Jag brukar av hävd och vana packa ungefär 20 minuter före avgång. En gång runt 1990 blev det så illa att jag ända tills det var dags att gå hemifrån letade efter flygbiljetten och därför inte hann packa mer än tandborsten när jag och en redaktörskollega åkte till Umeå för att träffa Nationalencyklopediskribenter. Kollegan diskuterade länge och väl det faktum att jag reste utan underklädesombyte och mascara, för si det hade han aldrig varit med om.
Avresan sker inte förrän på söndag, så ni förstår att jag har blivit en bättre människa?
Jag, Sextonåringen, Tjugotvååringen och spanjoren ska åka till Lloret de Mar strax utanför Barcelona, där vi ska delta i en basketturnering i tre olika lag:
Eskilstuna Baskets elitdamlag med bl.a. Tjugotvååringen.
Eskilstuna Baskets jättekonstiga gubblag med landslags- och elitinslag med bl.a. spanjoren.
Eskilstuna Baskets damer B-lag med bl.a. mig och Sextonåringen.
Ja, jag ska alltså spela. Knävlarna kommer att protestera, jag kommer att bli utfoulad, vi kommer att dricka massa vatten och solen kommer att lysa över oss och allt kommer att vara så förtjusande så.
Ni kommer att den 20 juli vara SÅ trötta på rapporter om skavsår, hotellfrukostar och bläckfiskmåltider.En på fibrer väldigt fattig – men typisk spansk – frukost.
Efter färdigspelad turnering åker vi till spanjorens hemstad Ferrol, där hans föräldrar (som 2012 trodde att de skickade sin 18-åring till Sverige på ett par månader) ska leka med oss i tio dagar.
I Ferrol ser det ut så här.Fast i Eskilstuna ser det faktiskt ut så här, så det är inte så stor skillnad om man tänker efter.
Förutom allt som man av rent sunt förstånd förstår att man ska ha med sig (pass, pengar, piljetter, matchdräkt, foppatofflor, liniment, kamera och solskydd) har jag tänkt ut
idrottstejp
hatt
öronproppar
Försäkringskassans blåa plastkort
tvättmedel
spork
klädnypor
äggfodral (never leave home without it).
Äggfodralet from heaven (eller om det var Berlin).
Estudiado español durante tres meses con Duolingo. Ibland går det bra:
Designern, författaren och alltiallon William Morris gjorde tyger och tapeter som var oerhört vackra och oerhört blommiga. (Och naturligtvis fortfarande är det.) När jag var liten fanns det diverse William Morris-mönster här och där hemma i det Stensonska huset, och jag tänkte alltid:
– Hu. Jätteblommigt. Irk.
Men så blir man äldre och lär sig dricka kaffe och äta krabba samt uppskatta blommiga mönster. Därför var jag och kusin Ann under den sista dagen i England inne i Standen House (ritat av Philip Webb, kompis till William Morris), som var fullproppat av dessa blommor. Ute var det äkta tulpaner (gäsp), inne var det blommiga gardiner, tapeter, kuddar och lampor.
Det ser inte ut som ett normalt, stort, brittiskt hus och är fyllt av roliga rum och finurliga gångar. Familjen bodde på plan ett och två, medan tjänstefolket hade tredje våningen för sig själva med utsikt över hela nejden (fler fönster finns på andra sidan huset). Tornrummet är placerat ovanpå vattentornet – hela den beigegula delen till höger är alltså ett vattentorn!”The Drawing Room” hade en och annan blommig grej.
Det var faktiskt väldigt hemtrevligt med alla dessa blommor, men jag fäste mig kanske lite mer vid sådant här:
Flotta kladdskydd på alla dörrar.En kotte på alla stolar, pallar och fåtöljer som man inte fick sitta på eller i.Hellskotta, vilka snygga lampor!Köksspisen var enorm och inramad i svart.Ooooh, den där smatten med soffa! Där vill jag sova middag! På kottarna!
Men vet ni vad de också har i detta ljuvliga land? De har lattjolajbangubbar som pratar omkull en samtidigt som de tankar bilen!
Tanten som får sin bil tankad kan inte förmå sig att lämna tankgubben, för han är så himla rolig.
Det var som förr i tiden, liksom fast med extrafinessen ”jag tankar din bil – men jag är dessutom både rolig och trevlig”.
– Men miljön här …?
– Äh, vi ska alla dö nån gång. Jag tar ett djupt andetag så känns det nästan som om jag är på puben.
