Hoppa till innehåll

Etikett: sjuka

Ett coronatest på min djefla man!

Minnesgoda läsare kanske minns att jag låg däckad i januari? Under tio dagar pallade jag ingenting. Så här beskrev jag det när jag var på bättringsvägen:

Hmmmmm… man börjar ju undra … Nåväl!

I tisdags började Olle eller DDM, also known as min djefla man, att på bekant manér ta sig åt halsen och lägga handloven på sin egen panna och stånka och stöna.

– Jag har ont häääääär, sa han och tog strupgrepp på sig själv.
– Mmmm. Corona.

Sa jag och fortsatte att skrapa färg från ett 100 år gammalt fönster.

– Och så har jag nog feber, sa DDM
– Mmmmmm.

Sa jag medan jag fyllde vatten i en uppblåsbar pool som spanjoren har köpt i brist på spanska Atlanten-vågor.

Hey Jude, don’t make it bad. Take a sad HOSTHARKELPIIIP! JAG KAN INTE SJUNGA! utropade min djefla man sedan, för si skrika, det kunde han.
– Nu får vi isolera dig. Ring vårdcentralen, sa jag och pangade fast en duk på utomhusbordet.

Ni vet hur man ringer till vårdcentralen i svinottan för att de ska ringa tillbaka och att om man inte är bland de första så ”tar tiderna slut”? Well, nu gäller tydligen andra regler, för Olle fick en tid två dagar senare. (I torsdags.) Tur var väl det, för han fortsatte med att klämma sig på halsen och klaga på smärta samt att ideligen bevisa att han verkligen inte kunde sjunga.

Kan detta vara covid 19? Har vi slarvat? Om han blir sjuk – han som verkligen isolerar sig och inte ens handlar eller träffar folk annat än ute i skogen – borde vi andra i den nio man starka inre kretsen ju också smittas? Han var ju slarvig i söndags, när han åt jordgubbar utan att först tvätta händerna, men …?

Läkarbesöket var tydligen mycket trevligt. Läkaren hade visir, munskydd och handskar och skojade om allt och petade den klykande Olle i halsen medan han berättade att coronatester får de inte göra på vårdcentralerna. En remiss skickas till ett visst apotek, och där får man ett kit som man måste lämna tillbaka till samma apotek före klockan 15. Fick jag veta när jag kom dit vid halvfyrasnåret.

Informationsteknik: apoteket har öppet till 19, men själva coronainlämningen stänger kl 15.

Så igår, fredag, var alltså den stora provtagningsdagen.

Verktygen lades fram.
Instruktionerna granskades.

Jag filmade när Olle stoppade in en pinne långt ner i halsen – men det triggade oss att omedelbart dra 25 skämt om porrfilmer från 1970-talet, så det går faktiskt inte att visa er. Den pinnen stoppades ner i provröret så att alla viruspartiklar hoppade ner i koksaltlösningen.

Sedan tog han en omgång med en ny pinne uppi näsan. Båda borrarna. Svabbelisvabb!
Även den pinnen doppades i provröret. (Som jag med mina hantverkarhänder höll i. Skitiga naglar hade jag visst också.)

Så blev det dags att spotta i den lilla, lilla fyrkantiga skålen och gegga runt med topspinne nummer 3.

Hoppas att känsliga tittare redan blundar.

Även denna – den tredje pinnen – stoppades i provröret ett tag, innan den lades i säkert förvar tillsammans med sina pinnpolare i påsen med riskavfallet. Som nogsamt slängdes.

Den här påsen körde jag sedan till apoteket (tryggt förvarad i en annan påse).

Apoteket skickade iväg provet, och nu får vi kanske besked på måndag. Eller senare, för det är ett oerhört hårt tryck på de apotek som har denna tjänst.

– Hur många prover får ni in varje dag? sa jag.
– MÅNGA, sa apotekaren med emfas och bläddrade i en jättetjock pärm med personnummer och streckkoder.

