Hoppa till innehåll

Varför man kanske skulle vilja bo i en småstad som Laholm

I Laholm finns inte bara ett stadshotell med temarum och drygt 23 000 invånare (ungefär lika många som t.ex. Kiruna, Avesta och Härnösand), utan Sveriges kanske trevligaste människor.

Jag bara gick omkring som en helt vanlig brud i stan och tyckte att jag inte på något sätt signalerade ”tala med mig”. Men vad hände? Jag blev attackerad – gång på gång!

– Jag undrar vart sybehörsbutiken har tagit vägen. Syr du?
– Är du vilsen?
– Var det dig jag pratade med förut? Jag hittade sybehörsbutiken!
– Ska du möjligtvis till Stadshotellet? Gå ner där och till vänster!
– Meeeen vilket väder vi har!
– Har du sett därborta, rosen blommar igen!
– Nämen där är du ju igen! Jag köpte blå sytråd!

Centrum är helt tomt på stora klädkedjor, men fyllt av sådana där butiker som heter som de hette förr. (I neon.)

frummerins_laholm
Frummerins!
mattor
Fönsterspröjsmålarna har inte skyddspapp utan skyddar trottoaren (bara det!) med gamla trasmattor.
laholmtoa
De offentliga toaletterna är hur gedigna som helst.
bokhandel_laholm
Bokhandeln heter ”Bokhandel”. (I guld!)
telefonkiosk
Laholm har kvar den vackra Rikstelefon-kiosken från början av förra seklet. Med telefon i.
roffeslaholm
Laholm har naturligtvis en sån här institution.
cyklar
I Laholm har man gärna Skeppshultscykel, för det är bra att investera i en rejäl cykel och den kan man ju dessutom ha resten av livet fastän man bara låser den med ett enda litet lås eftersom landets alla cykeltjuvar är och stjäl cyklar hos Lotten i Eskilstuna.
gym
På gymmet i Laholm låser man inte in sina kläder om man inte har lust, eftersom de ju alltid hänger kvar där man lämnar dem.
rakmacka
Och minsann: i Laholm kostar en räkmacka inte 290 kr som i Göteborg, utan 70. Sjuttio kronor. Sjua nolla.

Men främsta anledningen till att man kanske skulle vilja bosätta sig i just Laholm, måste vara att man då har ett brandförsvar som leds av fantastiskt trevlig personal. (Som alltså har gått kurs för mig och nu skriver den bästaste svenskan av alla, och – utgår jag från – släcker bränder lika väl som de skriver.)

En av brandmansgrabbarna fann i inlägget om pengarna häromdagen ett pinsamt slarvfel …

slarvfel
… som jag har korrigerat nu, förstås.

Men han skrev inte en kommentar i båset, utan mejlade följande till mig:

En en är en en
En ätt är en ätt
Ett fel är ett fel
Ett rätt är ett rätt
På sin blogg kan man skriva att tvåkronans vikt
är större en enkronans och få sig en dikt.

Det är ju det jag säger. Laholm is da shit!

Om det bara inte vore för den här skylten …

museet
… med den där accenten … hade allt varit perfekt …
Share
Publicerat iBloggen

75 kommentarer

  1. Frummerins! Jag vet inte varför, men jag tycker att det låter så himla trevligt. Och lite, lite, lite oväntat — det ser nästan ut som ett anagram på ”fruntimmers” fast det inte är det. Var du inne? Köpte du någonting?

