Jag har ju skrutit härs och tvärs om hur jag var en bland nästan 2 000 andra inbjudna till Sveriges Radios 90-årsfirande.
Seminarier om framtiden (där vi ombads att inte skvallra för konkurrenterna, så ni får inte veta att man ska satsa hårt på sociala medier och att vara ute bland folk så mycket som möjligt för det får jag ju inte tala om) följdes av en hejdundrande fest med en meny som faktiskt var bland det godaste jag har ätit. Va? Ni vill veta vad vi åt? Okej, jag är inte nödbedd. Förrätt, huvudrätt och efterrätt i tur och ordning nu:
Menyn var inte nedskriven eller publicerad någonstans eftersom den skulle vara hemlig in i det sista, men jag gick under desserten in i köket och hötte lite med nävar och pekfingrar och flirtade med någon som verkade vara lite chefig, även om han inte var menyskaparen Stefan Karlsson (Årets kock 1995).
Men det var faktiskt inte det som var det intressantaste under detta firande.
Det var istället Scandic Ariadnes fantastiskt illa skötta oturliga hantering av de 500 (?) som bodde just där. Nu ska ni få höra!
Allas rumsnycklar (magnetkort var det förstås) låg upplagda på ett bord, så det var bara att gå fram och ta sitt lilla kuvert och trampa – som i mitt och min rumskompis fall – nio trappor upp. Jättefiffigt … om det inte vore för den lilla detaljen att det hängde en stör-inte-skylt på dörrtrycket.
Jag knackade först lite försiktigt på dörren och haffade sedan första bästa städerska, som knackade hårdare och när hon inte fick svar, helt resolut öppnade dörren. I vårt rum klev då en förvånad tjej upp ur sängen.
– Förlåtförlåtförlåtförlåt!
– Det här här mitt rum, jag ska bo här i tre nätter …
– Förlåtförlåtförlåtförlåt!
Vi gick ner till foajén igen. Varför åkte vi inte hiss? För att det
- är bra med motion
- var 30 meter långa köer till hissarna
- vi anade att vi skulle få vår beskärda del av köande under kvällens festligheter.
Problemen hopade sig bland hotellgästerna, som gick i trappor och åkte upp och ner och upp och ner i hissarna. Några hade kort som inte funkade, några hade inte hittat sina nycklar, några hade fått enkelrum fast de var två, några hade liksom vi hittat främmande på rummet – om jag nu låter antyda att kaos rådde, är det helt korrekt. Vi fick efter 45 minuter ett nytt rum och installerade oss snabbt för att byta om och på den lilla stund som fanns kvar göra oss lite vackrare.
En av männen på köbilden ovan fick först ett kort som inte funkade, så det är därför han står i klagokön. Då fick han ett nytt rum, men när han kom in i det, låg massa saker utspridda i rummet: en portfölj, en resväska, några klädesplagg, en necessär. Han blev förbannad och gick ner igen och med klampande steg fram till receptionisten, där han påminde om Guldlocks björnar när han röt:
– Det är någon som bor i mitt rum!!!
– Nej, han har checkat ut.
– NEJ. Det har han inte.
– Jooo …
– Vems saker ligger i mitt rum då?
– Han måste ha lämnat kvar sina grejj… Vi fixar det!
Hotellstädaren skred på order från högre ort raskt till verket och tog bort den främmande, tydligen slarvige mannens prylar och placerade allt i ett hörn i receptionen. Radiomannen installerade sig och började byta om till festen medan vi andra fortfarande stod i kö. Då klickade det till i låset och in i radiomannens rum klev … en mycket förbryllad hotellgäst som bara en halvtimme tidigare hade installerat sig i ”sitt” rum för att sedan gå ner och ta en snabb drink i hotellbaren.
– Men … har jag kommit f… Var är min…? Här bor ju jag …?
– Nej, inte längre, sa radiomannen, varpå den förbryllade mannen försvann ner till receptionen och inte sågs till mer den kvällen.
När vi kom hem på natten fallerade korten igen; vissa funkade en gång men inte två, andra funkade tre gånger men inte fyra. Personalen bad om ursäkt så ofta de kunde, men irritationen från alla SR-medarbetare var påtaglig.
Själv gillade jag kalabaliken: det är ju så roligt när det blir fel.
Fanns det vattenkokare och te samt badrumsmatta i vårt rum, undrar ni väl nu? Neeeej – men en jättehögljudd fläkt som nog bidrog till att vi sov så gott.
Törs man fråga om Morgonbasonfläsket?