Så här såg apotekets coronahörn ut. (Jaaa, jag har VERKLIGEN dolt personen på bilden.)

Själv mår jag utmärkt. Håret ser förvisso ut som ett fågelbo, men sjuk är jag inte.

Kanske beror det på att jag umgås i såna här kretsar?

 

 

Share
44 kommentarer

Spanjoren och hans baskethjärta dunkar vidare

Jag berättade i förra kommentatorsbåset att spanjoren i familjen fick lite ont i hjärtat i torsdags. Eftersom det finns hjärtsjuka i släkten (pappa fick pacemaker när han var 25 år och farfar dog när han var 40), beslutade vi oss för att uppsöka läkare akut (efter att ha lytt order från 1177). Vi blev otroligt väl omhändertagna av sjuksköterskan Andreas, som till vår stora förtjusning var gammal basketspelare.

julleekg2
EKG! (Skorna är faktiskt bara i stl 45,5.)

Snabbt kopplades en EKG-apparat upp medan Andreas småpratade om sin basketkarriär i Stockholm och sina vrickade fötter och jag försökte bräcka honom genom att berätta om mina egna vrickningar.

– … och sedan tre gånger 1983, fem gånger 1988, och …
– Jaha … oj. Ojoj, sa Andreas långsamt till spanjoren samtidigt som han granskade pappersremsan med hjärtaktiviteter. Julián. Skulle du säga … att du är … vältränad?
– Ja, sa spanjoren snabbt.
– För du vet, alltså, din puls … du är nere på 42 slag per minut, och det är liksom i klass med Ingemar Stenmark.
– Oj? sa den numera enbart svenskspråkige spanjoren och tittade på mig eftersom jag inte ännu har lärt honom allt jag kan om Stenmark.
– Och ditt hjärta är ovanligt stort …
– Men det är väl okej?
– Och så har du blåsljud …
– Ja, det har jag. Men det är väl okej?

Andreas lät till en början bekymrad, men blev helt lugn när han förstod att han hade med en elitidrottsman att göra:

  • Trots blåsljud kan man bli 100 år.
  • Låg puls har man om man är vältränad.
  • Hjärtat är en muskel som växer som vilken muskel som helst när man tränar den.

Sedan tömdes spanjoren på massa blod, och Andreas sa åt oss att vänta på provsvaren. Och som vi väntade. Vi har sällan väntat så mycket. Så vi pratade med andra patienter, luktade på handspriten, hittade några internetvågor …

jullekollasteto
… kollade stetoskopet (vi visste ju att hjärtat funkade) …
jullepushup
… gjorde armhävningar …
jullekollarcm
… fann att vi hade vuxit …
IMG_1943
… och försökte komma på hur man mäter blodtryck …

Med kännarmin sa jag som Dr. House:

– Mycket bra: 120 över 90, precis som det ska vara. Du har inte lupus.

Vi väntade och väntade i drygt sju timmar tills vi faktiskt inte orkade vänta längre, utan ”fick tillstånd” att åka hem för att hinna sova lite innan det blev dag igen. Men denna väntan var inte det värsta. Det värsta var ju att spanjoren hade missat träningen just denna kväll.

– Men det är bra att vila, försökte jag trösta. Tänk på alla idrottsmän som har vilat sig i form. Och på alla våra skidhjältar som kommer tillbaka efter skador och vinner OS framför alla som har tränat utan avbrott! Och i tidningen Buster var det alltid …
– Fast jag ville ju träna, sa spanjoren och tänkte på den kommande lördagsmatchen.

Bonusvideo som jag trollade fram som reklam inför matchen.

Så kom lördagen, när vi (eller herrlaget dårå) skulle spela match mot KFUM Central från Stockholm. Hela familjen var på plats, spanjoren spelade någon minut här och där och satt lite då och då på avbytarbänken och hela matchen var obehagligt jämn. Jag försökte då att medelst telepati få coachen att byta in min svärson.

johannes_julle_byte
Självklart funkade telepatin. Här väntar han (12) med lagkompisen Johannes (5) på att få bytas in.