Jag fick ett mejl från en läsare som vill vara lite blyg och hemlig:
”Lotten! Här går man och väntar i timmar, dagar och snart en hel vecka på det allra viktigaste: frukostbilden! Är äggröran god? FÅR DU NÅN BACON?”
Självklart.
B&B-breakfast i Devon.Riktig äggröra, för bövelen! (Bara 26 ägg.)
Bob, som är B&B-tjifen, rör ägg och steker bacon och tomater och kastar korvar in i ugnen med alla oss gäster hängande i kjolarna. I morse slog han sönder en nyinköpt, svensk glasskål samtidigt som han berättade roliga historier och rabblade meningar på svenska.
Den gamla prästgården köpte han för fyra år sedan. Hela det första förfärliga året gick åt till att överklaga olika förbud och skaffa tillstånd för verksamheten och via en advokat betala en enorm summa pengar för ett obskyrt papper som ingen egentligen förstår sig på. Det finns nämligen forntida regler som säger att prästgården inte får användas som hotell, så hans B&B-verksamhet får liksom inte vara hotelliknande. Men nu när allt är igång, är han glad som en en lärka och vill göra äggröror till tacksamma blondiner resten av livet.
Södra England har kustturistorter, pirar, ebb & flod samt regn. Solen sprängde sig dock fram i Teignmouth under några fina minuter igår, och då lyckades jag med mobilen ta denna panoramabild. Men vad är det för kärra där i förgrunden?
En bättre bild från andra sidan vill ni förstås ha.
Vad äääär detta? (Bortse från däcken på kanten; de har satts fast senare.)Finfin patina.
Jo, det är en badmaskin. ”A bathing machine”. Det var ju på det viset i 1800-talets pryda Storbritannien att de flesta män fick sprätta omkring i pyjamasrandiga badkläder på stranden … men att kvinnor inte fick det. Som en burka på hjul rullades kvinnoblomstren istället iväg – ut i vattnet – i dessa täckta kärror, tills de var såpass långt från stranden att ingen som inte hade kikare kunde se de liljevita vaderna.
Bathing machines på stranden i Oostende (Belgien), där man tydligen var lika pryd.När badmaskinerna senare på dagen hade rullats ut i vattnet, såg det ut så här.
Antingen spändes hästar för badmaskinerna, eller så drogs de ner i vattnet av starka kvinnor. Japp – inte ens med ögonbindel fick männen komma det täcka könet nära. Det här är förstås lika tramsigt som nutida nakenkroppsfixeringsregler och överdrivet skylande pga. fåniga idéer. (Ursäkta, men jag begriper det verkligen inte.)
I Sverige var vi nästan lika larviga – män och kvinnor hölls åtskilda till i början av 1900-talet, när man skapade badskandaler i Mölle och alla ville bada hela tiden. Citat ur en tidningsartikel från 1925:
”Faktum är att det enda svenska folket för närvarande orkar sysselsätta sig med är simning.”
Håhåjaja, eländes elände.
Avslutningsvis: vad har hänt med fönstren här nedan?
Andra dagen på landsbygden i södra England inleddes med en bilfärd som hette duga. Som bitvis kändes livsfarlig. Och kanske lite blåsig. Samt väldigt Bondsk.
(Sänk ljudvolymen: man hör bara massa vindbludder där jag sitter som Isadora Duncan.)
Hm. De är verkligen väldigt duktiga på att köra på fel sida här.
I en liten slottsbutik bjöds vi på provsmakning av nya tesorter, som naturligtvis inte hällldes upp ur en termos utan bryggdes i realtid. Vi tre valde tre olika teer, varför tre olika tekannor trollades fram. Men … vad var det som stod där på bordet bland alla teerna?
Se vad te-reklamgörarmänniskan dricker …
– Are you drinking coffee while selling tea? Got you!
– Ooooh, sorry, I mean, I love tea, but, oooh, sorry! You know … we all need our coffee …
Jag lovade dyrt och heligt att inte tala om detta för någon. I England.
Och vips, satt jag i en Jaguar, där alla i framsätet matchade bilklädseln med sina täckjackor.
Vädret här är svenskt, engelsmännen är engelska och det svenska och engelska språket blandas hej vilt eftersom alla brittiska män i sammanhanget är gifta med svenska kvinnor. Så här såg de ut på den tiden det begav sig – när britterna kom en masse till Stockholm för att undervisa:
Engelsmän med svenska flickor 1976. Kusin Ann längst till höger, hennes mustaschprydde Mike i bildens mitt.
