Min djefla man suckar och suckar i ett hörn bakom mig. Jag tänker att han nog läser tidningen och blir arg på än det ena, än det andra, ty så funkar djefla män som kan många konster; de har väldigt mycket att bli ilskna över.
– Nej, det finns inget hopp, säger han och jag hör att han klämmer ihop datorn.
Jag svarar inte eftersom jag inte är förvånad. Dessutom vet jag att det kommer en förklaring snart. Och den kom. I now give you – the bloody husband:
– SMHI har inget annat att erbjuda än snöknarr, stingande luft och järnkyla. Jag säger som Garibaldi 1849: ”Non offro né paga, né quartiere, né provvigioni. Offro fame, sete, marce forzate, battaglie e morte!” Dags för en krisplan för fem månaders snöhelvete! Iväg och köp termo och ylle och fleece innan lagren tar slut. Glöm inte nya skyfflar – det ska räcka till hela familjen! Fram med sparken och kolla så att veden håller sig torr under huset. Rita upp en karta över trädgården och dra upp en skottningsplan. Var ska vi lägga snön, vilka passager ska vi hålla öppna? Aux armes, citoyens, formez vos bataillons, marchons, marchons! Det finns inget hopp!
Och det är nu den goda hustrun – jag – inte säger rätt sak. Jag är nämligen inte alls bekymrad över kylan och lider inte ett endaste dugg av den. Jag är ju norrbottning gubevars!
– Men äsch, säger jag, det gör väl inget att det är lite kallt i ett par dagar. Luuugn. Det blir nog varmt i april–maj ska du se.
Däremot sattes jag på pottkanten under en lite hektisk timme igår kväll. Vi saknar numera nämligen low-tech-lösningar när de hypertekniska ettorna och nollorna behagar fallera. Dessa besvärligheter sammanföll:
- Internet försvann i huset.
- Telefonernas wi-fi slutade i och med det att funka.
- Tioåringen som nyss var hos en kompis var försvunnen i kylan utan mobiltelefon.
- Tioåringens kompis är såpass nyflyttad att hennes adress inte står på klasslistan.
- Vi har ingen karta över just det bostadsområdet eftersom det är alldeles nybyggt.
- Mobilens gps har inte uppdaterad information om just detta område.
- Tioåringens kompis var alldeles ensam hemma och visste inte riktigt vart Tioåringen kunde ha tagit vägen sedan hon rusade mot bussen för nästan en timme sedan.
- Bussarna i just detta nybyggda område går bara en gång i timmen.
Som tur är
- vevade Trettonåringen igång min mobil med hjälp av 3G medan jag virrade runt i den vilda jakten på internet
- hade Tioåringen riktigt, riktigt varma kläder från topp till tå
- funkade internet på den avlägsna plats där den djefla mannen befann sig.
Keep calm and carry on mässade jag medan jag skrapade och skrapade och skrapade den totalt överisade gamla bilen. Utan en susning om vart jag var på väg eller var jag skulle hamna, körde jag sedan med min djefla man hojtandes vägnamn i telefonen som låg i mitt knä.
– Hattranvägen! ropade jag i beckmörkret.
– Ta vänster! ropade den djefla mannen ifrån telefonen.
– Återvändsgränd! ropade jag.
– Oj, kommer du från det hållet, ja då skulle du ha tagit höger!
– Var är busshållplatsen? ropade jag.
– Det beror på var du är! ropade den djefla mannen.
– I korsningen Gäddvägen och Sikvägen!
– Hur hamnade du där? Vänd!
– Jag ser inget! Det finns inga gatlyktor här!
– Men vad bra att bilen har så fin svängradie! ropade min djefla man så att mina trumhinnor fladdrade som en gardin i ljummen sommarbris.
– Ja, det gäller att fokusera på det positiva! Vänta! Jag ser en busshållplats!
Där var Tioåringen – efter en hel timme utomhus i mörkret var hon frusen och ledsen, men vid gott mod ändå. Och det är nu vi skördar frukten av våra förmaningar till barnen. De vet visserligen att de inte ska följa med mystiska människor som bjuder på godis i skåpbilar, men de vet också att man ska ha varma kläder, reflexer, att man ska röra på sig när man fryser och att man ska stå kvar där man är om man är borttappad. Tioåringen tänkte tanken att pulsa genom skogen och snön för att ta sig närmare hemmet. Men så hörde hon min röst i huvudet:
– Stanna kvar där du är om du är borttappad, för då hittar vi dig förr eller senare.
