that city’s criminal heyday, when the vieux port was a world centre for white-slaving and drug-trafficking. [—] Marseille’s most infamous madam ended her days in a small flat near the waterfront; alone, toothless save for one rotting fang, but content to have outlived nearly all her old associates.”
Och vad var det då jag fastnade för igår? Jo:
Trollkräm! Jag ska be mina överlevande att nämna min famösa köttfärssås, mina knastrande knän och de utstående tänderna. Och att jag tyvärr aldrig blev längre än 1,72 meter lång, vilket menligt påverkade basketspelet eftersom jag dessutom föddes med skralt bollsinne. Nobelpriset kan de få nämna någonstans i slutet.
Jag läste om hur en bokförläggare en gång tog itu med en biografi-författare. Let us agree on that you have lived a fairly un-interesting life…”
Hon var den bästa! Bertie och Jeeves. Oslagbara när man är lite sur eller när man behöver ’gaska upp sig’ (jo, stenåldersuttryck) inför någon tillställning.
Älskade runan över bordellvärdinnan. Gamla hamnen var verkligen ett ställe där man trodde sig förflyttad till Hamburgs ’glada’ kvarter. Och vilken skillnad mot i dag. Finns lite om detta här: http://gke.org/pub/files/Utan%20rum%20i%20Marseille.pdf
Ursäkta Lotten – nu var jag så där odrägligt insatt igen…
Roligt och bra och allt sånt men det är för herreminje inte Åsa Moberg som har dött! Ändra hastigt!
Jag älskar att läsa nekrologer och dödsannonser. Är det något fel med det? Det roligaste är att när en person har två dödsannonser (iofs ganska vanligt i utlandet, men inte i Sverige). Då kan man alltid börja spekulera i oenighet i familjen.
Utländska nekrologer – i varje fall de engelska – har ju en helt annan approach än de svenska. De skrivs ju av ett proffs, och är ofta ganska salta. Det var någon som dog nyligen, som hade överlevt den som skrev merparten av hans nekrolog med fem år.
Jag minns att det vare i Dennis Thatchers nekrolog i the Economist som jag först lärde mig at Mrs T var dement, samt att Dennis T var ganska hård på spriten, och vid ett tillfälle hade mött en tillrättavisning från Mrs T med kommentaren ”My dear. It’s never too early for a gin and tonic”
Sorry Anna, det är ungefär 317:e gången som jag skriver Åsa istället för Eva eller Eva istället för Åsa. Och då inte bara i Mobergska sammanhang. Däremot skriver jag mycket sällan Vilhelm istället för t.ex. Rune.
Tänk, den nekrologen fastnade jag också för.
Hör ni, vi kanske ska förbereda våra egna så att det åtminstone har en chans att bli som vi vill. Om vi nu kvalificerar för en nekrolog.
Någon som har koll på kriterierna?
Att man dött? Räcker det som kriterium?
Harry Schein skrev sin egen. Den var troligen sannfärdig. Men inte direkt smickrande. Så skulle jag vilja ha den.
Var det inte Lars O’Månsson som skojade om att man istället för det vanliga Varför? längst ner i dödsannonserna, kunde ha ett Varför inte?
Bra där! Såg en runa i Nerikes Allehanda i slutet av maj (måste det ha varit) som också var ovanlig. På temat ungefär: ’xx har dött. Hon var som folk är mest. Hon var min syster, vi drog inte alltid jämnt, men ändå.’
Själv är bästa dräng!
Lotten borde väl skriva sin egen nekrolog. Kommentarsfältet (de som överlever henne) får addera superlativen.
Om nekrologen justeras vart femte år kommer Nobelpriset och Basketförbundets förtjänstmedalj i åttonde storleken med.
Sistnämnda utmärkelsen måste kanske uppfinnas först, men den som marknadsför sporten så mycket som Lotten gör borde vara en självklar mottagare.
Jag undrar om SvD och andra drakar godkänner en egenhändigt och i förväg skriven nekrolog på vers?
Vad är det som gör att du och jag läser dödsannonser på samma sätt? Vår mor läser dem med liv och lust och vår far tror jag är rätt ointresserad.
Jag tillåter mig att läsa dödsannonserna ungefär i tio sekunder, inte mer, sedan måste jag bläddra vidare, som om jag av misstag råkade vila blicken där. Jag har liksom känslan av att de ska smitta mig med döden.
Kan det vara vår gemensamma uppfostran och liknande genuppsättning, Orangeluvan? Hur läser Broder Jakob?
