Jag har egentligen ingenting att berätta, så då berättar jag allt.
Kära dagbok!
Jag har en ny cykel! Den kostade flera tusen kronor och har dubbdäck!
Men 15-minuterscykelturen hemifrån till stationen tar prick dubbelt så lång tid nu när det är isknöggel på cykelvägarna.
Och det är en stooor konst att klä på sig eftersom anledningar och orsaker krånglar till det.
1.
Jag skulle åka till Sophiahemmet i Stockholm för att en läkare ska kolla knävlarna. Då har man lämpligtvis på sig kjol för att slippa bli undersökt i bara trosorna, och då måste man ju ha överdragsbrallor eftersom kalasbyxorna värmer som fingervantar vid –10 °C. Man stjäl då Tjugoettåringens kvarlämnade prasselbyxor, som är stora som hus och isolerar som en termos.
2.
Hjälm måste man ha, och då passar inte mössorna med tofs ett endaste dugg. Alla bergmanska mössor har tofs. En mössa som ser ut som en morot har till och med blast. Då snodde jag min djefla mans favoritorienteringsmössa som luktar svettskog.
3.
I min ålder svämmar ögonen över av tårar när det blåser minusgrader på dem. Då måste man införskaffa cykelglasögon, men si de kostar ohemula 400–500 kronor. Jag provade ett par dyra slalomglasögon som någon i huset fick av någon, men som aldrig är använda.
De var lika smidiga som sina kusiner slalompjäxorna, så jag tog istället ett par skyddsglasögon. (Ett hem fullt av kemister har naturligtvis skyddsglasögon inköpta på Jula för 19:90.)
4.
Tyvärr saknar jag ett jack-plagg mellan ”lätt och fint som passar en kylig novemberkväll” och ”fetaste dunjackan ever”. Jag tar naturligtvis dunjackan och svettas floder när jag kliver på tåget, hela vägen till Stockholm – och börjar få kallfrossa ungefär i Flemingsberg.
Men ojojojoj vad glad jag är över att kunna cykla! Parkeringsbiljetter, bensinkostnader, bilruteskrap, parkeringsplatsletande – jag slipper det!
Doktorn på Sophiahemmet sa hu och hej och klämde och kände och konstaterade att det inte var dags för kortison, men att jag skulle (JACKPOTT!) få en remiss till både vanlig röntgen (som ser artros) och magnetkamera (som ser menisker).
Så klev jag på tåget hemåt igen, och fastnade fem minuter hemifrån eftersom ett lok hade gåttisöndår och loket som skulle bogsera det trasiga loket var långt borti tjottahejti. Alla passagerare höll humöret uppe, men jag hörde dessa telefonsamtal:
– Nej, jag hinner inte hem innan affärerna i stan stänger, så vi får köpa skridskorna en annan dag.
– Jag hade tid hos er kl 17:30, men jag sitter fast på ett tåg och kommer inte att hinna.
– Kan du hämta barnen? Jag hinner inte fram i tid för att ett lok har gått sönder.
– Jag är hemskt ledsen, men vi måste flytta på mötet. Ja, igen. Japp, tåget. Igen.
Efter 90 minuter satt vi och huttrade med ytterkläderna på. De andra passagerarna sa ”nån fes” och ”det luktar pappersbruk”, men jag var tyst eftersom jag visste att det bara var jag som hade tagit fram och skalat samt ätit upp ett ägg.
Och hur har ni haft det idag?
Uppdatering
Jag måste ju dela med mig av familjens spanjors förehavanden. Hans lag hade ledigt eftersom de lirade två matcher (div 1) under helgen. Pffft, sa Julian och åkte till Bollhuset ändå. Så här hittade jag honom när jag kom dit.
Bäst som jag satt på jobbet och skrev, blev plötsligt båda skärmarna svarta. Strömavbrott?, tänkte jag. Men taklampan funkade, och i rummen intill jobbade folk för fullt. Innan jag hunnit tänka så mycket längre började det att lukta lite skumt, och jag fick syn på en rökslinga som steg upp från datorn. Hm, kanske bäst att dra ur sladden.