Bilden ovan illustrerade en tidningsartikel om publivet i Stockholm, som sades vara på utdöende nu när McDonald’s hade öppnat på Söder och ett ”hamburgerkrig” hade utbrutit.
– Icke då! sa britterna och bjöd laget runt på mer öl, gifte sig med svenskorna och fick tvåspråkiga barn.
Kusin Ann med Mike en minut efter vigseln 1976. Att de gifte sig i jeans utan sina föräldrar närvarande gjorde då ett oerhört stort intryck på mig och jag ansåg att de var det coolaste brudpar världen hade skådat. Sedan gifte jag mig som en mespropp i vit klänning i kyrka med alla upptänkliga släktingar på plats …
Anledningen att jag är här i England är alltså att de unga tu på bilden ovan firar 40-årig bröllopsdag. Igår var vi ute på restaurang här i Kenton, och då höll jag på att brinna upp. Och kan ni begripa – det hela fångades på bild!
Här fotograferas jag, samtidigt som mitt hår börjar brinna.
Kusin Ann tog bilden, ryckte till, pekade mot mig och sa:
– Hhhh … fffffff … pppphhh … här!
(Hon sa förstås ”hair”, men det fattade jag ju inte.)
– Va?
– Håret! Eld!
Snabbt och instinktivt samt säkert påverkad av en stickande lukt och värme i nacken – plus Anns skräckslagna ansiktsuttryck – lyfte jag händerna till hästsvansen och kvävde elden. Det hår som brann upp, skakade jag ner på menyn och fotograferade.
Lite förkolnad nudelfrisyr.
Middagen fortsatte och när det var dags att gå hem, frågade jag personalen om jag möjligtvis skulle kunna få köpa mitt vinglas eftersom det var så rasande trevligt att dricka ur. Diskussion uppstod om huruvida det var glaset eller sällskapet som bidrog till den trevliga känslan, men slutligen fick jag besked – självklart skulle jag få glaset gratis; jag hade ju nästan brunnit upp på kuppen.
På väg hem med mitt flotta, flottiga glas – som jag ju betalade med mitt hår.
– Vad var det? sa jag.
– Sorry, what?
– Där! I have to take a pict… försökte jag förklara, samtidigt som jag hivade upp kameran.
– What?
– Those … that … isn’t that …? sa jag samtidigt som jag tog 100 bilder genom bilfönstret.
– Oh, yes, Stonehenge.
– We just passed Stonehenge?
– Yes indeed.
Blasé är bara förnamnet: vi körde förbi Stonehenge som vore det en kossa. Jag satt med min kusin Ann och hennes brittiske (men svensktalande) man Mike i en bil och de tyckte att vägen var hur tråkig som helst. Jag var som en femåring på zoo.
– Vad är det där?
– Vad?
– Stooooora, gråa byggnader mitt ute på en åker! Är det en fabrik?
– Nej, det där är ju ladugårdar.
Åh fan. Tänkte inte på det. Jag har förmodligen aldrig sett en ladugård som inte är röd med vita knutar.
– Militärinvasion! Där kör ju en, två, fjorton stridsvagnar! På motorvägen!
– Luuugn. Militära fordon är det förvisso, men du vet mycket väl att stridsvagnar inte k…
– Okej. Men de är himla dåligt kamouflerade tycker jag.
– Jösses. Kolla. Oj.
– Men Lotten. Du vet mycket väl att vi inte har Systembolag här.
– Men i alla fall. Jösses.
Jösses-hyllan på bensinmacken.
Jag log, där jag satt i baksätet, såpass länge att jag blev trött i mungiporna. En liten stund var jag kartläsare, vilket jag är bra på när jag måste fokusera. Eller när platserna heter Luleå, Lund och Åmål. Men …
– WALLOP!
– Pardon?
– Där ligger ju Middle Wallop! Och Nether Wallop!
– Men vi ska sikta mot Exeter.
– Hahahaaaa, WALLOP!
Övre och nedre örfilen!
Nu har vi sovit en natt på The Old Vicarage i Kenton (strax söder om Exeter), som drivs av Mikes gamle kompis Bob. Han berättade till gårdagens delikata linsgryta glatt om den väldigt långe (yes!) slottsherren Charlie, som bor en bit längre ner på gatan – en jurist som spelar rugby och är gift med skådespelerskan A.J. och som säkerligen släpper in oss i slottet om han bara är hemma. Samtalet vinglade fram och tillbaka och vinet flödade. Mike och Bob drog sig undan till ett piano och spelade gamla slagdängor och jag lärde mig världens mest användbara ord: dubree. Jag jublade.
