Etikett: nostalgi

Ett gammalt foto från 1971, bara

Publicerat av Lotten Bergman den 7 maj 2013 19:12

Jag sitter på ett försenat tåg mot Göteborg och kan inte annat. Bredvid mig sitter en man som i två timmar har rensat sina tänder med hjälp av lufttryck från de egna lungorna. Det visslar, ska ni veta. På andra sidan om mig sitter en storsnarkare. Jag har försökt ta en film för att visa för mina ofödda barnbarn, men misslyckats.

Jodå, det ska man visst — några av er protesterar nu och säger att jag uppför mig illa. Man ska ta många bilder, så det så. De kan bli perfekta tidsdokument!

När jag tittar på mina gamla foton, letar jag efter akut nostalgiska småting:

En ask med Flora kan få mig att vråla Släpp fångarne loss, det är våååår!
En fem meter lång halsduk (som man förvisso inte kan kalla särskilt liten) gör mig bara förvirrad eftersom Isadora Duncan och min syslöjdsfröken inte får plats i huvudet samtidigt.
En mustasch ger mig snabbt lukthallucinationer. (Kaffe, cigg och mustasch hänger väldigt mycket ihop.)

Nu är jag lite trött på mina egna bilder, så det blir till att leta upp andras. Jag bläddrar i Jacob Wibergs bok ”Sjuttiofem fotografier” och hittar en som jag fastnar vid. En liten preview:

Jag är (som bekant?) ingen Lundell-fantast, men det måste faktiskt vara jag som har fel med tanke på hur många som verkligen dyrkar honom. Om han så bara petar näsan i Skavlan blir det krigstilsrubriker även i de digitala upplagorna och om hans dotter är ihop med den som nyss var ihop med den som Skavlan är gift med, ja då blir det hela ju bara ännu intressantare.

Oj, förlåt – ni kanske ville att jag skulle analysera texter och musik? Nääää, så kul ska vi inte ha. Nu ska vi titta på en gammal bild som faktiskt på ytan bara är en gammal bild och inget annat.

Foto: Joakim Strömholm — Jomen det är ju han!

Vid en första anblick sitter Uffe och pillar på en smartphone medan tjejen i soffan kramar sin dator. Hon har en länk runt vänster fotled, vilket jag alltid har velat ha men som min omgivning inte kan sluta skratta åt. Jag är visst fel person att ha dylika ting, påstås det. (Jag har en fotguldkedja på mig i smyg eftersom jag hämmas av det skrattande grupptrycket. När jag vrickar den foten, byter jag och sätter länken på andra.)

Bilden ovan togs av Joakim Strömholm 1971, innan Ulf Lundell var the Ulf Lundell. Han och Joakim var kompisar och det var Joakims pappa Christer som ägde huset som de sitter i. Det hade utedass på gården och inget rinnande vatten inne och kostade hela 70 kronor i månaden (ungefär 500 kr i dagens penningvärde) … och där satt Uffe och hade precis skrivit de första sidorna i ”Jack”. Han och flickvännen Mona håller i varsin katt, som heter Bessie (Smith) respektive Frank (Sinatra).

Men vad har karln på fötterna?

Gubbatofflor! Han var för böveln bara 21 år här!

Är det Djingis Kahn, den gamla barnamördaren på väggen? Nej, jag ser fel, det är Natches — en av Geronimos krigare, läser jag i boken. Och vabaha – en skäggig Bellmantavla? Japp – och det är Lundell som har varit framme med penslar på båda två.

– Han målade på en tavla? Och på en vägg? Nämen! Vad är det för uppfostran? säger min inre mammaröst.

Så kommer jag på att det ju är precis så man ska göra. Perfekt! Måla mera!

Det här är intressant: en gul notis innan notisarna uppfanns! — Det här är intressant: en gul notis (Post-it-lapp) innan de uppfanns!

Planschen för ”Cirkus under vatten” med Cirkus Scott är tyvärr lite kapad av min skanner (mer syns i originalet), men det struntar jag i eftersom jag blir alldeles konfys: cirkus under vatten? Hur? Va? Finns sånt?