Vår spanjor kom in på planen, stänkte in treor och sprang omkring som ett jehu. När det var nio sekunder kvar av matchen, stod det 73–73 och hela Eskilstuna Basket och spanjoren försökte att inte

  • passa bort bollen
  • göra nåt annat slarvigt
  • ta ett dumt skott vid fel tidpunkt.

Förklaring: man bör ta skottet så att det finns lite tid kvar att stoppa i en retur på om skottet inte går i korgen, men inte så tidigt att motståndarna om de tar returen hinner anfalla en gång till. Nu hände detta:


Filmaren stönar högt av spänningsfrustration och räknar ner sekunderna … och så tar vår spanjor sista skottet i precis rätt ögonblick … OCH GÖR POÄNG! Vi vann med 75–73!

Spanjoren blev matchens lirare, fick massa priser, blev intervjuad av lokalblaskan (som dock inte tog med allt han sa om laginsatsen) och hans telefon fylldes av gratulationer samtidigt som hans föräldrar ringde och tjoade eftersom de hemma i Spanien hade följt händelserna via statistik som löpande läggs ut på nätet under alla matcher.

julle_kuriren

Sedan åkte vi hem och åt spagetti med köttfärssås.

Share
61 kommentarer

En spruta, en fotbollsmatch och en spansk basketspelares fot

Well. Igår berättade jag att jag hade en förmodad blodpropp i vaden, vilken måste botas (åtgärdas?) med blodförtunnande medel som jag måste injicera på egen hand med egna händer, egna ögon och eget förstånd.

Fem sådana här sprutor ska man ta!
Fem sådana här sprutor ska man ta.

Huuuuuuuuuur kan de lämna detta ansvar åt mig? Jag som tappar julklappar, trillar i trappor, glömmer bort mina barn och inte ens kan gå som en normal människa?

Svar: Det kan de för att det ju är skitenkelt. Man tar tag i överflödsfettet (som det egentligen inte heter) på magen och nyper till, sticker in kanylen och sedan trycker man bara in meducinen. Som Pippi Långstrump hade sagt.

Häpp! (Ni ser att jag har landskampströja på mig?)
Häpp! (Ni ser att jag har landskampströja på mig?)

Jag slappnade av allt jag kunde, nöp till, stack och tryckte och vips, satt medicinen i magen. Jajajjaaa, jag vet att många gör detta varje dag – hej diabetiker – men för mig är detta precis lika spännande som att få gå på fotbollsmatch i verkligheten eller prya som kirurg. (Förlåt. Praoa.)

När man har sputat måste man knipsa av nålen, som sparas i avknipsaren för att inte sprida dödens pest över världen.
När man har sprutat måste man knipsa av nålen, som sparas i avknipsaren för att inte sprida dödens pest över världen. Väldigt intressant.
Yr av sprutlycka såg jag sedan coach Erik sjunga nationalsången som ingen annan.
Yr av sprutlycka såg jag sedan coach Erik sjunga nationalsången som ingen annan.
Medan Zlatan förberedde sig för mord. Eller nåt.
Medan Zlatan förberedde sig för mord. Eller nåt.

Matchen gick ju helt åt skogen och är inget att blogga om. Gaaaah. Nollnoll och ingen fick ens ett utbrott värt namnet. Matchen tittade vi på tillsammans med fyra tvåmetersspanjorer som spelar basket här i stan. De fick lära sig allt om “fredagsmys”, även om jag lurade dem att bearnaisesås ingick i konceptet.

Nyss hittade jag en av basketspelarna på badrumsgolvet med Artonåringen. En viss jättehård fotknöl skulle elimineras för att säkerställa matchen nu på söndag. Och vad sa jag? The queen of all oneliners?