Lite osäkert, men det här är väl skrivet av Harry Schein?
http://www.dn.se/ledare/kolumner/nekrologernas-nekrolog
Ja. Alldeles bestämt. Men jag vill minnas att han också hade skrivit en alldeles egen som publicerades efter hans död. Google är vår vän!
Men… har vi inte skrivit nekrologer åt oss själva i denna blogg? Jag har den bestämda känslan!
haha… men, jag tycker trollkräm är gott !! det var det enda jag tyckte om med lingon när jag var liten 🙂
Jag tycker det händer både nu och då att folk blir uppmärksammade med både två och tre annonser.
Jag gillar att läsa nekrologer. Speciellt små tanter som var nr 3 i en syskonskara på 9 i ett litet torp nästan i en by där mamma skötte lagårn och pappa högg i skogen. Sen träffade de maken och bosatte sig på ett annat litet torp och skötte lagårn medan maken högg skog, men de hade inte lika många barn. Men hon har alltid handarbetat och älskat sin trädgård och maken dog -67.
Det var liksom en annan tåga i en sån tant än det är i mig.
På tal om längd och familjesidan. Det noggranna noterandet av de nyföddas längd och vikt har det nu börjat obstrueras mot. För nån månad sen var det några som löpte linan ännu längre: det hade kommit ett litet barn till familjen som var lagomt långt och lagom tungt. Däremot väger storebror Kalle, tre år, x många kg och är y många cm, och likaså skrevs det ut hur långa och tunga föräldrarna är.
F.d.f.: Var liggerMarsielle?
F.d.a: Jag har läst en något mer engagerad nekrolog över Eva Moberg, i DN.
F.d.t.: En bekant till oss dog, långsamt, i cancer och fick ett eftermäle skrivet av en annan bekant till oss, en vän till den döde. Hör här: ”Mot slutet slipade han ner sitt liv till rosor och poesi kryddat med commerce utan filter och Dry martinis.”
Själv träffade jag den döde för första gången när jag hade honom till bordet på en tjusigare smokingmiddag. Hans öppningsreplik kunde ju få vem som helst att trilla av stolen: ”Brukar du ona*era ofta?” I nekrologen står mycket riktigt att ”Det måste ha varit många av hans bordsdamer som tappat aptiten då han inledde konversationen”. Jag var inte den enda som drabbades, alltså.
Den döde beskrevs som ”en kråsnål i Pinnebergarsverige”; fast nu vet väl ingen varken vad kråsnål eller Pinnebergare är …
”Som handledare var han ett föredöme, som vän allt. Vi hade knappt en åsikt gemensamt men vår vänskap bestod intill döden.”
Så slutade nekrologen, vars författare jag också har haft till bordet. Det var inte mycket banalare med hans bordskonversation heller, kan jag tillägga.
(Jag censurerade lite, så vi inte fastnar i något sedlighetsnät.)
Lotten hon var en basketspelare av annorlunda sort
förutom att sakna bollsinne var hon alldeles för kort,
däremot så tilldelas hon naturligtvis förstapris
som basketsveriges i särklass mest foulade språkpolis.
Och om signalerna till andra sidan med lite tur kan nå fram
så lovar vi att sända hennes postuma sommarprogram,
där hon berättar om hur hon levde, om hur hon dog, och med tur också
om det är fint uppe där i himlen och om det finns mögel i någon vrå.
Ojj! Va denna blogg sätter fart på associationerna!
Hur det gick med Pinnebergs har vi nog glömt. Men kråsnålen sitter fortfarande instucken bredvid spegeln. Aldrig använd kan jag försäkra. Gäller nog både spegel och kråsnål. Gula Commerce njöt jag ända tills jag tvärslutade den 13 November 1986. Men Dry Martinis utgör fortfarande min huvudsakliga vätskeförtäring. Det börjar dock bli svårt att få dem numera. Kunnandet dör ut.
Självklart har jag skrivit även om detta. Men det tänker jag inte lägga ut oombedd. Lite hyfs har jag faktiskt. Mycket lite..
Härligt Hakke. Där blev det nog en tår ”i någon vrå”!
Den tar vi, hakke! (Vad synd om jag nu inte dör på länge.)
Marsielle ligger strax norr om Marseillie och öster om Marseille, men det var ju från Marseille hon var. Så tack, Gerbilen, nu är det rättat!
Suvi: Jag tror att det var gravstenar vi skrev åt oss förra gången. Om några år kan vi ägna oss åt dödsannonserna också.
