Hoppa till innehåll

Etikett: skrivregler

Semikolon: nio exempel!

Språkpolisen rycker ut!

Världen längtar efter semikolonets återkomst!

(Du befinner dig nu på språkpolissidan. Bloggen hittar du häääär.)

 

Meningar där man lika gärna kunde ha haft punkt och stor bokstav:

  • Kirurg vill jag inte på några villkor bli; det verkar vara så himla pilligt.
  • Strunta i mitt förra mejl till dig; jag var så himla irriterad.

Semikolon mellan olika sorters grupper av saker i uppräkningar:

  • Jag hade packat ner allt som man behöver i Lund: pennor, sudd, kollegieblock; stövlar, regnrock, sydväst; reflexväst och cykelhjälm.
  • I presentkorgen låg allsköns läckerheter, t.ex. plommon, fikon, päron; vin, champagne, öl; brie, chèvre och en simpel prästost.

Semikolon mellan mejladresser:
lotten@bergman.com; olle@bergman.com; ingmar@bergman.com

Semikolon mellan olika decimaltal:

  • Ökningen var faktiskt försumbar – under ett dygn antecknade jag följande värden: 10,2; 10,3; 10,4.
  • I de fyra olika perioderna gjorde Julian poäng respektive tog returer enligt detta mönster: 7,1; 10,3; 1,2; 17,4.

Semikolon istället för t.ex. utan, men, och, medan, dessutom, alltså, för, så: 

  • Den långe mannen når inte till den översta hyllan; det gör bara giraffer.
  • Till Azerbajdjan vill jag inte åka; det är så himla svårt att stava.

Semikolon är ett skiljetecken någonstans mellan punkt och kommatecken. Lite diffust kan man säga att semikolon bör användas när kolon och kommatecken är ett för starkt och punkt är ett för svagt skiljetecken. Man ska ha en fullständig sats på ena sidan om semikolonet och en fullständig sats på andra sidan om det – och de båda satserna ska ha ett samband. Dock måste man inse följande:

Semikolonets användning är tyvärr på utdöende; oftast går det lika bra att använda tankstreck.

(Upprörande nog skriver Språkrådet att man ska ransonera sina semikolon eftersom de är svårtolkade. Tvärtom, säger jag; låtom oss gödsla med dem så att alla lär sig!)

@Lotten Bergman 30 jan 2020

Share
14 kommentarer

Svenska skrivregler (2017)

PLOFF!

Japp, jag öppnade en stor flaska bubbel. Dock kom jag mig inte för att dricka mer än ett par småsmuttar eftersom denna sortens böcker inte kräfva sådana drycker.

Det här är faktiskt bara fjärde upplagan av Svenska skrivregler, konstaterade jag nyss förvånat. När jag med darrande händer och svettig näsa (det var för tusan varmt utomhus just denna dag) bläddrade lite huller om buller i den numera 44 sidor tjockare boken, hittade jag ett nytt kapitel om engelska ord och texter. Det fanns till och med lite råd om helengelska texter (tack!). Dessutom fanns ett kapitel om källhantering! Och så

  • massa direktiv om avstavning (som jag hoppade över eftersom jag inte tycker att avstavning längre är ett problem)
  • info om det där förbaskade foge-s:et som jag aldrig lyckas förklara tydligt (gammalt genitiv, ordbildning eller uttalslättnad?)
  • förkortningar (helst med punkter, hörni, med punkter)
  • massa främmande tecken (min favorit är cedilj, för det låter som en maträtt och ser ut som ett djur)
  • stavning av lånord (ack, vad jag saknar kasjunöt i SAOL).

Allt är intressant! Säger man airbag eller krockkudde? Stavar ni det månne ärbägg? Hade ni hellre sett att det hette luftpåse? Vill ni krångla med svenska ändelser och skriva containrar eller tar ni engelskans containers? Situps eller situpper? Nu är han verkligen inte i ropet längre, men kan ni verkligen stava Gorbys namn? Spring åstad och införskaffa skrivreglerna!

Gorbatjov, Gorbachev, Gorbatschow, Gorbatchev, Горбачёв. (I tur och ordning: svenska, engelska, tyska och franska. Samt ryska.)

Hurra! I Svenska skrivregler kan man läsa precis allt och lite till om allt som har med denna min passion att göra! (Men inte en enda basketboll hittade jag.)

