Vi börjar med frågan som jag avslutade förra inlägget med: det är en brosch! Svindyr, handgjord skinnbrosch med snören!
Fast nu fortsätter vi med ännu en dagsrapport. Ber om ursäkt för att inlägget är kilometerlångt, men det här är så intressant.
Vi lever rena rama lyxlivet här i Estland. Resan är så välarrangerad att vi bara häpnar. Guiderna är bra, maten förträfflig (även om jag lyckades beställa friterade fiskbullar som smakade kartong) och alla människor alldeles förtjusande. Vi har träffat ester, svenskester, hönor, gamla tanter, skäggiga ungdomar och allt däremellan. Därför måste jag ju berätta om vårt hotell som inte alls var perfekt fastän vi fick en svit eftersom det låg drivor av damm och pappersskräp under sängen, personalen var totalt ointresserad av oss och våra frågor om stora temuggar …
Hur som helst. Kassa hotell är ju faktiskt bara intressanta. Nu till en stor upplevelse!
Vår guide tog oss upp på en höjd i Tallinns gamla stadsdel. Där stod i runda slängar 300 turister (till vilka vi förstås inte alls räknar oss) och tog bilder på utsikten. Så även jag. Men mest intresserade jag mig för den här fågeln:
Från den där utkikspunkten kunde man se ett stort 22-våningshotell som byggdes i rekordfart 1969–72 av Sovjetunionen, men med finska arbetare som fick riktig lön. Det byggdes alltså av kompetent folk, vilket var så ovanligt att byggplatsen under de tre åren besöktes av drygt 7 000 inspektörer som ville se hur utländsk arbetsmoral fungerade i praktiken. (Ett likadant hotell byggdes samtidigt i Leningrad, men det tog fem år längre att färdigställas.) I början av projektet utbröt en brand, som dock hemligstämplades och helt enkelt inte hade ägt rum, för sådana misstag ”fanns inte”.
Det var ett på alla möjliga olika sätt ett synnerligen ovanligt hotell och alla ville antingen jobba där – eller ta in där. Världens kändisar – astronauter, rockstjärnor och politiker – kom dit och oooo:ade och aaaaa:ade storögt och alla som jobbade på hotellet fick en hel vanlig månadslön i dricks per dag. (Jazzmusiker var dock portförbjudna eftersom jazz var det mest västerländska som fanns: ”Lyssna på jazz ena dagen, så förråder du ditt land nästa dag.”)
Särskilt sovjetiska pampar och högdjur drogs hit och idyllen var total: ”Det är ju precis som utomlands!” sa alla. Vanliga ester hade förstås inget där att göra utan skulle snällt hålla sig undan eller möjligtvis städa rummen.
Vad inte många visste, var att bakom de där bokstäverna på fasaden (inte de nya, moderna högst upp på taket utan de strax under) fanns en helt vanlig balkong.
Även balkongen byggdes av de intet ont anande finska byggarbetarna som itutades att här skulle man ha en bar och ett café. Men det var ju ingen som kunde vara där ute, förstås; officiellt fanns det ju ingenting på 23:e våningen. Och än idag används den inte till något – annat än ett KGB-museum dårå.
Hela Viru-hotellets verksamhet baserades under nästan 20 år på spioneriet som sköttes från våning 23. Det där med ”mikrobetong” är egentligen ”hälften cement, hälften mikrofoner” och alltså ett estniskt skämt. KGB-agenterna hade bl.a. dolda kameror i väggarna, mikrofoner i porslinet och antenner till avlyssningsutrustningen i ventilationstrummorna. Det hela präglades av en pappersexercis utan dess like och precis all dokumentation sparades.
Men så kom det en dag under senåret 1991, när alla agenterna på en given signal släppte allt de hade för händer och stack. Esterna gick nyfiket in i lokalerna, som alltså numera är ett museum …
När vi nu klev in i rummet som ses på bilden ovan, såg det nästan precis likadant ut. Man har satt in några skyltdockor i sovjetiska uniformer, bytt ut och flyttat på några saker och ställt in den säng som brukade stå där, men annars ser det ut precis som när ryssarna flydde. Allt är originalprylar, inget är moderna artefakter eller kopior.
