Hoppa till innehåll

Etikett: snö

Skottarn Lotten

  1. Jag skottar, så jag skottar.
  2. Plogbilen plogar – oj, vad den plogar.
  3. Snön, den bara faller.

Så då börjar vi om igen.

Favoritbild i repris.

Kampen mellan mig och snön å ena sidan, och min lilla fjantskyffel och plogbilens jättemonster till plog å andra sidan, är hård. Jag har försökt att springa ut och skotta samtidigt som plogbilen kommer. Jag har även försökt att glatt vinka till föraren. En gång lyckades jag muta honom med en hundring! En annan gång mejades vår brevlåda ner av en oerhört gammal och ångerfull plogbilsbonde som sa att han för all framtid skulle vara snäll mot just vår bilutfart.

Men han var som sagt väldigt gammal.

Inringad: plogbill.

Igår lade jag ut detta konstverk på Facebook för att visa hur duktiga vi hade varit.

Före … och 15 minuter senare.

Men det där var förstås en fis i rymden: där bortom soptunnan finns en infart för postbilen. Och 20 meter bort finns en utfart för vår bil. Och längs tomten finns 100 meter cykelväg som vi inte ansvarar för, men som anonyma brevlådelappsläggare anser att vi ska skotta. Så svetten lackade, musklerna spändes, rygg och knän samt axlar fick sig en rejäl genomkörare. Vi kände oss som kungar – tills plogbilen kom tillbaka, förstås.

På bussen i morse hörde jag två unga män samtala.

– Jag kom inte iväg till gymmet igår.
– Inte?
– Nä, bilen var helt igensnöad.
– Ah. Orka skotta.

Share
35 kommentarer

En måndag mitt i lifvet

Jag har egentligen ingenting att berätta, så då berättar jag allt.

Kära dagbok!

Jag har en ny cykel! Den kostade flera tusen kronor och har dubbdäck!

Dubbar på alla håll och kanter!

Men 15-minuterscykelturen hemifrån till stationen tar prick dubbelt så lång tid nu när det är isknöggel på cykelvägarna.

Och det är en stooor konst att klä på sig eftersom anledningar och orsaker krånglar till det.

1.
Jag skulle åka till Sophiahemmet i Stockholm för att en läkare ska kolla knävlarna. Då har man lämpligtvis på sig kjol för att slippa bli undersökt i bara trosorna, och då måste man ju ha överdragsbrallor eftersom kalasbyxorna värmer som fingervantar vid –10 °C. Man stjäl då Tjugoettåringens kvarlämnade prasselbyxor, som är stora som hus och isolerar som en termos.

2.
Hjälm måste man ha, och då passar inte mössorna med tofs ett endaste dugg. Alla bergmanska mössor har tofs. En mössa som ser ut som en morot har till och med blast. Då snodde jag min djefla mans favoritorienteringsmössa som luktar svettskog.

3.
I min ålder svämmar ögonen över av tårar när det blåser minusgrader på dem. Då måste man införskaffa cykelglasögon, men si de kostar ohemula 400–500 kronor. Jag provade ett par dyra slalomglasögon som någon i huset fick av någon, men som aldrig är använda.De var lika smidiga som sina kusiner slalompjäxorna, så jag tog istället ett par skyddsglasögon. (Ett hem fullt av kemister har naturligtvis skyddsglasögon inköpta på Jula för 19:90.)

Labbskyddsglasögon!

4.
Tyvärr saknar jag ett jack-plagg mellan “lätt och fint som passar en kylig novemberkväll” och ”fetaste dunjackan ever”. Jag tar naturligtvis dunjackan och svettas floder när jag kliver på tåget, hela vägen till Stockholm – och börjar få kallfrossa ungefär i Flemingsberg.

Men ojojojoj vad glad jag är över att kunna cykla! Parkeringsbiljetter, bensinkostnader, bilruteskrap, parkeringsplatsletande – jag slipper det!

Doktorn på Sophiahemmet sa hu och hej och klämde och kände och konstaterade att det inte var dags för kortison, men att jag skulle (JACKPOTT!) få en remiss till både vanlig röntgen (som ser artros) och magnetkamera (som ser menisker).

