När jag häromdagen kom hem från Umeå (och min djefla man fortfarande sedan flera dagar sprang omkring i Polen), visade det sig att Nittonåringen hux flux hade tagit körkort.
Det vette tusan hur det gick till, för de två äldsta – som vi numera kan kalla Erik och Ida eftersom de är okej med att heta som de heter – genomgick alla helvetes kval med ångestattacker, förhör på teorin och övningskörning i all evighet. Den där handledarkursen som jag gick har verkligen gjort skäl för sig eftersom den nu har resulterat i tre körkort, spanjorens övningskörning och kusin Stinas … well … kanske inte helt fokuserade försök.
I alla fall. När jag kom hem från Umeå, hade Kung Bore (eller någon annan omtänksam person) placerat en jättestor dubb i vänster bakdäck.
Detta däck var förstås komplett tömt på att upptänklig luft. Alla barnen samlades ooooande och aaaahaande och så skruvade jag loss den.
Men vad gör man nu?
Bilen stod där den stod utanför huset. Bilar brukar ju få punka ute i den riktiga världen där man måste ringa efter bärgare eller hjälpsamma skottar. Inte får man punka hemma, liksom.
Jag cyklade resolut till Däckgubben 250 meter hemifrån. Jag gick in i däckgaraget.
– Knack, knack, knackade jag en man på axeln. Ursäkta, men hur långt kan man köra en punkterad bil?
– Oh, inte kan man det, inte. Då förstö…
– Ja, nej, jag misstänkte det. Förlåt att jag avbröt. Vad gör man då?
– Var bor du?
– Gillbergavägen 113. Gult och fult. Nära, bara uppför ba…
– Jag kommer.
Jag sa oooooo och tack och ojojoj och tänkte:
”Men vi bor ju på Gillbergavägen 113 A. Varför sa jag bara Gillbergavägen 113? Tänk om han går hem till grannarna på Gillbergavägen 113 B! Helskotta!”
Vad jag egentligen borde ha tänkt var ju solklart:
”Sicken hyvens karl!”
Så gick dagen; ingenting hände och ingen kom. Jag (som aldrig är hemma nuförtiden) satte upp en lapp med PUNKA i stora bokstäver på bilens bakruta. Om däckgubben skulle råka irra runt i kvarteret och leta efter det fula huset, liksom.
I morse visade det sig att bilen på mågot mystiskt sätt hade befriats från punkteringen. Ingen hade märkt nåt, bilen går nu att köra och någonstans går en däcklagare omkring och oroar sig över en obetald faktura. Jag cyklade förstås ner till Däckgubben igen.
– Knack, knack! Hej, har du varit uppe hos oss och lagat däcket?
– Jaaaa. Men det blev dyrt.
– Och dear.
– 514 kr.
Jag har sällan så obekymrat och glatt betalat 514 kr. Jag slapp skruva loss de förnicklade bultarna, jag behövde inte stå utan bil, jag behövde inte göra ett endaste dugg.
Oj, Jag har visst blivit en bekväm gammal kärring som varken kan hålla många bollar i luften eller söka nya utmaningar i framtiden. Jag vill verkligen aldrig mer göra ett däckbyte. Ska nog börja odla långa naglar också.
Men du kan inte smyga ut en ny bloggpost utan att jag märker det. Ha!
Ursäkta, egentligen skulle jag ju skriva att det var en bra däckgubbe. Och inte tycker jag det var alls dyrt för ett hembesök.
Jag är också en gammal käring bliven. Bekväm alt. lat. Har fått bytt till sommardäck i dag. På gummiverkstad inklusive däckhotell för vinterdäcken tills nästa gång de behövs.
Men husvagnen tror jag att jag skiftar på själv. Ifall jag hittar domkraften och pallbockarna vill säga. Och om isvallen som jag har hackat på hela veckan har krympt så pass att jag får upp porten på garaget så att jag får fram nåt att skifta på.
Här kommer nog 25-åringen påtvingas körkortsundervisning i sommar. Man kan inte helt ostraffat flytta hem till föräldrar som byter ner sina kvadratmetrar och tro att ens far som senaste tiden fått agera privatchaufför åt ens mor tänker låta en sitta på sin kammare (tänkt som gästrum) och bara vara hur som helst. Det går inte för sig. Jobb och körkort ingår i planen att återerövra vårt gästrum.
Nån som vill heddhunta en gymnasieekonom som gjort ett varv på universitetet i samma ämne? Han är lång men spelar inte basket.
Örjans tal om läckerheter (se Bergius) orsakar följande högaktuella information. (Vi är strandade på Heden och inväntar vardagens gråa igen):
Man haver inte Korngrynen I alla länder.