Skogsgurra: Jag ber.
De flesta nekrologer ser ut som folks CV – dödstrista. (Avsedd vits.)
Såg en gång ett utkast till en nekrolog som min chef skrivit över en f.d. medarbetare på firman. Det stod bl.a. att den avlidne var ”rakryggad” och jag fick behärska mej för att inte stryka i texten. Karln hade nämligen i många år ett förhållande till en dam på skrivavdelningen; hon skilde sej för hans skull för han hade lovat att de skulle gifta sej. Han hade inga som helst avsikter i den riktningen; hon stod alltför lågt på den sociala skalan för denne ryggradslöse skit. Det fattade vi alla arbetskamrater som hon grät ut hos, men hon tappade inte hoppet!
Till slut måste nån ha upplyst chefen om den dödes vandel, för i tidningen stod det sen inget om rakryggad.
Jag tror det var biografier vi skrev, men kanske har det skrivits om gravstenar också …
Hakke, så fint!
Upplys nu mig om vad Pinneberg är.
Örjan 29 juni 2011 kl. 16:31: http://www.gke.org/pub/files/Dinosaurien%20och%20drinkarna.pdf
Strax utanför ämnet och på Ven vilar ” de dövstumma systrarna Bengtsson”. Ett yrke som vilket annat? Herrens frid till dem.
idag blir det ett bildinlägg.
Skogsgurra: Kråsnålen blir bra när det drar ihop sej till bloggträff. Då sticker du den i slipsen eller plastrongen eller vad du kör med och så vet vi att det där är Skogsgurra. Mannen Med Kråsnålen. – Kanske går det också att använda den som hattnål, något som redan varit uppe här i bloggen.
Den tyske författaren Hans Fallada skrev ”Hur ska det gå med Pinnebergs?” Boken kom 1932, då det började bli lite konstigt i Tyskland, stor inflation och annat hotande … minst sagt. Pinnebergarna är symbolen för den lilla vanliga familjen som stretar på med sitt lilla vanliga liv i en omvärld där det inte går så bra. Mina föräldrar hade boken i sin bokhylla och titeln lockade mej. Jag trodde nog att det var en deckare, kanske.
Tack.
Kråsnålen tror jag bör kompletteras med bloggtofs.
Finns det någon som ännu har sett en bloggtofs och kan berätta hur den (ska) se/r ut?
Skogsgurra: Tack för länk. Intressant hur Dry Martini tolkades i Tyskland.
Varning ang vidarelänken till Piratensällskapet. Ha god tid på er. Alltför många läsvärda artiklar. Bl.a en om var Piratens stoft egentligen är begravd.
Lotten och Olle. Ni och Skogsgurra verkar gemensamt ha kännt HOB (enl sid 31.)
”stoft är begravt” borde det väl vara.
Vi besöker ju trots allt en språkpolis.
Polare till Hubben!?
Visste väl att ni var alldeles extra. Han räddade mitt liv en gång. På sitt alldeles speciella vis.
@Skogsgurra: Då är även jag dinosaur, fast det passar ju ganska bra.
LL99! Runor! Alltså futharksrunor och inte dödsrunor! Det är nästan det finaste jag vet! (Men jag är inte här. Jag sitter och äter köttfärssås. Återkommer när champagnen tar slut.)
Och så glömde jag berömma Hakkes alster – fantastiskt!
Skogsgurra: Ang HOB. Vet ej, men minns att jag en gång pratat med Lotten och Olle om kopparbunkars påstådda fördel vid äggvitevispning.
Därifrån Olles kommentar- det skulle HOB kunnat bekräfta/dementera.
Därför mitt antagande att de var bekanta med varandra.
Mycket troligt att han yttrat sig om detta. Kopparbunkar leder ju av värme bättre än alla andra material, utom silver. Om man vill ha bra fördelning eller avledning av värme när man vispar äggvita så är alltså silverskålar att föredra. Har man inte tillräckligt stor silverskål så får det bli kopparbunke då.
Nu har jag en misstanke att det kanske inte var just äggvita det handlade om utan kanske majonnäs? Där förekommer en mängd myter och där tror jag att Hubben skulle kunna ha haft bestämda åsikter. Eller inte – just därför att det mesta som sägs i saken är just myter.
Hihi och haha, LL99 lurades att tro att jag i mitt inlägg skulle skriva om forntida runskrift och hämnades genom att skriva ett meddelande med just det.
Mycket julkalendriskt!