Så klev jag på tåget hemåt igen, och fastnade fem minuter hemifrån eftersom ett lok hade gåttisöndår och loket som skulle bogsera det trasiga loket var långt borti tjottahejti. Alla passagerare höll humöret uppe, men jag hörde dessa telefonsamtal:

– Nej, jag hinner inte hem innan affärerna i stan stänger, så vi får köpa skridskorna en annan dag.
– Jag hade tid hos er kl 17:30, men jag sitter fast på ett tåg och kommer inte att hinna.
– Kan du hämta barnen? Jag hinner inte fram i tid för att ett lok har gått sönder.
– Jag är hemskt ledsen, men vi måste flytta på mötet. Ja, igen. Japp, tåget. Igen.

Efter 90 minuter satt vi och huttrade med ytterkläderna på. De andra passagerarna sa ”nån fes” och ”det luktar pappersbruk”, men jag var tyst eftersom jag visste att det bara var jag som hade tagit fram och skalat samt ätit upp ett ägg.

Och hur har ni haft det idag?

Uppdatering

Jag måste ju dela med mig av familjens spanjors förehavanden. Hans lag hade ledigt eftersom de lirade två matcher (div 1) under helgen. Pffft, sa Julian och åkte till Bollhuset ändå. Så här hittade jag honom när jag kom dit.

Share
57 kommentarer

Lotten, skottar

Ja, kolla bara:

Lotten, flankerad av skottar. (Från VM-kvalet 2010.)

Här i Eskilstuna har vi en fullkomligt normal vinter med barhuvade tonåringar utomhus och mössklädda ungdomar inomhus. Det är lite för lite snö för mig som är norrbottning, men svinkallt med –13 °C (känns bra mycket kallare eftersom det blåser, särskilt för alla utan mössa).

Bergmanbarn med mössor.

Skåningen som jag är gift med, är ju inte så skottig av sig. Varmt i hjärtat bär vi detta minne. Han kom ut ur duschen – insvept i en handduk – och kom plötsligt på att han skulle skotta flytta lite snö. Och gick bara raka vägen ut och gjorde det. Iklädd handduk.

Från Stockholm berättar lillasyster Orangeluvan att hon jobbar idag hemifrån eftersom det är jättemycket snö på brevlådan.

Kan ju ingen männscha stå ut med det här!

Och i DN skräder man inte orden, bor man i Stockholm ska man inte gå ut över huvud taget!

Och nu måste jag upprepa mig, för det här har jag berättat förut för tusen år sedan.

En sen kväll 1974, när vi – familjen Stenson – var relativt nyinflyttade i vårt nya hus på Midsommarvägen i Luleå, ringde det på vår ytterdörr. Där stod tre bistra män. En man skrapade förläget med sin näbbstövelklädda fot, en annan tvinnade nervöst polisongerna, en tredje försökte få klar sikt genom glasögonen genom att förgäves gnugga dem med lovikkavantar. Min pappa väntade förbryllat på en förklaring till uppvaktningen.

– Eh… hej …?
– Jooh, hrm, sade en av männen, och räckte fram en pappersbunt. Vi grannar har, hrm, vi vet ju att ni kom från Skåne, men. Vi tyck’ du skotta som eljest, hrm… Hrm, vi tyck du för allas skull sku läs’ den här skottinstruktionen. Jooh. Ohaviskottad garageuppfart ser int’ bra ut.

Att pappa är infödd lulebo och att han kunde skotta som en hel karl trots ständiga ryggskott och konstant hösnuva, visste de ju inte. Hans dagars upphov i snö:

Snöbild från 1905: Josef, Sigrid, Berta, Lilly och Aline Olsson. (Lilly är min farmor.)

Uppdatering … för nu är säkerheten i Skottland i fara!

De där två människorna verkar också vara i fara och det där hästmonstret i bakgrunden måste vara orsaken.
Share
97 kommentarer

Sekruttvåren 2017!

Man vaknar. Man ser att det ju är ljust ute fastän det är så tidigt att det kan kallas ”i ottan”. Man blir nöjd. Man vill som Rönnerdahl skutta ur sängen.

– AAAAARRRRGHHHIOOOO för faeeen! vrålar man i nästa sekund när fötterna nuddar golvet som är så isande kallt som det någonsin har varit.

