Hoppa till innehåll

Etikett: snö

Det är ju så vackert ute

Just nu, mitt i natten, utomhus.

Det sägs att det ska bli varmare och att snön kanske ska smälta bort så att februari blir så mörk och trist som det någonsin är möjligt. Och eftersom jag har varit så sjuk, så sjuk, har jag sovit bort två dagar och ligger nu mitt i natten klarvaken och frustrerad. Visserligen visar tv inte bara mord i ficklampsljus (CSI) utan även Ebbe Carlsson och Åsa-Nisse, men det är ju sova man ska så här dags.

Så jag gick ut och gick en vända. Och det var helt sagolikt vackert överallt. Nu är jag ju inte den typen som formulerar målande beskrivningar om hur träden har klätt sig till bröllop och hur snöhögarna slumrar i skymningen. Nej, jag kom att tänka på när jag och mina fyra kompisar sov över hos någon av oss och vi alla gick upp mitt i mörka vinternatten för att i –30 °C kasta snöbollar på klasskompisen Mats Pekkaris hus.

Men hur kunde vi komma på något så dumt? Jag har ju varken förr eller senare busat eller sökt spänning via hemfridsbrott. Detta var vad som hände:

Vi tjejer drog på oss täckbyxor och näbbstövlar, sprang några gator bort och lade oss bakom en snödriva med ett gäng nygjorda snöbollar. Dem kastade vi på Mats’ fönster i en halv evighet utan att något hände. Vad vi inte visste, var att han vaknade, blev livrädd, sprang in till sina föräldrar och väckte dem. Hans pappa Börje var en driftig karl, som öppnade fönstret och skrek till oss att han visste vilka vi var och att han skulle ringa till polisen meddetsamma. Vi var däremot bara fem livrädda, frusna tjejer som började pipskrika och i gatlyktornas sken sprang hem till sängarna och madrasserna. Jag skrev ner allt i min dagbok och både tejpade och sydde ihop sidorna.

Nu har jag bara tre problem, nämligen att

  • jag inte kan hitta just den där dagboken just nu i natt
  • det faktiskt är jättesvårt att göra snöbollar i 30-gradig kyla
  • jag brinner av längtan efter att få göra en faktakontroll.

Och när begick ni senast ett brott?

Share
51 kommentarer

Bonusblogginlägg: Är detta … Svalbard?

Lucka 22 är fortfarande öppen här nere.

Jag, min djefla man och de fem barnen är i Gryt, som ligger i Östergötland. Det har vi aldrig varit förut – faktum är att vi sedan Sjuttonåringen föddes aldrig någonsin har varit någon annanstans än hemma på julen. Men sedan brann ju huset och nu bor vi i blott tre rum – och även om det var jättemysigt för ett sekel sedan, så har vi andra pretentioner nuförtiden. Vi vill gärna ha stora ytor, myshörn att dra sig undan till och ett gigantiskt kök samt tillgång till internet. (Bio, kvarterspub och Dramaten hade också varit trevligt, men något får man ju försaka.)

När jag för en månad sedan var i Schweiz och föreläste för mina alldeles egna Annaankor (jag får säga så, de fnissar bara åt mig) sa jag något i stil med ”Uhuuu, våra barn har ingenstans att vara på juhuuulen, vad ska vi göööhöööra, uhuuuu, uhuuu” tills de alla kastade julerbjudanden på mig. Jag valde förstås den Anna som hade flest basketspelande barn (bl.a. en Hugo som är tvåochenhalv meter lång!) och hennes hus. En gammal kantorsgård! Tusen tack, Anna!

Så dit åkte vi i två bilar igår. Inne i Norrköping fastnade vi tre gånger bakom moderna bilar som fick motorstopp, och jag tänkte ”måtte våra gamla bilar hålla hela vägen”. (Bad karma?)

Väl framme lämnade Sjuåringen lite mitbringsel/offergåva så att huset ska tycka om oss.

Alltså springer vi nu omkring i ett helt fantastiskt gammalt hus. Men redan efter en kvart blev alla hungriga … fast vi hittade inte maten. Inte i bilarna, inte i kylskåpet, inte i skafferiet och inte heller i farstun. 

För den stod kvar hemma i kylväskan i vår hall i det brända huset.

Men spik i foten, trallala. Vi åt mackor utan pålägg och flingor utan fil och godis utan dåligt samvete. Och i morse satte jag mig i bilen för att köra till Valdemarsvik och köpa andra omgången julmat. Plötsligt blev allt väldigt besvärligt, otrevligt och bökigt. För bilen såg så konstig ut – den bilen som vi igår förärade nya dubbdäck och som vi verkligen har skämt bort som ett sladdbarn på senare tid.

