Månad: november 2008

Skolfoton och vad de kostar

Publicerat av Lotten Bergman den 30 november 2008 15:37

Med fem barn blir det en hel del klassfoton, skolkataloger, storporträtt och småbilder. De kostar feerruktansvärt mycket, men man behöver ju inte köpa alla?

Så här sätter vi upp skolfotona i köket varje år.

Vi tar Svenskt Skolfoto som exempel – den firma som fotograferade bl.a. Sextonåringen. Om man köper alla bilder, får man en finfin rabatt och kommer upp i endast *host* 378 kronor. Om man väljer bort en försvarlig mängd bilder, kommer man ner i ungefär 350 eftersom man samtidigt förlorar mängdrabatten.

Klart som korvspad att man då inte orkar krångla utan köper rubbet – även om man har fem barn och en 20 år gammal bil samt halm i träskorna och ligger inrullad i en matta på motorvägen.

Men vad händer nu när man har brutit en tå, blivit bestulen på sin identitet, dator, kamera, alla betalkort och dessutom är gift med en professorstyp som kan rabbla fakta men inte hålla tider eller ha koll på förfallodatum?

Man glömmer förstås att betala i tid.

Med blixtens hastighet kommer då en betalningspåminnelse där de 378 kronorna omedelbart har förvandlats till 460 eftersom mängdrabatten försvinner när man är sen. Med diverse andra tillägg (restavgift, exepditionsavgift och påminnelseavgift) är vi nu uppe i 609 kronor.

378 = 460 = 609 = €%&#&€§!

Skulle bara berätta det. I morgon ska jag ringa till Svenskt Skolfoto, men jag har inte riktigt beslutat mig för vilken taktik jag ska ta till.

Hej, jag har snyyyhyft blivit bestuhuhuleeen!
Snälla, rara, gulliga gör ett undantag för bara oss.
Vi har betalat! Jahadå! Något har blivit fel!
Jag ber om ursäkt för min man, men han tog hand om mig som det ju är så synd om istället för att betala räkningarna och med tanke på hur många foton vi har köpt under åren och kommer att köpa i runt tio år till och vilken makt just vi har över vilken fotofirma som väljs av skolorna och jag dessutom har en mycket välläst maktblogg som varje dag avslöjar skurkar och bandite…

Mitt eget skolfoto från sjuan i repris:

Hej PUL!

Förresten.
I morgon är det den 1 december och vi ska öppna den första luckan i Julkalendern. Det blir inte vid midnatt utan någon gång på förmiddagen så att ni drar ner BNP ordentligt.

25 kommentarer

Party! Party! (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 29 november 2008 14:51

I abonnerad buss just nu.

Jag är på väg till SR:s årliga personalfest på Cinderella (en stor båt). Som en av 1 600 personer gäller det att inte smälta in, eller hur? Jag ska därför inte ha på mig knähöga stövlar, inte rutig bussarong och inte borsta håret och sätta på läppstift. Dessa festförberedelser är däremot gjorda:

Jag har bytt tejp på den brutna tån. Att jag direkt därefter tog på mig en ny, svart, luddig strumpa var mindre smart – tejpen påminner nu om Billy the Kids långfillingar.
Jag har tvättat min allra finaste språkpoliströja – den som är lite, lite tajtare så att mina kurvor syns. (Kurvorna kommer sig av en vadderad bh.)
Jag har tvättat mina gympadojor. Som egentligen är Den djefla mannens gympadojor eftersom min tå dominerar såpass.
Jag har tagit på mig vigselringarna. (Som egentligen inte är mina vigselringar utan 50-kronorskopior från Glitter.)

Kommer jag nu att våga kasta mig över radiomänniskorna som bestämmer över valet av 2009 års Sommarpratare? Kommer jag att bli glatt överraskad av Det Hemliga Bandet (som förra året var The Ark) eller är det – som jag har en vag känsla av – bara Lena Ph och Orup? Och kommer hela jag eller bara mina tänder att stå ut i mängden?