Ronja Rövardotter hade säkert på något sätt kunnat kalla det där morrtjutet ett väldigt positivt vårskrik, men si på det humöret är jag nu inte. Det positiva alltså. Liksom:

– Jajaja. Mina fötter ser pyttesmå ut, men det är bara en synvilla.

Såsom britterna diskuterar vädret, gör även jag det i dessa snövädersdagar. På samma sätt som jag tjoar av snöglädje i december, fnyser, suckar och stånkar jag av snöaversion i april. Jag hötter med näven åt kylan och tassar ut barbent till brevlådan (där det ju inte ligger nåt nuförtiden) som för att lura någon.

Snacka om lock på korgen.

– Far och flyg, förbannade april! säger jag i detta nu … och andas sedan i lönndom på utetermometern eftersom det liksom verkar vara den som styr mitt humör.

Fotnot
Ordet sekrutt har snart tio år på nacken. Just sayin’.

Share
22 kommentarer

Nybrevlådan

Det är inte många som väljer att i några minusgrader och snöfall samt beckmörker installera en ny brevlåda. Det beror på att det är svårt, kallt, blött, opraktiskt och fruktansvärt irriterande.

I förrgår ringde det på dörren och en skamsen – mycket skamsen – plogbilsbonde ringde på dörren och berättade att han hade backat ihjäl vår brevlåda. Han ville betala, han bad om ursäkt och vred förmodligen sina händer i förtvivlan (jag var inte där). När jag tänker efter torkade han säkert bort en tår också – så förlägen var han. (Tror jag. Jag var ju inte där och kunde anteckna orden och ansiktsuttrycken och när jag frågar min djefla man får jag bara manliga hummanden till svar och alls inte en utförlig beskrivning. Skrrnffff.)

gamlabrevl
Hick!

Lådan tejpades ihop och som ett vackert korthus hände den på sniskan under gårdagen medan jag gjorde ditten och datten och köpte en ny av Classe.

Men ack. Ingen upphängnings- eller fastsättningsanordning följde med och i min verkstad är det lika mycket ordning som i mitt huvud – dvs. inte alls. Jag letade mödosamt fram skruvar och muttrar och borrar och bits och tappade dem i snödrivorna som är fulla av hundkiss och sprang in i huset var tionde minut för att värma händerna och släpade varje gång med mig verktygen eftersom folk här stjäl som korpar. Men orienteringslampan satt som en smäck på huvudet och jag kände mig cool och när den förfärligt snuvige spanjoren fick komma ut och knipa med tång eftersom jag har så ont i axeln, visade jag minsann hur en skiftnyckel ska hanteras.

nybrevl
Giv akt!

Om jag ska vara ärlig, ser lådan ut att sitta bättre än den gör. Den hänger egentligen på en skör tråd och måste sättas fast ordentligt innan den endera dagen rycks ur sin dvala. (Tjuvarna läser inte här.)

Fotnot
Egentligen heter det postlåda, inte brevlåda. Den gula heter däremot brevlåda och inte postlåda på samma sätt som att rondell egentligen heter cirkulationsplats. Men idag är jag rebell.

Share
65 kommentarer

Kristänkande

Min djefla man suckar och suckar i ett hörn bakom mig. Jag tänker att han nog läser tidningen och blir arg på än det ena, än det andra, ty så funkar djefla män som kan många konster; de har väldigt mycket att bli ilskna över.

– Nej, det finns inget hopp, säger han och jag hör att han klämmer ihop datorn.

Jag svarar inte eftersom jag inte är förvånad. Dessutom vet jag att det kommer en förklaring snart. Och den kom. I now give you – the bloody husband:

– SMHI har inget annat att erbjuda än snöknarr, stingande luft och järnkyla. Jag säger som Garibaldi 1849: ”Non offro né paga, né quartiere, né provvigioni. Offro fame, sete, marce forzate, battaglie e morte!” Dags för en krisplan för fem månaders snöhelvete! Iväg och köp termo och ylle och fleece innan lagren tar slut. Glöm inte nya skyfflar – det ska räcka till hela familjen!  Fram med sparken och kolla så att veden håller sig torr under huset. Rita upp en karta över trädgården och dra upp en skottningsplan. Var ska vi lägga snön, vilka passager ska vi hålla öppna? Aux armes, citoyens, formez vos bataillons, marchons, marchons! Det finns inget hopp!