Sen blev det inte så mycket mer dramatik. Det råkade ligga en dator i teknikerrummet med alla nödvändiga program installerade. Den fick jag låna så länge. Alla filer vi jobbar med ligger på servern, så det är egentligen bara mejlen och chattprogrammet som behöver lite handpåläggning för att funka, och det är inte så bråttom. Och så lyckades jag inte få kontakt med nya datorn hemifrån, så jag kunde inte jobba ikväll. Men det kanske var lika bra.
Hur har resten haft det idag?
Jotack, snörvlat och hostat på kontoret, förbrukat ca en halv torkyrulle på näsan samt smittat omgivningen. Fast det var dom som smittade mig först, sådäså.
Handbollen kan vi ju prata tyst om.
Jag vaknade av mig själv kl 06:06 och kom på att jag skulle beskåda den röda månen.
Eftersom täckbyxorna ligger i bilen (nödutrustning) så fick jag låna makens fiskeoverall att dra utanpå nattlinnet och långkalsongerna som jag hade hunnit få på mig.
När vi konstaterat att det inte var något att ooooha eller aaaaha för utan bara var en liten röd måne långt borta så gick vi in, klädde av oss och sov vidare.
Sen sov jag till över tio (ledig dag), åt frukost, stickade, åt lunch, stickade, åt middag, stickade, gick ut med hunden och stickade lite till.
Dessutom lyssnat lite på poddar, pratat telefon och spelat candy crush.
Och tvättat för att hunden skvimpade ut mitt kaffe på den vita duken, och därför gjort något mer ärende i tvättstugan.
Har jag klippt i min Riddarikofta? Näpp!
Städat! Jag dammar och Lille M dammsuger. I dag borstade jag dessutom alla stoppade möbler, torkade av alla textillampskärmar med en grov, torr frottétvättlapp och tejpade bort små skumma fnas från stora tevefåtöljen medelst bred superklibbig tejp. Samt torkade rent längs väggarna i badrum och gästtoalett med en gammal hoprullad kasserad herrstrumpa. (Dammsugarn kommer inte åt.) Gjorde misslyckad men god omelett till lunch och värmde upp efterbliven pastagratäng till middag. Däremellan artighetsläste jag dålig engelsk deckare som rekommenderats av yngre släkting.
Pssst, jag fyllde på inlägget med två minifilmer också!
Eftersom jag byggde en bonbonjär i helgen bygger jag idag ett kakfat. Något måste man ju göra!
Precis som att Ökenråttan artighetsläste en bok, artighetstittade jag på en film på Netflix. Den var så kass att även jag började städa medan den fortsatte att blärka dumma repliker och tjoffa idiotiska pangar.
Sov länge, drömde roligt, struntade i blodmånen. Insåg att nätet ändå kommer att svämma av bilder och det gjorde det. Fick te på sängen av yngsta avkomman, satte mig framför datorn, drack mer te, stickade, åt frukost, drack te, stickade, lyssnade på radion, drack te, lyssnade på Studio Ett medan jag drack ett par koppar te.
Langade in en tvätt medan teet drog.
Sen lagade jag mat, och sen en kopp te efter maten medan jag broderade färdigt en nåldyna som sonen ska få. Sonen hämtade tvätten och gjorde mig en kopp te medan jag hängde tvätten och sen såg jag på en liten miniserie på SVT play om drottning Elizabeth I och hennes spionnätverk, medan jag njöt en välförtjänt kopp te.
Nu är det snart dags för kvällste och sen sova.
Mest jobb, det är mycket nu. Vaknade dock på natten och tittade på månen, som då inte var röd men lite urgröpt. I en paus gick jag ut i de 15 minusgraderna, korta rundan på en kvart ungefär, och tyckte nog det var rätt kallt. Glasögona frös halvvägs så jag såg lite dimmigt. I en annan paus putsade jag dräktskorna, vilket var behövligt, och även ett par promenadskor när grejerna ändå var framme. Vid sista blankputsningen kom jag att vända på den ena och upptäckte ett betydande hål i hälsulan. Men det går inte rätt igenom, så de duger nog att använda några gånger i vår. Och så ägnade vi en bra stund på kvällen åt att leta efter två tidningar med korsord och facit i. Jag sparar alltid dessa tidningar på ett särskilt ställe i rätt ordning, men två lördagar å rad fattas. Obegripligt.
Nu ska jag försöka sova ett par timmar till.
Tänk ändå, att jag nyss lärde mig ordet ”bonbonjär”.