Är du framtung, lille vän?

Båda framdäcken hade punka. Sådant ser man ju nästan bara i kriminalfilmer, så vi började fundera på terrorattentat och sabotage medan vi försiktigt flyttade bilen ett par meter till grannhuset för att få ut den opunkade bilen. Då kom en dam i grannhuset och bad oss att genast flytta bilen. Hm, tänkte vi.

Den närmaste halvtimmen lärde vi oss att man inte alls ska flytta sin punkabil ens en decimeter. Och att nya dubbdäck kan läcka om det blir kallt (say what?). Och att däckförsäljaren nog hade slarvat. Och att ventilerna var dåliga. Och att man inte ska förstöra däck med en sådan där spraylagarflaska om man inte måste. Och att om man har kört på punkadäck så kan de sprängas när man fyller dem igen. Samt att man för 400 kronor per år kan få ett serviceavtal som gör att sådana här händelser inte kostar en enda krona. Hm, tänkte vi.

I Valdemarsvik vidtog en stund senare den vilda jakten på däckpump att låna. Eller bara några tips på vad jag skulle kunna göra. Eller en idé om vem jag skulle kunna prata med för att få upp humöret lite.

Statoil hade en sådan här butiksentré, men bara en trasig pump som de ändå inte brukade låna ut förresten. Hm, tänkte jag.

Efter att ha frågat efter vägen och efter råd samt efter ett försvunnet köpcenter hur många gånger som helst och dessutom börjat frysa och misströsta efter att ha blivit åthutad som varande i vägen inne i mataffären, sa Sjuttonåringen bredvid mig:

– Jag tror att det är så här i Svalbard.

 Svalbard eller Valdemarsvik, det är frågan.

Men plötsligt föll allt på plats. Vi hittade världens bäste östgöte med världens bästa bärgarbil och världens absolut finaste dialekt.

– Wejäl otu, detta. Wäkne mä att dä bli weklamaschon på dette.

Nu inväntar vi snöovädret så att jag äntligen ska få gå ut och skotta. Den djefla mannen är i Valdemarsvik och pratar bilbekymmer med händiga karlar och jag ska iklädd förkläde laga julig spaghetti och köttfärssås.

Tacka mig! Jag har dansat en snödans. Hm, tänker ni.

Jul, jul, ljuvliga jul!

Lucka 22 är fortfarande öppen här nere.

Share
21 kommentarer

Vanligt inlägg: Snöstorm ute, snöstorm i sinne!

Jag har ju ingen dagbok längre – det känns som om jag registrerar det mesta på annat sätt via t.ex. mejl och blogg. Därför måste jag använda denna plats till att tala om att jag idag

  • har konstaterat att någon hade lagt ett fyra sommardäck ovanpå skidorna och snöskyfflarna som jag ville åt för att skotta 100 meter trottoar
  • har åkt runt i snöstorm med en bil som hade sommardäck utan att jag visste om det och inte för mitt liv kunde tro att det var på det viset
  • har en helt annan bil som har fått körförbud eftersom den inte har besiktigats när den skulle
  • har skött allt annat som jag bör och ska.

Hurra!

(Nu skulle man ju kunna tro att detta är skrivet av en bitter männscha som känner sig misslyckad och slarvig. Men så är icke fallet. Det är verkligen väldigt mycket som funkar mitt bland … eh … sådant som inte gör det.)

Jodå, Julkalendern fortsätter som den ska här nedanför.

Share
17 kommentarer

Snöskottningen och jag

Snöröjarinkompetensen breder ut sig som ett snötäcke. Jag har berättat detta förut i ett kåseri, varför några av er kanske känner igen resonemanget. Men det måste blir ett slut på felskottningen i mellersta Sverige!

Jag är alltså uppvuxen i Luleå, Stockholm och Lund. Och när snön kommer i dessa städer, reagerar invånarna på helt skilda sätt.

När snön kommer i Luleå är man sedan länge beredd med termobyxor i hallen och långkalsonger under jeansen. Vinterdäcken sitter på och motorvärmaren är inkopplad. En kvart efter första snöflingans fall, möts alla husägare ute för att flytta snö.

Skottutrustningen består av motorgräsklipparens kusin – den motordrivna snöslungan – samt snöskovel och snöspade av aluminium. Den bästa tekniken att få bort en av plogbilen framskyfflad, stenhårt packad enmetersvall är att med spaden skära ut snökuber, som man sedan välter ner på snöskoveln och drar iväg till tomtgränsen. Snöhögen bör placeras i söder – annars ligger den kvar till i juni.