Tyvärr kom jag mitt i detta lyckorus till en sida med råd och tips om ”e-brev”. Med en förklarande parentes:

(mejl)

Eftersom jag träffar hundratals åhörare varje månad, ser jag alltid till att fråga vad folk använder för ord för elektronisk post, samtidigt som jag hötter med näven och slår med pekpinnen och indoktrinerar dem till att på samma sätt som de skriver tejp, numera skriva mejl. Så här ser mitt högst vetenskapliga undersökningsresultat ut.

Ni förstår? INGEN (i min världsbubbla) skriver eller säger ”e-brev” när man menar mejl. (SAOL listar sedan 1998 e-post, e-brev & mejl.) 

Detta till trots ska jag strax läsa boken en gång till i jakt efter något som jag inte redan kan. (Uppdatering med braskande rubrik om att någon måste stoppa pressarna kommer i så fall.) Provbläddra här!

Bokbetyg: fem stjärnor, fem getingar, MVG och succé till 99 %. (Blott bruket av ”e-brev” är en plump i protokollet.)

Share
64 kommentarer

En liten solskenshistoria

När jag häromdagen kom hem från Umeå (och min djefla man fortfarande sedan flera dagar sprang omkring i Polen), visade det sig att Nittonåringen hux flux hade tagit körkort.

Det vette tusan hur det gick till, för de två äldsta – som vi numera kan kalla Erik och Ida eftersom de är okej med att heta som de heter – genomgick alla helvetes kval med ångestattacker, förhör på teorin och övningskörning i all evighet. Den där handledarkursen som jag gick har verkligen gjort skäl för sig eftersom den nu har resulterat i tre körkort, spanjorens övningskörning och kusin Stinas … well … kanske inte helt fokuserade försök.

I alla fall. När jag kom hem från Umeå, hade Kung Bore (eller någon annan omtänksam person) placerat en jättestor dubb i vänster bakdäck.

En skruvdubb, kan vi kalla den.

Detta däck var förstås komplett tömt på att upptänklig luft. Alla barnen samlades ooooande och aaaahaande och så skruvade jag loss den.

Den är för fan inte ens spetsig!

Men vad gör man nu?

Bilen stod där den stod utanför huset. Bilar brukar ju få punka ute i den riktiga världen där man måste ringa efter bärgare eller hjälpsamma skottar. Inte får man punka hemma, liksom.

Jag cyklade resolut till Däckgubben 250 meter hemifrån. Jag gick in i däckgaraget.

– Knack, knack, knackade jag en man på axeln. Ursäkta, men hur långt kan man köra en punkterad bil?
– Oh, inte kan man det, inte. Då förstö…
– Ja, nej, jag misstänkte det. Förlåt att jag avbröt. Vad gör man då?
– Var bor du?
– Gillbergavägen 113.  Gult och fult. Nära, bara uppför ba…
– Jag kommer.

Jag sa oooooo och tack och ojojoj och tänkte:

”Men vi bor ju på Gillbergavägen 113 A. Varför sa jag bara Gillbergavägen 113? Tänk om han går hem till grannarna på Gillbergavägen 113 B! Helskotta!”

Vad jag egentligen borde ha tänkt var ju solklart:

”Sicken hyvens karl!”

Så gick dagen; ingenting hände och ingen kom. Jag (som aldrig är hemma nuförtiden) satte upp en lapp med PUNKA i stora bokstäver på bilens bakruta. Om däckgubben skulle råka irra runt i kvarteret och leta efter det fula huset, liksom.

I morse visade det sig att bilen på mågot mystiskt sätt hade befriats från punkteringen. Ingen hade märkt nåt, bilen går nu att köra och någonstans går en däcklagare omkring och oroar sig över en obetald faktura. Jag cyklade förstås ner till Däckgubben igen.

– Knack, knack! Hej, har du varit uppe hos oss och lagat däcket?
– Jaaaa. Men det blev dyrt.
– Och dear.
– 514 kr.

Jag har sällan så obekymrat och glatt betalat 514 kr. Jag slapp skruva loss de förnicklade bultarna, jag behövde inte stå utan bil, jag behövde inte göra ett endaste dugg.