I Nedersaxen haver man inte korngrynen. Men man haver havregrynen. Och man haver vetet.
När man inte haver korngynen kan man inte hava Pölsan. Det är en sak som Nedersaxarna inte haver någon kännedom om. Men att de omedvetet längtar efter Pölsan, det kan förstås.
Den omedvetna längtan skapar ersättningar för Pölsan. Och Nedesaxarna har då skapat Knippen. Till Knippen använder de då icke Vetet. Vetet blir inte alls bra I Knippen. Men man använder Havran. Den är mera släkt med Korngrynet och den Knippen som görs på Heden I Lüneburg blir då nästan så god som Pölsan. De kallar den ibland för Hackgrütze och ibland för Hackewack. Men på Heden – där heter den Knippen. Ibland ser man på restaurangerna att den kallas Heijde Knipp. Det är mest för att turisterna ska uppmärksamma den och äta den.
Jag åt den. Andra gäster på restaurangen såg förskräckt på. Och när jag menade att den var en smaklig anrättning – nästan lika god som Pölsan – så fick jag höra att det bara var gamla gubbar som kunde äta sån mat.
https://de.wikipedia.org/wiki/Knipp_(Speise)
Oooh, Skogsgurra, synnerligen intressant och beundransvärt välformulerat. Dessutom känns det nu som om du i hemlighet är något av forskningsresande antropolog.
(Och så funderar jag över hur man bäst kombinerar orden ingenjör och antropolog … ”ingenlog” är ju inte precis lyckat! Antropojör är bättre, även om det får mig att tänka ”nämen va jör du?”)
Intressant information om kokta och malda maträtter.
Min tanke kastas bakåt i tiden till de dagar då min fader och moder kokade Pölsan i pannmursgrytan i källaren i mitt föräldrahem. Vi barn fick hjälpa till att skrapa det kokta köttet av benen innan malning. Pölsan var stadig vardagsföda som åts med mandelpotatis (det är fult men gott att mosa ihop) och inlagda rödbetor. Min yngste broder grät alltid när sista paketet togs ur frysboxen fram på vårkanten.
Men aldrig var det fråga om pölsakok utan korngrynen!
(Jag förstår att det kan verka orimligt, men jag är inte född på 1800-talet, inte ens på 1900-talets första halva.)
Sverige borde återbepölsas.
Den riktiga pölsan, som inte beslangats.
T.S.O.
Pölsa(n)-Torgny Lindgren.
Tyvärr hittar jag ingen uppläsning av honom av denna hans författade skröna.
Däckgubben – även min hjul-kontakt.
Däckgubben junior skulle kunna säga:
”Bror min är min far”
eftersom
Däckgubben senior heter Bror.
Bra rapport SG! Låter gott. Jag är nog en gammal gubbe.
Kul med däcksgubben. Tips för nästa blogginlägg: glömda personer, kvarglömda alltså …
Här förleden var det tal om vad som åts, nämligen gädda. Då vill jag berätta vad vi åt i dag. Som vanligt blir det en lång historia. Alltnog och emedan: I går fyllde Lille Maken år. – Såja såja, inga ovationer! – När man fyller år i vår familj får man bestämma dagens meny. Lille M. ville ha en riktig croque monsieur till lunch, sån där som vi fick uppe på alpens topp på den tiden när vi fortfarande åkte utför. Ja, iväg till handelsbon. När vi då står där i kassakön upptäcker jag, helvete, vi har tagit rökt skinka, och galopperar iväg till skinkdisken. Där finns enbart rökt skinka från olika leverantörer. Jag kastar mej över gossen i manuella disken; kokt skinka, fyra skivor! (Medan detta pågår har Lille maken nått fram till kassan och den flinka flickan har börjat slå in våra varor.) Medan gossen skivar skinka ser jag fina lammkorletter i disken. ”Jag tar två såna där också”. Tiden går. När jag anländer till kassan har Lille maken betalat och står bortåt utgången. Han säjer inte ”var fan tog du vägen?” men han ser sån ut.
Nu till lammkotletterna, som är dagens huvudpersoner. Dom serverades med små gröna ärter och en indisk potatis som var mycket färgstark. Och god. Medan jag stekte kotletterna iakttog jag hur dom liksom fick näsblod, där i vad som väl är ryggraden. – Jag tror att jag ska bli vegetarian.
ÖR: . Antager dubbelkotletter Annars lite kött /person.
Tips (baserat på en erfarenhet i Eskilstuna). Köp lammsadel, ev sågad till kotletter, i mellanösternbutik med köttavdelning.