– How do you feel?
– How do you feel?
Share
23 kommentarer

Kräkpokal och åksjuka

”Kräk jag minns” tänkte jag kalla detta inlägg och så skulle jag rabbla upp dem alla. Och börja med den där läbbige mannen som försökte kyssa mig i en hiss en gång när jag sommarjobbade på bageri. Ett typiskt kräk. Men så visade det sig att jag redan har skrivit ett inlägg med den rubriken – för så sent som ett år sedan.

Klockan är 03:35 natten mot lördag och jag är vaken för att det har varit lite stökigt här. Nioåringen kom och sa att han hade ont i magen och lade sig att sova bredvid mig och min fina muskelbristning i vaden. (Den djefla mannen och hans fina ryggskott sover i en rygg- och skrikvänlig säng i en annan del av huset.)

Och så kräktes Nioåringen.

Splatt, huärk och klatjofs på mig, i hela den 2,40 meter breda sängen, på golvet (som har så breda springor) och på högen med rena kläder.

– Fast man ska vara glad så länge kroppsvätskorna inte hamnar på trösklarna, sa jag högt. För de är ju så himla pilliga att rengöra.

Lite jobbigt. Men vad tusan, detta har jag ju varit med om några gånger tidigare. Ritsch, ratsch fillibombombom så hälldes det mesta klegget i toan. Ungen stoppades i badkaret och lakanen i tvättmaskinen. Bäddmadrassen hängdes utomhus och en annan plockades upp ur källaren.

Men vänta nu, varför beskriver jag detta i passivum som om det bara skedde? Vaddå hälldes, stoppades, hängdes, plockades? Här sliter man ut sig och har inte vett att ge sig själv cred för det? Nä, nu ska här delas ut ett pris!

Kräkpokalen här ovan skulle på engelska kunna heta puke goblet. (Etymologiskt bevandrade kan säkert härleda “puke” till “pokal” och tvärt om.) SAOB leder oss till svenskt 1800-tal, när man ständigt behövde kräkmedel:

kräkpokalantimonbägare, som gav emetisk värkan åt vin som någon tid stått däri.”

När vi ändå är inne på ämnet, ska ni få lära er varför man kräks när man är åksjuk. Hjärnan blir förvirrad när det som ögonen registrerar inte stämmer överens med de rörelser som kroppen känner av; testa att åka vinglande tåg i mörker eller bil på vindlande vägar med blicken i en bok. Av dessa motstridiga signaler drar hjärnan slutsatsen att man är förgiftad – som befunne man sig i Jag, Claudius, där Livia pytsade ut gift till allt som gick på två ben. Hjärnan agerar då snabbt och framkallar kräkning för att giftet ska ur kroppen. Så himla smart!

Runt 1973 uppfann min pappa faktiskt en antiåksjukekeps med skygglappar som provades ut på oss barn. Nej, den kom aldrig så långt som till PRV. Och ska man nu uppfinna något, så skulle jag vilja ha

  • kräkdammsugare
  • kräkeliminator
  • kräkmagnet.

För nu är jag trött på att peta med topz i de förnicklade golvspringorna.

Share
36 kommentarer

Nioåringen är lite justerad

För fem år sedan skrev jag om den nuvarande Nioåringens epilepsi. Den lyckades vi efter två års mecklande med mediciner mästra: inga anfall, bara en glad (lite trött) grabb. Nu har han på försök fått sluta med medicinerna för att kolla om det hela hade vuxit bort – men si, det har inte alls gått bra.

Anfallen har kommit tillbaka – när han är trött, när det är stojigt eller när han blir förvirrad. Det är inte epilepsifall av aladåbvarianten som på filmer; han bara stannar till, blir förstenad, tittar uppåt … och så kommer han plötsligt tillbaka och kan fortsätta med det han höll på med. Nu ska vi börja om med medicinutprovning och det här:

EEG-undersökningen 2006.
EEG-undersökningen 2006.