Birgitta Hammar var verkligen den bästa. Man kunde köpa en bok bara för att hon hade översatt den.
Och stavade inte Ewa Moberg med w ?
Nej, inte w; var får jag allt ifrån …?
Hon BORDE ha hetat med w, så är det nog, Gerbilen.
Tillägg till 29 juni 2011 kl. 22:58
Jag slarvade nog lite. Hubben skulle inte ha gillat det.
Så här var det tills för bara några år sedan. Diamant leder allra bäst. Efter diamant kommer silver. Så för några år sedan var det alltså diamantskål som gällde vid äggvitevispning (eller om det var majonnäs). Bara om man inte hade tillräckligt stor diamantskål fick man använda silverskål. Eller kopparbunke.
Allt detta harnu ställts på huvudet. Om diamant leder två till fyra gånger bättre än silver så har det nu dykt upp grafen (eller grafén, som det ska uttalas) och det är dubbelt så bra värmeledare som diamant. Kolla om IKEA fått in såna skålar nästa gång!
Jag tror knappast ens en champagnevisp är tillräckligt liten för att vispa äggvita i den största tänkbara diamantskålen. Fast bra lyxfaktor!
Skogsgurra: Vad gäller kopparbunkar (storlek och form som stora wokpannor utan handtag) och äggvitevispning, har jag någonstans läst att kopparjonerna skulle hjälpa till att stablisera fluffet.
Tänkgamla restaurangkök utan elvispar. Att vispa/slå äggvita med ballongvispen till suffleerna måste ha tagit sin tid. Antaligen empiriskt konstaterat, at kopparbunkar var en fördel. Sentida kemisk förklaring ang jonerna.
Slavjobb för unga adepter?
Kopparjoner bör det inte ha varit. Alla kopparkärl som används i samband med mat är förtennta på insidan just för att undvika koppar i maten.
Majonnäsen var också jobbig att röra för hand. Och hit raten var (åtminstone för mig) mellan noll och tio procent.
Självklart har jag en liten utredning även om detta. Men, ängslig att störa som jag är, så lägger jag inte ut den oombedd.
Skogsgurra: Snälla, snälla, snälla, snä-älla!
OK: http://www.gke.org/pub/files/Vissa%20saker%20pratar%20man%20inte%20om.pdf Men berätta inte att jag använder elvisp.
Jag har en gång träffat en gammal dam som hette Runa.
Hette hon Brar i efternamn?
Tack för alla utredningar, Skogsgurra!
Skogsgurra: Text betr kopparbyttor och äggvita.
Verkar inte finnas kvar i restauranggrossisternas sortiment. Kollat hos RIAB och smorgasbord.com. Kanske i cook-shops?
Medveten om att gamla kopparkärl var förtenta på insidan. Men oförtenta används fortfarande.
” För att bevara råvarans färg och smak kokas Äkta Sylt i små satser och i kopparkittel för kortast möjliga koktid. ”
Utdag från Syltakademins hemsida. http://www.aktasylt.se/syltakademien.html
Självklart undrar jag hur man undviker att kopparoxid fälls ut, trots bärens syrlighet. Min gissning- kort koktid är lösningen.
Plus- på marknader. Där kanderas och säljs ibland ”brända mandlar”. Kokta i stora kopparkärl.
Ang majo. Artikel med kompletterande info från Matmolekyler (Lisa Förare Winbladh) http://matmolekyler.taffel.se/tag/vetenskap/
Fler artikar om majo finns på samma blogg.
Boken kommer till hösten. Väntar med spänning.
Oj vad många blå ord det blev. Undrar varför?
PK: Runa
Vart tog den där Runa Brar vägen? Hennes kåserier var ju som inga andra. Jag kan fortfarande sjungläsa hennes bugg-kåseri när jag är på det humöret.
Tack Örjan! det var ju en hel del nyttig information i de där länkarna. Vispa äggvita i oförtennt kopparbunke känns dock tveksamt.Det får bli den gamla femliters silverskålen i fortsättningen också 🙂
Och att den där matmolekyldonnan inte skäms för att hon använder elvisp tycker jag är ett sundhetstecken. Hon förespråkar ju till och med lägsta hastighet och ett verktyg. Verkar mycket vettigt.
Skogsgurra: Kanske silverjoner är än effektivare än kopparjoner? Men skålen klart dyrare. Synd att HUB inte längre är med oss för att kunna ge svar.
Lyssna på P1 fredagkvällar under sommaren 18.03. Matmolekylmadonnan deltar.