Såja. Nu har vi varit på besök i 1971. Now back to the future. I boken funderar Jacob Wiberg på om man kanske behöver leva lite spartanskt när man ska skapa konst. Well, säger jag och håller hårt i såväl dator och telefon som toaletter och vattenkranar. Nån måtta får det ju vara. (Men så skapas det ju fasligt lite konst på den här fronten också.)

68 kommentarer

Simborgarmärket som reklamstunt

Publicerat av Lotten Bergman den 23 mars 2013 17:28

Ni vet hur det är — plötsligt dyker nån artist upp och gör något tokigt som att byta namn eller näsa eller bara köra omkring med en åkgräsklippare på Malmskillnadsgatan. Då vet man att en ny platta är på väg.

Det var bättre förr: när det 1962 skulle göras reklam för Gröna Hund, gick delar av ensemblen ut och tog simborgarmärket. Den samlade pressen lyckades ta en bild där man ser jättemycket himmel, men inte Lizzie Alandhs navel.

Hasse Alfredson, Lizzie Alandh, Mille Schmidt, Tage Danielsson och lille Gösta Ekman.

Så himla listigt. Man simmar 200 meter på valfritt sätt i valfri huvudbonad och vips, har man bevisat allt från simkunnighet till … eh. Ja. Något annat.

Men vi tittar väl lite närmare på Hasse?

Stackarn har en inte alls klädsam mustasch – men å andra sidan har jag nästan aldrig gillat spretiga frisyrer runt munnen. Det fastnar mat där och bärarna använder dem ibland som radband och pillar och petar och tvinnar mest hela tiden. En gång blev jag pussad på av en hippieliknande typ med jättebuske på både över- och underläpp … och det var alls inte trevligt. (Men han var det.) Jag associerade omedelbart till scenen när Pippi Långstrump äter spiksoppa.

Hasse har ju även pipa. I munnen! Man fick röka på bild 1962; det får man inte idag. Och en poplinrock har han över axlarna. För när alla andra står i badbyxor och drar in magen, då tar man resolut på sig en poplinrock som änna blottare.

Jag tycker att bilden är fullkomligt ljuvlig i sin enkelhet. (Här finns den i större format för alla som inte har lupp.)

Bildtack till Anna Toss, som lade ut den på FB.

37 kommentarer

Tips på festlig helgmat som dessutom är läcker

Publicerat av Lotten Bergman den 9 februari 2013 14:30

Den kostade 24,50 – vilket motsvarar drygt 90 kronor idag.

I mina samlingar har jag nu hittat en sladdrig Läckert till förrätt och vickning, där man talar om att den läckra maten naturligtvis kan användas även till hela måltider.

Men framför allt är allt väldigt läckert. De läckra recepten är gjorda av Göran Helleblad, A-M Lautmann, Margareta Persson, Astrid Rejnholm, Åke Söderqvist, Verner Vögeli m.fl., där man kan ana att just ”m.fl.” känner sig nöjda med sitt bidrag till mathistorien.

Se här hur det ser ut när man äter sill – lägg gärna märke till det chica miljonprogrammet i bakgrunden som ger en folklig känsla och faktiskt hög status bland målgruppssegmentet. Eller nåt.

Äggkoppar … när hade jag senast en äggkopp framme?

Nu till lördagstipsen! (Beskrivningarna är tagna ur häftets texter, men inte exakta citat.)

Först en elegant kvällsrätt där såsen ger hela karaktären, där den dränker ett halvpocherat ägg som vilar på en 5 mm tjock skiva bayonneskinka:

Och så en dallrig aladåb på hälleflundra, lax och stora räkor i ett väl smaksatt gelé (buljong, sherry och salt) som matchas av färskpotatis:

Festaladåb som passar med rosa romsås som kryddas med vitpeppar.

Festlig kycklingpaté med lever, späck, grisbog och mexikansk kryddblandning – hobbymatlagning på högsta nivå som måste få ta sin tid att tillagas … och det är viktigt att man gör ett moment i taget:

Kycklingpaté med en farlig massa annat i. "… cornichons är också gott till men kan vara en farlig konkurrent till ett gott vin.” — Kycklingpaté med en farlig massa annat i. ”… cornichons är också gott till men kan vara en farlig konkurrent till ett gott vin.”