  2. Tage och Gunhild Frummerin!
    Otvivelaktigt heter innehavaren av Frummerins, Tage. Hans fru som sköter bokföringen och fållar upp byxben om det behövs heter Gunhild. Född Svanberg.
    Tages kusin är gift med innehavaren av sybehörsaffären, Barbro Ericksson. Hennes morfar emigrerade 1923 till Amerika, men kom tillbaka efter kriget. Med ett c i efternamnet som bestående minne av vistelsen i svenskbygderna i Minnesota. Han bodde i ett litet samhälle som är så litet att ingen kommer ihåg vad det heter tre amerikanska mil efter att man lämnat stadsgänsen. vi vet att det heter Cokato och är berömt för alls ingenting.
    Barbros morfar är fullständigt glömd.
    Kusinen, Barbros man jobbar på kommunen som kamrer och sitter på drätselförvaltningen. Han har en skylt i blå sammetsplysch utanför dörren, där vaktmästeriet en dag i april 1972 klämde dit hans namn och sköt in skylten i skårorna utanför drätselkammarens kontorsdörr, till vänster uppför trappan i kommunalhuset. Systemet med skårad blå plysch och vita plastbokstäver med nabbar på baksidan fungerade utmärkt 1972, och fungerar precis lika utmärkt 2015. Nere i vaktmästeriet finns en låda med samtliga bokstäver utom gemena z, som ända mycket sällan behövs.
    Petterson, som numera sköter vaktmästeriet såväl i kommunhuset som på äldreboendet och simhallen bestämde sig tidigt i karriären för att stava fel, bara så där, om det skulle komma nån som stavar sitt namn med ett gement z nånstans.
    Drätseldirektören jobbar kvar efter pensionen, eftersom han väntar på att Barbro ska gå i pension hon också. Sen ska de spela bridge på fredagkvällarna, med Tage, Gunhild, Alf Persson från bokhandeln, Alfs fru Kristina, förskollärare med utslitna knän, Gösta Lindström som redan sålt sin målarfirma och går och skrotar på golfbanan för det mesta. Inte för att han är så rasande bra på golf, men han är änkling sen många år och behöver verkligen ett tidsfördriv.
    Dottern kommer varannan vecka, handlar, städar och lägger in lite tvätt.
    Gösta tycker ju egentligen att han skulle klara sig själv, och att det är lite förargligt att dottern ska behöva komma, men hur det nu blivit, så har han aldrig kommit sig för att lära sig det där med dammsugare och tvättmaskin. Visst kan han hjälpligt laga lite vardagsrätter, men mer än så har det liksom aldrig blivit. Tvätta fönstren gör han dock, det fick han alltid hjälpa Elna med, hon led svårt av svindel och kunde inte kliva upp på en köksstol en gång.
    Elnas gardiner kommer räcka hans tid ut.

    Sista man i bridgen är Britt-Inger Sörlander, bibliotekarie och hängiven amatörkonstnär. Det är Britt-Ingers förtjänst att Laholm har sitt teckningsmuseum. Hon sitter i kommunfullmäktige sen dryga trettio år, och när hon föresatt sig något, ja då blir det så. Varannan valperiod, ungefär kommer det någon nyinvald ung glop och ska sätta sig på Britt-Inger.
    De har lärt sig hur turerna går. Allihop.
    Därför ståtar staden med sitt teckningsmuseum.
    Varje gång Britt-Inger sneddar över torget och ser skylten där det står muséet, med accent och allt, så kryper det i bibliotekariesjälen. Det har Britt-Inger inget för, för skylten är gjord på Tekniska kontorets verkstad, och där basar Lindberg, Sven, och han har ett humör och en envishet av guds nåde, mot vilken även Britt-Inger Sörlander står sig slätt.
    Hon bråkar inte med Lindberg, för hon håller inte för otroligt att han skulle, på pin kiv, sätta sig i fullmäktige, och det vill Britt-Inger icke.
    Det vill inte nån annan heller, utan den allmänna meningen är att man ska hålla sig väl med Lindberg, Sven, och stryka honom medhårs. Särskilt med tanke på snöröjningen, och soporna på badplatsen nere vid Lagan sommartid. Det är sånt som ökar trivseln, eller snarare minskar trivseln något alldeles gruvligt när någon har fått för sig att vederbörande vet bättre än Lindberg, Sven, nere på Tekniska kontorets verkstad.

    Därför står det Teckningsmuséet på skylten nere på torget, och så kommer det stå till muséet en dag skattar åt förgängelsen. Brandrisken är överhängande i ett hus fyllt med papper, men så långt ska det väl inte behöva gå, kommunens brandkår är välutbildad och alert.

    Drätseldirektören och sybehörsaffärsinnehaverskan ska alltså spela bridge om fredagarna. Det ser drätseldirektören fram emot. Gunhild och Barbro brukar göra små goda sandvikare, och alltid någon god kaka till kaffet. Britt-Inger tillhör inte den husliga typen av fruntimmer, men gör en jädrans god slånbärslikör och ett lika gott nyponvin. sitter som en smäck till kaffet och gör att robbertarna löper liksom lite smidigare efter kaffepausen.
    Britt-Inger är överhuvudtaget bra på alkoholtillverkning, men det låtsas ingen om, så länge hon smaksätter den med någon naturprodukt. Hennes julsnaps med pors och johannesört är vida berömd, och om det bara gick an så skulle man kunna sälja den i ortens turistbyrå.
    Lindberg, Sven, på Tekniska kontorets verkstad är dock sedan unga år med i logen och därför vågar ingen föreslå spritförsäljning på turistbyrån.
    Lindberg, Sven på Tekniska kontorets verkstad ska man hålla sig väl med, det vet varenda människa. Livet kan bli så oangenämt annars.

    På lördagarna ska sen drätseldirektören och hans kusin Tage ta en runda i motionsspåret ute vid friluftsgården, följt av en trivsam bastu och efterföljande dopp i Lagan.
    Tage har pratat om att skaffa en liten hund för att komma ut i skogen, men Gunhild har bestämt sagt nej. Hon tycker att de har varit bundna tillräckligt av konfektionsaffären och efter pensioneringen vill hon resa. till och med skaffa en lägenhet i Spanien och slippa snålblåsten och fukten under vinterna. Hon har fått nog av kylan som sveper in från Lahomsbukten.
    Tage tänker att det där kommer ordna sig alldeles utmärkt, när han helt sonika kommer hem med en liten valp. (Där tänker Tage fel, men vi ska inte gå händelserna i förväg).