Aspelut: det var jättebra! Äggröran var toppen, baconet tunt och välstekt. Vi åt frukost i solens sken i tre timmar!
Runt Medelhavet har vi fått –och kommer att få– nystekta ägg till frukosten. Det är ett nummer bättre än äggröran, som jag faktiskt en gång såg blandas på pulver bredvid de nystekta.
Arma personal!
Jävla dator.
Skagerrak?
Sorbet på havtornsäpple? Antager du menar Sorbet på havtorn & äpple.
På vårt sjökort från 1797, Nordenankars, heter det Skager Rack.
Var satt di konglige?
Och på vårt hotell i Mora härförleden såg vi en skylt uthängd på en rumsdörr: ”Ensam hund i rummet”.
ÖR_: Skager Rack. Undrar om etymologin till ”Rack”. SAOL ger ingen ledtråd. http://tinyurl.com/oseoeqf
Örjan: Nej, det var ”havtornsäpple”. (Men du begriper förstås mer än jag.)
Skagerrak eller Skagerack, havsområde mellan Jylland, Sydnorge och Bohuslän.
Skagerrak innehåller i förledet en form av Skagen (Jyllands norra udde) och i efterledet ett holländskt eller plattyskt ord rak i betydelsen ’rak sträcka’. Namnet Skagerrak kan alltså tolkas som ’den raka sträckan förbi Skagen’.
Lotten: Tack för förklaringen kring havsområdet.
Havtornsäpple: Kombinationsbäret finns inte i verkligheten. Vore kanske något att satsa på, om det vore möjligt. Havtorn är ju synnerligen ”taggigt” att plocka.
Vill du skörda mycket rekommenderas en havtornspress. http://tinyurl.com/ojs7kmp
Kombiantionsprodukten äpple/havtorn finns till försäljning.
http://tinyurl.com/o5k5pp9
Vill också ha flaggor av bakad Västerbottensost…. ?
Åååh, tack Per! (Korrar.)
Jag undrar såååå vad havtornsäpplet är, eftersom det inte finns. Och så undrar jag vad det smakar, förstås.
Ökenråttan: Di kongelige sitter sällan i tält med en dB-nivå på uppåt 120. (Om det inte är i scoutsammanhang dårå.)
Per: Nytillkommen i båset?
Välkommen! Må du stanna kvar!
Den där sängen är min varenda kväll när jag (i sömnen) ska gå och lägga mej. FULL med grejor, medans PK-piggelin har en ren och slät sida att krypa ner på. Livet är inte rättvist!
Menyn är fö fantastisk, svamp och kantareller och allt!
Havtornsäpple … sickna botaniska märkvärdigheter det finns i den kulinariska världen.
Å andra sidan hittade jag recept på rapsgris, så även den faunistiska kombinationeförmågan är avsevärd.
Rabarberren provades i googlerutan och si si, det blev napp, även där.
Visserligen har vi då avlägsnat oss från köket och hamnat i badrummet med rabarber-scrub, men ändå!
Päronpilsner bryggs av Sam, så då tror vi att det finns.
Älgörtspotatis, samisk festmat.
Slänger staffetpinnen hej vilt och hoppas att nån plockar upp den i snårtomaten.
Nej, nej, nej, slänger stafettpinnar omkring mig så det yr!
Ninja: Vissa matbegrepp är accepterade t.ex
-dillpotatis- i dubbel bemärkelse.
Kan ju vara färskpotatis kokt med dill, alt dito sådan dekorerad med nyskurna dillkvistar.
Ninja: Än värre ”kräftströmming”.
Men prova att tillaga den med färsk krondill isf dillfrön. Jag tycker bättre om den varianten.
Kräftströmming var min skolmatsals fasa!!
Hoprullade strömmingar med stora, stygga ben kvar, kokta i den gräsliga unkna smakblandningen av tomat och dill. Som inte passar ihop med varandra och inte med fisk alls, särskilt inte fet fisk som strömming.
Jag ulkar bara av att tänka på kräftströmming.
Möjligen är det därför jag inte estimerar dill i någon form. Antagligen skulle jag uppskatta kräftor ännu mer om de inte smakade dill.
Kräftor och citron? Kräftor och färsk ingefära? Kräftor och kardemummapungar? Måste prövas nån gång.
Gamla, accepterade sammansättningar som dillpotatis är okej, men havtornsäpple är ju bara fånigt! Havtorn med äpple, havtorn och äpple, javisst, men inte sammansatt!
Fast förmodligen är själva rätten god!
Strömming är och har aldrig varit mat, det är ett straff. Undantaget om den är sur.