När vi nu har lärt oss att man inte på några villkor ska servera franska gurkor (cornichons) eftersom gästerna då kanske ratar vinet och istället rapar surt hela kvällen, vill jag slå ett slag för ett gurkorna närliggande ord:

58 kommentarer

Vi måste ju prata om Nils Poppe!

Publicerat av Lotten Bergman den 6 februari 2013 07:21

Annalisa Ericson i all ära, men det var Nils Poppe som var min favorit när det gällde matinéfilmerna på tv under 1970-talet. Fast nu när jag letar efter snuttar på Youtube, ser jag att på tok för lite ligger ute till allmän beskådan. Och här sitter jag och längtar efter en speciell dans – han och Annalisa dansar i en vit miljö och de har på sig … frack och långklänning? Kan inte hitta … buhu.

Nu låtsas vi att ni inte kommer ihåg Nils Poppe och att ni har vänt er till mig för att jag som ett orakel ska rabbla allt jag vet om honom.

Nils Poppe (1908–2000) blev som pytteliten plutt bortlämnad av sin ogifta mamma till en änglamakerska, som hade ett gäng barn som hon slängde åt bröd och öl då och då för att de skulle fara såpass illa att de dog. Det här med ölen läste jag om redan under min första Poppe-vurm runt 1975 – jag skrev till och med en uppsats om stackars Nisse. (Det var en sådan där skrivuppgift där man får första meningen av läraren och sedan får fortsätta hur man vill. Jag skulle ha skrivit om Poppe även om förstameningen löd ”När jag blir stor ska jag …” eller ”Det var en mörk och kulen natt…”.) Och kanske berodde min förtjusning blott och enbart på att min farfar hette Sten Stenson och att Nils Poppe hade en rollfigur som hette … Sten Stensson Stéen?

Hör nu den spännande handlingen i filmen här till vänster:
”Sten Stensson har efter en lysande jur. kand. hjälpt sina föräldrar att sköta gården i Skåne, samtidigt som han skrivit på sin doktorsavhandling. Nu oroas han av det moderna samhällets utveckling och beger sig till Stockholm för att ta itu med brott och raggarproblem. Samtidigt ska han delta i 10 000-kronorsfrågan och tävla i ämnet kriminalhistoria.
Sten söker upp kriminalkommissarie Fröberg och föreslår honom att de ska samarbeta för att komma till rätta med den tilltagande brottsligheten i Stockholm, men råkar ut för en massa trassel bland raggare, utpressare och annat tvivelaktigt folk.
Sten Stensson lyckas till slut sätta fast ligan och vinna 10 000 kronor.
Han återvänder sedan till Skåne i sällskap med sina stolta föräldrar.”

Fantastiskt!

Men tillbaka till den lille parveln Nils, som lyckades överleva öldieten och fylla två år. När Anders och Amanda Jönsson då kom för att adoptera ett barn (vilket kostade hela 40 kr), högg han tag i dem och vägrade släppa. Därför hette han faktiskt Jönsson och inte Poppe tills en vänlig dam som hette Poppe (det fanns tre Poppe:ar i Sverige då) lät honom ta namnet. Han var ju lite känd, gubevars. (De två andra Poppedamerna sa blankt nej – Nils var ju blott en simpel taskspelare.)

Karriären var inte spikrak – men när han kom på att han nästan per automatik var rolig, började han härma Charlie Chaplin såpass skickligt att han faktiskt blev Sveriges svar på just Chaplin. Han sjöng, han dansade, han spelade i komedier, han skrev filmmanus, han blev indragen i Ingmar Bergmans stall – han var överallt.

Och han var vansinnigt rolig. Och han drabbades (liksom alla som jag får för mig att skriva om) av tungsinne och allvarliga depressioner under de mest intensiva arbetsperioderna. Nu när jag tittar på de få klipp som finns på Youtube (eller har jag letat fel?), ser man naturligtvis att det här är ett tag sedan … men njut!