Oj, Jag har visst blivit en bekväm gammal kärring som varken kan hålla många bollar i luften eller söka nya utmaningar i framtiden. Jag vill verkligen aldrig mer göra ett däckbyte. Ska nog börja odla långa naglar också.

Share
30 kommentarer

Liten rapport från Göteborg

Dubbla slag slog hjärtat när jag kom in i hotellfoajén i Göteborg, där jag ska föreläsa om de vackra, svenska skrivreglerna efter lunch. För i rummet intill mitt sitter …

Hambollslandslaget!
Hambollslandslaget!

Alltså de här männen:

(Källa.)
Fast här i fel miljö. (Källa.)

Ack, där fick jag för mina fördomar. För ut ur lokalen rann en stund senare en ström av små, torra, påklädda män av medellängd. (Jag har nu korrigerat skylttexten, ja.)

För att fördriva tiden tog jag fram en papperstidning och läste som förr i tiden. Prassel, prassel sa sidorna. Åhå! Ett nytt ord! Måste dokumenteras!

Eller är eftersupning ett ord som alla utom jag känner till?
Eller är eftersupning ett ord som alla utom jag känner till?

Jag tror förresten att jag håller på att bli lite överkänslig eller rent av allergisk när det gäller kvällstidningarna och veckosnusket. Förlåt, veckotidningarna heter de ju. Jag försöker kisa bort allt så att jag inte ska se de braskande rubrikerna om vem som bedrar vem och hur magra alla är eller hur fula de samtidigt är när de inte sminkar sig och går numera aldrig in på kvällstidningarnas sajter. Men så fick jag tips om en … lite annorlunda artikel som publicerades igår.

aftonbladet_permobil

Glasklart!

Nu har man i Opals hotellfoajé, där jag sitter sedan en timme, övergått från att spela hare krishna-muzak till att hälla improvisationsjazz i mina öron. Jag suckar, lyfter blicken, tittar ut genom fönstret och granskar den vackra arkitekturen.

Lovely!
Lovely!

Share
69 kommentarer

Gåsögon, ankfötter och nittionior

Exempel från Wikipedia.
Exempel från Wikipedia

Det vimlar av pluttifnasktecken som är små och till synes oviktiga, men som när de hamnar fel hoppar upp och sätter sig som en varulv i strupen på mig. Det är som när någon sjunger falskt, spelar basket i högklackat, trummar i otakt eller blandar neongrönt med lila.

Men nu fokuserar vi på citattecknen. Citationstecken, dubbelfnuttar och enkelditon. Inte situationstecken. I Sverige ser de oftast ut som nittionior: ” 

De upponervända som man har i anglosaxiska och spansktalande länder när citatet inleds, kallas följaktligen för sextiosexor:

Men nu har vi andra också: vinkelcitationstecknen eller gåsögonen (som jag i evigheter kallade ankfötter eftersom jag associerade fel): » «

Ofta ser man idag citattecken som ser ut som små elvor, men det är faktiskt tumtecken  (som man helst inte ska använda i tryckt text).

Uppdatering!

Magnus Andersson skriver i båset om tumtecken och det raka citattecknet:

Skärmavbild 2013-04-09 kl. 15.41.00

 

Skrivmaskinscitattecken!

Slut på uppdatering!

Här kommer nu exempel på hur de gåsögon och nittionior kan se ut i text! (Och bara för att stöka till det tar jag med pratminus eftersom det i just detta fall handlar om repliker.)

Nu ska man veta att det är bäst att ha ickepratande kompisar med sig på film.

”Vem är det där?” säger min snälla, goda, trevliga vän när vi är på bio
”Det är Jack Nicholson.”
”Men vad heter han?”
”Jack … men … ssschhh nu.”
”Heter han Jack i filmen också?” fortsätter min snälla kompis.
”Mmmm. Sssch …”
”Det hette han ju i Titanic också!”
”Han var inte med i Titanic!”
”Jojo, Jack DiCaprio.”
”Ssssch.”

Nu ska man veta att varje ”ssschhh” hörs lika väl som exempelvis sandpappring av griffeltavla. Mer än pratet alltså.

– Men han där, dog inte han nyss?
– Jo, men nu ser vi en flashback. Ssschh, hyssjar jag som ett surkart.
– Hur kan vi det om han är död?
– Det är som en dröm. Sssschh.
– Men han kan väl inte drömma om han är död! envisas min kompis.
– Det är bara på låtsas, tyst nu. Sssscchh.
– Om det är på låtsas … hur kan vi se det då?