Och det är nu den goda hustrun – jag – inte säger rätt sak. Jag är nämligen inte alls bekymrad över kylan och lider inte ett endaste dugg av den. Jag är ju norrbottning gubevars!

– Men äsch, säger jag, det gör väl inget att det är lite kallt i ett par dagar. Luuugn. Det blir nog varmt i april–maj ska du se.

Däremot sattes jag på pottkanten under en lite hektisk timme igår kväll. Vi saknar numera nämligen low-tech-lösningar när de hypertekniska ettorna och nollorna behagar fallera. Dessa besvärligheter sammanföll:

  • Internet försvann i huset.
  • Telefonernas wi-fi slutade i och med det att funka.
  • Tioåringen som nyss var hos en kompis var försvunnen i kylan utan mobiltelefon.
  • Tioåringens kompis är såpass nyflyttad att hennes adress inte står på klasslistan.
  • Vi har ingen karta över just det bostadsområdet eftersom det är alldeles nybyggt.
  • Mobilens gps har inte uppdaterad information om just detta område.
  • Tioåringens kompis var alldeles ensam hemma och visste inte riktigt vart Tioåringen kunde ha tagit vägen sedan hon rusade mot bussen för nästan en timme sedan.
  • Bussarna i just detta nybyggda område går bara en gång i timmen.

Som tur är

  • vevade Trettonåringen igång min mobil med hjälp av 3G medan jag virrade runt i den vilda jakten på internet
  • hade Tioåringen riktigt, riktigt varma kläder från topp till tå
  • funkade internet på den avlägsna plats där den djefla mannen befann sig.

Keep calm and carry on mässade jag medan jag skrapade och skrapade och skrapade den totalt överisade gamla bilen. Utan en susning om vart jag var på väg eller var jag skulle hamna, körde jag sedan med min djefla man hojtandes vägnamn i telefonen som låg i mitt knä.

– Hattranvägen! ropade jag i beckmörkret.
– Ta vänster! ropade den djefla mannen ifrån telefonen.
– Återvändsgränd! ropade jag.
– Oj, kommer du från det hållet, ja då skulle du ha tagit höger!
– Var är busshållplatsen? ropade jag.
– Det beror på var du är! ropade den djefla mannen.
– I korsningen Gäddvägen och Sikvägen!
– Hur hamnade du där? Vänd!
– Jag ser inget! Det finns inga gatlyktor här!
– Men vad bra att bilen har så fin svängradie! ropade min djefla man så att mina trumhinnor fladdrade som en gardin i ljummen sommarbris.
– Ja, det gäller att fokusera på det positiva! Vänta! Jag ser en busshållplats!

Där var Tioåringen – efter en hel timme utomhus i mörkret var hon frusen och ledsen, men vid gott mod ändå. Och det är nu vi skördar frukten av våra förmaningar till barnen. De vet visserligen att de inte ska följa med mystiska människor som bjuder på godis i skåpbilar, men de vet också att man ska ha varma kläder, reflexer, att man ska röra på sig när man fryser och att man ska stå kvar där man är om man är borttappad. Tioåringen tänkte tanken att pulsa genom skogen och snön för att ta sig närmare hemmet. Men så hörde hon min röst i huvudet:

– Stanna kvar där du är om du är borttappad, för då hittar vi dig förr eller senare.

Hej alla mina bloggkommentatorer: är ni inte liksom jag alldeles för säkra på att internet alltid funkar? Har ni en kvar en gammal telefonkatalog eller telefonnumren lagrade på vanligt papper? Har ni kartor tillgängliga? Bensindunk? Spritkök? Mössor och vantar till alla barn?

Det där sista dök upp på förekommen anledning: det är –15 °C ute och på busshållplatsen vid vårt hus ser jag en elvaåring i gympaskor, utan mössa och utan vantar och med halva rumpan bar. Nu ska jag gå ut och fråga om han vill komma in och vänta i vårt vardagsrum istället. Den där gamla mössan som ser ut som en morot vill han säkert låna. Och de gamla blommiga fingervantarna. Ja, det här blir bra.