Jaja, Lotten, men VAR satt dom då?
Förmodligen hemma på Slottet – de var bara med och fnittrade i Berwaldhallen!
PK: På Slussen finns en kärra med stekt strömming som är precis hur god som helst – om man tycker om strömming, alltså. Tycker man inte om strömming kan man äta sånt man tycker om istället. Jag, t.ex., tycker ju inte om dry martini, vilket jag inte lider det minsta lilla av eftersom jag överlåter detta drickande till Ökenråttan.
Skål!
Hm … alldeles OT och sådär. Jag ska bara testa hur det går att skriva med en hand. Långsamt är hur det går, ser jag!
(Smärre operation utförd på vänster handled i morse [ganglion heter besväret, nu borttaget]. Bandaget hindrar egentligen inte fingrarna alls — bara tummen lite lite — men jag ska helst hålla handen och vad närmast därunder finns, över hjärthöjd mest hela tiden. Här sitter jag och vinkar med fingrarna. Vink vink!)
Varning för sammanträffande! Jag tror serru, Annika, att min pappa föe bara någon vecka sedan gjorde samma ingrepp. Han hörde inte instruktionen hur handen skulle förvaras efter operationen. Han hörde:”Röj så mycket du orkar i trädgården.” så det har han gjort.
Annika, din högra hand verkar innehålla fler skiljetecken som solist än när den samarbetar med den vänstra?
Jämfört med.
Döda fiskar och kräftdjur skall icke ätas. De bör komposteras.
Om man vill ha västerbottenost[s]flaggor tror jag att man kan kombinera följande recept med tandpetare eller små grillspett. Den svåra frågan är bara om man ska lägga in träpinnarna i ugnen med osten eller försöka applicera dem precis när man tagit ut plåten ur ugnen, innan de stelnat. Man kanske till och med kan skära ostflarnen fyrkantiga.
Det här borde sätta piff på vilken middag som helst!
Sätt ugnen på 175°. Lägg ost i små högar på plåt med bakplåtspapper. Grädda tills de är gyllenbruna ca 5-10 min.
Laxfiskar av de flesta sorter är ytterst delikata, liksom pinfärsk makrill, torsk, kolja, stuvad lake, tungor av olika slag. Medlemmar av ordningen Decapoda är också goda, särskilt hummer. Den är sällan dillkokt vilket gör den god. Krabba ska heller inte föraktas. Får jag tag på ett tjog okräkta koftor ska jag koka dem med lime och ingefära. Ba’fatt.
Osterbottensväst är smahaskens både i o- och gratinerad form.
Ninja. En av båsets ordkonstnärer.
Sex laskar i en asklax bekymrar mig föga. Blir jag serverad fiskdöd, är det bara till att dra i sig potäterna och att hoppas på att leveröva.
Den enda fiskrätt som jag inte kan äta är fiskbullar – det är rens. Blä! Strömming och musslor lärde jag mig äta för bara några år sedan, lite vuxenpoäng för det tycker jag.
Fiskbullar kan jag tänka mig att i en svältsituation sätta i mig. Fish&Chips avåt jag däremot ffg för några veckor sedan –om än utan tidnigspapper runt– med viss behållning.
Jag kan skriva alla tecken. Åtminstone alla vanliga tecken.
Jag kan äta fisk. Och om dill tycker jag mycket. (Dicke myll!)
Tänka kan jag för ögonblicket nästan. En halv normaldos, typ. (Varför, varför, varför börjar läkare lika befängt tidigt som hantverkare? Jag som är van att stiga upp mellan tio och halv elva tvangs i morse gå ur säng 05:20, för att kunna vara i Örebro strax efter sju. Bleaaaaaargh.)
Och så önskar jag Pyssepappan god bättring hur han än röjer.
Jag vill också opereras lite. Eller mycket, kanske. Om man kapar båda benen strax ovanför knäna blir jag ju jättefrisk!
Så det är horisontell kapning nu? Jag hade för mig att du talade om vertikal häromsistens, då du konstaterade att du var frisk på höger sida. Eller blandar jag ihop allting? **Hallååååå hjärnan, vi har inte slutat vara vertikala än**
Det har du helt rätt i, Annika! Nu måste jag inventera!
intenteringspaus
Jag tar både vertikal och horisontell kapning. Det enda som blir kvar är huvudet och armarna och magen. Ryggen tar vi bort när vi ändå håller på eftersom den säkert kommer att börja krångla den också.
Nu måste vi förresten ta Niklas på orden och tillverka Västerbottenost[s]flaggor!