– Gosh! Hurra! How do you spell it?
– You don’t.
Thingamy, whatsit och dubree betyder liksom grej. Liksom dingbat, jigger och … exeter! Som Annika i kommentatorsbåset nämnde redan igår:
exeter (n.), all light household and electrical goods contain a number of vital components plus at least one exeter. If you’ve just mended a fuse, changed a bulb or fixed a blender, the exeter is the small plastic piece left over which means you have to undo everything and start all over again.
(Douglas Adams & John Lloyd: The Deeper Meaning of Liff)
Avslutningsvis … detta med tepåsar. Hemma i Sverige gör jag tre–fyra stora tekannor per dag. Jag har en tjock tehuva och ser till att teet inte drar en sekund mer än fyra minuter. Men i teets hemland, där a cup of tea hjälper mot tandvärk, hjärtesorg, allmän vånda eller kallras från englasfönster … gäller bara påste. Alla påsarna samlas i en liten burk så här läckert:
Tepåseinstallation.
Pssst. Kuriosa som man lär sig när man åker utomlands: Björnen sover och Gubben Noak har ju samma melodi, medan Blinka lilla stjärna skrevs av Mozart.
Jag håller som bäst på att fundera på att börja packa, men utan resfeber som jag alltid är, är det liksom svårt att komma igång. Men imorrn bitti ger jag mig av mot The Old Vicarage i Kenton (nära Exeter), där jag ska prata engelska i flera dagar.
Oh dear, such a lovely map.
I vanliga fall förbereder jag sällan mina resor; det som händer, får hända. Tralallaaa.
Such a very charming kitchen!
Men nu såg jag att det liksom i alla andra städer med självaktning ju har brunnit: The Great Fire of Kenton 1856. En liten gnista for vid lunchtid den 16 april iväg från lite utslängd aska och landade på ett fnöskeliknande tak, och vips brann 24 hus ned till grunden. Exakt 99 människor blev hemlösa, vilket ju betyder att de inte bodde så himla trångt.
Undrar om de uppmärksammade 160-årsdagen häromveckan.
The very nice All Saints Church looks like the first cousin of a flugsvamp.
Är jag då särskilt intresserad av stadsbränder? Nej, men när jag flyttade från Lund till Luleå 1973, var ”storbranden i Luleå 1887” det allra första min lärare började prata om. Jag satt och sög på flätorna och försökte trolla bort mina skorrande R samt öva på att säga JÅ på inandning och var otroligt fascinerad av att vi i minst två veckor analyserade branden och dess verkningar.
Idag minns jag bara att Luleå före branden hade snirklande gator som t.ex. Lund, men att staden idag från ovan är rutig som en skjorta från Dressman.
Och där knöt vi i hop (kapp)säcken: jag måste ju börja packa kläderna nu! Ska jag ha fjäderboan med? Klackskorna? Birkenstocktofflorna och vårhatten?
Sextonåringen har bytt gymnasieskola (mer om det en annan dag) och måste numera ta buss–tåg–promenad till lektionerna i Strängnäs. Det tar ungefär en timme från dörr till dörr och på vägen kan allehanda saker hända: bussar kan bli sena för att resenärerna är många eller måste tanka sina busskort, snön kan lägga sig på tvärsan och tågen kan avgå både för sent och för tidigt.
Nu har Sextonåringen även varit med om hur tåget som hon tar inte åker dit hon ska.
(Det här har vi varit med om förr i släkten. Broder Jakob skulle ta en helt vanlig buss från Björkskatan till centrum i Luleå, men hamnade i Svartöstaden. En annan gång hamnade han i Linköping när han skulle till Stockholm. Ja, ni förstår.)
Tåget kom in på perrongen hemma i Eskilstuna. Sextonåringen klev på, satte sig ner, tog fram ritpapper och hörde högtalarrösten säga:
– DETTA ÄR DET EN TIMME FÖRSENADE DIREKTTÅGET TILL STOCKHOLM! DETTA ÄR ALLTSÅ DIREKTTÅGET TILL STOCKHOLM!
Sextonåringen rafsade ihop sina saker och älgade ner till närmaste dörr … som var ur funktion. Stora, orangefärgade lappar var klistrade på den och hon kunde inte annat göra än att springa till nästa dörr, samtidigt som hon hörde hur alla de fungerande dörrarna stängdes. Innan hon var framme vid en.
Eskilstuna–Strängnäs tar 15 minuter.
Eskilstuna–Stockholm–Strängnäs tar 105 minuter.