Pappa Bom från 1949 – intressant mer ur blöjbytessynvinkel än som Poppe-dokument:

Blåjackor från 1945 – Poppe är gummiaktig i kroppen som fågelskrämman i Trollkarlen från Oz: 

Gunnar Björnstrand har här blivit hes av att skrika order till den ständigt leende Soldat Bom:

Och samme Björnstand som ovan (vars memoarer tyvärr var aptrista) poserar här med Poppe när de båda två var med i Ingmar Bergmans Sjunde inseglet.

Jag såg aldrig Nils Poppe på Fredriksdalsteatern (dit folk åkte när Ullared inte fanns), men jag har förstått att poängen var att se när han, den då gamle mannen, hittade på hyss på scenen och fick motspelarna att bryta ihop av fniss. Däremot är ju min djefla man uppvuxen i Poppes krokar, så när vi är där brukar vi köra förbi Poppehuset och vinka lite.

Jag önskar mig en ny Nils Poppe. Samt lite sprittande Ingmar Bergman-humor. (Jodå, den fanns.) Piffa till anrättningen med sångtexter av Tage Danielsson och rör om. Njut tillsammans med en fantastisk Brigitta Andersson i högform och slang med Julia Caesar. Krydda med Kar de Mumma.

59 kommentarer

Digitalisering av gamla tidningar på Bokmässan

Publicerat av Lotten Bergman den 27 september 2012 11:37

Titta, titta! Frakturstil från 1827!

Idag öppnar Bokmässan vändkorsen för branschfolket, som i foträta skor kommer att knuffa på varandra till ungefär klockan 17, när raspet av öppnande vinboxar kommer att skölja över lokalen. (Om rasp kan skölja? undrar ni. Japp, i just detta fall kan det det.)

Kungliga Biblioteket håller på med ett projekt – Digidaily – att dagstidningar från tidernas begynnelse ska digitaliseras och läggas ut till allmänt beskådande. Detta innebär att jag förmodligen kommer att sluta snyta barnen, städa huset, laga mat till släkt och vänner samt klippa tånaglarna.

För det är så intressant.

Frakturstilen (som i Stockholms-Posten ovan) är fortfarande fruktansvärt svårläst, så den lämnar jag tills vidare. Se här hur det såg ut 1858 istället!

Norrköpings-Kuriren med fläckar och allt!

Men vi måste zooma in lite.

Se vid den pekande handen: passagerare som ska åka med ångfartyget Norge får sätta sig på sin plats kvällen före avfärd om de vill utan att det kostar extra! — Se vid den pekande handen: passagerare som ska åka med ångfartyget ~~Norge~~ Nore får sätta sig på sin plats kvällen före avfärd om de vill – utan att det kostar extra!

Raskt trampar vi vidare på denna tidsresa och hamnar på Svenska Dagbladets förstasida från 1895.

Detta var morgonupplagan – den utkom även i kvällsupplaga på torsdagar. Men varför är det punkt efter titeln? — Detta var morgonupplagan – den utkom även i kvällsupplaga på torsdagar. (Men varför är det punkt efter titeln?)

Vad står det i den lilla redaktionella rutan där till vänster?

Det är gratis att få tidningen hemburen i Stockholm och den ansvarige utgivaren och bondsonen Gustaf E. Ericson med det skamfilade ryktet var minsann anträffbar blott en timme på eftermiddagen. Och se, Karduansmakaregatan som inte finns längre (precis som själva karduansmakarna).

Uppdatering
Karduansmakargatan finns och lever i allra högsta välmåga! (Hur det är med karduansmakarna är däremot oklart.)
Slut på uppdatering

Men vad står det där … va? Vid telefonnumren står det – ”Allmänna n:o” – och det låter bekant. Aha! Det var alltså så man angav vilket telefonbolag man hörde till! Det privatägda Stockholms Allmänna Telefon konkurrerade med Rikstelefon (som var statligt) och telefonledningarna for som trasselsuddar genom luften medan alla gick i fotsida kjolar och halm i skorna och barnen kröp omkring i saltgruvorna med undulater i burar och alla söp som svin och uttalade alla ord med jättemycket fv överallt och alla cyklade på konstiga cyklar och alla män hade krusiduller på mustascherna.

Eller inte.

Idag pratar jag om detta på Bokmässan tillsammans med Pär Nilsson och Heidi Rosen. Tiden är så begränsad att det finns stor risk att hela jag imploderar av ett undertryck som orsakas av tidsresor som inte är.