Hej alla mina bloggkommentatorer: är ni inte liksom jag alldeles för säkra på att internet alltid funkar? Har ni en kvar en gammal telefonkatalog eller telefonnumren lagrade på vanligt papper? Har ni kartor tillgängliga? Bensindunk? Spritkök? Mössor och vantar till alla barn?
Det där sista dök upp på förekommen anledning: det är –15 °C ute och på busshållplatsen vid vårt hus ser jag en elvaåring i gympaskor, utan mössa och utan vantar och med halva rumpan bar. Nu ska jag gå ut och fråga om han vill komma in och vänta i vårt vardagsrum istället. Den där gamla mössan som ser ut som en morot vill han säkert låna. Och de gamla blommiga fingervantarna. Ja, det här blir bra.
Precis så kändes det när vi skulle hitta till er i somras! Och då bor ni ju inte ens i ett nybyggt område. Måste vara typiskt för E-tuna .
Himla kloka barn ni har, jag är djupt imponerad.
E-tuna är kanske Sveriges Bermudatriangel.
Jag är så välplanerad och krismedveten att det nästan är larvigt. För det mesta har jag både plan B och plan C när jag ska göra något viktigt. Telefonnummer och adress på papper är en självklarhet när jag lämnar mina invanda stigar.
(Inför millenieskiftet var jag ansvarig på jobbet för en liten del av planeringen inför årsskiftet. Då vände vi på alla stenar och sådant sitter kvar i kroppen och medvetandet.)
Att jag vägrar ha på mig mössa är en annan sak, är det kallare än minus 15 ligger den i alla fall i väskan…
OT:
Ska Lotten gå på Orden Magi på torsdag? I så fall kan jag ju använda bloggen som mina stödanteckningar (med en liten papperslapp som reservplan).
Vi har ingenting av det där, men herregud, vi bor ju i lägenhet i staaan. (Då tror man liksom att ingenting kan hända.)
http://www.thinkgeek.com/tshirts-apparel/unisex/popculture/dd38/
né, inte nè
Oooh, tack, Ullah, jag är fnuttblind på andra språk och kopierade och klistrade hej vilt.
Bokfrossaren: Jag skulle faktiskt till Ordens Magi och skulle till och med bloggrapportera simultant om det hele. Men så dök ett jobb upp som inbringar inkomster (jag skulle ha fått betala för att få blogga från Ordens Magi), så då prioriterade jag en föreläsning. Tyvärr! Ordens Magi brukar vara en fantastiskt intressant dag.
Jaha, då får jag väl göra jobbet själv, svarade han uppgivet.
Rackarns att man ska vara för gammal för att bli curlad.
Njä, jag är inte så internettad att jag tappar bort barnen om det försvinner. Så att säga. Däremot blir jag sur enär jag inte kan få min dagliga surf till morgonkaffet.
Jag klämmer också på ungarna ordentligt med kläder, eller snarare, de uppskattar att inte frysa alldeles av sig själva. Har dottern Lykkeli-knut på huvudet som i morse blir det lite värre, men hon har en stor fodrad huva och en långsjal.
Jag har försökt förklara för barna att man ska vara ordentligt klädd. När de var i overallåldern så var det ju inga problem. Men sen när de hållit på att vara tvåsiffrigt gammla ett tag så fallerade det.
Numera får de frysa själva och det säger jag åt dem. Ska de ut på speciella spektakel så kan de få tips.
Min kompis brukade luttrat säga: ”Ta på dig — mamma fryser.” Det är även ord här.
För övrigt verkar DDM och min make ha ungefär samma åsikt om det där med vinter.
Själv går jag mest ut när det är som kallast. För då är det för kallt för hunden att sitta i hundgården på jobbet och då får han stanna hemma. Vilket för med sig att jag tvingas ut på promenad på förmiddagen. Som tur var så var det i alla fall vindstilla idag.
Av någon anledning blir det strömavbrott här i stadens tätort lite då och då. Gärna i höjd med frukost …
Idag hann jag göra morgongröten och ta kaffet från värmeplattan innan det blev mörkt. Andra gånger har det kolliderat väldeliga.
Men då är det bara att hämta fram stormköket ur källaren och koka gröten där.
Typ *suck* *ryck på axlarna* *gör på annat sätt*.
Härom vintern började plötsligt äldste sonen sätta på mössa, halsduk och vantar alldeles självmant. Det visade sig att hans 19-årige basketcoach hade sagt att den som blir förkyld för att han inte har klätt på sig ordentligt, den blir det synd om.