Share
40 kommentarer

Äppelkriget är över

Eftersom vi tog in de sista äpplena igår, kunde snön äntligen falla inatt. Den hade verkligen stått och stampat i farstun och under en längre tid känt att det var dags att få vila lite. Jag pratade med snön tidigare i veckan och sa att man inte ska lägga sig ner att vila när det – eller man – är snö eftersom man då oftast dör och fryser ihjäl, men inte lyssnade snön inte.

Vad jobbigt det skulle vara om jag fortsatte att skriva sådär som om snön var en avlägsen kusin. För egentligen vill jag ju bara berätta om hur vi fick in äpplena i tid.

Först samlade vi in fåglarnas och de allmänt mosade äpplena.
1. Samla in fåglarnas fruktstund och de allmänt mosade äpplena.
Sedan tömde vi soptunnan på barn.
2. Töm soptunnan på barn.

Vår planerade färd till ett någorlunda närbeläget musteri gick åt pepparn eftersom musteriet stängde i lördags och vi ju inte var där då. Men vad gör väl det när man plötsligt står i köket med ett alldeles eget musteri?

3. Införskaffa maskinpark och personal i 8-10-årsåldern.
3. Införskaffa maskinpark och personal i 8-10-årsåldern.

I detta skede av äppelförädlingen var jag inte med, ska kanske tilläggas. Jag vet inte hur man mustar, jag vet inte om man måste skala och kärna ur och jag vet inte om man kan ta äpplen som har blåmärken (ergo brunmärken), men att ruttna äpplen inte ska med i kvarnen förstår jag.

Frågan är bara om äppelmustarbarnen förstod det, där de i flera timmar stökade omkring utan vuxenhjälp.

4. Räds inte mustens utseende utan kalla den glatt och snabbt bara för ”äckelmust”.
4. Räds inte äppelmustens utseende utan kalla den glatt och snabbt bara för ”delikat äckelmust”.

Det var ett kladdande och slabbande som inte stod långt efter min egen matlagning. Palt, Flygande Jakob eller äppelmust spelar ingen roll: man måste svabba däcket flera gånger dagarna som följer.

5. Använd kaffefiltren som inköptes klorblekta runt år 1987 till att sila slabbet.
5. Använd kaffefiltren som inköptes klorblekta runt år 1987 till att sila slabbet.
6. Förädla tillverkningen genom att skära bort sådant som ser skumt ut.
6. Förbättra tillverkningen genom att skära bort sådant som ser skumt ut.
8. Föreviga allt som ser äckligt ut i köksröran.
7. Föreviga allt som ser äckligt ut i köksröran.
8. Häng upp äppelringar på björntråd kors och tvärs i hela köket tills de är torra och sega.
8. Häng upp äppelringar på björntråd kors och tvärs i hela köket tills de är torra och sega.
9. Beordra ner Åttaåringen i soptunnan för att leta efter en cykelnyckel och ett par solglasögon.
9. Beordra ner Åttaåringen i soptunnan för att leta efter en cykelnyckel och ett par solglasögon.
10. Gör äppelpaj med mandelsås av de sista kilona.
10. Gör äppelpaj med mandelsås av de sista kilona.

Tre ynkliga liter must blev det till slut. I frysen ligger nu äppelklyftor en masse, i källaren står hinkar med i tidningspapper inlindade äpplen och i taket hänger fortfarande äppelringar på tork. Vi kanske hämtar oss till nästa höst, men golvet kommer vi att få gnugga rent från kladd till alla fall julafton.

Det hör ju inte alls hit egentligen, men i Äppelkriget (1971) här nere kan ni höra Hasse Alfredson prata stockholmska och se Gösta Ekman (som vill skapa ett Deutschneyland) nästan gå på pumpen. Det är väldigt lite film och väldigt mycket studentrevy över det hela. Men efter fyra minuter säger Hasse “Han e dö”, och det är roligt.)

Slutligen ska alla veta att Evert Taube skrev Änglamark specifikt för just exakt denna film.

Share
30 kommentarer

Lagerlöf meets Moberg

Någon gång måste ju även jag lägga ut filmer på Youtube. Här kommer därför en rapport från gårdagen. Jag står bakom mobilkameran och lillasyster Orangeluvan kör sparkstötting medan diverse barn njuter av vädret.

Vi överlevde.