    Ja, klart man vill bo i Laholm!

  3. Men!??

    Du glömde ju den viktiga detaljen att fru Frummerin var den som introducerade de numera så vanliga frukostmötena, kända som Frummerinfrukostarna som numera, utöver Ombudsman, Skaal och Smorgasbord ingår i det internationella ordförrådet.

  4. Aha! Kommentatorsbåset skriver en Laholmsroman! Lysande!

    Nu rusar jag mot min föreläsning!

  5. Christer, the Long Distance PT

    Snyggt, Ninja!

  6. Va? Jag har alltid trott att Laholm låg vid bukten med samma namn. Ackack. – Lysande, Ninja. Har du kanske också några insyner i hur den yngre generationen laholmare artar sej?

  7. Det är väl Lahomsan som finns vid den dära bukten, då.

  8. och

    ”Bokhandel” i guld… jag är såld… *suck av välbehag*

  9. mikaels

    ’om det inte vore för den här skylten’?
    En felvänd accent är värre än apostrofen i Roffe’s? Som dessutom repeterades TRE gånger, brrr 😉

  10. Aaah — Ninja vet minsann hur det går till i småkommuner! Lindberg, Sven på Tekniska har alla träffat som någonsin haft ärende till en kommunal verkstad.

    Jag undrar verkligen hur många exemplar han är tillverkad i. (På den där hemliga kloningsanstalten där Vissa Sorter framställs förutan vilka stora organisationer skulle gå i stå — eller, det tror i varje fall Vissa Sorter.)

  11. mikaels, det är inte en apostrof i Roffe´s, det är mycket värre än så; det är en (rys!) akut accent!

  12. Christer, the Long Distance PT

    Och accenten i museet var inte felvänd, den ska inte vara där över huvud taget.

  13. Nu verkar jag kanske fördomsfull och nedlåtande, men det vill jag verkligen inte vara. Felanvända apostrofer och taskig stavning –liksom särskrivningar– hör till korvmojar i mina ögon. Det bidrar till lokalfärgen på något vis.

  14. mikaels

    @Christer, ser man på, där lärde jag mig något (tycker inte det ser klokt ut att skriva ’museet’, men jag får väl lära om). Jag tyckas vara i gott sällskap dock, även om det är en ringa tröst 😉
    Museet: ca 8 010 000 träffar på Google.
    Muséet: ca 8 160 000 träffar

    Apostrofen ska inte vara en accent, och den ska inte vara där heller.

  15. Att mikaels (och många med honom) tror att det ska vara éer i museer beror på att vi har ett bildminne av:
    idéer
    caféer
    bidéer
    diarréer
    filéer
    kupéer
    alléer
    tupéer

    Däremot skrivs ord som inte har nån fnutt i grundformen (museum) utan flutt, hur mycket plural de än befinner sig i.
    teer
    museer
    queer
    (skoja ba)

    Sedan finns ju ord som verkligen låter som om de har en accent, utan att de har det.
    faner
    baner

    Och här kommer ett tadaaaaa-ord!
    manér kan skrivas både med och utan accent: maner

  16. Dom i korvmojarna är hårt arbetande människor som med största sannolikhet saknar högre utbildning. De sätter kundnöjdhet före skyltnöjdhet och har därmed min sympati.

  17. Jag har ett visst exempel på missbruk av apostrof-s i skyltning som jag aldrig kommer att glömma fastän det var flera år sedan.

    Det fanns för ett antal år sedan en servering mitt inne i gallerian i Marieberg. Den hade franskt stuk med blå-vit-röda dukar, halmhattar med blå-vit-röda band på serveringspersonalen, och huvudsakligen franska eller i varje fall franskinspirerade bakverk. Trevlig servering, i och för sig, det var gott att fika där.

    Men ooooh vad det gjorde ont i mig varje gång jag råkade titta på skylten. Serveringen hette (med snirkliga liksom fransk-aktiga bokstäver, och med trikoloren på ömse sidor, och allting) Chantal’s.

    Jag visste ju att det inte var personalens fel, och detta faktum var nog det enda som hindrade mig från att hoppa på någon av dem, ruska om denna hårt och skrika ”Det finns inga genitiv-s i franska! Det finns inga genitiv-s alls i franska, vare sig med eller utan apostrof!”