Bilden kommer från Tågkartan, som jag verkligen kan rekommendera. Gröna prickar är tåg som är i tid, gula prickar är tåg som är minst 4 minuter sena, röda prickar är tåg som är mer än 15 minuter försenade. Just nu verkar alla vara i tid, halleluja.
Min stora, lilla dotter ringde från tåget och var alldeles, alldeles otröstlig. Konduktören kunde naturligtvis inte få ett direkttåg som inte stannar att stanna, även om flera andra passagerare hade gjort exakt samma misstag som dottern. ”Det är bra att sysselsätta sig med konkreta ting när man är förtvivlad”, tänkte jag och satte Sextonåringen att mejla till sina lärare. Medan jag sms:ade Orangeluvan:
– Du är inte möjligtvis i närheten av Centralen för en mostrig insats?
Johodå.
Hon avbröt sin färd mot jobbet och tog sig till Centralen och köpte världens mest omständligt tillverkade varma choklad och en fantastisk macka samt lydde mina order som kom som sms. (Vi är ett sms:ande släkte på samma sätt som att vi är ett vilseåkande.)
Mackan och chokladen i Orangeluvans hand.
Jag komprimerar härmed konversationen:
– Hon kommer till spår 19.
– Okej, jag väntar nere i tunneln.
– Hon kommer att ha tio minuter på sig att ta sig från spår 19 till spår 11 där tillbakatåget går.
– Skyltarna stämmer inte.
Där borde vi ha anat oråd. ”Skyltarna stämmer inte” är nämligen ett uttalande i samma kategori som ”orienteringskartan är fel”. Man ska bli misstänksam.
Men. Det var inte alls Sextonåringens tåg som hade stannat. När jag (de blåa bubblorna ovan) skrev ”tåget har stannat” skulle jag ha skrivit ”tåget står still i Södertälje”.
Nu blev det plötsligt väldigt ont om tid. Jag försökte kolla på Tågkartan samtidigt som Sextonåringen försökte förstå var hon var någonstans. När hon saktade in på Södra station (en pendeltågsstation), trodde hon att hon var framme. Så det skrev jag till Orangeluvan, som blev lika lättad som jag:
Här gav vi nästan upp. Sextonåringen ringde och tjoade osammanhängande saker och sa plötsligt ”men nu är jag på tåget”.
– På tåget hemåt?
– Ja, puuuuh.
– Men Orangeluvan då?
– Va? Näe …?
– Vilken perrong är du på?
– Eh, 12. Eller 12 b kanske.
– Men du skulle ju komma till 19! Vänta!
Jag tog bort telefonen från örat och började sms:a till Orangeluvan, som fortfarande stod i kulverttunneln under spåren – den där gula som är så kall och fuktig.
Orangeluvan förstod verkligen ingenting och försökte skriva samtidigt som hon halvsprang fastän hon inte förstod varför eller egentligen vart. Jag satte telefonen till örat igen och bad Sextonåringen att ropa på sin moster genom de fortfarande öppna tågdörrarna på tåget som skulle ha avgått för tre minuter sedan.
– Ropa på henne!
– Okej!
Nu hör Orangeluvan sitt namn, men kan inte för sitt liv begripa
varför
varifrån.
Hon tar två steg uppför en trappa, vänder och tar två steg ner, vänder igen och tar sjumilakliv uppåt och inser att Sextonåringen ju hänger ut genom en tågdörr och att hon noooooog kommer att hinna fram för att leverera tröstmaten.
Och det gick! Med några sekunders marginal hann chokladen och mackan levereras med en snabb kram!
Enligt Sextonåringen var det Orangeluvans insats som gjorde att resan hemåt blev uthärdlig.
Sensmoral: mat är lösningen på nästan alla problem.
Idag föreläste jag i Karlstad om mina kära skrivregler. Lovely – de 200 åhörarna skrattade och höll med mig på nästan halleluja-nivå ibland. De tyckte dessutom att jag var osedvanligt vacker, eftersom jag i reklamen till tillställningen såg ut så här:
När jag ju faktiskt i verkligheten ser ut så här:
Arrangörerna var givmilda och gav mig en hotellövernattning, vilket jag ju uppskattar nästan lite väl mycket. Nu har Scandic i centrala Karlstad varken vattenkokare att låna ut eller temuggar att dricka ur, men väl …
… strykbräda och strykjärn så att min hoodie kan bli platt …… fantastiskt många sänglampor så att jag kan läsa alla mina Dostojevskij som jag reser omkring med …… Nya testamentet där minibaren en gång stod så att jag kan läsa om apostlarna och uppenbarelserna utan att råka bli lullig.