Börjar bli läge för en påminnelse från coachen, har jag sett.
Åh, vad jag minns smällkalla inlandsvintrar i slutet av åttitalet när hela högstadiet sladdade runt i stentvättade jeans, tubsockar och seglarskor. Inte en mössa så långt man såg. Fyjäsikens vad jag frös.
Nu har jag blivit så gammal att jag vägrar att frysa för fåfängans skull, på samma sätt som jag vägrar att ha på mig obekväma skor hur snygga de än är. Jag gör det bara inte. Varför skulle jag? Paris och Milanos modeskapare får gärna tillbringa en vinter här hos mig, så får vi se vad de hittar på efter det.
Tips från coachen, hm låter bekant.
Jag är hur förberedd som helst, särskilt på strömavbrott. Ficklampa med inbyggd radio. Batterier. Gasolkök i reserv. Tappar upp lite vatten direkt om strömmen försvinner. (eftersom trycket i vattenledningarna försvinner efter några timmar och jag bor på tredje våningen) Nästan pinsamt förberedd.
Ah, åttiotal i fjällens skugga. Och så skulle killarna ha t-shirt och och mockajacka. Möjligtvis skinnjacka, men abselut ingen kofta, halsduk eller mössa. Stackars små kräk. Inte fick de hångla mer för det!
Är det bara jag som får mammaångest av att tänka på tioåringen i snön? Du får omedelbart inplantera spårningschip på dina barn!
På min skola skulle man ha jeansjacka eller bylsig tröja i glest syntetgarn — värmer jättebra när polarvindarna kommer susande över Oviksfjällen. Vi tjejer var rädda att våra hårt tuperade och sprejade luggar skulle gå av i kylan. Och inte fick vi hångla mer för det.
Vi gick alltså inte på samma skola, du och jag Luna. Fast jag såg dina släktkort och slår vad om att vi är släkt om man börjar gräva i saken.
Mor:
http://alturl.com/mgf5x
http://alturl.com/s36wp
http://alturl.com/g8pam
Mycket tuffare.
Looking forward. 1 dag kvar.
http://www.youtube.com/watch?v=lEYww7g9_9g
Hihi, Sextonåringen — den där första var bäst.
Örjan: Jag var nyss på mingelparty med Språktidningen, Psykologitidningen och Forskning & Framsteg. Och fick mitt i snittmumsandet frågan:
– Nämen har du tid att vara här? Är det inte 1 december imorrn? Hem och skriv nu!
Tänk att vi minns frysandet i tunna jackor och glesa tröjor och på inga villkor tänker låta barnen av idag genomlida samma sak fastän de är övertygade om att det ligger massa hångel i fryspotten. (Fast i Luleå hade jag nog oftast mössa ändå.)
”Utan snus i trettio dagar, försmäktar vi på denna ö”
Även dom som inte använder internet skulle kanske förr eller senare försmäkta? När e-mailen ska kollas eller räkningarna betalas.
Jag drabbas ytterst sällan av panik. Antagligen fick jag redan som liten lära mig att slappna av och ta det lugnt. ”Det ordnar sig, vi hittar dig om du är vilse”, sa kanske pappa.
Två gånger har jag tappat huvudet. Den ena gången var när läkaren frågade Karlsloken vad han hette när jag just berättat det och jag kom till insikt att det var för att kolla hur illa däran han var. Då blev jag handlingsförlamad. Andra gången var när jag ringt 112 för att det brann i källaren och personen i andra änden av tråden försökte hålla mig kvar i luren när jag hade tre sovande kids att rädda ut ur lägenheten. Då la jag ifrån mig luren, något så oartigt skulle jag aldrig göra annars!
Lugn har jag varit när jag krockat och sedan blivit utskälld av en finsk tant, utrymt ett brinnande dagis, kört 6 mil fel med en kollega som hade ett tåg att passa, klivit på fel tåg, kommit fel dag, fått min 5:e p-bot osv.
Däremot eldar jag upp mig hur lätt som helst över något jag läser i tidningen, hör på radio eller ser på TV! Jäklar i min låda, då kan jag självantända!
Mm, ett sådant stök efter bad och gympa. Hur löste vi egentligen det där med frisyren då? Inte hade man en egen hårblås att ta med till skolan? De där torkmaskinerna som fanns var ju inte riktigt anpassade för stajling vill jag minnas.
Kära Helena, här hittar man ständigt nygamla bekantskaper. Vilket instrument vill du spela i b(l)åsorkestern?