    Jag ber om ursäkt, men den där gnager fortfarande i mig, och är värre än de småfåniga apostroferna på vanliga svenska skyltar. (Varför låter sig folk inspireras av engelskans ortografi enbart när det gäller genitiv på namn? Det skulle ju aldrig falla någon in att skriva ”Var är katten’s matskål?” eller ”Skynda dig om du vill se solen’s sista strålar” vilket de borde göra om de vore konsekventa. Mutter mutter.)

  18. Åh, ja just det. Har du skrivit deckarromanbiografinovellen än?

    – Nej men Elsa, var har du gjort av fötterna?
    – De är … jag vet inte. Jag hade dem ju alldeles nyss!
    *letar under filten, prasslar med parasollet, tar av sig hatten och kikar misstänksamt i den*
    – De kanske blev kvar i omklädningshytten.
    – Nej, jag är säker på att jag gick på dem, hela vägen hit. Men du Malin, dina är ju också borta!
    – Oj, det märkte jag inte ens. Vänta lite, väääänta lite nu … är inte det där ett par tår?

    … eller så. Undrar just om parasollerna är i papper. Och om huvudbonaden som inte är en hatt, är virkad (det blir lite otydligt när jag förstorar upp bilden). Och exakt vad det är som ligger i sanden längst till höger.

  19. Nu måste jag fråga sällskapet här om det är viktigare med grillat än grilla’t. Står ni över wurren i kjorren då?

    Språkpolisutövning i all ära, men det finns de som inte är så haja på vårt tugg. Låt oss respektera detta, och kanske till och med asseptera att vårt språk är i ständig förändring.

  20. Men Härregud, var sak har väl sin plats?
    Här handlar det om språkpoliseri, vid tjorren om korvinköp.
    Tyckasyndomerihar väl aldrig drivit en utveckling framåt?
    Man kan ju tänka sig att skyltmakaren får syn på en sida på nätet där det diskuteras apostrofering och accentuering och inser att det inte ska vara nåt alls i ’Roffes hatt och vulk’.
    Kan man ha synpunkter på hur andra intar sina måltider på ett utländskt resmål, så kan väl andra få ha synpunkter på skylten i en korvmoj, någonstans i Sverige?
    Det här är väl en sida för språkpoliser och inte åsiktspoliser?

  21. Ann-Mari

    Själv fastnade jag helt vid korvkiosken….. hur får man ut maten? De verkar vara duktiga på att tala om vilken mat de har men hur 17 gör man? Små portioner? Avlånga eller kvadratiska, rektangulära eller någon annan mystisk form på maten för att få ut den genom alla galler? Mycket måttligt med mos, inga stora pommestallrikar där, mjukglassen får inte vara för hög… Funderar fortfarande…..

  22. Ja, Ninja och jag är helt överens där, LarsW. Och är det någon som månar om alla som inte har lärt sig svenska än, så är det jag; för att de lättare ska lära sig vårt krångliga språk, ska vi som behärskar det vara konsekventa och följa de gemensamma regler som vi har – som i de flesta fall inte ens är komplicerade.

    Genitivfnutten finns aldrig på svenska, inte heller på franska. (Franskan har så mycket annat krångel, tak, fnuttar och vokalanhopningar, så där behövs inte fler.)

    Stackars, funderande Ann-Mari: Vad man inte vet på den av mig snävt beskurna bilden är att till höger om alla fnuttar och galler finns (tadaaa) en … dörr! Man går helt enkelt in i korvmojen!

  23. Per

    Så fyndigt, Lotten! I bokhandeln kan man självklart inhandla sin bokandel.

  24. Men förbaskat – nu får du en guldstjärna Per! (Han hittade ett korrfel. Men ni andra hinner inte se det, för nu är det borta!)

  25. Min dator vägrar att visa bilden på Malin och Elsa.

  26. och

    Men LarsW, är det inte rätt nedlåtande att utgå ifrån att folk är så dumma att de inte kan rätta ett fel som de råkat begå – som du själv skulle göra, eller hur? Rätta, alltså.

  27. och

    Och jag kan inte heller se bilden på gamlalaholm.

  28. Jag utgår inte från att folk är dumma för att de inte följer vedertagen syntax, som en del här verkar göra. Bara att de har annat att tänka på än Korrekt Svenska. Annars är jag gärna med med kameran när någon Språkpolis gör ett tillslag på en korvmoj.

  29. HEJ Lotten!
    Får vi på http://www.visitlaholm.se dela med oss av ditt ypperliga blogginlägg på vår facebooksida? (Möjligtvis vår visit-sajt också)
    Vore en ära!

  30. Du är nog den enda som skulle komma på tanken att slå till mot en korvmoj med felstavad skylt, och som gör kopplingen mellan felstavning och dumhet.
    Själv har jag fått HELT andra associationer till just dumhet.

  31. Göran Hägg har dött. Han var inte dum, han. Lille M. läser just nu en av Häggs retorikböcker och vi fnissar gemensamt åt hans roligheter och elakheter.