Den där papperskorgssopsorteraren är förresten intressant; det är inte alldeles klarlagt vad som ska ligga i vilken behållare och på andra hotell har jag mer än en gång sett – håll i er nu – hur de töms i en och samma sopsäck. Stoppa pressarna! Ring polisen! Miljöbrott!
Nåväl. Hotellen har i alla fall numera wi-fi, så jag ska inte klaga på pulveräggröra och sådana petitesser.
Jag tog bussen upp till Karlstads universitetsområde och stannade framför huvudingången med tappad haka. Det berodde inte på latinet vid entrén, för sådant har väl varje universitet med självaktning.
Lite vagt under neonbokstäverna står ”sapere audi” – ungefär ”våga vara vis”.
Nej, men se vad det står där till vänster! LÄS!
”Nobody puts Baby in a corner” – från den där snuskiga dansfilmen, ni vet, med den läckert höftsvängande Patrick Swayze!
Redan 2012 skrev jag att Nikola Tesla hade börjat bli allmänt känd, vilket han inte alls var bland gemene svenske man tidigare. (Nej, så kan man faktiskt inte skriva egentligen. Man trallala, si nu gjorde jag det ändå.) Dock ser jag att jag i det gamla inlägget skrev att det finns ”ett museum i huset där han bodde”. Det stämmer inte alls, vet jag nu.
I USA håller man på att fixa till ett finfint Tesla-museum efter att halva världen och Elon Musk (samt Olle & Lotten Bergman) har bidragit med pengar till projektet som heter ”Let’s Build a Goddamn Tesla Museum”. Det kommer att heta Tesla Science Center at Wardenclyffe och verkar bli något alldeles i hästväg.
Men tills vidare får man besöka huset som Tesla aldrig bodde i, men där det finns ett museum. Serberna som vi pratade med fnös lite:
– Tssssst, Tesla var bara här en gång, och då bodde han faktiskt på Hotel Moskva.
(Där även Olle & Lotten Bergman ju har bott.)
Museihuset ser så här pampigt ut i reklambroschyrer.Men det såg jag inte alls när jag kröp ihop i minusgraderna och den infernaliska vinden Košava kröp in under skinnet och jag dessutom var superduperfokuserad på Teslas duvor som visade mig vägen.
Vi gick på en guidad visning tillsammans med 14 nederländska funktionärer till vattenpolo-EM som just nu pågår i Belgrad. Eftersom DDM var lika orangeklädd som de, fattade de tycke för varandra och kunde inte sluta le i samförstånd.
”You may take photos, but videos are not allowed … Actually, I don’t care if you do videos, but if you put them on Youtube I will have to hunt you down and kill you”, sa guiden precis när jag filmade en liten snutt. Därför kan ni bara se den lilla videosnutten genom att ladda ner den häääär: ”Videos are not allowed …” (Jag stängde av inspelningen pronto.)
”System of generation, transmission and distribution of electricity.” (Hjälp mig gärna med de korrekta, svenska orden!)Teslas egen modell av en ”induction motor with short circuit rotor”.Detaljbild av Teslas fjärrstyrda båt, som han ”lekte med” i en jättestor vattentank i Madison Square Garden. (Då var den inte av av plexiglas.)”Magi!”, sa alla som tittade på hur båten styrdes fram och tillbaka.
Teslamuseet i Belgrad är verkligen inte stort. Det är sju små rum och inte särskilt många apparater. Men det är verkligen på riktigt. Allt pangade, surrade, dångade och blixtrade. Guiden delade ut lysrör till besökare som fick stå stilla och vänta medan han satte på the Tesla Coil – en högfrekvensoscillator som alstrade 500 kV – och vips, lyste lysrören. Så här har någon annan filmat det och lagt ut på Youtube, och följaktligen väl dödats av den unge guiden:
I museet finns även Teslas kassaskåp, som stod i det rum på Hotel New Yorker som han bodde i under sina tio sista år. Det var, trodde jag, på sin tid fullt av pengar eftersom Tesla var så rik att guiden hade lite svårt att beskriva förmögenheten. (I Wikipedia-artikeln står det att han dog utfattig, men enligt guiden stämmer det inte alls.) Men inte var det pengar i kassaskåpet: det var förstås fullt av ritningar och uträkningar, men allt försvann spårlöst och mystiskt när Tesla dog 1943. Man säger att han hade uppfunnit en ”dödsstråle” som inte skulle komma i orätta händer, så FBI agerade snabbt och analyserade ritningarna med hjälp av en ingenjör vid namn John G. Trump (Donalds farbror). Men sedan ”försvann” allt.