77 kommentarer

Mitt bollsinne och ”Bragden”

Publicerat av Lotten Bergman den 22 augusti 2012 12:40

Jag har inge vidare bollsinne. Det jag kan göra med en boll, har jag tränat upp under 35 års basketspelande. Jag ser inte klok ut om jag försöker slå till en tennisboll med ett brännbollsträ som är mindre än en stekpanna eller tjongar till en volleyboll utan touch-feeling – och jag kan inte på några villkor jonglera småbollar eller trixa med trasan. Men jag kan spela basket.

Och så kan jag ju serva i pingis. Att sedan returnera den lilla bolluschlingen som kommer tillbaka med en farlig underskruv är komplett omöjligt – eftersom det är min pappa som står på andra sidan bordet. Alla pingisspelare är mina idoler, och då särskilt bragdmännen från slutet av 80-talet och början av 90-talet. (Jorå, Stellan Bengtsson och Hammaren Johansson som kom först var ok de också.)

När pappa spelade i pingis-VM i juni (oldboys dårå), var Äpplet med och spelade. Jag klev över avspärrningar, trampade små barn och gamla tanter på fötterna och hängde över kanten på Globens läktarplats för att kunna ta denna bild:

Det är han som tittar hitåt med röd racket i handen.

Alla som står i bakgrunden på bilden ovan är funktionärer eller spelare … som liksom jag har armbågat sig fram till en plats för att få en skymt av Den Store Liraren. (Varken J-O Waldner eller Jörgen Persson var där.)

Så här glad var pappa när han skulle få spela:

pingisung — Per Stenson 1953. ”Min racketfattning är helt oacceptabel.”

Men nu till mitt ärende. Igår gick ”Bragden” på tv – en dokumentär om det svenska pingisundret – och denna dokumentär var så bra att jag inte kunde sitta ner i soffan och titta. Jag stod upp och klappade händerna, tjoade med, gick upp på tå vid de svåraste bollarna och skrattade åt de synnerligen magra benen som alla stod på.

Se den!

Emellanåt får man skåda de tre inte särskilt grånade herrarna visa hur kineserna spelade och hur svenskarna försökte komma åt spelets hemlighet. Och nu bryter jag säkert någon upphovsrättsslig regel med denna bild, men so sue me, it’s for a good cause.

J-O Waldner, Mikael Appelgren och Jörgen Persson.

(Den finns på SVTplay i 29 dagar till och man måste inte vara pingistoka för att gilla den.)

Fotnot
Min egen största bragd var när jag en gång efter tre förlängningar lyckades sätta ett avgörande straffkast.

39 kommentarer

Sovjetisk fotobok upphittad!

Publicerat av Lotten Bergman den 30 maj 2012 17:49

Som bekant lider jag av svår nostalgisjuka som inbegriper allt från ungefär 1500-talet till ungefär 1999. Pincenéer, platåskor, OS 1912, gammalstavning, nakenbilder på Ricky Bruch, utedass och uppslagsord som ”förbrytarfysionomi” får mig att lyckligt le samt förvånat förundras. Av den senare typen är den sovjetiska fotoboken som jag sitter och bläddrar i mellan allt annat som borde göras.

All text finns tacknämligt på ryska, engelska, franska och tyska. Vi får i förordet veta att ”just den sovjetiska fotokonsten ligger i framkant – liksom hela det sovjetiska samhället – och det som kännetecknar fotograferna är deras enorma experimentlusta och känsla för estetik”.

"Leningrad på hösten." (Foto: G. Safronov.) — ”Leningrad på hösten.” (Foto: G. Safronov.)

Fotograferna i Sovjet söker enligt boken ”nya vägar och ställer sig inte främmande för att fotografera överraskande motiv på ett fartfyllt sätt”.

"Stilleben med bröd." (Foto: A. Starodub.) — ”Stilleben med bröd.” (Foto: A. Starodub.)

Okej, stentrappor och vissnad persilja kanske inte manar till stordåd på grund av sin fartfylldhet. Men lite idrott då …?

"Kamp." (Foto: V. Tcheichvili.) — ”Kamp.” (Foto: V. Tcheichvili.)