Uppdatering 20:15
De 1 600 är uppdelade i två matlag, och jag tillhör det gäng som får äta kl 21. Nio! Medan vi väntar skulle vi få underhållning av Sahara Hotnights. Jamen vad coolt, sa vi och installerade oss i rätt lokal med varsin mättande öl i näven.

Det är kul att vara DJ.

”Underhållning av Sahara Hotnights” var två av tjejerna i gruppen – som agerade diskjockeys. En av dem står och stirrar in i sin telefon hela tiden och vi radiopratare som bara tänker på mat … tänker bara på mat. (Utom jag då, som har gått tillbaka till hytten och lagt mig med de stora skorna på sängen och datorn i knät. Skyllde på tån gjorde jag.)

Uppdatering 02:12

Desserten var god! (Pysseliten undrade.)

Efter maten (gravad, blek lax som följdes av rå köttbit och en utsökt dessert) började ett rykte gå. Det swishade förbi oss från tre olika håll: den hemliga gästen var Per Gessle. Kul, tänkte jag – jag känner nästan en i hans band. (Han som körar och spelar alla instrument är bror till en NE-kollega.) När vi såg kravallstaketen – kravallstaket på en båt! – tänkte vi att jodå, nu blir det Per Gessle och skrikande fruntimmer som kastar upp sina trosor på scenen.

Kravallstaketen var nyputsade och gick ton i ton med många av gästernas kläder.

– Vi kan stolt presentera den första av kvällens hemliga gäster! tjoade festkommittén. Håll i er … (alla höll andan utom de som skrek) … här kommer … Veronica Maggio!!!

Swopp, så började folk gäspa och leta sig fram till baren. Men 90 minuter senare kom festkommittén igen:

– Vi kan stolt presentera den andra av kvällens hemliga gäster! Moneybrother!

Vilket jädra röj! Underbart!

Nu ligger jag till kojs ovanpå discot, som spelar så att det skallrar i sängramen. Men basgången påminner faktiskt bara om motorljudet på en finlandsfärja, så det är helt ok. Värre är det med toan, som självspolar var tredje minut.

En sak till: ni som undrar över julkalendern … jodå. På måndag smäller det. (Länken går till allra, allra första luckan 2005.)

16 kommentarer

Jag kom, jag såg, jag bloggade …

Publicerat av Lotten Bergman den 27 november 2008 23:28

… står det på en av t-shirtarna som jag har tryckt upp och stolt brukar spatsera omkring i på stadens gator och torg. På en annan står det ”Din blogg eller min?”, vilket jag fnissar åt bara jag tänker på det. För att inte tala om ”Många av mina bästa vänner är bloggar”. Jättekul, ju!

Läs bara vidare så förstår ni varför han är en tönt.

Men plötsligt drar jag mig för att dra de roliga tröjorna på mig. Mitt lager är ganska stort, men jag kan inte förmå mig att dra fram dem för försäljning. De ligger kvar i garderoben bredvid collegetröjan i plysch och de utsvängda jeansen.

Häromdagen skrev Deep om hur han hade svårt att skriva privata och personliga texter på bloggen. Han nämnde mig som en av dem som verkligen använder bloggen som en dagbok, och jag tänkte en liten stund att nä nu får han allt slänga sig i vägen och be om ursäkt, för den som kallar ”blogg” för ”dagbok” får faktiskt tänka om. Men sedan tänkte jag om.

Awright, jag skriver väl lite dagbokligt dårå. Jag kan faktiskt inte förmå mig att skriva om bankkriser, politikerskandaler och IPRED-lagen – även om jag gärna diskuterar ämnena muntligen, vilt gestikulerande. Bokstäverna kommer liksom ut fel när jag försöker, så därför har jag slutat försöka. Plötsligt kom så nästa insikt:

BLOGGARE = TÖNTAR!