Gårdagen försvann i femtio nyanser av grått. Jag fick för mig att jag skulle testa att blanda en grå färg av rött, blått och gult. Först tre genomskinliga ”ickebitare”, dvs sådana som inte biter sig fast på pappret (aureolin, rose madder och kobolt), sedan tre ogenomskinliga (gulokra, indian red och cerulean blå) och så tre ”bitare” (windsorseriens gula, röda och blå). Sen testade jag hur de olika grå funkar som lavering över andra färger och det funkade som väntat bäst med de transparenta. Men de där tre bitarna blev en skitsnygg grå! Sen var det sovdags.
Underbart med dom där färgerna som skapar en egen kontur runt sej. Eller hur jag ska uttrycka det. Syns ju där på bilden vad jag menar.
Kantbitare, ÖR. Mycket användbart, när man vill ha det så, men ibland blir det helt fel. Det är det som gör akvarell så spännande, det hänger inte bara på färgernas färg, så att säga, utan minst lika mycket på deras andra egenskaper.
Egentligen är det skillnad på färger som biter sig fast på pappret (”staining”) och sådana som bildar sådana där snygga konturer ”kantbitare”. Vissa är både och, så man får se upp.
Ah, kantbitare. Intressant. Det låter som en skalbagge eller gräshoppa av nåt slag.
Kantbitare, äldre modell.
Äsch, bilden på kantbitaren skulle ju med.
Nytt försök.
Så artiga ni är som både artighetsläser och artighetstittar! Blir ju genast nyfiken på vad man inte bör läsa eller titta på.
Själv har jag spenderat dagen i Fuengirola medan bilen var på service. Helt OK att sitta på en bänk och titta ut över Medelhavet medan solen förflyttar sig, lyssna på vågorna … När kvinnan på bänken några meter bort började babbla arabiska i telefon – högt och stressigt – förflyttade vi oss till ett annat ställe. Tog en kopp kaffe. Ganska njutbart, faktiskt!
Det var mej då en bitsk liten gubbe, Kråkan. Är det en schackpjäs eller …?
Ja du, Peztis., om jag ska såga en rekommenderad bok så vill jag åtminstone ha läst hela, även om jag här ville ge upp efter några få sidor. Vilken dynga det var! The Mitford Murders av en dam som är släkt med författaren till Downton Abbey; knappast nåt rekommenderande, i mina öron i alla fall. Så kallad feel good-litteratur får mej att må illa. Men smaken är ju delad …
Men vad är det för kaksmulor du vill sprida över internet? Vem dammsuger upp dem?
Nikas: Bygga en bonbonjär?
”Bygga” får mig att tänka på något stort, (”Silversmedsord”?). Trodde ”montera” vore ett ord jag skulle använt för en karamellskål.
Nu nyfiken -kan vi få se bild på skålen?
I övrigt- Serverat rotmos och fläsklägg till 94-årig mor, +hennes lillasyster med make. Mycket uppskattat.
ÖR Japp! Lewis chessmen finns på British Museum i London och National Museum of Scotland i Edinburgh; och några i min bokhylla.
Spännande, Kråkan. Nu MÅSTE det bli av att resa till Skottland. Två ärenden: Jag vill se di små gubbarne i miljö och min kusin som är katolsk präst har en tunna med whisky i Skottland, gåva från någon vars själanöd han lindrat eller så. Denna tunna vill kusinen få hem. Nu ska det bli av. Vi reser och tittar på schackpjäser och baxar hem whiskytunnan och skänker en tacksamhetens tanke till Kråkan som fick igång oss.
Men vänta nu: Hur hamnade det schackgubbar i din bokhylla? Du är väl ingen skummis, Kråkan?
Åh Kråkan vilken oemotståndligt fin kantbitare!
Bonbonjär, ny modell. Med hallonbåtar.
Tack Niklas.
Vill ha!
Kom nu ihåg, från eget 50-tal.
Tant Augusta bodde i ensamstuga, inte långt från föräldrahemmet.
Besökte henne då och då. För att hon hade en bonbonier i glas (med silverlock (?)).
Fick alltid 1-2 sockerkarameller från .skålen vid mina besök.
Bland sockerkaramellerna kunde finnas ”sidenkuddar”.
De finns tydligen fortfarande kvar på ”snaskhyllan”
http://tinyurl.com/y7h7tp39
Egna ”bardomsgodis” som fanns/fortfarande finns ni vill berätta om?
