Japp, det har jag: en spik i foten. Eller om det är en trästicka. Nubb kanske? Det skulle kunna vara barnkritan som jag trampade sönder med hälen för en månad sedan – kanske den borrade sig in i hälen och nu ligger och jäser för att i ett obevakat ögonblick ta sig in i en ven för att få skjuts ända in i hjärtat och skapa oreda?
Obevakat, förresten? Spiken/stickan/kritan eller det förnicklade nubbet är ju så oerhört obevakat som det någonsin kan vara.
– Nej, den är kvar. Det är kvar. Vad det än är, är det kvar. Kan du gå?
– Va, ska jag gå?
– Nej, kan du gå?
– Ja, det går bra.
– Gör det ont?
– Javisst.
– Hm. Vi försöker igen imorrn.
– Okej! Spik i foten, knak i revbenet, trallalaaa.
För övrigt är jag inne på tredje veckan med covid/virus/novembersjuka som har satt sig som en spik i foten fast som knäck i lurarna, skallebang och rivjärnshals. Blott chili och socker smakar något, och inget luktar något alls. Vårdcentralen suckade bara och sa att jag mår precis lika dåligt som alla andra och att jag skulle gå hem och sova.
Det var då jag kom på att jag helt har glömt bort att det snart är december och att skapandet av en litterär julkalender ju borde pigga upp oss alla i denna mörka säck som heter november. Nu jävlar!
För mycket länge sen, på den tid då populasen fortfarande begagnade häftstift, ibland försedda med färgglada plastöverdrag, läste jag om en handkirurg som gripit sig an problemet med patienter som hade ont i tummen utan att något som helst fel på tummarna kunde upptäckas.
Patienterna hade radijält ont, och svårt att använda sin lilla tumme till nåt. Ibland var de svullna, ibland inte, men besvären härrörde sig alltid från fingerblomman på yttersta tumleden. Ibland vänster, men oftast höger tumme.
Allihopa blev hemskickade för hittar el dottore inget fel finns inget att göra. Men just den här läkaren blev smått besatt av problemet och gav sig den på att han skulle lösa det. Så han gjorde djupintervjuer med patienterna, om hur deras liv gestaltat sig i detalj fram till dess att besvären visat sig. Med mycke möda å besvär arbetade han sig neråt i detaljträsket, tills svaret uppenbarade sig i ett himmelskt sken och en lycksalig änglakör.
Alla patienterna, utan undantag, hade nån dag innan besvären börjat begagnat sig av plastöverdragna häftstift, och likaså hade alla patienterna, utan undantag, råkat ut för missödet att själva stiftet hade gått baklänges, liksom, rätt in i tummen när patienterna tryckte till. Är ni tillräckligt levnadsvisa så kommer ni ihåg.
Därvid, räknade doktorn ut, och det må sägas var riktigt skickligt gjort, hade även en liten, liten rundel av plastöverdraget på häftstiftet OCKSÅ tryckts in i tummen, och stannat där.
Nu låg den lilla rundeln fridfullt inuti tummetotten och skavde på nån nerv, och syntes inte alls om man inte visste vad man skulle titta efter.
Men eftersom den envetne doktorn nått häftstiftsplastöverdragens nirvana hittade han små plastrundlar i alla tummarna, opererade ut dem på momangen och så fick hela surven gå tebaks till jobbet.
Snipp, snapp, slut.
Är det sant Ninja?!!! Och är det sant, Lotten?!
Vilken sjukt bra doktor och ska vi få hemlisbloggare i år igen?! Åh vad glad jag blir!
Nämen Ninja vilken sanslöst bra story! TACK!
Pysse, den är alldeles, alldeles sann, så sant som jag står här, oskyldig som en Kristi brud!!
Hurra, lite ljus i tunneln, snart kalenderdags!
Mycket klok läkare, Ninja, som tänkte några varv till för att hitta en förklaring! Påminner lite om en läkare som undersökte min onda hand, för nåt åt karpaltunnelhållet (som syrran opererats för). ”Njae”, sa läkaren, ”det kan ju vara så att du överansträngt det där tumgreppet.” Jag förklarade att mitt jobb som centralbyråkrat inte var särskilt handgripligt. ”Har du flyttat om tunga böcker i bokhyllan?” Det hade jag inte, i alla fall inte just då. ”Köpt ny BH?” Jamen det hade jag ju och det är både svettigt och obekvämt och att få grepp om knäppanordningen och knäppa inte bara en, utan ett tiotal nya motspänstiga BH:ar. När de är oanvända kräver de ett kraftigt tumgrepp. I stället för operation blev det Ipren och det hela var över på ett par veckor. Men hur det kan hjälpa Lotten att bli bra i foten vet jag inte riktigt.