Nu ska man veta att min kompis är doktorand på en finfin institution och i det »riktiga« livet en hejare på att förstå allt som händer och sker.

»Men varför kysser hon honom? Hon är ju gift med den andre!«
»Hon är otrogen. Ssschh.«
»Å fy! Med den där? Usch! Skäms på sig!« säger min högljudda kamrat till kvinnan i filmen.
»Du låter som en replik i en pilsnerfilm!« svarar jag.
»Och … herreguud vilka snygga skooor! Kolla, kolla, dom röa där bakom, röa … röda

Nu ska ni få svara på frågor!

[SURVEYS 1]

 

duckfeet

Fotnot:
Helt fel har jag inte i min ankfotsassociation: på tyska heter gåsögonen Gänsefüßchen! (Små gåsfötter!)

Språkrådet skrev 2004 så här om gåsögonen.

(I kommentatorsbåset kommer jag att tala om vad jag tycker.)

citattecken

Share
99 kommentarer

Vi måste prata om varumärken och loggor

När jag igår föreläste för kommunanställda i Tyresö (en av åtta Södertörnskommuner – det fullkomligen vimlar av kommuner i Stockholmstrakten), publicerade jag på Facebook denna bild:

Ity Tyresös kommunlogga ser ut så här:

Okej. Jag är ingen estet; jag är en simpel språkmänniska som kan gå med omaka strumpor och ha svarta skor till blåa strumpor – men detta är för mig som att stoppa båda benen i samma byxben som änna sjöjungfru. Varför klämma ihop vissa bokstäver men sära på andra? Och varför är det så ont om versala T? Jajaja, formgivare gillar gemener mer (de lär vara snyggare) och hatar bindestreck (de är kantiga och fula)

Regeln när det gäller hur pöbeln (ergo vi som inte begriper bättre och bara skriver brödtexter här och där) ska skriva varumärkesnamn och tolka loggor, är enligt min husgud Språkrådet ungefär:

Företagsnamn och deras eventuella förkortningar skrivs inte genomgående versalt, oavsett hur loggan ser ut. Man  skriver alltså Asea, Wasa, Saab och Modo (om man inte jobbar just där, för då följer man ju företagets egna skrivregler). Namn med t.ex. en versal eller ett klurigt tecken mitt i ordet, avviker från svenska skriftnormer och normaliseras därför. (Görs om enligt skrivreglerna.) För att underlätta läsandet, ju.

Några exempel:

Det gäller även

  • MatXtra → Matextra
  • r.o.o.m → Room
  • FöreningsSparbanken → Föreningssparbanken
  • S|E|B → SEB
  • KRAV – Krav
  • coop/COOP – Coop.

(Den där listan fyller jag på när ni kommer med fler exempel.)

Numera nästan njuter jag trotsigt när jag skriver Ipad, trots att jag för bara ett halvår sedan tyckte att det såg ut som när man går omkring i bara hatt och underkläder.

Har ni fler problemexempel eller underliga loggor som vi kan dissekera – förlåt diskutera menar jag nog. Eller har ni protester – kanske ni tycker att Tyresös kommunlogga är ett under av skönhet och eftertänksamhet samt underfundighet? Och när det gäller stackars Canal+ som blev C More — hur ska vi göra där?

Fotnot:
När man blandar versaler och gemener och skippar mellanslag och de finfina bindestrecken sådär lite innovativt, kallas det kamelNotation (på engelska CamelCase).

Uppdatering
En logga till samlingarna:

Uppdatering 2
DR HÖGS? AMAT KOLA? ISKA! MS!

Uppdatering 3
Loggan som (tydligen) gjordes särskriven ”med flit för att det skulle skapas lite engagemang”:

Från sajten:

Uppdatering 4
Nåde dig om du inte kan svenska! För då (moahahhahaaaa) kan du inte räkna ut vad kommunen heter! FXLUN?  FRLUN? FHLUN? FYLON?

 

Uppdatering 5
Skellefteå, Skellefteå … å-pricken far ju iväg som en tennisboll i ett gammalt tv-spel!