I Luleå går man utomhus enbart för att man har ett ärende, och går inomhus igen när det är rimfrost i näshåren och lilltårna känns som stortår.

Annat är det i Stockholm. En kvart efter första snöflingan stannar alla pendeltåg. Bussarna får snabbt slagsida av smutsig slask och lerigt grus, och i rulltrapporna springs det värre än någonsin. Om snön mot förmodan inte smälter redan innan den landat, blir alla stockholmare plötsligt friluftsmänniskor och uppsöker första bästa kulle, för att precis som i rulltrappan trängas och jäkta. Skynda, skynda, åk pulka en gång till, om några minuter går bussen eller så stänger dagis eller så är det på något annat sätt för sent!

I Stockholm går man inomhus igen när man har fått in snö i stövelkanten och jeansen är mättade och inte kan ta emot mer väta och man verkligen ångrar att man inte tog med vantarna.

När snön kommer i Lund blir alla varje gång lika förvånade.

– Näe! I år igen! Det var ju snö förra året!

En kvart efter första snöflingan har alla lundabarn stoppats in i galonbyxorna – plagget som bara läggs bort under sommarmånaderna.

I Lund går man inte inomhus igen för att man fryser, man går inte in för att man har blivit blöt – man går in för att meddela att ännu en bil fastnat nere vid Perssons staket nere i svängen eller för att snön helt enkelt har tagit slut.

En såpass vädererfaren kvinna som jag kan nu en gång för alla säga att norrlänningarna som rått skrattar åt sydlänningar som står panikslagna inför snöoväder gör det för att de inte vet bättre. I Luleå faller snön lodrätt ner på lätta fjät. Alla vet vad som gäller för ett par månader framåt; vi skottar, bygger snögrottor, tar på oss rejäla vinterkläder och så är det inte mer med det. De har aldrig sett fykande, vågräta snöstormar eller slaskhögar som plötsligt når en upp till knäna där det nyss var barmark. De vet inte att man söderut egentligen behöver extremt stora hallutrymmen eftersom det under vintermånaderna måste varvas mellan lågskor, vinterkängor och kragstövlar.

En sen kväll när vi var relativt nyinflyttade i Luleå, ringde det på vår ytterdörr och pappa öppnade för tre tre bistra män. En man skrapade förläget med sin näbbstövelklädda fot, en annan tvinnade nervöst polisongerna med is i, en tredje försökte få klar sikt genom glasögonen genom att förgäves gnugga dem med lovikkavantarna. Min pappa väntade förbryllat på en förklaring till uppvaktningen.

– Jooh, hrm, sade en av männen, och räckte fram en pappersbunt. Vi grannar har, hrm, vi tyck’ du skotta som eljest, hrm… hrm, vi tyck du för allas skull sku läs’ den här skottinstruktionen. Jooh. Ohaviskottad garageuppfart ser int’ bra ut.

Den där skottbeskrivningen skulle jag vilja dela ut till plogbilsförarna här i Sörmland. Varför, ack vaaaarför plogas snön inte bort utan läggs i långa trottoarkantssträngar som man ideligen måste kliva i? Ska du gå över gatan vid ett övergångsställe, måste du först kliva i och över en jättehög med plogsnö. Kliva av bussen rakt ner i en snöhög är alla vana vid. Och om vi inte skottar bort snövallarna mitt i natten får vi elaka brev av arga brevbärare som ju inte kan köra över plogbilssträngarna.

Oj. Jag måste ut och skotta.

Share
19 kommentarer

Snögrottor

Plötsligt censurerade någon min blogg. Allt blev bara snövitt. Detta tema kan man ju spinna på, tänkte jag, och presenterar därför: Snögrottan anno 2006.

När jag var liten byggde vi snögrottor i varenda vägkrök, men här i Sörmland brukar snön ju inte ligga längre än att man glatt kan halka på isfläcken där snön nyss låg. I Luleå sov vi till och med över inne i grottorna på renskinn och i dunsovsäck. Mina första och förstås enda cigaretter (Minden) provades i en snögrotta. Om man häller vatten ovanpå, fryser hela grottans utsida till ett stenhårt skal som plogbilarna inte rår på.

När vi i sommar svettas och klagar på den ihållande värmen, eller när vi nästa vinter stönar och stånkar på grund av snömodden som fräter hål i bilar och själar, kan tanken på årets snögrottor vara en tröst.

Snögrottor is the real thing.

Share
8 kommentarer