Tackar för länken som ledde till Signmark, Maj Korner! Och tack för dagens lokaltidningsbesvikelse, Cruella. Noterar med glädje att hemregionen är rikligt representerad.
http://www.youtube.com/user/signmarkprod#p/u/13/oUtM8_DOVUI
http://lokaltidningsbesvikelse.blogspot.com/
Jag får nog spela andrafiolen, eller kanske fela. I morgon börjar ju trots allt Julkalendern.
(Nej, jag fattar nästan aldrig nånting men längtar mig ändå alldeles vimmelkantig.)
Jag gissar på Dan Brown. Så, blev jag först nu. Det är visserligen några timmar kvar till 1/12, men redan den gamla Enkelstenen sa ju att tiden är relativ ju.
Jag fick ett glädjeil på väg mot kassorna på Coop nu ikväll.
Nä, inte för att jag skulle få betala …
Men jag såg en adventskalender. Och då längtade jag hiiit imorgon bitti!
Men PK, nu tycker jag faktiskt att du fuskar lite.
Och Lotten, hur gick det med den väntande elvaåringen?
Av inryckningen mot den väntande elvaåringen blev intet. Jag satt ju här och skrev alldeles för länge — jag hann precis rycka åt mig både en morotsmössa och en tomatmössa innan jag såg bussen komma och släppa in stackarn i bussvärmen.
Ni som väntar på kalender till midnatt får vänta till imorrn bitti! Sedan kör vi kanske midnatt varannan dag, i ottan varannan.
*ställer klockan*
Bra, då får man sova varannan natt i december.
Förresten, här i hålan är vinter ett normaltillstånd. Vi behöver inte ens använda kylskåpet, vi ställer bara maten i farstun. Med ett litet element i så att den inte fryser. I farstun alltså, inte i själva maten.
Inte midnatt, nähä. Då kan jag gå och lägga mig nu.
Helena, var glad att du nästan aldrig fattar. Jag fattar aldrig. Och i år har jag t o m, på olika vägar, skaffat på mig 4 böcker på svenska, i olika genrer, för att verkligen förbereda mig. Har knappt läst 1/3 av den första.
Ah, så man får gå och lägga sig nu. Det blir till att tjuvläsa från jobbet. Längtar också lite, och så är det ju damernas sprint imorgon eftermiddag! Med lite tur är nya värmesystemet klart samtidigt så jag får upp innetempen över tretton grader igen och kan sitta still framför teven. Hurra, en sådan bra dag det ska bli! Jag kan nästan förlåta december för att den uschliga månaden har hoppat på mig utan förvarning när det känns som oktober i hjärnkalendern.
Dina, hade du inga böcker tidigare? Och vilka är i så fall de utvalda? Det är ju en rätt intressant fråga, om man i vuxen ålder skulle skaffa fyra stycken och börja från scratch. Vilka skulle det bli då?
PK säger Dan Brown, förstås. Men ni andra?
Helena, jag fattar heller aldrig något, ifjol lyckades jag klippa en direkt utan att ens vara medveten om att jag hade fattat rätt. Frustrerande att inte förstå vad det är man inte förstår.
Intressant fråga Luna! Eftersom jag antar att PK redan valt alla Danne Bruns böcker måste jag ju ta några andra.
Alltså blir det:
Gabriel Garcia Marquez: Hundra år av ensamhet
Sigrid Undset: Kristin Lavransdotter
Väinö Linna: Okänd Soldat
Tarjei Vesaas: Isslottet
I alla fall idag. Imorgon blir det kanske några andra.
Se där, tack för tipsen på vilka böcker jag kan använda. Noooot!
Ingela: Nu på onsdagsmorgonen har vi –21 °C och fick utföra en lustiger dans där vi drog vindjackor av barnen och rotade fram gamla dunjackor från källarvalven.
Luna, jodå jag har drösar med böcker. (Fick mycket armmuskler vid senaste flytten.) Men det är inte så lätt att komma över nytt att läsa på svenska, mest engelska och hebreiska.
En fick jag som present, och så lyckades jag byta två böcker mot tre i den svenska bokklubb som finns i Jerusalem och brukar träffas med några månaders mellanrum.
Sorgesång för Esterly, Milda makter, Predikanten, och något av PA Fogelström (kommer inte ihåg namnet, boken för tillfället är utlånad till syrran) – 4 rätt olika böcker 🙂
Och jag har som sagt bara kommit igenom 1/3 av Milda makter…
Oj, här hade vi bara tio. Den perfekta vintertemperaturen.