För fem år sedan skrev jag om den nuvarande Nioåringens epilepsi. Den lyckades vi efter två års mecklande med mediciner mästra: inga anfall, bara en glad (lite trött) grabb. Nu har han på försök fått sluta med medicinerna för att kolla om det hela hade vuxit bort – men si, det har inte alls gått bra.
Anfallen har kommit tillbaka – när han är trött, när det är stojigt eller när han blir förvirrad. Det är inte epilepsifall av aladåbvarianten som på filmer; han bara stannar till, blir förstenad, tittar uppåt … och så kommer han plötsligt tillbaka och kan fortsätta med det han höll på med. Nu ska vi börja om med medicinutprovning och det här:
Han får nu inte cykla, gå i simskola, spela basket, klättra i träd eller åka buss ensam, vilket han ju fick nyss. Istället måste han plötsligt behandlas annorlunda av sina vanligtvis inte alls överbeskyddande föräldrar. Dessutom måste vi ju se till att han har sällskap till och från skolan eftersom han under ett anfall kan kliva rakt ut i gatan.
Alltså va, jag som precis hade vant av mig med att ha småbarn! (Märk väl hur jag lider med grabben och inte alls tänker på mig själv.)
Men nu har Nioåringen tillfälligt löst vårt livspusseltrubbel med ständig påpassning eftersom han sedan en vecka även har en defekt stortå och måste vara hemma och kureras. En megajätteläskig inflammation med floder av kletigt var och röda skinnflikar fick opereras bort på så sätt att hela nageln helt enkelt drogs loss.
Filmer som Reservoir Dogs (Tarantino och örat), Casino Royale (Bond på stolen utan sits) och Maratonmannen (Dustin Hoffmans tänder) är rena barnsagorna jämfört med Pojken utan stortånagel.
Nu funderar jag bara på filmrättigheterna och vad uppföljaren skulle kunna heta. Pojken utan stortånagel: With a Vengeance kanske?
Det där hade jag missat. Med nioåringens problem. Det är inte kul med sjuka barn. Varken för barnen eller omgivningen.
Men fy vad besvärligt och tråkigt för alla inblandade. Även om det är kul att se på TV från soffan när man egentligen borde vara i skolan. Och nu för tiden finns det ju något annat än Ready Steady Go av Dennis Gotobed (varför hette han det?)
Stora kramar till min bästa snigelplockarkompis.
Inte åka buss ensam?
Var det inte han som spontant åkte buss till andra sidan Borsöknasjön för något år sedan?
Och min lillkompis som glatt ställer upp på matlagning mitt i natten. Och utforskar griffeltavlans hemligheter. Och är den roligaste killen jag träffat på länge.
Men stackars liten 🙁
Jo, Örjan, han fick ju åka buss ensam (spontant och galet också) när han gick på den fungerande medicinen. Nu måste han hållas i koppel.
Imorrn ska vi byta bandage! Jättekul!
Fornborgar, skinnflikar och var, jag tror jag längtar lite mer till julkalendern!
Jag har läst igenom fragment av tidigare övningar. Jag blir alldeles matt. Vilket engagemangement! Undrar varför jag fick röd våglinje under just det ordet?
Förstår mycket väl att det börjar talas om att lägga sig i hårdträning.
Mja, jag har problem med när jag ska vara mamma och när barnen ska vara vuxna. Idag fick 18-åringen gå på utvecklingssamtal utan föräldrar. Imorgon får 16-åringen sällkap till sjukhuset. Gå till tandläkaren kan alla barn göra själva vilket jag är tacksam för! Jag minns stressade situationer när jag rusade dit, säker på att tiden var rätt, men osäker på om det var rätt unge vid min hand.
När jag var 16 år var jag jätte vuxen, men när jag var 9 år hade jag inte börjat åka buss ensam, det gjorde jag när jag var 10.
Jag kommer inte ihåg hur gammal jag var när jag första gången åkte buss själv, men det var linje 2 och det kostade 2kr.