Vår utmärkte guide berättade hur personalen fick ställa fram de buggade tallrikarna av specialporslin som inte kunde gå sönder och hur de fick bannor om just den tallriken hamnade i diskmaskinen. När batteriet tog slut, var det bara att kassera och ta nästa buggade tallrik.
Om personalens trofasthet behövde kontrolleras, lades plånböcker och portmonnäer fram, till synes fyllda av pengar från den kapitalistiska västvärlden. Man skulle då lämna in allt ”bortglömt” till KGB-agenterna. Om personalen av nyfikenhet eller fullt normal girighet öppnade t.ex. en portmonnä, exploderade en färgpatron i ansiktet på dem. Ett lämpligt straff för en sådan bedrövlig person kunde vara att resten av livet arbeta som diskare på Hotell Viru, där man ju bara fick vanlig lön och inte kunde njuta av dricks från alla hotellgäster.
En kuriosadetalj har man också placerat i museet. När Brezjnev dog 1982, skrev den estniska dagstidningen Noorte Hääl en nekrolog som sedan översattes och granskades i hela tre dagar i Moskva. Man kontrollerade dolda budskap och undermeningar och godkände den slutligen. Men redan 1984 dog ju hans efterträdare, den gamla KGB-tjifen Andropov, och det blev dags för samma noggranna kontroll av tidningens arbete. Moskva läste Andropovs runa, kontrollerade eventuella underligheter och godkände sedan texten så att den kunde publiceras.
Det här med den ryska ockupationen 1940–91 präglar fortfarande esterna. Den yngre generationen är blandad: antingen är man fullt medveten om föräldrarnas umbäranden och lite lagom oroad av vad Putin har för sig, eller så vet man, men bryr sig inte. Vi träffade även ungdomar som verkligen inte bryr sig, som inte vet mer än vad vi vet och som bara njuter av det för dem fulkomligt normala livet.
Ryssarna som fortfarande bor kvar i Estland (ungefär 30 % av befolkningen på 1,4 miljoner) är naturligtvis inte en homogen grupp, även om man talar om dem som blott ”ryssarna”. De ester som vi talade med (tyvärr fick vi inte chans att tala med några ryssar) kom med olika besked och hade vitt skilda åsikter om dem
- ”De är så roliga, ryssarna! Och vackra! De låter och lever rövare och är så lössläppta och allmänt stökiga! Jättehärliga!
- ”Skitstövlar hela bunten. De håller sig för sig, går i ryska skolor, vägrar att lära sig eller sina barn estniska och tror att de är förmer.”
- ”Ryssarna har faktiskt börjat integrera sig. De gillar att den estniska regeringen satsar på det estniska språket och de bor ju kvar här och inte i Ryssland av den anledning att de nog ser sig mer som ester än som ryssar.”
Alla tre upplever alltså situationen olika. Och ja, så är det väl med allt här i världen; inget är blott svart eller vitt. Det mesta är grått.
På hotell Viru bodde jag 1993! Då fanns det ännu inget museum men vi hade hört talas om avlyssningen och babuschkorna men såg inget spår av endera. Sedan hade vi så när mist livet vid ett bombattentat (Ryska maffian) när vi gick på den (då enda) irländska puben. Något år senare hade Estniska turistbyrån en kampanj: res till Tallinn; kom hem förvånad! Och jo, bomben var rätt oväntad.
I Tallinn idag finns en restaurang: ”Kaks Kokka” som jag varmt rekommenderar.
Verkligen mycket intressant!
Man undrar just hur det låter i lurarna på den som avlyssnar en buggad tallrik, när matätaren slinter så att kniven skriiiiiker i glasyren …
Den halva pippin ser ut att vara en svartmes (att den är en mes är ostridigt, och den ser verkligen ut att ha en avlång vit fläck i nacken). Utifallatt någon enda skulle undra …
Lyckat grepp, det där att låta Lotten blogga om resan. Så fort det blir bättre tider (mindre stressigt och vårlikt) så drar vi österut.
Jag och Orangeluvan har massa, massa tankar om hur man vill resa österut och målgruppen för just det här projektet ”epicestonia”. För om man inte är jätteförtjust i båtfylla och taxfree-shopping samt solnedgångar över havet, kan man ju lika gärna flyga dit. (Fast det är ju förstås mycket sämre ur miljöhänsyn.) Om färjorna kunde installera bättre wi-fi och uppdatera med en miljard vägguttag och surfsköna sittplatser i hytterna, hittar man nog fram till en ny målgrupp.