Undrar om jag är en ond människa (och därför förtjänar att de skär i mig med knivar alldeles för tidigt på morgonen) men jag kom spontant att tänka på den häääär, särskilt från ca 1.30 och framåt.
(Titta, jag kan skriva alla tecken! Men det tar tid, det gör det.)
Det där påminner om slutet på en riktigt läbbig film jag såg för några år sen, Sin City (ettan). Filmad i svartvitt med kuslig skärpa och kontrast är den inget man visar för sina gäster om man inte har misslyckats med maten.
Googla får ni göra själva.
Tack Annika – det var ett perfekt klipp! Exakt så! Vad skönt, nu ska jag sova med ett leende på läpparna.
Nej Pysse. Det är inte alls rens.
Fiskbullar äter jag mycket gärna. Men de franska, på gäddfärs, är inte lika goda som ABBAs.
Jaha! Jag som trodde att fiskbullar var gjort av fiskrens och studsbollar. Måste jag prova igen? Det blir väl barnpoäng för det? (Bättre än vuxenpoäng vid min ålder.)
Pysse, jag håller helt med dig! Fiskbullar är inte människoföda. Redan lukten gör mig spyfärdig och konsistensen i kombination med smaken gör dem helt omöjliga att svälja.
Annars har jag inget principiellt emot fisk förutom att det lite för ofta är lite för tråkigt.
Niklas, är det din delvis norska bakgrund som fått dig på villovägar? Fiskekaker kan vara lite svåra, men ofta är de lika läckra som fiskbullar.
En ung man på krog ställde en gång till med en stor scen när han ovetande om vad han beställde pekade på Quenelles de Brochet på matsedeln. Han trodde nog att det var nåt alldeles särskilt fint som den medföljande damen skulle uppskatta.
När fiskbullarna kom in blev han fullständigt vansinnig. Damen åt med god aptit, så om han bara hade hållit god min hade det ju funkat.
Fiskbullar. Min barndoms favoriträtt. Min mor älskade den dyrare rätten biff. En lördag runt löning gick hon till vår närmsta butik, en kött- och diversebutik som drevs av två bröder, farbror David och farbror Abbe. (Som alla förstår pga farbrorandet är detta 50-tal.) Farbror David skar till en fin, liten biff åt mamma, lagom i storlek att passa en mager kontoristlön. -Ska inte dottern ha också? -Jovisst, jag tar en burk fiskbullar till henne, det är ju lördag. Varpå mor vackert fick gå hem och hämta mig så jag kunde intyga att fiskbullar, det ville jag verkligen ha, absolut inte kött.
Tycker fortfarande mycket, mycket om fiskbullar. Gör gärna själv. Men de norska, frysta är mycket bra. Om de inte legat för länge i frysdisken. Abbas i hummersås, mmm. Också Laxbullar är värda att prova för oss som kan med f-bullar.
Finns det en Fiskbullsakademi? När nu den där konstiga surströmmingen har en sådan borde väl även f-bullen ha? Google vet inte. Vet båset?
Niklas.
”Sätt ugnen på 175°. Lägg ost i små högar på plåt med bakplåtspapper. Grädda tills de är gyllenbruna ca 5-10 min.”
Suck. Inte ens efter en timme i ugnen blev bakplåtspappren gyllenbruna. Var gick det fel?
Dutten, jag tror du har ojämn värme i din ugn. Sätt på grillelementet ska du se att pappret blir brunt.
Hihi! (Jag har verkligen inte mer att säga, men ville ändå tala om att jag tycker att Dutten var rolig.)
Hej Lotten!
Det är beklagligt att det blev tokigt i lördags. Vi kan bara be om ursäkt! När sådant här uppstår är det naturligtvis flera orsaker som ligger bakom. För att kort sammanfatta så brast kommunikationen internt mellan avdelningarna, samtidigt som den manuella nyckelhanteringen inte stämde överens med det digitala rumsbokningssystemet. Vi är naturligtvis ledsna och har utvärderat oss själva för att undvika att det händer igen.
Hoppas att vi får chansen att välkomna er tillbaka vid ett senare tillfälle. Vi vill verkligen visa att det som skedde i lördags var en engångsföreteelse där allt som kunde gå fel också gjorde det.
Roligt att läsa att det var en trevlig middag med god mat för er på kvällen.
Mvh, Camilla Bäckström, Hotellchef Scandic Ariadne
Hej Camilla Bäckström!
Tack för ett trevligt svar! Jag skickar vidare till min chef!