  32. Hej på dig Anna på visitlaholm och allt annat: dela på så mycket ni vill!

  33. Jag jobbade med Göran Hägg en gång. Han sa: ”Där ser man, du är bra att ha på scen.” (Det var nog en komplimang.)

    En annan lite till åldern kommen (men nu levande) akademiker sa nästan ordagrant likadant vid ett helt annat tillfälle: ”Jaha, där ser man, du är ju bra på scenen!” (Det var nog också en komplimang, men det där ”ju” gör andemeningen lite annorlunda.)

  34. NU såg jag badbrudarna. Sånt där parasoll hade min lilla mormor, japanskt, av papper, med bambuspröt.
    I min lilla Mammas efterlämnade hittade vi ett negativ från en sommardag i morföräldraträdgården. Vi framkallade det och det visade mormor med parasoll. Jag skickade det till min lilla moster, hon ringde och tackade och vi sa, nästan i kör: ”Parasollet. Det var rött!” Sen sa vi: ”Nu är vi dom enda som vet det.”

  35. Så fint och samtidigt sorgligt, Ökenråttan! ”Nu är det bara vi” är en ohjälplig del av åldrandet. Asch, det lät illa. Tidens flykt, menar jag!

    Det där är lite som förklädet farfar hade på sig när han vispade grädde (gräspade vidde) till efterrätterna vi fick hos farföräldrarna. Det finns ett foto. Och jag och syster blir alldeles veka i knäna bara av att se det, eftersom farfar (född 1892) ”naturligtvis” aldrig gjorde någonting alls i köket — farmor var fena på all slags mat, och farmors köttbullar är fortfarande det idealobjekt som alla andra köttbullar i hela världen misslyckas med att nå upp i jämbördighet med — var var jag — jo, av någon helt oförklarad anledning som inte ens pappa visste svaret på, ansåg farfar själv att han skulle vispa grädden (gräspa vidden). så det gjorde han, med en sådan där praktisk mekanisk visp där man vevar på en vev och två vispar vispar. (Jösses. Jag ber om ursäkt. Men den de hade var nog från tjugotalet och då newfangled, liksom …)

    Han ser djupt koncentrerad ut på det där fotot, men ler samtidigt lite snett, alltså med ena mungipan. Förklädet är gulrandigt, det vet jag, trots att fotot är svartvitt. Och eftersom farfar var farfar tröttnade han fort, och sålunda minns storasyster och jag (veka i knäna) att det aldrig var vispad grädde till pajerna hos farmor och farfar, det var däremot väldigt tjock grädde. Ooooooh så gott!

    Vadå nostalgianfall?

  36. Örjan

    Beträffande invandrarägda livsmedelsbutiker.
    Brukar ofta vara skriv-/stavfel på skyltar.
    Vid tillfällen har jag frågat om jag får hjälpa till med korrigering av stavning.
    Om ja.
    Ägaren har tagit papper och penna och skrivit upp enl mina förslag, för förhoppningsvis senare korrigering.

  37. Örjan, jag som har kollegor från hela världen vet att de allra flesta blir glada när de får hjälp med språket. Svenska är svårt, men alla kan lära sig lite mer. om man bara får hjälp.
    Vem vill framstå som mindre vetande än man faktiskt är bara för att man har ett annat första språk?

    Påminner mig historien om kollegan Sture som var på körresa i USA och bodde hos värdfamilj. Sture var en hängiven jägare och på frågan om det fanns ’eagles’ i Sverige glatt svarade jajamensann, vi skjuter ungefär 300 000 varje år. Den patriotiska familjen var fortsatt artig men mindre hjärtlig.

  38. Båtpernilla

    Ninja & Örjan m fl
    Jag såg just om Marika Carlssons föreställning med den kontroversiella titeln en negers uppväxt. Där pratar hon just lite om hur alla med svenska som annat än första språk ska ha en chans att leva upp till kravet om att prata ”riktig svenska” om ingen rättar dem när de gör fel.

    Där tror jag att ni är något på spåren, sen handlar det ju alltid om hur man rättar någon, med respekt eller utan till exempel.

  39. Men Båtpernilla! Har du tappat huset?

  40. Jag är lika upprörd jag, Niklas!

    (Jag gör som Örjan: klampar in med ett leende och världens mest hjälpsamma ögon och så blir vi nästan vänner för livet bara för att jag hjälper dem lite med stavning.)

    Annika: Jag tackar härmed Ökenråttan för att hon öppnade slussarna till ditt gräddminne. Det är underbart att läsa!

  41. Jag har en lite avvikande uppfattning i detta med att ”Rätta mig om jag har fel”. Och den är grundad på arbete i långa perioder i olika länder.