Eh.

Ok, allt som har med basket är skön konst, det vet vi ju. Men det konstfulla i denna bild är att den är svårtolkad. Båda spelarna har hoppat väldigt högt och dessutom väldigt nära korgen och eftersom den vita handen är vänd i blockeringsläge och inte returdito har den mörkare handen tydligen skjutit. Och i så fall är bollen helt åt pepparn fel.

Låtom oss säga att det är något fel på perspektivet och att plankan egentligen sitter fem meter från spelarna; då kan det funka. Men spelarna borde i så fall vara mycket större än de är på bilden. Och vad jag vet fanns det inte svarta spelare i Sovjet på den tiden. Vad säger ni?

Fast nu vet jag vad de var bra på i Sovjetunionen! (Förutom då att spela ishockey, kasta slägga och paradera i raka led.) Brezjnev såg som 69-åring ut så här i amerikanska medier:

Leonid Brezjnev 1975. (Foto: David Kennerly.)

Pompidom! Tutelitut! Retuschering!

Leonid Brezjnev 1975. (Foto: W. Mussaeljan.) — Leonid Brezjnev 1977. Smooth criminal. (Foto: W. Mussaeljan.)

Jag läser lite mer i förordet, som inte har stått sig väl – men 35 år är ju 35 år, om än i ett sprucket krus.

”Vad har den sovjetiska fotokonsten åstadkommit 1977? Först och främst strävar den efter att ge en övertygande bild av verkligheten. Många av bilderna har trots de olika stilarna en sak gemensamt: de inspirerar åskådaren till komplexa tankar om den nutida människan och världen. Fotograferna visar hur människan regerar över sin egen värld och att världen är vacker om människorna är vackra och harmoniska.”

Tror fan att man behövde retuschera.

29 kommentarer

Brev till mitt elvaåriga jag

Publicerat av Lotten Bergman den 26 april 2012 11:50

Jag har aldrig mått särskilt dåligt. När andra i tonåren var bekymrade över allt från olycklig kärlek, kroppsliga utsöndringar och finnar till betyg, läxor och framtid, var jag bara ganska glatt obesvarat kär, full med Clearasils täckstift samt nöjd med betygen – och eftersom jag skulle bli världsberömd skådespelerska var framtiden ju tryggad.

Men så läste jag Eels sångare Mark Everetts brev till sig själv som 16-åring och tänkte att det var så rörande. Och plötsligt slog det mig att det fanns en period när jag faktiskt var bedrövad och hade behövt lite tröst. Det här hade jag behövt läsa då:

Favoritbild i repris: 4b i Bergviksskolan, Luleå, våren 1975.

24 kommentarer

Parkeringsvaktens klagan

Publicerat av Lotten Bergman den 14 mars 2012 12:55

Jag äger en rasande intressant bok som heter ”Stockholms parkering” (2007). Någon måste ha badat med den någon gång, för den har blivit alldeles bucklig och konstig, men visst ska det väl synas att böcker har lästs? När man spiller i t.ex. kokböcker ska man bara tänka ”yes, där satt den!” och när man dödar feta flugor i ett nyss uppslaget uppslagsverk, passar man förstås på att göra en anteckning i marginalen bredvid smällfläcken:

fluga, d. 2009, Brachycera, surrandet gjorde mig vansinnig.

Den buckliga parkeringsplatsboken tar konsekvent (och helt riktigt) lapplisornas parti och påpekar bland annat att det är bra när man på en och samma plats har ”flera olika parkeringsrestriktioner, för då blir parkeringsvakternas arbete mer varierat”. Huruvida de hade gillat denna variation, vet jag dock inte:

Televerkets personalparkering vid Brunkebergstorg i Stockholm (1956).

Den roligaste bilden är ändå den med två förorättade parkeringsvakter som inte alls uppskattade Magnus Ugglas tilltag i låten ”P-F” från 1989. Låten är inget storverk, om jag får säga så:

Min dröm förgör.
Dom får en vanlig, fredlig, snäll bilist
tänka som en terrorist.