Halva priset jämfört med ICA-butiken.
SG: Ingår även i Korvkaka.
http://www.koket.se/gammaldags-korvkaka
Inte ens på Legimus finns inläsning med TL själv. Säkert kompetent inläsare, men synnerligen tråkig inläsning.
Lamm är lite av dagens tema. På den här heden finns ju rätt många. Och lammen är alldeles oemotståndliga. Som den där toalettpappersreklamen. När vi skulle beställa dagens middag och såg att det fanns lammkotletter sade vi med en mun ’Lammko.. Forelle’
Servitrisen undrade om vi varit ute på heden. Jo, det hade vi.
Bra ställe, det här. Jag måste ha ätit lite för mycket – plötsligt släppte en hängselstropp. Så nu kallar Hyttis mig för Kalle Stropp. Konstigt jag heter ju inte Kalle.
Och så var det dags för Språkfrågan. På pilsnern (alkoholfri) står det Das König der Biere. Jag har alltid trott att en König är en han. Men nu verkar hen vara en hen. Eller?
Och här pratar ni mat? Ni är verkligen inte kloka nånstans! (Sade hon glatt.)
Idag har jag sett säkert 375 basketmatcher, sålt kaffe, skrivit protokoll, kört en instagramkille, delat ut komplimanger, kramat en domare, kramat en tant, kramat en gammal klasskompis, kramat en liten basketpojke, kramat en eldsjäl och stängt en dörr i huvudet på en gammal farbror.
(Eskilstuna Basket Cup heter det.)
SG: Das Bier?
Reklamtyska?
För att ”kunglifikera” ölmärket?
Oj vad jag måste läsa om Lottens kört en instagramkille flera gånger, innan jag kom fram till att hon torde ha skjutsat en person, en som lägger ut bilder på ett visst ställe, från punkt A till punkt B.
Annars vet jag då rakt inte.
Däremot tycker jag ju att det borde finnas någon utgåva av Pölsan läst av Torgny Lindgren själv nånstans, för det var ju han som läste den när den gick som radioföljetong.
Feuilleton. (Jag ville bara skriva det för det är så vackert.)
Helt rätt, Annika – skjutsade hade ju varit ett mycket mer lättläst ord. Och när vi nu talar om lättlästa ord, så kommer ett här:
kanelbulle
Das König – ja, oväntat. Men alkoholfritt, you say. Tyskarna är så logiska och kanske tycker dom att alkoholfri öl är ju inte så värst macho och då får den sortens öl-kung bli neutrum i stället för maskulinum. Va säjs?
Lotten — det var i själva verket inte så mycket ditt ordval som min egen trögtänkthet jag reagerade på …
Sista april känns det inte som om det borde vara redan. Uj.
Ì dag fyller farbror kungen år, men det kan vi ju strunta i för han blir nog firad ändå.
Men Sven Nordqvist fyller också år i dag och det tycker jag vi kan uppmärksamma. Heja Svenne!
Idag är det den 1 maj och jag jobbar inte längre på basketkansliet. Detta för att den helt enkelt inte har råd att avlöna folk, trots alla extremt informativa skyltar detta folk skriver.
Ni som vill hjälpa min förening att överleva kan betala 120 000 kr till swish 1234 805 123; ni andra kan fortsätta att lida med mig.
(Det är monetär kris i Eskilst*na Basket. Sorgerligt men sant. Now for something completely different.)
Jag har en stor bit havreflarn i tangentbordet och kan inte skriva bokstaven som i alfabetet kommer mellan t och v. Kolla:
KK
Nej, det går bara inte.
Ugh.
Men glad maj, ändå!
Glad vår alla!
Vi hoppade över demonstrerandet och gick på Skansen istället, i sällskap med rätt många andra. Men det var bara lite kö till kaffet. En liten gosse klagade på att älgarna inte hade horn, och en ännu mindre flicka var tydligen bekant med en stor hund och hävdade envist att vargen i hägnet var denna hund.
Imorrn återgår jag till normala rutiner!
(Försökte alldeles nyss skriva ett oerhört intressant inlägg om stortår och vävstolar, men tangenten U funkade inte så jag blev frustrerad och satte munnen till U:et och sög till. HOST!, så satt det lite havreflarn i halsen.
En stund senare hade jag lyckats hosta upp skräpet, men nu känns det som om jag borde gå upp och borsta tänderna igen. Munnen har ju liksom besudlats av havreflarnet.)
Det är inte havreflarn, det är ett chip, U-chipet!
Ja se, där gjorde historien en riktigt U-sväng!