    Mina förstas spån i engelska gjorde jag som besättning på ett par båtar med blandade nationaliteter. Det blev engelska därför att det var det enda naturliga. Vi pladdrade på så gott vi kunde och insåg då och då att vissa ord och uttryck var alldeles uppåt väggarna, och då ändrade man på det och blev en lite bättre språkare.

    Senare hamnade jag i Frankrike och sattes av arbetsgivaren i språkkurs där det rådde sträng disciplin och där lärarna visste vilka misstag som var vanliga. Efter några år var jag riktigt bra på franska och har fortsatt att odla språket genom besök i Frankrike så ofta jag kan. Men perfekt blir jag aldrig och jag träffar massor med fransoser som inte heller är perfekta språkbrukare.

    När jag senare bytte arbetsgivare var det tyska som gällde. Jag gick en korrespondenskurs i tyska (som Hyttis gjorde åt mig) och plockade upp språket på egen hand vid arbete i Fjärde Riket mit Umgebungen. Tyska pratar jag numera som en infödd, med alla genusfel och böjningsfel som även tyskarna gör sig skyldiga till.

    Min inställning är alltså att man knappast blir en bättre språkbrukare om man ständigt får påpekanden om hur det egentligen ska vara. För många är det istället hämmande. Dessutom finns det knappast något som är ett perfekt språk, det ändrar sig hela tiden och för att ständigt vara uppdaterad så att språket speglar modet för dagen kräver mycket tid. Det finns väsentligare saker att ägna sig åt.

  42. Åke Sintring

    Någon som tänkt på skillnaden om filmens namn skrivs Schindler´s list eller Schindlers list?

    Ingen som lagt märke till en annan laholmsskylt: HANDBILTVÄTT?

  43. Roligast idag:

    ”Jag gick en korrespondenskurs i tyska (som Hyttis gjorde åt mig) …

  44. Små språkliga fel och missförstånd kan ibland lätta upp och skapa en avspänd stämning, vilket kan vara bra. Jag minns mitt första jobb på spanska i ett spansktalande land. Det talades hela tiden om ”perritos” och till sist bad jag att dom skulle förklara för mej hur det var med dom där små hundarna (perro). Hela gänget av infödda föll ihop och skrev ner och förklarade ordet perito= expert, sakkunnig. Under resten av projekttiden (5 veckor) hände det då och då att nån fick ett fnissanfall och viskade ”peritos”. Och detta, märk väl, i justitieministerns kansligäng. Vi hade kul, mycket tack var denna brist i min spanska!

  45. Båthuspernilla

    Tack Niklas, nu har jag hittat det igen.

  46. En del språkliga missförstånd kan absolut lätta upp stämningen. Som när en kollega på en blandspråklig arbetsplats kom instörtande och ville låna min karl. ”Snälla, bara över lunchen!” Jag blev lite svarslös där, så hon fortsatte: ”Jag skulle inte be dig om det inte var så att jag verkligen behöver en – min är på reparation.” Då såg jag nog väldigt fundersam ut, för hon rättade sig efter en stund: ”Nej, inte car, jag menar din bil, såklart!”

  47. SG, visdomens källa!
    NATURLIGTVIS ska man inte vara petimäter, men när det blir fel så att den talande blir oavsiktligt skojig eller bortitok så kan en vänlig viskning vara på plats. Eller att man i en konversation där man absolut inte ska störa rytmen och flödet, kan använda ordet, uttrycket, syntaxen rätt. Den intresserade plockar ofta upp den lilla rättelsen, andra koncentrerar sig på innehållet. Precis som det ska vara.

    När min chef i telefon talade om att han blivit sen med ett ärende han lovat göra åt mig, och sa att detta berodde på att han också varit sjuk, avrundade han det hela med att säga att vi alla har våra laster. Solklart vad han menade, men definitivt på plats med en liten, liten rättelse. Så kan man inte prata om man vill komma vidare i karriären. Han var tacksam och vet nu skillnaden på att ha laster och att ha ett ok att bära.

    Språkliga regler ska liksom sociala regler tillämpas med förnuft.

    P.S Du är rädd om Hyttis, va? En sån pärla.

  48. Jag har för all del också hört innehavaren av en s k invandrarbutik säga ungefär ”Ja, jag vet att det inte stavas vallnötter. Men svenskarna tycker det är lite gulligt och handlar mer då.”

  49. Språkkänsla och entreprenörskap, kallas väl det?

  50. För övrigt drivs det rätt hårdhänt med den så kallade Rinkebusvenskan på jobbet. Till de flestas stora förnöjelse.
    -Du promenererar på mina nerver!
    -Försvinn ur mitt öga.
    -Du ska gå på gong-gong, va!

    Med mera.