Det är ju därför jag inte längre skryter med min blogg på samma sätt som förut! Så det skrev jag i en kommentar hos Deep – men fick genast tröst av Thomas Tvivlaren, som inte tvekade:

”Så där är det alltid innan nya saker blir mainstream. Jag minns på 70-, 80- och början av 90-talet då folk betraktade sådana som undertecknad som ’datanördar’. Nu har jag vid ett flertal tillfällen träffat på dem som slängde denna typ av epitet omkring sig och kan bara konstatera att de blivit ’nördigare’ än vad jag någonsin varit … [—]

Bloggandet är ännu ett fenomen som inom kort kommer vara mainstream så det skriker om det. Till viss del är det redan det.”

Jamen dåså. Jag har rätt i min känsla, men ska inte vara bekymrad. Moden kommer och går, brösten plattas till, placeras i strutar och skjuts upp till hakan. Skateboard var ballt, blev töntigt, är ballt igen – för att inte tala om hur töntigt det var att ha mössa trots –30 °C och hur otroligt mainstream det är att ha mössa hela tiden idag. Bloggar är idag vad tv var 1956, kanske vad höghjulingen var 1870 och vad sandal-träskor är nästa sommar. Någon som vill köpa en t-shirt?

Jättetöntigt?

Uppdatering
Nej. Sandal-träskorna här ovan är jättesuperduperinne och i kommentatorsbåset vet man besked: ska man gifta sig, så är det i sådana där skor. Eller i sådana här, som min mamma klapprade omkring i på 1970-talet:

Jätteinne?

Med bruten lilltå kanske just en sådan är det optimala? Jag – som i morgon ska på världens megafest med hela Sveriges Radio – kanske härmed har löst livets festutstyrselproblem?

34 kommentarer

Jag mötte Lassie och alla andra

Publicerat av Lotten Bergman den 26 november 2008 23:05

Clabbe med Göran Fristorp 1973. Dina bröst är som svalor som häckar …

I morse intervjuade vi Clabbe i radion. Om det hade hänt för ett år sedan hade jag ägnat 40 timmar till att förbereda mig, legat sömnlös i en vecka och sedan hackat tänder under själva intervjun. I morse ryckte jag på axlarna och öste frågor över karln och fnissade och tramsade och pratade om Ola & The Janglers som vore Claes af Geijerstam en kär gammal vän. (Vår producent drogs när hon var 12 år 1966 in i en filminspelning som statist – en film där även Clabbe var med. När den blivande producenten behövde ringa hem och tala om att hon var sen, stack Clabbe ner fingrarna i sin myntficka och tog fram 20 öre, som han gav henne. Detta hade han dock inget minne av idag.)

På samma sätt får jag prata med snart hela Sveriges kändisar. Jag kan berätta att Henrik Schyffert var en hedersknyffel som alls inte tog illa upp när jag klagade på att han hade för kort tröja som visade den håriga magen. Adde Malmberg hakade alls inte på när jag ville prata fonetik, Gunde Svan blev glad när jag mindes hur han tävlade om vem som kunde torka sig snabbast efter dusch och Åke Ortmark var fullständigt fantastiskt underbart trevlig och proffsig – sådär som man vill vara själv.

Ortmark, den ende som är kvar av de tre O:na.

Däremot njuter jag lika mycket som en tvååring på styltor i skärseld när det gäller intervjuer med landstingsråd, den politiska majoriteten och fackföreningen på arbetsplatsen som nyss varslade 5 % av de anställda. Jag vill inte vara med och säga ska det verkligen vara så här, vad tänker ni göra åt saken, kunde detta inte ha hanterats bättre och hur kääääänns det?

Nu ska jag sätta upp en önskelista på intervjuoffer. Inte för att jag vet vad jag skulle fråga dem, men Gösta Ekman, Martin Ljung, Birgitta Andersson, Hasse Alfre… åh. Jag verkar ha fastnat i en svunnen tid.