Han får nu inte cykla, gå i simskola, spela basket, klättra i träd eller åka buss ensam, vilket han ju fick nyss. Istället måste han plötsligt behandlas annorlunda av sina vanligtvis inte alls överbeskyddande föräldrar. Dessutom måste vi ju se till att han har sällskap till och från skolan eftersom han under ett anfall kan kliva rakt ut i gatan.

Alltså va, jag som precis hade vant av mig med att ha småbarn! (Märk väl hur jag lider med grabben och inte alls tänker på mig själv.)

Men nu har Nioåringen tillfälligt löst vårt livspusseltrubbel med ständig påpassning eftersom han sedan en vecka även har en defekt stortå och måste vara hemma och kureras. En megajätteläskig inflammation med floder av kletigt var och röda skinnflikar fick opereras bort på så sätt att hela nageln helt enkelt drogs loss.

Tån och tv:n.
Tån och tv:n.

Filmer som Reservoir Dogs (Tarantino och örat), Casino Royale (Bond på stolen utan sits) och Maratonmannen (Dustin Hoffmans tänder) är rena barnsagorna jämfört med Pojken utan stortånagel.

Nu funderar jag bara på filmrättigheterna och vad uppföljaren skulle kunna heta. Pojken utan stortånagel: With a Vengeance kanske?

Share
30 kommentarer

Kräk jag minns

En gång såg jag en kille, dribblandes mot basketkorgen i full fart, knixa till lite ovant och vända huvudet åt fel håll (bort från korgen) och sedan kräkas huääärk över axeln för att sedan fortsätta att springa mot korgen och lägga i bollen. Naturligtvis lyckades han; hans försvarare hade helt andra saker att tänka på.

I dagboken tio år tidigare står det:

Lördag 7 april 1973.
Jag och Åsa och Lisa var på stan idag, och sen åkte vi hem till Åsa. Vi var jättekissnödiga allihopa så vi sprang allt vad vi kunde. Åsa sprang till ena toaletten och Lisa sprang till badrummet och sen fanns det ju inte flera toaletter så jag kissade i badkaret. Sedan gjorde vi negerbollar och åt upp allt direkt. Precis när dom spelade ”Sofia dansar gogo” på radion började jag må illa. När jag kom hem kräktes jag så det stänkte på min fina tapet.

Jag minns precis hur det såg ut, hur det kändes och hur jag svor att aldrig mer lyssna på Sofia dansar go-go eller äta de där n-bollarna. (Vilket jag de facto inte heller har.)

Go-go-boots, tydligen.
Go-go-boots, tydligen.

En annan gång (1973) kräktes hela min familj utom pappa på Englandsbåten. Nyårsaftonen 1984 kräktes jag i ett badkar som jag tyvärr satt i själv. År 2007 fördrack jag mig på en 18-årig whisky och kände att hela mitt liv pressades upp och ur mig. I flera timmar.

I lördags var jag med när en liten femåring kräktes i Sporthallen. Snabbt konstaterades vinterkräksjuka och en förmodad inkubationstid på 24–48 timmar. Jag satte mig att vänta och umgicks inte med vänner utan bara den lika smittade familjen och våra tankar på kräk.

Och så hungrig jag blev! Det måste vara en överlevnadsinstinkt som gör mig till en lämplig avelsko: jag tror att jag ska bli kräksjuk och svag, varför jag stoppar i mig allt som tänkas kan. Dubbelmackor, potatisgratänger, pastasåser i långa banor och ett par stora köttbitar samt godis. Hela tiden lyssnade jag på signaler som ovanlig tröttma, buller i magen, äggrapar eller olust inför lukter. Men icke.

Nu har det gått 60 timmar och jag är hur frisk som helst. Och lite besviken som på nyårsdagen: varen’te mer än så här?

Usch.
Usch.
Share
71 kommentarer

De vänsterhäntas dag

Han är vänsterhänt. (Dock inte Einstein, Benjamin Franklin och Picasso.)
Han är vänsterhänt. (Dock inte Einstein, Benjamin Franklin och Picasso.)