Jag satte mig att klämma och känna och peta på kassaskåpet och vrida på mekanismen, och har alltså varit så nära Teslas egna händer man idag kan vara.
Ni har säkert också hört om Teslas fäbless för duvor och hur han idag skulle ha fått en helt normal OCD-diagnos eftersom han gjorde allt i tretal, varken åt mat eller sov som man bör och alltid bar handskar av rädsla för smuts och bakteriehärdar.
Två dagar innan han hittades död på hotellrummet, hade han hängt en ”stör ej”-skylt på handtaget …
Tesla kremerades (mot sina och släktingarnas instruktioner) och gravsattes, men grävdes upp igen för att faktiskt placeras i museet i Belgrad, som öppnades 1957.
Nu ligger hans aska i den här urna. Inne på museet.
Även om han var knepig och underlig och oftast hellre ville vara ensam och jobba än att umgås, hade han många vänner och beundrare. Uppåt 2 000 personer kom på begravningen, och kistan bars av Nobelpristagare.
På söndagsmorgonen dök en serbisk, ung molekylärbiolog upp vid vår lägenhet för att äta frukost med oss. Vi skulle bara gå till ett café och snacka lite. Tre timmar senare ramlade jag och Olle ner i våra sängar, fullständigt slut i huvudet och nedkylda till minsta lilla cellmembran.
– Här får ni rökt bacon från mina föräldrars gård. Smakar bättre än någon annanstans i världen! sa Aleksej stolt.
Först tog unge Aleksej oss till ett helt vanligt, modernt café där vi – som på alla andra ställen – fick dagens första dos av passiv rökning. Vi bestämde oss för att gå vidare till ett annat, mera genuint frukostplejs, så vi drack bara lite te. Sedan tog vi oss till en av stadens söndagsmarknader för mat och prylar. Det skulle bara bli ett kort besök, för vi skulle ju äta frukost strax och var alldeles för dåligt klädda för att vara utomhus.
Entrén till marknaden … där vi ju bara skulle vara en liten, liten stund.Men tyvärr hamnade vi i himmelriket. Det var helt omöjligt att gå härifrån.
Serber från landsbygden åker in till marknaden vid sjusnåret alla söndagar året runt. Belgradborna tar sig också till marknaden och handlar allt de behöver för den närmaste veckan – och jag kunde inte sluta oooa och aaaahaaaa. Aleksej visade oss vad som var prisvärt och vi bara skakade på huvudet, för vi kan ju inte släpa med oss massa mat hem. Samtidigt som vi njöt, frös vi. Satan i helvetes gåshud vad kallt det var. Jag må vara en lulebo som har frusit en och annan gång i mitt liv, men minus 2 °C och en pinande fuktkall vind i kombination med för tunna kläder i för få lager och varken mössa eller vantar (vi skulle ju bara äta frukost på café!) höll på att göra mig helt från vettet.
– Vi bor fan i DDR såsom vår mat ser ut! sa jag med hackande tänder.
– ”Heaps of tomatoes, lashings of bread” eller hur Blyton nu skrev, sa Olle och försökte hitta blodcirkulationen i näsan.
– Dansk, förbannad fläskfilé med antibiotika och vatteninjicerade kycklingfiléer! fnös jag och öppnade kappan för att kolla om det fanns någon värme i armhålorna.
– ”Jag tumlar omkring i mina paprikor som en delfin i havet”, som Joakim von Anka sa … mumlade Olle och ställde sig att göra tåhävningar.
Tomatkross och inlagda (syrade) chilifrukter såldes på detta sätt vid alla bord.Här prutar Aleksej lite på priset till en flaska blåbärsvin, som han tyckte borde passa oss svenskar i Vasaloppstider. (Den köpte vi.)Paprikor i små prydliga paket – vissa starka, andra söta. (En bunt för 130 RSD motsvarar ungefär 10 kr. Den köpte vi.)Kokt kålhuvud med chiliflingor åt vi på restaurang i fredags – överjordiskt gott!En tandlös gumma som närmar sig 90. Hon bor på landet utanför Belgrad och har under hela livet åkt in till stan för att sälja sina grödor.