Vill man främst äta och dricka, går det utmärkt och är bra mycket billigare än i Sverige, även om det inte är snorbilligt. Just den estniska maten utmärker sig verkligen inte, men den andra maten (som är nästan likadan som i Stockholm, Berlin och N.Y.) är förträfflig.
Men annars …? Vädret är som i Sverige, kläderna precis likadana, shoppingen domineras av juvelerare och … ja. Men H&M är ju billigt.
Det som vi fann intressantast var ju mötet med människorna och landets historia – att få prata med esterna. Om vi bara hade hittat nån ryss också!
Jag måste nog skicka en utvärderingsavhandling till projektledaren!
Det här med en telefon utan nummerskiva har jag varit med om. Då –om inte förr– var det skarpt läge, något jag slapp uppleva. Den rang aldrig så länge jag var i närheten. Inte heller behövde vi lyfta luren annat än vid tester då och då. Det svarades på sekunden.
Men, Lotten! Det heter streeesigt!
Våning 3 och 4 tycks också fattas, men 13 finns!
I Tallinn handlar man ju garn, det vet varenda människa!
När jag var blott tjugo år fick min syrra och jag för oss att åka till Tallinn. Vi fick skaffa visum och båten hette Michail Kallini eller något sån’t. När vi stod på kajen kom en arbetskamrat som blev jätteglad att se oss. Han hade varit där tidigare och dansat folkdans och en estniska danslaget hade sönder sina glasögon. Det var jättedyrt att laga där varför arbetskamraten tagit med sig dem till Sverige och lagat dem och sökte nu någon som kunde leverera dem tillbaka. Det gjorde vi. Vi bodde på ett hotell där sagda snubbe var någon form av våningsvakt och blev mäkta glad över att få sina glasögon tillbaka. Undrar om vi är registrerade?
Dagen efter köpte vi varsitt dragspel.
Jag tänkte just att jag skulle fråga Bess om mikrobetongen, när jag kom till förklaringen. Fast jag misstänker att det kanske finns en till förklaring. Eller? (Jag är så lättlurad.)
Hade en massa kommentarer i huvudet när jag läste tidigare idag, nu kommer jag bara på att jag ju också haft ett dragspel från Tallin, som min svärmor köpte där. Det har jag skickat vidare i släktleden.
Och till slut, jag vill också åka till Tallin! Bra va?!
Portponnä? Portmonnä?
Lite post festum vill jag berätta om min spontana gissning när jag såg Föremålet som O-luvan tryckte mot sin barm: ”En fibula, eller vad det heter, från digerdödens tid. Dom små tåtarna föreställer dom där likmaskarna som Lotten nämnde i början av inlägget.”
Hihihiii, portpånnä/portmånnä/portpromnäää! Jösses!
Maj Korner! Jag skulle kunna bygga en hel roman på ditt dragspelsinköp!
Men till saken nu: känner inte även ni att sådana här museer is da thing?
(Och INGEN frågar varför jag klappar en höna. För det är ju helt självklart: man klappar en höna om situationen uppstår.)
Kommer jag dit, så visst. Men att ha haft att göra med en nummerskivelös telefoniapparat IRL är inte heller kattsk*t, direkt. De hönor jag har klappat i mitt liv har annars alla visat sig vara feminister och därmed snarare klappat till, inte om, mig när tillfälle gavs.
Kela med höna.
https://www.youtube.com/watch?v=sX-ib_rFvnc
” Men H&M är ju billigt.”
Såklart, mode och kvalitet till bästa pris är ju vår mission 😉 Kul att du hittat till någon av butikerna i Estland, jag var med (i kulisserna) när vi öppnade den första butiken där för några år sedan.
Men vad är det för coolt passfodral man skymtar på bilden med spionkameran, som det står Keep calm på (passfodralet alltså, inte kameran)?
Ha, det är bara en helt normal anteckningsbok! (Som jag bär med mig och glömmer att skriva i eftersom det finns så mycket annat att göra. Idag kan jag läsa anteckningen ”20” och anteckningen ”rabarber” samt anteckningen ”5” två gånger på olika ställen … och jag har ingen aning vad jag menar med detta.)