Jag är inte ett dugg vänsterhänt. Lite vänsterfotad är jag dock eftersom man som basketspelare är starkare i vänsterbenet. (Komplicerat: man gör som högerhänt helst höger-lay up, och då gör man avstampet med vänster ben.)

Min moster är vänsterhänt och har skyllt många oförrätter på detta faktum. Hon fick till exempel av okänd anledning inte någon cykel när hon var liten. Moster själv tror att det beror på vänsterhanden.

Tillbaka till min starka vänsterfot nu. Som den 6 augusti gjorde ont och började se ut som en semla i varm mjölk eller ett upphittat vattenlik: svullen, suddig i konturerna och allmänt vrickad. Jag nämnde det i kommentatorsbåset och fick bekymrade kommentarer om den stackars semlan. Sedan kom en farlig massa dagar med promenader och Gröna Lund-besök, fyra stora museer och ett par joggingrundor. Men efter basketträningen igår fick jag skäll av mina unga lagkamrater:

– I din ålder vet man inte vad som händer i lederna!

– Du kan inte spela med den där foten, du ser ut som min mormor!

– Cysta! Min mamma hade precis en sådan där knöl, fast i axeln!

– Jag tror att det är en tumör, de är väl sådär wobbliga?

Jag tog mig därför till doktorn idag. Fnissande förklarade jag att jag ju hade spelat bask… men hann inte längre än så.

– Vätska. Du ska inte träna mer den här veckan, sa doktorn och klämde på semlan vid min f.d. fotknöl.
– Nä, veckan är ju snart slut, så …
– Med den här sprutan kommer jag att tömma dig på vätska. Syster! Kom med spriten!
– Skål! sa jag och fnittrade.

Jag var vid det här laget alldeles yr av lycka över att det faktiskt var något fel på mig och att jag fick något mer än bara ”oklart, ta en alvedon och vila i två veckor”.

– Ser du? Jag kan nog ta lite mer här också, sa doktorn och drog i sugsprutan som jag har sett på tv att de gör i Hollywood.
– Ser? Klart jag ser! Jag ser ju klart och tydligt att du suger ut en halv deciliter gul vätska ur mig! Hjälp. Det är ju jättemycket! Ser ut som kiss! Vilken smal ankel jag får! Hurra!

Sedan sprutade doktorn in en stor dos kortison och gav mig en akut röntgentid på måndag. Och jag är så glad! Jag lider nämligen av (tadaaaa) överansträngning! Jag har tränat för mycket! Jag och min träningsdagbok har varit för duktiga!

(Nej, inte heller jag begriper hur detta i min hjärna förvandlas till något väldigt positivt som jag till och med vill skryta om när det egentligen bara är ett bevis på att jag är dum i huvudet.)

Men nu från min vänsterfot till världens alla vänsterhänta. Efter att bara ha snyltat på den djefla mannens Spotifykonto, har jag nu skaffat mig en egen avdelning så att jag slipper bläddra genom amerikansk country. Och då måste man ju dagen till ära premiärvisa en egentillverkad liten lista (ni som inte vet: det är som forna tiders blandband) med vänsterhänta musiker. (Listan är snäll; man kan lyssna även om man inte är hårdrockare som jag).

I Beatles var 50 % av medlemmarna vänsterhänta. (Men Ringo spelade högerhänt.)
I Beatles var 50 % av medlemmarna vänsterhänta. (Men Ringo spelade högerhänt.)

Stoppa pressarna! Acke i kommentatorsbåset har räknat!

”Sannolikheten att man får ett band med fyra medlemmar där två är vänsterhänta och de båda högerhänta dör före 2002 är cirka 3,25 på 100 000.”

Share
110 kommentarer

Time flies

Jag vaknade i morse vid halvsjusnåret med ett skatbo till hjärna och två ruttna potatisar till ögon och tänkte förvirrat:

– Jag måste ha ammat minst femton gånger inatt.