Jaaa, Lotten är tillbaka! Liksom.
För att få ut stickor och slikt ur kroppen använder vi ett enkelt knep. Man tar en lämplig bunke, lägger i en bit tvål, inte för liten, och häller på VARMT vatten. Låt tvålbiten smälta en stund och låt den ligga kvar i vattnet men addera foten, i det här fallet. Sitt med foten i det varma tvålvattnet LÄNGE. Fyll på varmt vatten så att det hela tiden håller hög temperatur. Efter en halvtimme, eller mer om man har tid, tar man upp foten, trycker hårt på ömse sidor om där stickan eller vad det är sitter. Och då, förstår ni, FLYGER stickan ut.
Vilket bra knep, Ökenråttan!
Här går jag omkring med huvudet under armen; detta har du ju tipsat oss om tidigare, Ökenråttan!
Imorrn är det jag som sitter i tvåligt fotbad. LÄNGE! Rapport kommer här!
OT: Har ni oväder? Jag och min onda hals ligger och lyssnar till vinden som viner och regnet som smattrar. Det låter som om regndropparna är deciliterstora!
En gång för länge sedan, jag tror att jag gick i mellanstadiet, sprang jag hem från leken på stranden och kasade in på golvet framför teven precis i tid för barnprogrammen. Plötsligt gjorde det fruktansvärt onr i stortån, men inget syntes. Om jag tittade noga syntes en liten liten svart prick, mitt i tåns knäskål, så att säga. Mamma försökte pilla och trycka, jag skrek, hon tyckte att jag var mesig. Till slut körde vi till doktorn, som opererade ut en dryg centimeter lång avbruten knappnål, som borrat sig in och brutits av jämns med skinnet. Det hela gjorde förfärligt ont och nästan ännu värre var det att få en stelkrampsspruta i ryggen.
Och ja, det är oväder även i Skåne. I går blåste det nollgradigt småspiksregn rakt i ansiktet när jag cyklade från stationen, nu såhär inifrån ett varmt hus, är det ganska mysigt.
Ooooooooh, läsningen gör ont i hela mig, Loooooooo! (Och så ler jag; ”mitt i tåns knäskål” var ett piffigt sätt att beskriva läget!)
Fenomenal berättelse, Ninja!
Och skoj med kalender.
Vi är hemma igen efter att ha hjälpt grabben utanför Helsingfors att möblera den nya lägenheten: bygga ihop möbler som transporterats i delar, sätta dem på plats, packa upp lådor och placera innehållet i möblerna … Fascinerande hur mycket tre personer klarar på tre dagar. Nu är alla tomma lådor utställda på den inglasade balkongen, alla komplicerade och därför ouppackade lådor är inmicklade i klädkammaren, och katterna är lite sura för att de inte har lådor att ligga på/i längre. Men möbler!
Apropå det, Brid:
Jag har hjälpt våra barn att flytta OTALET gånger inom Eskilstuna, till (samt inom) både Lund och Gotland. Skulle kunna dra till med … 15 gånger. Det är inte en underdrift i alla fall.
Men hur många gånger hjälpte mina föräldrar mig att flytta? Noll. Fast fan vet om jag hade velat ha deras hjälp …
Lotten, jag tänkte precis det samma. Ingen hjälp av dem någon gång och inte hade jag velat ha det. Och jag har burit mina barns bohag ett antal gånger.
Apropå stickor och annat : I min yrkesgrupp, silverarbetare, är det vanligt att man har små tatueringsliknande fläckar i fingertopparna, små blåaktiga prickar. Jag har bara en i vänster pekfinger men andra har flera. Det är små silverspån som kommit in i sår och sedan blivit kvar och oxiderat.
Mina föräldrar har nog hjälpt till alla gånger jag har flyttat. För dryga tjugo år sedan, när vi flyttade hit, skramlade vi ihop ett halvdussin vänner som var med och bar grejer, pappa och vi var också med, och mamma placerades i köket och hade mat eller kaffe klart till varje gång vi kom med ett lass (det blev tre, vill jag minnas). Grabbarna höll sig undan.
Några år senare ärvde vi morfars piano, så nu blir det inga fler flyttar utan hjälp från firma. Inte för att vi har tänkt flytta i brådrasket.
Men aj då Lotten. Och hurra! För det onda (som ska bort) och för det goda (som väntar runt hörnet).
Så där klok, och kanske framför allt så där lyhörd, som Ninjas läkare är jag inte. Tyvärr. Men jag får god lust att göra ett försök!