Share
75 kommentarer

Tolv inte alls edsvurna män och en språkpolis

Kanske berodde det på att det var sent på kvällen. Kanske kan jag skylla på att de tolv kompiskarlarna och ölångorna förvirrade mig. (Alltså, de var kompisar med varandra, inte med mig.) Eller så är det bara så att jag behövde något att blogga om idag, och att det som hände var ett tacksamt ämne.

Ungefär så här såg det ut. Fast med öl. (Tolv edsvurna män, Sidney Lumet 1957.)
Ungefär så här såg det ut. Fast med öl. (Tolv edsvurna män, Sidney Lumet 1957.)

Det har hänt mig två gånger tidigare – att hjärnan plötsligt bara sätter ner hälarna och säger ”nähedu, det här tänker jag inte hjälpa till med”.

Första gången var i tvåan på gymnasiet när jag pötsligt inte kunde uttala tobaksmosaikviruskristaller fastän ordet stod skrivet på ett papper framför mig. Jag fick under förnedrande former be klassen om hjälp och se läraren skratta halvt ihjäl sig.

Andra gången var också i gymnasiet, när jag under en och samma teaterföreställning (Kent Anderssons ”Sandlådan”) fick tre på varandra följande blackouter och inte för mitt liv kunde komma på mina repliker. Sufflösen (ergo dramaläraren) fick i och för sig sufflera, vilket är sufflösens jobb och därför kanske lite tillfredsställande. Men ändå.

Och så sent igår kväll, då. Språkpolis Bergman föreläste på ett synnerligen roande och fladdrande vis och övertygade den lindrigt nyktra åhörarskaran om skrivreglers förträfflighet och semikolonets skönhet samt stavningen av abonnemang (”tänk på A. Bonnier, för han hade inte heller två b:n”) och dubblett (”tänk på dubbel, som har två b:n”).

Det visade sig plötsligt att en av männen är AD på en reklamfirma och att han är en hejare på att uttrycka sig i skrift. Då blev jag ju – som alltid – tvungen att påtala att reklamare ibland tenderar att hoppa över viktiga ting som bindestreck och mellanslag före % och °C. Så det sa jag. Och sedan skrev jag på blädderblocket med extra tydliga mellanslag:

97 %


28 °C

Omedelbart tjoades det till i församlingen.

– Lilla bubblan på Celsius är på fel sida! sa en karl.
– Va? svarade jag.
– Bubblan på C:et ska vara på höger sida! sa minst tre män i munnen på varandra.
– Menar ni så här? sa jag och skrev på blädderblocket samtidigt som jag tänkte hihi och hoho:

28 C°

– Ja! skrek de tolv männen.
– Näe … sa jag lamt.

Och DÄR sa hjärnan stopp. ”You’re on your own on this one!” sa förnuftet och drog på semester. Raskt drog jag suddande streck över alla Celsiusbibblor på blädderblocket så att det istället stod:

28 °C


28 C
°

Och så gick jag vidare! Jag tog inte upp Svenska skrivregler som låg på bordet framför mig och pekade på att jag ju hade rätt och alltid har rätt. Jag frågade inte om alla tolv verkligen var bombsäkra eller om det var grupptrycket som gjorde att de alla var överens och jag skrattade inte åt dem och jag böjde mig heller inte fram och norpade en av deras ölburkar och sa något i stil med:

– Ser man allt baklänges och uppånervänt när man dricker sånt här?

Nej, jag bara trallade vidare och berättade om roliga särskrivningar, diviser och tankstreck samt konstiga mejl. Efter föreläsningen blev jag bjuden på mat och dryck och lärde mig allt om thaimat, Botkyrka, betalning från en telefon till en annan, kontanthantering, röntgen-drop-in, upphandling och julbord. Tog jag fram Svenska skrivregler och berättade för alla att man ska skriva så här?

28 °C

Nej. Inte heller bad jag dem svära på att inte tala om vad som hände.

Nu är jag i alla fall en erfarenhet rikare. Jag och Björn Skifs, liksom.

”Det blir alltid värre framåt natten” i Eurovision Song Contest 1978. (Hemskheterna börjar vid 1,35.)

Share
80 kommentarer

Mitt konstiga yrke: ”vare sig” och ”antingen eller”

Nu ska vi prata jobb. Pengarna till familjen drar jag in via föreläsningar – när jag jobbar som vanligt folk och åker iväg med pärmar, dator, mappar och pennor och kommer hem som ett utsketet äpplamos i kvällningen. Men vad jag gör resten av tiden är skumt, mycket skumt.