Visserligen är det drygt fyra år sedan jag ammade sist, men känslan av ”jag-har-sovit-i-sjuminutersperioder” misstar man sig inte på.

Visserligen är jag på bilden sminkad av barnen. Men ni förstår?

Nu var det alls inte amning utan mul- och klövsjuka på Femåringen som hade stökat till sömnen.

(Ok. Det heter inte mul- och klövsjuka utan ”hand-fot-munsjuka” – vesikulös stomatit. Men han råmade som en ko halva natten. Av smärta i munnen, stackars lilla barn.)

Ni ser hur jag halvmosig ligger där i sängen, ganska nöjd ändå?

  • Plötsligt kom Trettonåringen inrusande och påminde om att ett besök på tandregleringen stundade.
  • När det var avklarat åkte jag med Femåringen till sjukhuset för ett läkarbesök.
  • Sjuåringens löss kräfva också sin quinna – barnen i skolan har fått för sig att man måste hålla en meters avstånd till dem med löss och att alla tjejer måste ha håret uppsatt för att inte de blodtörstiga lössen ska kamikazeattackera kreti och pleti.
  • En uppdragsgivare skulle per telefon förhandla om mitt arvode – i kassan på Coop.
  • Studsmattan dränks i snö i detta nu.

Och plötsligt hade hela dagen gått!

I receptionen på sjukhuset bygger de om så att allt hänger på halv stång och mätinstrument och datorer är uppallade på skrangliga stolar och gamla pulpeter. Gissa nu min replik!

  1. Oj, bygger ni om?
  2. Vad trevligt, det ser ut som … får jag ta en bild?
  3. Och häääär sitter du med armarna i kors?
Share
16 kommentarer

Larm och lapp samt lite kräk

Det var förvirrat här igår morse. Jag skulle iväg och föreläsa i Stockholm, Trettonåringen hade svårt att hitta gympashorts, Elvaåringen skulle praoa (hörni, var inte prya ett lättare ord att uttala?), och Sex- resp. Treåringen skulle lämnas till dagis i ottan.

Då kräktes åttaårige Oskar. Det var ingen okontrollerad katastrof- och sprutkräk som vi läser om så ofta. Nej, det här var med skål i handen och i-förvägen-varningar.

Problemen hopades:
1. Olle är fortfarande i Ryssland/Ukraina.
2. Man kan inte vabba eller sjukanmäla sig som föreläsare på en konferens.
3. Åttaåringar kan inte vara ensam hemma en hel dag.

Lösningen kom snabbt:
1. Bästisgrannen har en skotsk man.
2. Denne skotte jobbar skift.
3. Skotten var ledig igår och villa gärna ta hand om Oskar.

Som jag har berättat tidigare, har vi installerat larm i huset för att skydda alla våra gamla skor och trasiga femtiotalsmöbler från tjuvar. Detta larm gör oss hela tiden nervösa eftersom koder och nycklar tappas bort och försvinner. Ibland (hör upp alla tjuvar!) glömmer jag att sätta på larmet. Igår bestämde jag mig helt frankt för att strunta i det – Oskar eller skotten kanske skulle behöva hämta något i huset under dagen. (Nej, jag lovar, kära larmföretag, jag ska aldrig göra så igen.)

Sedan förflöt dagen helt utan problem. Shortsen hittades, praon på lekis gick bra även om en elak sexåring slog och nöp min elvaåring, de två minsta barnen fick vara ovanligt länge på dagis men överlevde även detta. Den sjuke tittade på tv, åt skorpor och drack nyponsoppa med skotten. Men Oskar var tydligen bekymrad över vårt hus, som stod där olarmat och helt tömt på folk. Någon gång på förmiddagen tog han (tydligen) saken i egna händer. När jag kom hem, satt det en lapp på dörren.
Vi är en dröm för alla bovar och banditer.
(Kolla: versaler, skiljetecken, ng-ljudet och dubbeltecknad konsonant!)

Share
16 kommentarer