Någon som har telefonnumret till Johnny Depp?

25 kommentarer

Bara en rapport om gårdagen

Publicerat av Lotten Bergman den 25 november 2008 09:31

I snöstorm tog jag mig igår till Stockholm för en föreläsning på Språktidningens redaktion. Jag pekade med hela kryckan och gav order om vininköp, stolsförflyttning, olivplacering och golvtorkning efter eget vinspill. Folk har krupit och krälat för mig i flera dagar och jag har haft fruktansvärt kul. Gårdagens förutsättningar:

Faktum 1: Jag tycker om språk och regler.
Faktum 2: Skrivreglernas redaktör Ola Karlsson tycker om språk och versaler samt skrivregler, men är mer uppmärksam på hur språket används på riktigt än vad jag är.
Faktum 3: Språktidningens chefredaktör Patrik Hadenius tycker att det är skitkul med språk, men det där med regler kan man väl ta med en nypa salt, right? Peace, love and understanding. (Och jag överdriver aldrig.)

Ni förstår hur kul det är att med dessa två föreläsa i tre timmar? Inför en yster publik som visste att skratta på rätt ställen? Och dricka vin klockan 16 en vanlig måndag? Samt gräla om petitesser i skriftspråket? Mums.

Men hör nu hur svårt det är att låtsas vara normal när man har brutit en tå. (För den ovane läsaren kan detta tyckas vara ett drastiskt hopp från den trygga, varma föreläsarmiljön till utomhusvärlden med snöstorm och människor som bara vill stjäla mina saker. Men så är det.)

Kl. 17:20 satte jag mig i en taxi. Mitt tåg gick 17:50 – lugna puckar även när det blåser snö på tvärsan. Planen var att jag skulle betala taxichauffören för att få hjälp med rullväskan in på Centralen när jag själv hoppade på kryckor, precis som jag kommer att göra när jag har rullator om 30 år. Men då hade jag inte tagit med tjyvar och banditer i beräkningen – de där som ju utövar fällebenstaktiken på distans:

Rånaren greps alltså nästan en timme innan jag dök upp.

Hela Stockholms Central (med omgivningar) var avspärrad. Taxichauffören började hyperventilera och svettas när jag bad honom om hjälp – han kunde ju inte lämna sin taxi i en snödriva när det var rånare i farten. Så jag kastade mig ut (betalade dessutom 70 kronor för den tid som gick när vi satt blickstilla och tittade på bistert viftande, frysande poliser i kuvertmössor), satte ryggsäcken på ryggen, tog rullväskan i ena handen och kryckorna i den andra och slääääpade mig som i filmen Alive mot ljuset i horisonten: tåget hemåt. Fem olika män hjälpte mig genom att ta rullväskan i trappor och över stup medan tån liksom domnade bort och inte var till besvär alls. Jag hade inte reagerat nämnvärt om någon hungrig hade bestämt sig för att bita av den. (Tån lider däremot idag av en bultande baksmälla.)

Synen som mötte min djefla man en timme senare: den frysande föreläsaren som utan vantar väntar på räddningen i rustning. (=Bil.)

Fotnot
Det är detta jag menar med kuvertmössa. (Som är mindre lämplig i snöstorm.)

Kallas den kanske egentligen ”båtmössa”? Men visst påminner den om ett kuvert?

38 kommentarer

Olycksfåglar

Publicerat av Lotten Bergman den 23 november 2008 23:11

Jag har lilltån i snyggt tejppaket, ett par kryckor som matchar min jacka och en sprillans nylevererad dator med skum touchplatta. Så att vara bestulen på allt inklusive lilltå är kanske bara en liten extra krydda till det trista vardagslivet?

Tänk om jag var Billy Idol, Gérard Depardieu och Peter Fonda, som gick väldigt mycket sönder när de trillade av motorcykeln … eller om jag var Elizabeth Taylor som har och Monica Zetterlund som hade smärtknaster i ryggen.