  51. HK

    Någon av invandrareleverna frågade: ”Ska du ut med bögen i helgen?” och jag fattade ingenting. Nog för att jag känner några med den läggningen men …
    Han såg väl min min och förtydligade. ”Det är en Honda, eller hur?”
    Javisst! Det är klart, min båge är ju en Honda VT 600 Shadow.

  52. Enligt Manolo från Spanien ska man inte rocka vid hållplatserna.
    Eller röka då om man länger de spanska vokalljuden.

  53. HK

    Man kan rocka medan man kör.

  54. Mycket bättre att rocka så där än rocka vid hållplatsen! Rockade verkligen fett! Gillade lilla kapsylen.

  55. och

    De flesta jag rättat blir glada som lärkor, faktiskt (inte för att det blivit så många). En kvinna som lade sig vinn om korrekthet gillade att få veta att ”mena på” kanske inte ses som det mest bildade att säga. Några som man väl BÖR rätta är lärare! En lärare ska inte tro att ”vara själv” är synonymt med att vara ensam, på egen hand, allena…

  56. Brid: ”Låter gulligt.” Vi har en gammal väninna som kom till Sverige från Ungern på 50-talet. Hon är smart, framgångsrik yrkeskvinna och vad ni vill, men hon säger fortfarande ”Vill du ha en liten äpple?” Vi misstänker att någon sa till henne att det var så pikant med hennes lilla brytning och så har hon bara traskat på i ullstrumporna. Hennes man, som kom samtidigt, pratar en oklanderlig svenska – låter på sin höjd som om han kom från Gotland. När han pratade fel var det säkert ingen som kom och dillade om ”pikant” eller ”gulligt”.

  57. Mina föräldrar bodde i trettio år i USA. Ingen av dem –födda på 20-talet– var särskilt slängd på engelska när de kom dit i knappa 50-årsåldern, men de ansträngde sig och blev ganska snabbt hemmastadda även språkmässigt. Men det var en sak de inte nämnvärt brydde sig om: Uttalet.

    I USA är det ingen skam att tala med brytning. Bara man gör sig förstådd, så är det helt okej. (En av deras stående gimmickar var att sanningsenligt svara ”Maryland” på frågan ”Where are you from?”).

    Gissningsvis blir det så i Sverige också, om det inte redan är det på sina håll.

  58. Åke Sintring

    Den ovan avbildade gedigna offentliga toaletten rymmer en hemlighet. Hur spolar man? Man ser sig om men hittar ingen instruktion, ingen knapp, inga symboler. Man ger upp och går ut. D Å, när man öppnar dörren, brakar hela konkarongen automatiskt i gång! Ljudlig, kraftig spolning.Så var det åtminstone för någon månad sedan, vid ett besök därstädes.

  59. Ja, lessen, men nu är det jag igen med mina växtproblem. Först var det på balkongen. Vi planterade 12 tulpanlökar. En kom upp. Vi skaffade vin (rådhusvin, berättade den allvetande Ninja) och det tog sej fint. Vi skaffade även en kaprifolplanta som genast blev helt nedlusad. ”Det gör ingen skada på växten”, sa dom vänliga hortokultivatörerna på Rosendal. Kan så vara , men jag vill inte avnjuta min GT i solnedgången på balkongen med en lusiger kaprifol som slingrar sej bakom ryggen på mej.
    Nåväl. Nu har växtproblemen flyttat inomhus. Vi har en stor monstera, cirka 90 cm hög, som är uppstagad mot en konstgjord stam. I sommar har monsteran växt som 17 och hotar nu att välta omkull eller på annat sätt gå överstyr. Kan man kanske ta bort den där stödjande stammen och låta monsteran ber ut sej i horisontalläge i stället? Jag känner mej helt rådlös och kan nästan inte vistas i samma rum som den stora växten utan att känna mej hotad. ”Du fattar väl varför den heter monstera, va?” säker Lille M. legert och läser vidare i Häggs retorikreglor.

  60. Jag klippte vår Monstrera tvärt av (millimetrar över en förgrening) för några år sen. Nu är den rena insynsskyddet.

  61. Problehemet om du tar bort den stödjande stammen, som alltså är Monsterans egen, om jag fattat det rätt, är att själva huvudstammen då knäcks. Då blir Monsteran varken glad eller vacker!
    Kan du istället fästa en gedigen krok, av kristallkronetyp, i trillexempel taket och sålunda stödja växten lite mer handfast? Använd juteband som är breda och inte skär in i stammen, så tror jag att det ordnar sig.

    Nackdelen med sagda arrangemang är att växten därefter svårligen låter sig flyttas, men det kanske den inte gör allaredan?

    Monsteran är en epifyt, den lever alltså uppe i träden i Centralamerika, och de dekorativa hålen i bladen är en anpassning till blåsigt orkanväder.
    Stöden som du talar om ÖR, är egentligen luftrötter och de behövs för att plantan ska kunna ta upp syre, som den behöver till sin cellandning och alltså tillväxt. OM jag kommer ihåg rätt så finns det också blågröna bakterier i luftrötterna som alltså tar upp och fixerar kväve, direkt ur luften.