Hav tröst beträffande ny nagel. (En sån är ju bra att ha som stötdämpare, framför allt på stortån, som liksom går före.) Jag fick blodförgiftning i en tumme vid så där 9-årsåldern, fick gå till doktorn och sitta med tummen i en pyts med nån vätska och sen pincetterade doktorn bort dökött som satt löst, medan han sa att nån ny nagel kunde jag nog inte räkna med. Ha! Jag har två tumnaglar; den växte ut. Så var vid gott mod, unge man!
Stackars lille grabb!
Men en liten uppiffning av bandaget vore fint. En blomma, varulv eller annat uppiggande kan man nog förvandla tåomslaget till.
Krya på dig nioåringen.
(Hälsar förstås som resten av båset med värme till justerad kotte.)
Jag fick precis ett anfall av nostalgi och kollade på sista inläggen i fjolårets kalender; MINNS ni att det var -32 kvällen före julafton för mig och Kerstin? Helt bisarrt, och jag hade alldeles glömt bort det. Sedan är förstås den uppenbara frågan hur i hela friden tiden lyckades gå så jämarns fort, för fastän jag glömt alltihop så känns det som alldeles nyss. Äh, godnatt, va, vi hörs!
Pelle plutt, plutt, plutt
tog ett skutt, skutt, skutt
över ån, ån, ån
tappa tån, tån, tån
In i kammar’n efter hammar’n,
spika fast den onda tån!
Nio år och tio tår
Ena tåen dåligt mår
Nio år är go och gla
Tåen blir nog bra en da!
Tröst kanske för den charmigaste lille man jag mött ( och jag har mött många ) i dag är det bara en månad kvar till julafton.
kämpigt för nioåringen så klart men det går förhoppningsvis över.
Sedan ett litet videotips
Synopsis för uppföljaren? ”Efter bandagebyte”
Funkar det inte att börja med den gamla medicinen igen?
Precis min reaktion, Jessica, but noooooooo. (Har inte fått någon annan förklaring än att ”nu gör vi det här enligt alla konstens regler”.)
Bandagebytet gick förresten som en dans. Nioåringen konverserade sjuksköterskan Ulla-Britt och önskade henne lycka till med pensionen om tre år samt bad om lite extra bandagering för att tån på utsidan skulle se ännu lite coolare ut. (Den var köttigt röd som en ostekt lövbiff.)
jamen om den medicinen funkade så kan man ju prova med den först. Annars får de ju gärna förklara (s0m sagt) vad den konstens regler ser ut…
Finns det ngn chans att han har vuxit ifrån det senare tex under, efter puberteten etc?
*Hoppas*
” Önskade Ulla-Britt framtida …”
Framtida hjärtekrossare med de takterna ?
Charmör är han ju redan.
Det fina med den killen är att han verkar helt omedveten om sin framtoning. Han är bara spontan och positiv. En favorit.
Jodå, vi hoppas att det ska växa bort. Fast om det inte gör det, är det med moderna mediciner så att det inte alls märks på honom – och mediciner äter vi ju alla lite till mans.
Klart att det blir bra hur som 🙂 Men livet är lite lättare utan mediciner som man ska hålla reda på och bieffekter som man kanske kan få.
Jag önskar att alla fick vara friska. Får bli min julönskning. Mer och bättre hälsa till alla.
Stackarn! Fast jag har känslan av att han tycker tån är ett riktigt äventyr. 🙂
Med medicineringen håller jag med Jessica. Fast jag har lärt mig att i dag är det bäst att läsa på själv så mycket som möjligt (kolla ketogena dieter för epilepsi) för att upplysa doktorerna om andra möjligheter …
Jag äter en epilepsimedicin, dock ej för epilepsi. Med den här medicinen så har man antingen, har jag fått höra, hur mycket biverkningar som helst eller inga alls. Och jag har inga alls. Hittar man bara rätt så blir det en förbättring. Fast jag vidhåller det med att börja med den man satte in den första vändan. Ibland behöver man inte hålla sig till konstens alla regler när de reglerna mest ställer till besvär.