Tänk om jag var … usch, nu kommer jag bara på förfärligheter som har drabbat Clapton, Grace Kelly, Marilyn Monroe och Molière.

Men vänta, tänk om jag var Keith Richards. Som bröt båda lårbenen när han kördes på av en bil, fick blodförgiftning när han skar sig på en gitarrsträng, bröt tre revben och punkterade ena lungan när han skulle plocka ner en bok ur sin enorma bokhylla och som för två år sedan höll på att slå ihjäl sig när han föll av en stubbe.

I Richards fall (pun intended) är orsaken oftast relaterad till den dimhöljda hjärnans tillstånd. I många andra är det motorcyklars möten med obalans. Men hur är det med oss vanliga klantar som bara snubblar och trillar samt tror att alla tjyvar om banditer innerst inne inte vill stjäla just våra saker?

Varför är vi sådana? Är det en fråga om IQ, livserfarenhet, godtrogenhet eller bara rent och skärt slarv? Äh, strunt samma – trösta mig nu med berättelser om otur medan jag planerar morgondagens föreläsning. (Som ska genomföras med kryckor istället för pekpinne och jätteryggsäck istället för rullväska.)

28 kommentarer

Lilltån from hell!

Publicerat av Lotten Bergman den 21 november 2008 21:06

Nog för att jag har larviga, små och nästan skrattretande lilltår. (Se upp, alla fotfetischister.) Men det här är verkligen too much lilltå.

Ja, detta är den lilla tån, som vanligtvis är minst. Nu, några timmar senare är tån dessutom ännu större – bilden togs i förmiddags. (Skröfset är liksom ett skrapsår. På baksidan har huden spruckit eftersom tån är alldeles för full av blod. Hela tiden sipprar vävnadsvätska från alla hudhål. Jag har sällan varit så intressant.)

Det som hände, hände igår när alla barn och några till var hemma. En var jättearg pga. en tillsägelse, en sjöng en Monty Python-sång, två var sena till bussen som skulle ta dem till träningen, en satt på köksgolvet och klippte korv … när jag i slitningarna mellan barn, humör och stekpannorna på spisen stängde en dörr utan att tänka på var jag hade fötterna. Det är en dörr som alltid kärvar när det är fuktigt, så jag tog tyvärr i lite extra.

Det skulle jag inte ha gjort. Sedan i förrgår har jag ingen dator, ingen kamera, ingen mobil, ingen plånbok och sedan igår ingen fungerande lilltå. Edit: förlåt, jag glömde den andra. ”Ingen fungerande högerlilltå”, menade jag.

Lilltån är bruten såpass att det ser ut som om jag har en extraled. Det kan man faktiskt ha utan att lida eller vara vanskapt, därav den jämförande röntgenbilden på andra foten. (Eftersom det handlar om röntgen, är världen bakvänd. Höger motsvarar alltså vänster.)

I eftermiddags skulle jag ha deltagit på min faster Ullas begravning och träffat bl.a. alla mina kusiner. But noooooo, då satt jag på akuten. Plats för svordomar: [______________]

(I sex timmar var jag på akuten. Men bara i 1+1+3+2 minuter träffade jag och pratade med sjukhuspersonal. Och 7 delat med 360 blir 0,0194. Mycket intressant.)

Läkaren hette Wien men kom från Tyskland. Han pratade nästan felfri svenska trots endast sex månaders praktik i Sverige och gav mig röntgenbilden ovan, vilket var så omtänksamt att jag höll på att kasta mig om halsen på honom.

Doktor Wiens ljuvliga händer tejpar min dumma tå.

Jajamensan, foten i kläm. Till och med de utstående tänderna stämmer.

Eller som en kompis nyss mejlade:

”Krya på tån. Må fan ta tjuvarna. Och må faster vila i frid.”