_____________
Uppdatering
Jag kanske ska förklara? Jag och mina två yngsta (7 och 10 år) åkte skridskor med Orangeluvans två barn (3 och 6 år). Efter en dryg timme på den inte alls plogade isen (därav snöskyffeln som vi hade med oss), blev det blodsockerdipp och akut kindförfrysning, varför vi gav oss iväg huvudstupa utan att ens försöka knyta upp skridskosnörena.

Den moderna människan (=vi) vet verkligen inte vad det innebär att lida i snöstorm. Vägen hem tog tio minuter.

Share
22 kommentarer

Uppsamlingsheat (uppdat.)

Min lillasyster Orangeluvan och jag diskuterar just nu om det finns några bortkastade år eller något som vi ångrar eller perioder i livet som vi skulle vilja göra om. Men hur vi än försöker, kontrar den andra med något som får oss på bättre tankar.

– Jamen mitt år som arbetslös var verkligen helt bortkastat! säger hon.
– Tsst, du skrev ju jättemånga artiklar som frilans under det året. Annat är det med våra fyra år i Väggarp, örk bara! säger jag.
– Snicksnack, om ni inte hade vantrivts där, hade ni ju inte flyttat hit – till det gula, fula, underbara huset.
– Men … ja. Jo.

De tre senaste dagarna är verkligen inte bortkastade, men kommer förmodligen att hamna i den grå sörjan som numera är mina minnen från förr. Om jag inte bloggar om dem förstås! (Nej, det här ska inte bli en dagbok. Men ett uppsamlingsheat när det gäller flertalet lösa trådar som är oknutna och fritt fladdrande.)

Jag åkte till Kista och höll ett föredrag om sociala medier på en internetmässa. Då berättade jag om SJ och SVT, som sköter sitt twittrande med den äran – men klagade på att SJ har fått för sig att det räcker med att vara närvarande på Twitter mellan 09 och 16 på dagarna.

Åhörarna. Innan jag började prata anade jag inte vem den inringade mannen var eller vad han skulle säga på slutet.

Man kan lugnt säga att företag som sköter sitt twittrande fick gratisreklam, att några bloggare fick sig en mild känga och att jag ifrågasatte viss sorts twitter. När föreläsningen var slut, reste sig mannen i den röda glorian upp och sa att han hade twitterrapporterat allt som jag sa.

– Och så har jag en hälsning från SJ. De funderar nu på att utöka sin närvaro på Twitter!

Wow. Var inte det fruktansvärt coolt?

När jag en lite stund senare skulle ta tåget mot Lund, kom jag att tänka på min försvunna rullväska som är full med ack så saknade böcker. Bagport, som har hand om hittegodset, envisas med att säga att väskan inte är funnen, men jag ger mig inte. Och gick till ”Lost and found” på Centralen.

 Men. Öh. Hittegodsavdelningen var inte full av hittegods utan bara en byggarbetsplats. 
 Jag kikade in bakom det svarta planket. Inte en enda väska! Inte undra på att de inte hittar mina böcker.

Besviken fick jag beskedet att hittegodsavdelningen ska flytta ”någon annanstans” och klev sedan på tåget. Endast två timmar först sent kom jag så fram till Lund. Där var det snö, kallfuktigt och underbart. Lund är underbart. Lund är Lund och min favoritstad, full med mina lundensiska favoritmänniskor.

Domkyrkan i Lund. (Som några lundensare varje år försöker putta omkull när de firar minnet av Jätten Finn.)

Efter välförrättat värv i Lund (återträff med NE-kolleger, Kunskapståget tillsammans med den djefla mannen och ett evighetslångt bankbesök), gav jag mig mot stationen i farinsockersnön som inte på något sätt är kompatibel med rullväskor. Dessutom har just den här rullväskan ett ovalt hjul, som egentligen borde jämna ut dunkandet mot kullerstenen. Jag lät som en baskagge i en plåtfabrik där jag hasade fram.

Kvicksand, liksom.

På tåget hemåt höll jag andan och tummarna och fick faktiskt tåget att hålla tidtabellen. Tyvärr konstaterade jag detta med hög röst till alla andra passagerare, vilket naturligtvis gjorde så att det gick troll i resten av resan.

Tågbytet i Norrköping brände inne eftersom tåget ”var borta”. Ingen visste var det var och ingen tågpersonal kunde ge oss besked trots att de gång på gång ringde hemliga nummer och fick tag på människor som inte heller kunde svara. Plötsligt sa en röst i högtalarna att vårt tåg hade ersatts av bussar som stod på hållplats C1.