Säg att man föddes i kungariket Jugoslavien 1930. Då har man varit med om
andra världskriget och invasionen av Tyskland 1941 med tillhörande inbördeskrig mellan partisaner och tjetniker
Titos uppbyggnad av en socialistisk stat som fungerade förhållandevis väl med goda relationer med stora delar av världen
Titos död 1980 och sönderfallet av Jugoslavien
de jugoslaviska krigen 1991–99 med Natos avslutande jättbombning
tiden därefter, som till största delen är en kamp för överlevnad med 50-procentig arbetslöshet bland unga.
Om man föddes i Sverige 1930 har man bl.a. varit med om ransoneringskort och mörkläggning, välfärdssamhällets uppbyggnad, Borg & Stenmark, yuppieåren, politiker som ljuger (om t.ex. Toblerone), diskussioner om giftig båtbottenfärg och det faktum att vi äter semlor allt tidigare på året. (Man får raljera, det får man.)
När vi efter ett par timmar förstod hur de tyska soldaterna kände sig i den ryska snön (nåja) och när de utan mat var instängda i Stalingrad 1942 (nåja), drog vi oss bort från marknaden för att hitta frukost och värme. Men ute på gatan fastnade vi hos en skärp- och portmonnäförsäljare.
Aleksej frågade damen som sålde läderprylar vad ett par handskar kostade. Sedan kom vi nästan inte vidare.
– Vad kostar handskarna?
– 1 200
– Okej, tack.
– 600!
– Nej tack.
– 300!
– Nej, snälla damen, jag vill inte köpa.
– Köp!
– Nejnej, jag vill in…
– Köp! KÖP!
– NEJ!
Min stelfrusna och omatade hjärna hängde inte med i svängarna … och jag förstod ju inte då vad som sades utan kunde bara se att Aleksej och damen var oense om något. Men jag skulle ju förstås ha köpt något av henne! (Det handlade alltså om 300 RSD, som är ett par tior.)
När vi till slut kom in i värmen på ett café, fick vi där tillåtelse att äta vår medhavda och på marknaden inköpta burek – en brödig fettbomb med ost, som tillsammans med turkiskt kaffe (som man måste tugga) värmde upp oss till oigenkännlighet. Jag kunde efter 20 minuter till och med uttala ventriloquist. Och så fick vi i oss dagens andra portion cigarettrök.
Lurade av cafévärmen begav vi oss än en gång ut på Belgrads gator och torg, bara för att snabbt bli lika frusna igen. Aleksej berättade affekterat om sina kompisar som inte har råd att utbilda sig (det kan kosta uppåt 10–20 000 kr per år) och hur de hankar sig fram och tar vilka jobb som än erbjuds dem. Hans bästa kompis jobbar med att lasta av lastbilar tio timmar per dag och sju dagar i veckan för 1 500 kr i månaden. Alla hus förfaller, korruptionen dödar alla försök till småföretagande, skolorna funkar bedrövligt och alla begär mutor vid alla tillfällen.
– Jag blev stoppad för fortkörning häromdagen när jag körde 68 km/h där det var 60-gräns. Polisen sa ”du körde 8 km/h för fort, men du behöver inte betala böterna om du istället ger mig [motsvarande] 300 kr”. Så då gjorde jag det.
– Se, så husen förfaller! sa Aleksej uppbragt. Vi tar hand om våra fina byggnader precis som vi tar hand om våra barn – de föds perfekta och så tar vi inte hand om dem utan låter dem bara förfalla!
Jag fick i kommentatorsbåset frågan om det är smutsigt i Belgrad, och det tycker jag nog inte. Det är trasigt och ovårdat och man snubblar hela tiden ner i djupa hål i gator och på trottoarer. Men nej, jag kan inte säga att det är smutsigt. Dock var alla som vi pratade med väldigt, väldigt kritiska till hur deras faktiskt älskade land vanvårdas. Alla är överens om att korruptionen måste lagstiftas bort och att utbildning är framtiden. De som tar sig hela vägen genom universitetsstudierna tar en examen som är högt respekterad i hela världen; serberna vet hur man studerar under press, har inte fått något gratis och är beredda att hugga i på ett sätt som man inte ser hos studenter från vissa ”mer välskötta länder”.
(Visst längtar man innerligt efter en snilleblixt som löser alla problem i hela världen? Tänk ändå om kokt kålhuvud med chili skulle kunna vara lösningen … Så enkelt, så gott.)
Det sista som hände innan vi tog oss hem till värmen igen, var att jag tog fram min mobil för att fotografera mig själv; jag ville dokumentera hur jag frös. De frusna fingrarna lydde inte, och jag lät telefonen åka i gatan med en himla smäll.
Men vad tusan gör det att min mobil gick i bitar? Allt annat är ju faktiskt bra …