55 kommentarer

Jag är bestulen

Publicerat av Lotten Bergman den 19 november 2008 18:31

Jag – som bara gråter på begravningar och förlossningar – sitter här och är synnerligen förvånad.

På Friskis & Svettis klockan 14:37 i eftermiddags fann jag mig stirrande på ett uppbrutet, men nyss låst och igenbommat värdeskåp. I värdeskåpet låg inte längre min ryggsäck. Det må ju vara hänt, men ryggsäcken hade ju ett innehåll.

Hela dagarna går man omkring och försöker uppföra sig – man petar sig ju inte i näsan, kliar sig inte i rumpan så att någon ser det, stirrar inte på folk, går inte före i köer och avbryter inte den som talar. Men när man har blivit bestulen på sin ryggsäck ropar man (trots att det finns barn i närheten) med målbrottsbruten röst :

– NEJ! MEN SATAN! HELVETES JÄVLA SKITTJUVAR!

Sedan springer man sådär som i filmer när apelsinstånd faller omkull, män med korvlåda på magen puttas in i damer med små hundar. Ja, man springer till och med så att små barn kanske tappar sina glasstrutar på marken och barnvagnar rullar nerför branta stentrappor. (Man = jag.)

Jag inte bara skrek och sprang fullständigt ovärdigt utan att visa hänsyn till mina medmänniskor, jag vevade dessutom med armarna som en väderkvarn och tänkte inte alls på vristspänsten eller att ta ut stegen med lagom högt uppdragna knän så att frånskjutet ger som mest effekt.

Ja, jag for fram som Phoebe i Vänner.

Jag sprang fram till receptionen och uppförde mig fortfarande inte ett dugg väl.

– Jag är bestulen, jag har blivit av med allt jag hade med mig, får jag en telefon, jag måste spärra, ge mig en telefon, ring till polisen, ge mig en telefon!

Personalen agerade snabbt, kvickt och smart. Medan jag inte ens kom på telefonnumret hem. Jag höll bara med darrande händer i en främmande telefon där en vänlig själ hade knappat in en nolla så att jag skulle kunna komma ut på linjen. Och så började jag storgråta.

Jag? Gråta? Gråta för vad? Jo det var ju

min dator (som är relativt nybackuppad)
plånboken med alla betalkort och kvitton som ju revisorn ska ha och medlemskorten i basketklubben och bl.a. Jonas Hallbergs visitkort
ett väldigt viktigt passerkort
mobiltelefonen
stora, fina, svarta systemkameran som är så bra
cykelnyckeln
modemet
nätsladden
kanonadaptern
lite mer.

Det är därför jag är förvånad. Jag gråter alltså över prylar. Jag är alls inte den sansade person som jag trodde mig vara i krissituationer. När folk ligger och blöder på gatan, jo. När barn går vilse, när man behöver rycka in och ordna upp en situation eller när åskan går – då kan man lita på mig. Men inte om jag blir av med min dator.

Försäkringsbolaget? Ptja, de säger att man bara får ersättning om man hade sina stulna saker i ett låst utrymme, men ett låst skåp räknas inte som ett låst utrymme. Jamen såklaaart!

Ryck upp sig nu, fru Bergman. (Fan i helvete, skitsatans pisstjuvar.)

59 kommentarer

Tre män och en näsa

Publicerat av Lotten Bergman den 18 november 2008 08:17

Idag ser jag ut som Zeb Macahan. Det beror på att jag har sovskrynklor i ansiktet och när man är så gammal som jag, sitter skrynklorna fast som Rocky Mountains.

Zeb Macahan var en rollfigur i serien ”How the West Was Won” som gick på tv 1979, när vi bara hade två kanaler att välja mellan. Vilket idag ter sig som en absurditet men ganska skönt ändå.

På föreläsningen som jag ska hålla senare idag, kommer jag att på ett allvarligt men snubblande och fnittrande samt faktafyllt sätt förmedla de heliga skrivreglerna som jag tycker så mycket om. För att lätta upp stämningen, kommer jag att (som alltid) läsa upp följande stycke av Tage Danielsson.

