Ni som är känsliga när det gäller läbbiga bilder på ormar, spindlar och rektoskopiundersökningar kan glatt läsa vidare här. Alla som däremot lider av nagelfobier ska skrolla med handen över i alla fall ena ögat. (Läskiga bilden kommer allra sist i inlägget.)
Detta har hänt: 42 personer från Eskilstuna Basket är i Lloret de Mar och spelar i en basketturnering. Våra matcher börjar kl 21:00 eller 22:30 i 40-gradig inomhusvärme. Domarna är inte överens med oss om vad foul är och det hela sköts på spanskt sätt på synnerligen lösa boliner.
– Hej, ni skulle ha spelat om två timmar, men kan ni spela om tio minuter istället? säger tävlingsledningen när vi sitter i matsalen med munnen full av bläckfisk.
– NEJ! Vi svenskar badar inte ens i en pool om vi inte har smält maten i minst en timme!
– Oj, ursäkta. När det var en minut kvar av matchen låg ni inte under med två poäng utan ledde med ett. Sorry.
– Så … eftersom vi förlorade med ett poäng vann vi egentligen med två?
– Ja egentligen. Men … allt är ju på skoj, eller hur?
Men vi har fantasiska dagar trots debaclet med just basketen.
På dagarna laddar vi inte alls för matcherna utan ligger i solen eller vandrar i Barcelona eller åker …
Den där gula bananasplitten dras efter en snabb motorbåt och man får inga som helst instruktioner när man kliver på. Vi åkte och åkte och tydligen är poängen bara att resenärerna ska trilla av. Men vi var så starka och vältränade och vana vid hårda smällar att det krävdes brutalvågor och snävsvängar för att några av oss skulle kastas i. (På kvällen var det sedan mycket, mycket svårt att sätta straffkasten.)
När vi kom iland, visade det sig att en man låg på stranden (före eller efter en bananbåtstur) med hjärtstillestånd. Det blev stor uppståndelse med nyfikna människor och poliser och ambulanspersonal som i 40 minuter gjorde upplivningsförsök. Förgäves. Mannen dog och poliserna flyttade sig 25 meter upp från stranden och genomförde en razzia mot en skum parasollbutik. Vi tror dock inte att de två händelserna var relaterade.
Inne i Barcelona var det meningen att jag skulle gå in i La Sagrada Familia för att jag har längtat efter det sedan vi var här senast. Men väl där blev jag småsnål och stannade utanför med alla de andra och …
När vi då var inne på intresseområdet ”Gaudís nakenhet”, begav vi oss till erotikmuseet. Det bör man göra i alla städer, för de är roliga. Jag betalade inträdesbiljetten för mig och mitt lilla nykterisidrottsmannaentourage och fick ett glas champagne i handen, för det ingick visst i priset.
Lite mer basket nu.
Gårdagens match gick ur vår synvinkel väldigt bra trots att vi förlorade med 66-33. Det kan låta förfärligt, men vi är bara åtta i laget och en tjej var febersjuk och en tjej fick en lårskada. Alltså blev bytena ytterst få och jag hann bara gå av planen en enda gång för att sätta på ett plåster på ett av långa spanska naglar orsakat köttsår. Vi spang och sprang och gav inte upp och kämpade precis sådär som man ska kämpa. Inte sedan 1979 har jag spelat en helt match utan vila, vilket gick alldeles utmärkt.
Knävlarna är som vanligt helt paj, men det har jag vant mig vid. Hälkuddarna är punkterade (eller nåt), men det har jag också vant mig vid. Den nya smärtan beror på att spanjorskorna tydligen har en sabotageteknik som heter ”stå på skon”.
– Aj, sa jag.
– Abuela! sa de och pekade på mig och skrattade rått.
Nu tar vi en snabb övergångsbild här som varning för alla som är lite känsliga.
Och imorrn är det match igen! Gunde Svan körde en femmil med en axel ur funktion 1989. Foppas fötter varunder flera år lika stabila som en tallrik fil och flingor. Och Lotten Bergman spelar basket utan underkropp.
66 kommentarer