Nyss dök en av våra tre favorithantverkare upp. Vi gillar dem, men … de är precis som alla andra hantverkare och

  • måste plötsligt åka iväg och hämta verktyg
  • inväntar ständigt ”stabilt” väder, vilket är synnerligen svårdefinierat
  • kommer tillbaka på tisdag, vilket betyder fredag
  • är färdiga vecka 37, vilken infaller i mitten av december
  • föreslår större åtgärder än vad som sagts från början.

Men annars gör de ett himla bra jobb och tar dessutom betalt med kvitto, vilket är ett krav från Min djefla ärliga, ofuskande man. Dessutom är de lysande konversatörer – man vill liksom aldrig sluta prata för det är ju så trevligt. (Och hur ska man hinna jobba då?)

– Vad gör du idag då? sa hantverkarn.
– Idag svarar jag mest på mejlfrågor om skrivregler, svarade jag.
– Va?
– Ja, om hur man ska skriva om man vill följa de skrivregler som finns.
– Men VEM ställer såna frågor?
– Du skulle bara veta. Jättemå…
– Och vem skickar man fakturan till sen då? sa hantverkarn, vilket man får säga är en befogad fråga.
– Ja, det går ju inte – men jag tycker om att svara, och så lär jag mig själv saker på kuppen. Häromd…
– Äh, jag tycker att du ska hitta på svar som ”man ska säga si eller så bara för att det var någon gammal kung som bestämde det nån gång” och så räcker det med det!
– Ja, så bygger man ju verkligen upp ett förtroende! sa jag och så skrattade vi gott.

(Jag borde kanske inte vara övertydlig nu, men är det i alla fall: ni ser parallellerna, va?)

Taket i detta nu. Stort symbolvärde i bilden.

Så vilka är så himla knasiga att de bryr sig om skrivregler såpass att de mejlar mig, slår upp dem själva eller ringer till Språkrådet? Jag vet inte, men jag tycker om det och dem. Sedan finns det ju de som är precis tvärt om.

– Jag måste göra något, vare sig jag vill eller inte, sa en av mina kompisar.
– Ja, men det är ju svårt att veta vad som är rätt. Vet du förresten att gränsen mellan vare sig och antingen eller håller på att suddas ut? sa jag. (Och det med extra len röst eftersom jag ju vet att det är lika känsligt att prata om språk som att diskutera saltmängden i en nyss svårsvald potatisgratängstugga.)
– Va? Vaddå? Vad sa jag? sa min kompis.
– Vare sig, men det är ok, man får fa…
– Ååååååååååh, vad jag bryr mig.
– Aha. Ironi. Men vill du inte lära dig hur d…
– Nej.

Gulp. Ska vi ta en långsökt parallell?

– Jag ser att du sågar.
– Ja, jag håller på med golvlisterna.
– Fast du gör lite fel. Om du gör sådär kommer vinklarna inte att passa så bra med varandra.
– Va?
– Tänk så här istället, vrid den där 45° sådär, och …
– Ååååååååååh, vad jag bryr mig.
– Men det blir bättre då!
– Jag vill inte lära mig.

Så. Jag har ett konstigt yrke som efterfrågas av en relativt många, jag har kunskaper som är så attraktiva att vissa är beredda att betala för dem. Men jag är för de allra flesta så vansinnigt irriterande att jag faktiskt borde dra något gammalt över mig och sedan slänga mig i väggen.

Men jag ska nog få er på andra tankar, antingen ni vill eller inte. Vare sig kompisar eller hantverkare kommer att kunna stå emot mig! (Antingen kompisarna eller hantverkarna kommer att säga upp bekantskapen först.)

Fotnot från Språkrådet

Vare sig du kommer eller inte? Antingen du kommer eller inte?