Men varför är Julian Darth Vader?
Idag har jag hämtat mina tvålar. Och stickat. Och ridit.
För att Darth Vader ju andas sådär!
Niklas! Har den oerhört vackra bonbonjären väldigt skarpa kanter som man skär sig på när man tar en hallonbåt? (I min vidare association sprutar blodet från fingertopparna och alla hallonbåtarna blir … lite rödare.)
Kanske lite vassa men jag har inte skurit mig än. Kanske ska fila liiiite då.
ÖR. jag är inte särskilt skum.
För ganska många år sedan reste jag till Lewis i Hebriderna. Där stötte jag bland annat, i ett garage, på några personer ur den lokala befolkningen, plus en fransk bibliotekarie, två studenter från Oxford och en framstående man som var nåt i stil med hembygdsföreningens ordförande. Han var också innehavare av garaget. Ett ganska svart och sotigt hus som fungerade som vandrarhem och samtidigt nån sorts samlingsplats för traktens verkligt-småskaliga-hantverkswisky- och schack- entusiaster.
Vi spelade förstås en liten turnering och provade på hantverksprodukterna. Hur det nu gick till (minnet är ljust och glatt men det finns vissa luckor) så vann jag ett par partier och på hemresan hittade jag några pjäser i en ficka. Jag gissade att de utgjorde ett pris som jag hedrats med.
Jag har aldrig återvänt men förra sommaren var en kamrat på ön och han såg denna stiliga trägubbe.
Jo nog vet jag hur Darth Vader andas. Men varför har Julian en sån där svart vitprickig i ansiktet?
Grattis PK!
Kolabönor. Det var det hos farmor. En rund bonbonjär av glas fanns det också, fast inte visste jag att den hette så. Jag får dock inte riktigt ihop just kolabönorna med just bonbonjären i samma minne.
Ninjas inlägg sent i måndags kväll väcker nyfikenhet: Hur många liter te är det möjligt att hälla i en mänsklig mage under en och samma dag?
Magganini, när man börjar fundera i sådana banor kan det hjälpa att tänka på att människan egentligen bara är ett rör, om än med vissa förgreningar.
En rund bonbonjär av glas fanns även hos mormor och morfar. Oftast var det polkagrisar i den. Jag tror att jag har fått den och har svårt att använda den till något vettigt.
Det fanns några trevliga fyllda karameller som jag tror hette Familjeblandning, som försvann senare.
Magganini, vem säger att min mage är mänsklig? majlis.
Jag har ladrig räknat i liter, men det blir nog några stycken, jag har alltid en kopp te i närheten när jag är hemma. Men Niklas har rätt, man är ett rör med lite knöggel på, ungefär som Professor Balthazars maskin.
Jag har ett synnerligen välspolat inre.
Jag har inga minnen av bonbonjärer från min barndom, men jag har en själv, som jag fått av goda vänner som rest i Böhmen-Mähren och därstädes inhandlat den.
Eftersom jag inte fått smak för sidenkuddar, familjeblandning utan tvärtom tycker det är oätligt, så har jag små, små, små vackra glastärningar i den.
Usch, va jag e tråki, men ska de inte va lock på en bonbonjär. Karamellerna kan bli dammiga annars och flugorna kan komma och äckla sej på les bonbons. – Nu slog jag upp ordet bonbonnière i min fransk-svenska ordbok. Där betyder ordet 1. konfekt/ask, -skål, bonbonjär (och det står inget om nåt lock) 2.liten smakfullt inredd våning. Suck. Tänk att få bo i en godis-ask!
I min lilla smakfulla bonbonnière skulle jag ha fullt av bonbonjärer dom alla skulle vara fulla av de smakfullaste chokladpraliner, helst med god fyllning av olika tryfflar.
Mmmmm, saffranstryffel, apelsintryffel, ingefärstryffel, mmmmm.
Visst ska det varalock på – ända sedan 1700-talet.
Försökte ”deleta” ovanstående eftersom jag glömde en textbild. Men si det gick inte. Nu ska jag försöka få in NE:s text som en bild.Troligen måste man klicka på den för att kunna läsa den.
Den uppkom! Hihi!
Evolutionen svarade på behovet av ett skyddande lock.
Och ja just ja, ett rör. Om man bara ser till att sitta på rätt ställe är det ju bara att hälla på.