Rekommenderar boken Den tekniske kocken, skriven av en livsmedelsprofessor (Per-Olof Hegg) och en kock (Rikard Nilsson, som bl.a varit med och utvecklat mat för rymdfärder, i samarbete med NASA). Allt om skum och gel och varför det blir som det blir när man vispar och blancherar och briljerar i köket. (Förlag: jure.se).
Då rekomenderar jag ”Koka soppa på fysik” på samma tema (tror jag) av Jan Boris Möller och han Lundafysikern som dog på tok för tidigt.
Meeeen ägg och silver är väl vanligtvis inte så lyckat? Jag tänker silversulfid och på svärmödrar med särskilda äggätarskedar tillverkade av något djurs ben.
Gerbilen: ”Den tekniske kocken” läsvärd, men tror att Lisa FörareWinbladh och Malin Söderströms kommande Matmolekyler kommer att bli ännu bättre.
Har redan kunnat läsa delartiklar på bloggen http://matmolekyler.taffel.se/
Kommer, så vitt jag förstått, att finnas i bokhandeln i september, till synnerlig förmånligt pris.
Svar ja- Jag har träffat och gått på matlagningskurser hos Lisa på Matlabbet. Rekommenderas.
PK: Lundafysikern = tidigare av mig och Skogsgurra omnämnda HUB.
Orangeluvan: Du har en viktig poäng där. Men det äv väl svavlet som reagerar med silver, och såvitt jag vet finns detta i äggulan.
Mao vispa ej sockerkakssmeten i gamla silverkarotten. Marängsmeten bör däremot fungera.
hmm.. sa inte madonnan..
Åhå, åhå, jag tänkte på majonnäsen.
Ni som eventuellt ramlar in här och har svårt att hänga med bland donnor, karotter, HUBer, majonnäs och äggvitor: räds inte kommentatorsbåset! Det kan vara helt annorlunda och fullkomligt begripligt en annan dag.
Om någon undrar vad LupusLupus99 skrev med runskrift igår kl. 18:56, så finns nyckeln här. (Jag for med falsk marknadsföring som påstod att detta inlägg skulle handla om runor och LL99 undrar hur det egentligen stod till med stavningen på den där stenristartiden.)
Men jag har en annan fråga, LL99,: satt du och skrev hela meddelandet tecken för tecken eller har du hittat en runöversättarmaskin? (Mycket användbart i så fall.)
Lotten, jag laddade ner teckensitt till Windows härfirån:
http://www.runristare.se/runstensskolan/runfonter/runfonter.html
Jag skrev sedan med latinska tecken i en vanlig ordbehandlare (Open Office Writer). När jag jag var nöjd med texten så markerade jag texten och ändrade till runteckensnitt.
Vet ej om det finns till andra operativsystem.
Orangluvan: Du har helt rätt. Majonnäsrörning i silverskål. Inverterad synergieffekt?
Örjan, nu minns jag ju vad han hette. Tack.
Är HUB, HOB och Hubben samma person?
Ja, med det undantaget att ’HOB’ är något annat.
Hans namn var Hans-Uno Bengtsson. Jag uppskattade honom mycket. Mycket kunnig, underhållande, egensinnig. Han var fysikprofessor i Lund och även på UC Berkley i ett antal år. Skrivit ganska många böcker. ”Fysikens horisonter” är lite tung, men ändå njutbar. Stor kännare av Sherlock Holmes och var nog övertygad att han kanske var Sherlock – eller åtminstone att han lever. Skrev bra holmeshistorier. Jag trodde att jag kommit på honom en gång när han i förbigående nämnde en hygrometer enligt Schwackhöfers princip. Men den finns! Googla. Hubben gillrade små fällor som åtminstone jag gick i ganska ofta. Hygrometern var en.
Omutbar i vissa frågor. Som hur en Dry Martini ska vara skapt – detta räddade mit liv. Vi var också överens om att päronkonjak egentligen bara kunde användas till en sak: Att desinficera fingrarna med. Men det krävdes grundlig tvätt med vatten efteråt.
Tagen av Baskien. Talade baskiska.
Vissa (kanske Pinnebergarna och några till) tyckte att han var jobbig. Visst var han jobbig. Men det tycker jag är en positiv egenskap.
Tack för ordet.
Jag kan också! (Känner mig som i December …)
Rekommendera, alltså, en detektivmatlagningsbok: The Cookbook Decoder or culinary alchemy explained, av Arthur E. Grosser. Han är (var?) kemiprofessor.