OT Båsmor har ibland skrivit om innehållet i in källare , och egen samlarmani.
Tydligen finns än större samlare.
http://tinyurl.com/o2l5y4o
En anteckningsbok? I papper? Som man skriver med en penna i? How quaint 😉
Vad gör den som en telefon/padda/dator inte kan?
20 kraftiga stjälkar rabarber och 5 hekto mandelmassa är en god (goooood) början till min (inte min, jag har snott den någonstans ifrån) ”rabarber de luxe”-paj!
Ja, det är klart att man ska klappa hönor när hönor vill bli klappade. All djurklappning är hälsosam, den sänker stressnivåer och blodtryck (och jag skojar inte alls, detta är väl utforskat och bevisat medelst vetenskap och beprövad erfarenhet, som det heter).
Ett sådant museum skulle jag avgjort vilja besöka. Annars har jag ju inte mycket att tillägga — jag har aldrig varit i Tallinn, aldrig köpt dragspel, visserligen köpt garn men inte sedan 1980 ungefär.
Mikaels: Åh, den kan ju t.ex. kanske finnas tillhands …?
Örjan: Den dagen jag på riktigt jämför med horders får ni faktiskt föra mig till ättestupan.
Men Annika: Imorrn blire rabarberpaj! (Jag har av okänd anledning lyckats ta hand om och vattna samt förädla den gamla rabarbern i trädgården. Den bara producerar och producerar!)
Vill du ha receptet? (Det är jähätteenkelt! Och gott!)
Men schälvklart! Recept!
(Fast just precis nuuu måste jag stänga av det där ämrans internetet. Ska prata i radio kl 07:30 och sedan föreläsa 09–12 och har inte hunnit förbereda en endast liten bokstav …)
Anteckningsbok! Bara tanken på att den skulle kunna ersättas av en apparat vittnar om en tillvaro långt från verkligheten.
Jag har alltid ett A6 spiralblock med 100 sidor plus penna med mig när jag är ute på jobb. I den kan jag skriva noteringar, mätvärden, minnesanteckningar, skissa, mäta på ett ungefär(105×150 mm), kleta ut fettprover från lager, skriva lappar med påminnelser som jag river ur och sätter upp där det behövs – vika in små saker som inte får försvinna och använda en pappersbit som isolering eller shims i nödfall. Försök göra detta med en padda eller telefon.
Jag skriver’t nu. Så får det glädja vem som glädjas vill, när det passar.
Inledande varning — det ursprungrecept jag har anges vara lämpligt för 4–6 personer men det är bra snålt tilltaget så jag dubblar det alltid så att det verkligen räcker. Det följande är dubbelmängden, som garanterat räcker till sex–sju–åtta personer, och kanske tio om de inte är sådana glupande ulvar som min familj. Om man bara gör till tre–fyra halverar man alltså. Ja. Kan jag bli lite övertydligare om jag anstränger mig riktigt, tror ni?
8 – 10 hekto rabarber (ett knappt kilo, alltså)
ca 40 gram smör eller margarin
ca 2 dl. ströbröd
1 dl. strösocker
drygt 400 gram mandelmassa
Sätt ugnen på 175 °
Skala rabarberstjälkarna och skär dem i 1–2 cm långa bitar.
Smält smöret i en ugnssäker form (gratängform av lämplig storlek funkar perfekt) i ugnen.
Ta ut formen och fördela rabarberbitar, ströbröd och och strösocker.
Strö över riven mandelmassa (jag brukar inte besvära mig med att riva utan kramar/pillar sönder mandelmassan i småbitar och strör över — de blir liksom mandelmassigare då!).
Grädda i 30–40 minuter (beroende lite på hur tjockt lagret är; i min stora gratängform räcker det med 30).
OBS! Håll koll på mandelmassan så att den inte bränns! När den börjar få färg (efter sådär tio minuter) ska man lägga på ugnsfolie till resten av gräddningstiden.
OCH SERVERA GÄRNA MED FIN VANILJGLASS ELLER MYCKET VISPAD GRÄDDE!
Hur kan jag glömma det? Vaniljglass, helst s.k. gammaldags, av god kvalitet, är perfekt till. Men grädde är bra också. Eller man kan ha båda två, det går fint det också.