Bägge uttryckssätten är numer korrekta. Bruket av antingen-varianten i konstruktioner av denna typ sågs förr som talspråkligt. Redan i Svensk handordbok (1966) behandlas dock uttrycken som synonymer utan att några särskilda stilkommentarer ges. Det är alltså i betydelsen ’oavsett om’ (man kunde ju också skriva ’Oavsett om du kommer eller inte, så vill jag att du hör av dig’) som de två uttrycken är utbytbara. Det finns dock sammanhang där uttrycken vare sig … eller och antingen … eller inte kan ersätta varandra. I betydelsen ’ettdera’ är exempelvis bara antingen … eller möjligt: ’Antingen får Larsson eller Olsson ta sig an utredningen’. Och i en nekad sats är bara vare sig … eller möjligt: ’Utredningen kunde inte genomföras av vare sig Larsson eller Olsson’.

Ärligt talat, nu har jag läst ”vare sig” och ”antingen … eller” så många gånger att jag helt har tappat känslan för vad orden betyder. Ettdera, endera, någondera, oavsett och utan hänsyn till kanske är bättre ordval? (Känner ni att kommentatorsbåset är öppet för allt mellan hantverkarfrågor och ordval?)

Share
24 kommentarer

Tre män och en näsa

Idag ser jag ut som Zeb Macahan. Det beror på att jag har sovskrynklor i ansiktet och när man är så gammal som jag, sitter skrynklorna fast som Rocky Mountains.

Zeb Macahan var en rollfigur i serien ”How the West Was Won” som gick på tv 1979, när vi bara hade två kanaler att välja mellan. Vilket idag ter sig som en absurditet men ganska skönt ändå.

På föreläsningen som jag ska hålla senare idag, kommer jag att på ett allvarligt men snubblande och fnittrande samt faktafyllt sätt förmedla de heliga skrivreglerna som jag tycker så mycket om. För att lätta upp stämningen, kommer jag att (som alltid) läsa upp följande stycke av Tage Danielsson.

”Nu är det klart att det är mest praktiskt att vi använder orden i den betydelse vi har kommit överens om. Det blir så besvärligt annars, och man kan lätt bli missförstådd. Å andra sidan är naturligtvis ingen tvungen att använda alla ord i överenskommen betydelse – särskilt som ju varken du eller jag har fått vara med och bestämma från början att limpa ska heta limpa och krasse krasse. Du och jag kan ju till exempel komma överens om att kalla en tur- och returbiljett Stockholm–Malmö för en åtsittande aftonklänning med svarta tofsar. Men jag lovar dig att vi får ett helvete i biljettluckan på Centralen.”

Tage Danielsson, förstår ni barn, var en lustig man som var lång till växten och ganska långsam till talet. Och han var så rolig, så rolig, så när jag läser honom högt ser jag inte bara ut som Zeb Macahan utan även som Tage.

Zeb, nej, jag menar Tage. (Teckning av Per Åhlin)

Men Tage hade ju en bästis. Här kan man dra parallellen att 1+1=3 eftersom de tu var fantastiska tillsammans ända till 1985, när Tage trillade av pinn.

Hasse Alfredson. Ni ser, barn, att han har två s i förnamnet och bara ett i efternamnet?

Idag ser min näsa ut som Hasses näsa, som ju står ut. Jag fick nämligen på träningen igår en boll på kranen så att jag ser ut som en babianrumpa i plytet. Vilket förmodligen kommer att ta udden av skrivreglerna.

Fotnot som kanske förklarar ämnet, men inte näsorna
Jag föreläste för 29 personer igår, varav blott tre hade hört talas om Hasse & Tage. Basåattnivet.

Share
37 kommentarer

Okammad poet dissar semikolon

Bruno K Öijer – arketypen för alla kulturarbetarwannabees på Smålands Nation i Lund under 1980-talet – har efter endast sju års skrivarmödor klämt ur sig en hel diktsamling: Svart som silver.

 

I en intervju i SvD (15/9 2008) avslöjar Öijer sin inställning till det av språkpoliserna så omhuldade semikolonet.
”Komma och punkter bär han ingen särskild aversion emot, förklarar [Öijer], men semikolon är pretentiösa och onödiga, och ropar ’se vad jag kan’.
– Jag har hört att de är på väg ut ur den franska litteraturen. Lika så gott det.”
Språkpoliserna är kränkta och kommer att genomföra en kraftfull protest: vi låter bli att köpa Öijers bok, utan lånar den på biblioteket istället.

Språkpoliserna tycker för övrigt det är sällsamt att höra uttrycket ”jag har hört” i Wikipedians, diskussionsgruppernas och webbtidningsarkivens tidevarv.

Share
6 kommentarer