”Nu är det klart att det är mest praktiskt att vi använder orden i den betydelse vi har kommit överens om. Det blir så besvärligt annars, och man kan lätt bli missförstådd. Å andra sidan är naturligtvis ingen tvungen att använda alla ord i överenskommen betydelse – särskilt som ju varken du eller jag har fått vara med och bestämma från början att limpa ska heta limpa och krasse krasse. Du och jag kan ju till exempel komma överens om att kalla en tur- och returbiljett Stockholm–Malmö för en åtsittande aftonklänning med svarta tofsar. Men jag lovar dig att vi får ett helvete i biljettluckan på Centralen.”

Tage Danielsson, förstår ni barn, var en lustig man som var lång till växten och ganska långsam till talet. Och han var så rolig, så rolig, så när jag läser honom högt ser jag inte bara ut som Zeb Macahan utan även som Tage.

Zeb, nej, jag menar Tage. (Teckning av Per Åhlin)

Men Tage hade ju en bästis. Här kan man dra parallellen att 1+1=3 eftersom de tu var fantastiska tillsammans ända till 1985, när Tage trillade av pinn.

Hasse Alfredson. Ni ser, barn, att han har två s i förnamnet och bara ett i efternamnet?

Idag ser min näsa ut som Hasses näsa, som ju står ut. Jag fick nämligen på träningen igår en boll på kranen så att jag ser ut som en babianrumpa i plytet. Vilket förmodligen kommer att ta udden av skrivreglerna.

Fotnot som kanske förklarar ämnet, men inte näsorna
Jag föreläste för 29 personer igår, varav blott tre hade hört talas om Hasse & Tage. Basåattnivet.

37 kommentarer

The Kulturblogg Award

Publicerat av Lotten Bergman den 17 november 2008 09:21

Priser som Den djefla mannens förfäder har kämpat sig till.

Jag har visserligen som mål att vinna både en Oscar-statyett och ett nobelpris, men tills vidare nöjer jag mig med att kämpa väl.

(Bah, jag ljuger som en dopad sprinter. Jag vill vinna allt, inte alls bara kämpa väl. Jag tävlar ju till och med i potatisskalnings- och tvättsorteringsdueller.)

Kulturbloggen har hittat på ett pris som nog alla vill vinna. The Kulturblogg Award. Man vinner visserligen ”bara” äran – men ni kan väl se framför er hur bloggarna kryper fram ur sina bloggsängar och kommentatorsfåtöljer och i mysbrallorna smyger fram längs den imaginära men långa och röda mattan?

Nominera via mejl i kategorierna

musik (Studiomannen?)
film (Bloggywood?)
litteratur (Julkalendern?)
övriga (En man med ett skägg?)
öppen klass (All Star Award – kanske kan man nominera flitiga och finurliga kommentatörer här?).

Jag kommer förstås att i framtiden instifta The Tramsblogg Award och vinna den grenen. På The Award Ceremony ska det då vara det fritt inträde till alla som bloggar från sina platser och själva The Award är en lista på 356 inspirerande bloggämnen och 712 lagom komprimerade bilder samt ett trådlöst modem gjort av kryptonit eller annat material som inte kan gå sönder.

Glömde ju:
Skulle ställa en fråga till er på slutet, men den försvann i prisyran.

Fjortonåringen har i sin bokhylla en pokal som är full av medaljer och bilden högst upp här är ju från Den djefla mannens barndomshem. Det närmaste jag själv har kommit priser och pokaler är när jag vann en antirökteckningskampanj i femman och en uppsatstävling (på engelska) i nian. Trots snart 30 års basketspelande har jag inga medaljer, inga pokaler … men säkert ett par hundra diplom. Som jag borde ha dumpat för länge sedan.

Har det månne gått inflation i medaljer? Vilka har ni kvar hemma?

43 kommentarer