Mmmmmm rabarber …
Underbart spännande sak att läsa =) Njöt hela tiden =) Du kan ju det där med att skriva…
Dock, om jag vore dem (dem som har KGB museum) så skulle inte jag ha gamla KGB maskiner inkopplade… man vet aldrig VARFÖR dem blinkar 😉 hehehe KGB is still alive 😉
Mmm… Rabarber …
Har inte sett några i affären i år. Finns inte alltid att tillgå så när jag hittar brukar jag plocka på mig ett antal påsar till de andra kundernas undrande blickar. Tur man har frys.
Viktoria ”ryssen” Alekseeva, tror jag är ny här i båset och välkomnas härmed till gemenskapen i Lottens trevliga kommentatorsbås.
Även jag slogs av tanken att det nog inte var en slump att maskinerna fortfarande blinkade.
Also very popular amoungst Scotlands Tartan Army 🙂
Är det bara jag som saknar LL99 och hans aparta, men givande, länkar här. Detta i skenet av Doktor V*m på BB*, som man varken kan ha eller saknar?
(I kväll tog han –doktorn alltså– på sig en onaturligt trång och illasittande kavaj i en scen. Har jag spillt något därmed från S6A1 från 2011 så bjuder jag på det).
Varför i fridens dar kan du inte acceptera att andra tycker om något som du inte gillar?
O, Eddie, the Tartan Army! (sweeeeet …)
Och hej, Viktoria ”ryssen” A!
Det känns så himla internationellt här att jag blir alldeles glad. Nu undrar jag bara:
A. Vad blev det för ämne i Lotten-radio i morse?
B. Gick efterföljande föreläsning bra?
C. Blev det nån rabarberpaj, och i så fall enligt vilket recept (det finns ju oräkneliga, verkligen inte bara det jag slängde in i natt)?
D. När kom ni egentligen hem från kryssningen, egentligen?
Vad kul att vi har både ryssar och skottar på besök i båset!
A. Radiopratet blev ”så här disponerar du en text tydligast”.
B. Föreläsningen skedde inför ungefär 50 studenter och nu väntar vi bara på att några av dem ska våga sig in här!
C. Rabarberpajen enligt Annika-receptet görs imorrn!
D. Vi klev iland igår förmiddag, men jag blev tvungen att äta ostron och belgiska musslor och dricka massa bubbel hela kvällen så hem kom jag inte förrän sent igår kväll.
Ja, vaaaaar är LupusLupus99?
… mmmmmmm, rabarber …
Ja, faktiskt, var är LL99?
Belgiska musslor. Är de blåa (ja, blåmusslor är ju det förstås)? Är de extra muskulösa? Är de, kort sagt, blåmussssskulösa? Jag ser så konstiga fyrbenta köttberg för mig. (Nä, men jag är inte så förtjust i musslor.)
Och så någonting så märkligt — eller menar jag äckligt, eller menar jag mysigt, eller menar jag befängt eller bisarrt eller bara bortitok? — som en Bowie-kudde i fullformat. Humdidum — den hade nog varit bra att stötta opetererade handen på under nätterna (jag har legat i ett hav av kuddar för att inte råka lägga mig på handen, på sistone …).
Var är Vargen?
Och var kommer skogsvarianten (SG) att vara framöver.
Den senare har ju antytt besök i Namibia början september.
Afrikavargar – vad heter de verkliga varianterna
Jodå, Örjan. Det börjar vara klart med visum, arbetstillstånd, körkort och hela piddevitten. Och dom fulingarna förkastade mitt förslag till rabatt. Så nu blir det inte bara ett roligt och intressant jobb, det blir snuskigt bra betalt också. Hårda förhandlingar vare och jag fick ge mig till slut. Drar den 12/9 så Hyttis-Flyttis får härja med flyttkarlarna på egen hand. Något som hon säger sig se fram emot.
LL99, halllååååå!!!
Med lite tur (mittåt: mycket tur) kan man få se ”den målade vargen” i Namibia. Ett slags fläckig vildhund, som det inte finns så många kvar av, eftersom de anfaller tamboskap och då anfaller människor i sin tur vargen.
I väntan på LL99 får väl jag bidra med något OT, och detta stör mig verkligen: Den här bilden har väl de flesta sett vid det här laget. Men hur många har tittat två gånger på den?