Men visst kan man väl skratta lite och rycka på axlarna och gå vidare i livet – kanske till och med ge tillbaka med samma medicin? Nej, vänta! Vi är kränkta! Vi tar i med hårdhandskarna! Vi river sönder ett foto!

Att jag tycker att fotot är så roligt beror på mannen till vänster: han har ju jättekul! — Att jag tycker att fotot är så roligt beror på den inte särskilt upprörda mannen till vänster: han har ju jättekul!

Jag har inga som helst problem med parkeringsvakter. De gånger som jag har fått böter har jag definitivt varit skyldig till mitt brott, hur irriterande påföljderna än har varit. Men Uggla, han var förbannad:

Hon blir mosad mot min högerskärm
När jag söker köra över hennes bötespärm.
Min dröm förgör.
Varenda gång jag får en p-kupong
sjunger jag min sång.

Ehum.

55 kommentarer

Elton Johns mammas tapeter och bebishantering

Publicerat av Lotten Bergman den 16 februari 2012 00:10

Ibland vill jag resa i tiden. Eller vänta, vad säger jag? Vi börjar om.

Jag vill alltid resa i tiden. Men ibland lite extra mycket. Kolla på de underbara bilderna som LIFE:s fotograf John Olson tog i början av 1970-talet – på berömda storheter och deras gamla föräldrar eller andra släktingar. Vissa bilder är mindre intressanta än andra (Jackson 5 med sina slavdrivare till föräldrar), andra kan jag inte riktigt se mig mätt på. Som den här på Elton John med mamma och styvfar:

Fnitteranfall, posering, ultramoderna möbler och tapeter. Samt ett par ormskinnsstövlar med matchande blus. Foto: John Olson.

Jag vill ha lika fnittriga bilder på dagens intressanta stjärnor! Tänk er … eh … öh … Vad konstigt, jag kommer inte på någon som är intressant. Madonna med sin … bror? Oasisbröderna med … nej, jag måste tänka modernare. Lady Gaga med sin farfar? Justin Bieber med mormor och morfar, som funkade som föräldrar? Hm. Ett sådant här projekt kanske bara är intressant 40 år senare när man har facit i hand och kan skratta åt ormskinnsstövlar?

Jahaja, men ok, då vältrar vi väl oss i facit? Här kommer bilden på Grace Slick, sångerskan i Jefferson Airplane – gravid med sitt enda barn (fast det visste man ju inte då):

Inte alls lika modernt – och väldigt annorlunda positionering. Foto: John Olson. — Inte alls lika modernt – och väldigt annorlunda positionering. Lite underligt. Foto: John Olson.

Med Grace Slick var det så att hon gjorde lite som hon ville – uppträdde svartsminkad (”för jag bara tog allt jag hade och kladdade på”), var öppet för Svarta Pantrarna, var nära döden i en brutal bilolycka som orsakades av drag racing. Och så hade hon stora problem med droger och blev sedermera alkoholist. Fotografen fick tillfälle att ta om bilden efter förlossningen, och den är om möjligt ännu underligare.

"Ja, håll ungen uppåner! Såja, så ler ni båda två och tittar hit! Perfekt!" Foto: John Olson. — ”Ja, håll ungen uppåner! Såja, så ler ni båda två och tittar hit! Håll stilla! Braaa! Perfekt!” Foto: John Olson.

Det där barnet som relativt obekymrat ser världen upp och ner, heter China Wing Kantner. På BB deklarerade mamma Grace att bebisens namn skulle vara ”gud” med litet g för att det ju skulle göra barnet till en ödmjuk och fin människa. Fast … hon skojade bara, vilket framkom först sedan hela rock- och popvärlden hade gått i spinn och skrikit om kränkning av guds namn och LSD-tokiga mammor.

Eftersom jag sitter med facit här, så kan jag tyvärr meddela att även lilla China blev alkoholist samtidigt som hon försökte vara skådespelerska och hjälpa Jefferson Airplane (och dito Stardust) att fungera. Nu är hon nykter och ägnar sig åt bibelstudier.

Bonusbild!

Frank Zappa i lila brallor med vikveck. Foto: John Olson.

Vill ni se en inplastad soffa, Eric Claptons mormor eller ung Joe Cocker? Kolla häääär.

54 kommentarer