Det var en gång för sådär lite mer än sextio år sen, jag var väl fem-sex år, som jag for omkull när jag skuttade runt i skogskanten och landade på en liten rutten stubbe. Den var uppenbarligen fortfarande tillräckligt hård i konsistensen för att tränga rätt in i mitt lår med ett par flisor, två tillsammans tjocka som en blyertspenna ungefär och alldeles svarta. Jag har inget minne av att det var någon förälder i direkta närheten och det var väl åtminstone hundra meter hemifrån. Larvade man som litet barn omkring ensam i skogen utom synhåll dåförtiden? I alla fall blev jag tagen till doktorn som plockade ut skräpet och tvättade rent i den uppkomna håligheten. Det här var också en snäll doktor, för som avslutning målade han en gulbrun häst med jod på låret vilket gjorde mig mycket nöjd.
Ärret syns fortfarande nån decimeter nedanför ett annat ärr, nämligen blaffan efter de upprepade vaccinationerna mot tuberkulos de tryckte i mig i mellanstadiet. De varade samt varade i flera månader.
Oooh, omöjliga gåtor igen, tjohoo!
Doktorn målade en gulbrun häst med jod på Magganinis lår!
Det är så fint att jag nästan vill gråta en skvätt. Fina doktorn.
Kalendertischadesignen är skapad och klar, men tryckeriet har höjt priserna med 100 % . Det betyder väl bara att jag ska bita ihop och rynka pannan och tänka äsch och vaffan samt skitsamma i all evighet amen. Man MÅSTE ha julkalenderkul i december, så det så.
Har du fått ut stickan Lotten?
Här kör vi mest med självsprickor. Lika obehagliga som stickor men mer svårbehandlade.
Jo nog larvade åtminstone jag omkring i skogen i mycket unga år men sen hände det en sak. Vid pass elva år fick jag en kompis och vi gick i våra gymnastikdräkter (fyrtio-femtiotalsmodell) in i en hage för att plocka ängsnejlikor. De små rar tunna röda.
I hagen gick våra kvigor och en kom fram och började nosa på mig. Jag hade krupit in mellan taggtrådarna och stod där alldeles intill stängslet i avvaktan på vad detta kreatur skulle göra.
Plötsligt stångar hon till mig, som väl var med hornen på ömse sidor av min midja. Min kompis skrek och djuret sprang men där stod jag fasthakad mot taggtråden. Efter mycket lirkande kom jag loss och min mamma blev mycket förskräckt när hon såg att jag såg ut som en galärslav som fått pisk. Ryggen var randad av blodiga strimmor.
Inget av stängslet hade förstås fastnat och jag blev avtvättad med kallt vatten och omlindad med en bit av ett lakan. Som en liten vit tunna gick jag där en vecka medan såren läkte och en dag gjorde kompisen och jag en liten färd till olycksstället och tittade och se där, på taggtråden hängde kvar en bit av min gymnastikdräkt. ….
(Har jag berättat det här förut i båset?)
At your service, Hyttis! Ja, men inte sedan 2014!
Nu är det så här att jag är på samma vis. Jag börjar med ett blogginlägg och tänker ”fan vad lätt det var att formulera detta”, och så kollar jag. Jodå. Jag har bloggat om det förut.
Så: skriv om samma sak om och om igen, Hyttfogden. Det gör alls ingenting. Jag kom inte ihåg det, utan fick leta bland alla 200 000 kommentarer som har skrivits på bloggen sedan 2006. Sökordet var ”ängsnejlikor”.
Vad övrigt är: jag har mycket att göra med min pappas alzheimer och har fått rysliga historier från två bekanta som också har blivit bedragna på pengar. Och sina smycken! Det är helt förfärligt, men hörni. Vi bor i alla fall inte i Ukraina.
Brid: Stickan är faktiskt inte alls ute – men den har HELT slutat att ge livstecken från sig. Jag kan se kratern som DDM skapade, och jag kan se det lilla svarta längst ner. Men … ingen smärta över huvud taget!
(I hälen, that is. Resten av kroppen är som vanligt bara skrutt. SPIK I FOTEN, trallalaaaaa!)
Citerar Falstaff, fakir:
Jag kan ej äta den framsatta biffsteken
förty den företer tydliga livstecken.
Ett av mina favoritrim . Ur ”Julestuga” om jag minns rätt.
Nu har vi alla hopp om att snart visa tydliga livstecken när vi vrida våra minnesbanker och putsa våra associationsbanor i adventstiden. NU är det förväntan strax är det ankomst!
Tack Spiken i Foten och andra plågor som fått Lotten att tänka andra tankar, som på kalender …
I väntan på luckor delar jag med mig av en fin bild som minner om forna dagars tishor.
Åh! Klimtan, underbar!
Klimtan! Lysande!