En liten skvätt päronkonjak i stark och het choklad kan vara riktigt gott, speciellt när man kommer in i stugvärmen efter en mysig utevinterdag.
Lottens bloggkomentatorsbås är fantastiskt och ”omfångarikt”.
Och vad jag vet glädjs hon över det.
Från nekrologer ,via runkrift, kopparbunkar och äggvita tillbaka till underbara ord.
Tack Skogsgurra för din text om HUB.
Lotten
Jag har redan tidigare påpekat att du kanske skulle moderera en aning. Men när du nu säger “räds inte kommentatorsbåset! Det kan vara helt annorlunda och fullkomligt begripligt en annan dag” så inser jag att din tro på mänskligheten är mycket starkare än jag kunde föreställa mig.
Kanhända kommer en dag då jag inte sätter min fot i båset. Men för närvarande har jag inga såna planer. Och med resten av besättningen som inspirerande samtalspartners så är jag rädd att din förhoppning kommer att infrias väldigt sällan.
HUB han lära känna och beröra vansinnigt många människor i hans allt för korta liv.
Det känns som om vi avlägsnat oss relativt långt från nekrologer, varför jag då passar på att slå ett slag för ”Dining With Sherlock Holmes: A Baker Street Cookbook ”. Den är skriven av Rosenblatt och Sonnenschmidt, vilket dock får den att låta mer som en vetenskaplig avhandling. Finns att köpa på Amazon.
Åter till nekrologerna, så finns det i Johan Hakelius underbara bok ”Döda vita män” ett kapitel om Hugh Massingberd. Hans nekrologer i Daily Telegraph uppfattades på sin tid som något av det mest läsvärda i brittisk press. Han skapade bland annat ett system med kodade begrepp, där ”sällskaplig” betydde full och en blottare beskrevs som varandes ”en kompromisslös direkt kvinnokarl”. Hakelius radar upp fantastiska citat i sin bok. Perfekt läsning, förutom kommentatorsbåset då, i hängmattan i sommar.
Apropå päronkonjak så är det gott med en skvätt i varm kryddad äppelmust också men i övrigt är den knepig. Liksom vaniljvodka och saffransgin.
Måste päronen i päroncognacen vara skördade i cognac? Är det det som skiljer den från annan päronsprit?
Jag kan inte hjälpa att jag får lite chokladzingokänsla.
Men vad var det som blev fel nu då= Här!
Jag känner vagt igen att Zingo fanns med chokladsmak i min barndom, men jag har helt förträngt Zingo Banan. Jag undrar hur jag skulle tolka det om Hugh Massingberd i min nekrolog jämförde mig med en bananzingo. Kort och misslyckad karriär, strax bortglömd och begravd kanske?
Jag tror att båset har den rätta feelingen.
På den tiden (ca 2005) drog en våg av päronkonjak över landet. Jag kanske framstår som olidlig elitist – Hubben var det definitivt – när jag säger att det är onödigt att förstöra god konjak med tillsatser. Och något annat än god konjak ansåg vi inte skulle få finnas (ja, lite diktatoriska tendenser också).
Så päronkonjak, som det ju ändå fanns ganska stora mängder av, måste få en uppgift i livet, och då blev det som desinficeringsmedel för händerna. Vill minnas att det drog en skräck för någon typ av Smittfebran genom landet vid den tiden, så desinficeringsmedel behövdes.
Det är ganska ofta det drar vågor av olika slag genom landet. En gång var det Pesto, en annan gång var det Ruccola och vad det är nu har jag ingen aning om.
Men jisses, det här kommentatorsbåset håller ju på att sprängas av associationsbanor som sprutar åt olika håll!
Återkommer strax med ett nytt bås, hittills helt tomt. Jag skriver om två museer, så ni i kan ju där diskutera … teflonkastruller och liktornar samt älghornens betydelse ur ett historiskt perspektiv?
Men jag köpte en för mej ny sorts Skottsprit på en flygplats häromdagen på väg hem från en liten tripp i Italien. Quarter Cask.
Jag tycker väldigt mycket om det här kommentarsbåset.
Funderar på att sätta sprätt på min egen slutskrift med lite spännande skörlevnad i slutet, vad tror ni? http://3.bp.blogspot.com/-WKohjGmZR6w/Tg_okJGJkMI/AAAAAAAAPVs/DzH1JM5i9gw/s1600/lsd.jpg
Jag med, PGW!