    Om du vill så kan du ta det ivägrännande toppskottet och helt enkelt föröka dit Monstera-bestånd till det dubbla.

    En spalje som stadigt förankras och där unga, böjliga luftrötter flätas in är en annan tanke som slår mig.

  62. Toppar man en växt får man ofta kraftig tillväxt eftersom man bryter den apikala dominansen.

  63. På monsterafrågan instämmer jag helt och hållet med Ninja!

    Antingen inrättas en helt och hållet stadig uppbinding mot taket, med därför lämplig ankarkrok och nåt bra såsom juteband eller mycket sisalsnöre (flera varv, jämnt anslutna, inte bara ett för då kan stammen ta skada) som ombindning. En planta som är hög nog går inte att stötta ens med kraftiga bambupinnar i krukan, för tyngden kommer att få pinnen/pinnarna att röra sig i jorden, och krukjorden är alltid sådan att den flyttar sig undergivet, så det slutar med slukhål i krukan. Vid takuppbindning kommer plantan förstås ändå att behöva toppas så småningom för då fortsätter den rakt opp.

    Alternativet är att kapa hela härligheten ganska lågt, och därefter njuta av flera grenar. En risk är då att de nya grenarna (två eller rentav tre eller till och med fyra) kommer att bli kraftigare än grundstammen, varvid någon form av stöttande uppbindning ändå behövs.

    Nå, jag skulle nog kapa, och när plantan är kapad skaffa en ännu större kruka och plantera om hela härligheten, så att monstret får börja om från början.

    Oj, hm, jösses … Det här kan sluta med Audrey II (den obeskrivligt underbara soulrösten är Levi Stubbs ifall någon undrar).

    Använd inte alltför mycket krukväxtnäring (monstera tar näring ur luften med sina luftrötter), för då vet vi då verkligen inte var det hela slutar!

  64. Jojo, det vet vi visst det!
    För mycket näring får en epifyt som Monstera att ganska fort dö!
    I den här storleksordningen ska den inte omplanteras utan möjligen fyller man på lite jord om det har sjunkit i krukan.
    LM får flytta på skånkerna där han sitter och läser, så du kommer fram med stege och slagborr.

  65. Ja, denna monstera står alltså i ett enkom tillskapat blomsterfönster, 2 m högt, 60 cm djupt, elementet under alltid avslaget. Värsta krukväxtdagis. Monsteran köptes uppklamrad runt en konstgjord stam och har tre egna stammar. Luftrötter känner vi till och respekterar. Sjunkit i krukan, no way. Jag vattnar genom att hälla vattnet längs den konstgjorda stammen; annars rinner vattnet bara ner i ytterkrukan. Frågan är: Ska vi kapa av en bit och vad gör vi med den? Eller planterar vi om åbäket i en större kruka? Ska vi låta den bre ut sej horisontellt? Va VILL monsteran, ejenkjlien?

  66. Kapar ni en bit kommer den skjuta fler nya skott, och den kapade biten kan ni plantera och på så sätt skapa YTTERLIGARE ett Monstera-monster.
    Plantera om i större kruka behöver man bara göra när krukan blivit så liten att överhalningsrisken blivit överhängande.
    Epifyter är inte vana vid stora jordsamlingar att växa i, de nöjer sig med lite jord i en grenklyka hemma hos sig i djungelen.

  67. Örjan

    Ninja: Tack för allmänbildning.
    ”Apikal” har jag aldrig tidigare hört talas om.
    Verkar dock som om ordet kidnappats av diverse firmor, med hänsyn till engelska varianten av artikeln
    https://sv.wikipedia.org/wiki/Apikal

  68. Apikal kommer från apex, topp.
    Apikal dominans betyder i botaniska sammanhang, toppskottsdominans. Det skottet skickar ut en massa ämnen som håller de laterala skotten längre ner i schack. När toppskottet försvinner ser lateralskotten sin chans och sätter fart. Alltså blir det fler skott=växten förgrenar sig.

  69. Apikal dominans, minsann. Det är ju så stiligt att man vill stå i givakt nästan. Ja, här var det toppskotten som plötsligt dominerade och nästan välte hela plantan. Dom har växt enormt i sommar. Nu är dom uppstagade mot den där stödstammen medelst ett vackert snöre, grovt, som luktar tjära.

  70. Det här kommer ingen att läsa eftersom att det finns ett nytt bås – men vi klippte ner vår monsteraralia för en del år sedan, och den är nu bredare än pianot. Men inte lika hög. Möjligen skulle man göra två lite mindre och sl-nga -t den ursprungliga.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.