Det var runt –10 C° och de flesta var dåligt klädda och oförberedda på 30 minuters utomhusväntan. Jag som var varmt klädd och har erfarenhet av luleväder, frös så att knäskålarna hoppade i höjdled. När den första bussen kom, kastade sig folk fram som hyenor på ett dött lejon. Rafs, krafs, puff, buff och hutter. Uppdatering pga. glömska: Vi skulle ha tagit det bortttappade tåget kl. 12:32. Busschauffören visste redan kl. 11.00 att han skulle köra oss. När jag vid halvtretiden twitterfrågade SJ vad som hade hänt med det försvunna tåget, visste de inte.

Twitterexempel. Och ja just det. Inställt var det ju. Ehum.

 

Den här bussen – som jag inte fick plats på – hann köra i tio minuter innan den krockade. 
Här är min buss, och min arbetsplats under de drygt två timmar som bussen slingrade sig genom snötäckt landskap utan mobil- eller internetvågor.
När jag efter ännu en evighetslång resa kom hem, konstaterade jag att det hade plogats. Det är i och för sig bra. Men jag har ju stukat handen och är den enda starka personen i huset under några dagar. Vad göra?
– Aha, där kommer ett stort fordon, sa jag och älgade över drivor, viftandes med armar och ben samtidigt som jag skrek och pekade på snön. (Vilket ju skulle kunna betyda vad som helst. ”Hjälp mig, jag har tappat bort min hund i snödrivan där.”)
 Vallen som inte längre är där … eftersom jag med en hundring mutade en ängel i traktor.

Så. Har jag glömt något? Jodå: jag har glömt att rapportera om alla mina OS-sittningar – men det kommer. Största skandalen som jag hittills har hittat är nog denna:

 Coachen Bengt-Åke Gustafsson är med och tränar med sina spelare. Utan hjälm, ujujuj. Tror han att han är Guy LaFleur?
Share
5 kommentarer

Det är ju så vackert ute

Just nu, mitt i natten, utomhus.

Det sägs att det ska bli varmare och att snön kanske ska smälta bort så att februari blir så mörk och trist som det någonsin är möjligt. Och eftersom jag har varit så sjuk, så sjuk, har jag sovit bort två dagar och ligger nu mitt i natten klarvaken och frustrerad. Visserligen visar tv inte bara mord i ficklampsljus (CSI) utan även Ebbe Carlsson och Åsa-Nisse, men det är ju sova man ska så här dags.

Så jag gick ut och gick en vända. Och det var helt sagolikt vackert överallt. Nu är jag ju inte den typen som formulerar målande beskrivningar om hur träden har klätt sig till bröllop och hur snöhögarna slumrar i skymningen. Nej, jag kom att tänka på när jag och mina fyra kompisar sov över hos någon av oss och vi alla gick upp mitt i mörka vinternatten för att i –30 °C kasta snöbollar på klasskompisen Mats Pekkaris hus.

Men hur kunde vi komma på något så dumt? Jag har ju varken förr eller senare busat eller sökt spänning via hemfridsbrott. Detta var vad som hände:

Vi tjejer drog på oss täckbyxor och näbbstövlar, sprang några gator bort och lade oss bakom en snödriva med ett gäng nygjorda snöbollar. Dem kastade vi på Mats’ fönster i en halv evighet utan att något hände. Vad vi inte visste, var att han vaknade, blev livrädd, sprang in till sina föräldrar och väckte dem. Hans pappa Börje var en driftig karl, som öppnade fönstret och skrek till oss att han visste vilka vi var och att han skulle ringa till polisen meddetsamma. Vi var däremot bara fem livrädda, frusna tjejer som började pipskrika och i gatlyktornas sken sprang hem till sängarna och madrasserna. Jag skrev ner allt i min dagbok och både tejpade och sydde ihop sidorna.

Nu har jag bara tre problem, nämligen att

  • jag inte kan hitta just den där dagboken just nu i natt
  • det faktiskt är jättesvårt att göra snöbollar i 30-gradig kyla
  • jag brinner av längtan efter att få göra en faktakontroll.

Och när begick ni senast ett brott?

Share
51 kommentarer