Mannen till höger tittar i sin kamera för att se hur bilderna blev. Mannen till vänster kan jag svära på att han tar bilder med sin smartphone. Sen tog han hand om det stackars barnet.
Nu tror jag inte att dess liv hade gått att rädda, men den här illustrationen av 2010-talet är på sitt sätt fruktansvärd. Min hädanfärd vill jag inte att folk filmar och lägger ut på sociala medier.
Utan att ha tittat på bilden kan jag bara säga att jag inte skulle bekymra mig särskilt mycket. Det finns nog med bekymmer IRL – det som händer AFL tror jag att jag bara struntar i.
Huvudet i sanden? Själv skulle jag föredra att man hellre förhindrade min hädanfärd, än förevigade den.
Pysseliten, mikrobetong kan jag inte påminna mig att jag har hört talas om. Däremot Mikrocement. Det använder man när man till exempel vill injektera sprickigt berg i en tunnel, så att det inte läcker in vatten. Inte lika effektivt som Rocha-Gil. Å andra sidan inte så särskilt giftigt heller.
Till Tallin ska jag passande nog åka i höst! KGB-museum blir’e. Och handla garn. Och äta på Kaks Kokka. Och säkert nåt mer.
Med anledning av din första bild.
https://www.youtube.com/watch?v=5b00gxRz12E
Titta INTE på LarsW:s bild från kommentaren 19:06.
(Jag säger det till er för att ni kanske fungerar som jag; förstår problemet och agerar på ert sätt utan att för den skull skrika ut det bokstavligen och för att jag verkligen, verkligen inte vill ha den bilden på näthinnan. Jag kan känna empati utan konkreta bilder.)
Men fopollen, hörni. Island leder! På bortaplan, över Holland. Och leder dessutom gruppen. Visst är det kul!
Ta för allt i världen bort den härifrån då, Lotten. Den är obehaglig i mer än ett avseende.
Tack Betong-Bess för lite klargörande!
Återkommer till bilden. Som jag fortfarande undvikit att ta del av.
Hur obehaglig den än må vara så är hyenabeteendet obehagligare. Och tyvärr i tilltagande. Kvällspressens ”Missa inte det här!” följt av ”Varning för starka bilder!” bekymrar mig mer än någon bild kan göra.
Jag minns suddiga svartvita bilder från koncentrationslägren vid krigsslutet. Vad de bilderna ställde till med i en femårings hjärna har ingen bild från senare tid kunnat överträffa.
Flertalet medier har valt att beskära den så att kamerahyenan inte syns. Jag har inte sett några varningar för ”starka bilder” om just den här bilden. Den är dock stark, särskilt i det beskurna skicket, och lär nog bli en ikon i stil med den här.
Här kan man ju faktiskt tala om vad som finns i betraktarens öga när det gäller bilden på den lille pojken.
Den person som LarsW föraktfullt kallar kamerahyenan bär en väst som identifierar honom som del av räddningspersonalen på plats. Att han har en kamera innebär inte per automatik att han är en hyena. Troligtvis ägnar han sig åt att dokumentera det som händer på stranden. Vi vet att det är viktigt för människor att få ett klart besked om vad som hänt deras anhöriga. Då är dokumentation viktig.
Ett digitalt foto kan göra identifikationen av pojken lättare. Många föräldrar eller familjemedlemmar som saknar sin lilla pojke slipper se kroppen IRL, utan kan få se en närbild på t ex kläder för attse att det inte är deras barn.
Mannen med ryggen mot kameran kan ligga gärna skicka ett sms till en räddningsledning med begäran om resurser, bårbilar, kistor eller båtar.
Det vet vi inte.
Därför är det ytterst osmakligt att pådyvla personerna på bilden några dolda motiv eller okänslighet.
Själv reagerar jag nog mer på männen i bakgrunden som står vid sin stol, med något som liknar ett fiskespö. Men jag tänker inte hänga ut dem eller ösa galla ver dem. De kan vara förstenad av fasa.
Pojken är död, ingenting kan ändra på det. Men kanske kan bilden av honom där på strandn ha samma verkan på omvärlden som bilden av den nakna, skrikande, napalmskadade flickan hade på Vietnamkriget.
Jag hoppas att hans familj också kan se det så.
Han är för övrigt identifierad och hette Aylan Kurdi och blev bara tre år.