Niklas! Var är locket?
(Nu sabbar vi kanske inspirationen när jag yrar om vassa kanter och ni berättar att locket hör till. Sorry!)
OT:
Idag blev jag uppringd av en försäkringsmäklare.
– Hääääj. Jag ring från XXX och jag skull vilja prata med dej om YYY.
– HEJ! Ä INT DU FRÅN LULE DU? vråååålade jag på samma dialekt.
– Men va säg du? Hörs de så tydligt?
– Men jå.
– Men gu ändå.
– Ja bodd i Lule 1973–80 ja.
– Men nånting. Å du vill int ha några försäkringar av mej?
– Nä.
– Jahadu. Men du jag kan berätta att vi har sol å minus 27 å en helvetisk massa snö.
Och så pratade vi om vädret och lade på.
”helvetisk”, nåt så norrländskt. Nordligt norrländskt.
Fortfarande undrar jag om Julians mojäng i ansiktet. Varför har han den?
Min mormor hade en bonbonjär från Reijmyre glasbruk. Tjockt rött glas förstås. På ofärgad fot med ofärgat lock. Och så geléhallon i.
Mojängen i Julians ansikte gör det svårt att andas, Cecilia N. Han tränar alltså på att skjuta som om han vore jättetrött alldeles i slutet av en match. Hur håller man fokus om man har lite syrebrist och får kämpa för för andetagen?
Jag tror att man även kan använda den där hemska masken för att förbättra sin kondis (på sikt), men det behöver han inte – han har kondis så det räcker.
Jahaja, jag trodde det var en jock strap och att Julián bara var lite i skojartagen.
Vilket kärt möte med dina norrländska rötter, Lotten. Hade du tagit en försäkring där så hade du säkert fått rabatt.
Jag HÖR dialekten när du skriver, Lotten!
Kalixdialekten är liksom långsammare, men Lulemål, joo, hä hörs så bra om nån är från Lule. Som Salig Makens kusin, som.Jo-oo.
I går åt jag en semla, och om babord åts det hetvägg. Vad som åts föröver hann jag inte se, men jag tror det var en semla, det med.
Gillar skarpt luledialogen. Lyckades läsa upp den för groomen på något som åtminstone liknar nordligt tungomål, även om mina släktingar mer är koncentrerade i Dorotea-trakten.
Vi testade pistagesemlor i tisdags. Grön och fin kräm men annars inte så anmärkningsvärt.
Jag vill också äta semla! Vd som i övrigt har hänt är att diskmaskinen (den alldeles nya) har gått sönder och det verkar som om vattenledningarna bakom är av och har läckt vatten på diskmaskinen som överhettats (?) och nu får vi rådet att kolla taket i källaren under.
Och på lördag har vi 50-årsöppethus och det kommer en massa folk som vill ha rena tallrikar. Det blir nog bra.
Mina morföräldrar hade en blå-vit porslinsskål med lock och små puttisar och vinklasar i relief, där det alltid brukade finnas AKO-kola, också de med blå-vitt papper. Man blev ofta bjuden, men fick sällan ta mer än en i taget.
Örjan undrade över eget lördagsgodis. På fyrtio- och femtiotalets lördagar då vi var kvar i stan över veckoslutet fick jag och mina tre syskon vårt lördagsgodis serverat på svarta assietter med bred guldkant. Innehållet var nästan alltid detsamma: Fem lakritspengar, tre lite långsmala, randiga, hårda karameller och en i grönt glänsande papper inslagen stor, lång, smal och hård chokladdoppad karamell med något mjukt inuti samt två eller tre halva frukter. Vanliga veckodagar var det sängdags klockan 19, men lördagar fick vi vara uppe till klockan 20.
Väldigt många lördagar var vi dock på landet över helgen och då kunde lördagsgodiset variera eller ersättas av kakor.
Tallrikarna tillhörde en mockaservis.
Tänk vad di hittar på, angående Julians mask.
Åh, jag måste skriva ett inlägg om lördagsgodis endera dagen – apropå Agnetas minnen!
Vad kul att läsa om lördagsgodis och hur det serverades! Jag köpte för tre kronor i en vit påse med lila i två nyanser, krusidulligt tryck på. Den blev full och jag åt aldrig upp det själv.
Ja, Lotten! Ett inlägg om lördagsgodis!