Etikett: nostalgi

Ännu en resa i tiden: Reklamfolk 1967

Publicerat av Lotten Bergman den 1 maj 2014 21:04

Om vi tar och kliver nästan 50 år tillbaka i tiden, hamnar vi i en skäggig manchesterkostymvärld, lite dimmig av cigarill- och piprök. I alla fall om man ska tro på SVT:s dokumentär om reklamfolk, som sändes den 25 februari 1967. Den finns på Öppet arkiv sedan ett par år och kan inte bäddas in här på bloggen – men jag tycker att den var ytterst intressant att se på. Visserligen är jag inte reklammänniska (utan nästan tvärt om), men jag är ju de facto människa och presumtiv kund, så jag får nog yttra mig.

pipa_reklam — Åh. Pipa som luktar så gott.

I dokumentären sägs faktiskt (och förlåt nu) väldigt lite av intresse.

Vi ser väldigt allvarliga män insvepta i rök eller halvgömda bakom skägg som talar om bilduttryck, manér och förnyande samt originalitet. En kvinnlig reklamare ser ”husmor bakom paketet, strålande glädje över paketet, som aldrig kan bli vad maskinen kan bli” och de får ”visualisera reaplan”, ”den slutliga klarheten kombinerad med tvättpaket utan att de skrattar på sig” och lära oss att tvättmedlet kommer att ”bryta igenom en gråvall när det vita kommer in”, vilket tydligen är en oklar tanke – ”vad är en vitvall”? En man förklarar (efter ungefär 17 minuter):

– Kvinnor tycker om att leka med dockor långt upp i åldrarna, vissa gifter sig och skaffar sig dockor på det viset.

schampo_reklam — – Därför kan vi sälja schampot med hjälp av de här dockorna. Dansa min docka!

– Parfym är kolossalt kontroversiellt!

Ingen är särskilt välformulerad, ingen kläcker briljanta idéer framför kameran och alla är på det hela taget ganska normala på sitt 60-talsvis. (Såsom jag har vett att bedöma 60-talet alltså.) Mediechefen pratar i en minut om sitt yrke (spola fram till minut 19):

– Man måste tro på vad man gör. Annars skulle man inte kunna jobba över huvud taget. Men det är klart att i det här jobbet, där svävar så mycket och flyter så mycket och där man får gissa så mycket och man får försöka att själv göra konstruktioner, så är det ju svårt att veta om det är riktigt. Jag tror ju givetvis att det jag gör … att det är riktigt. Men det är inget som säger att det behöver vara riktigt för det. Man har ju väldigt lite underlag egentligen och det är det underlaget, undersökningar och sånt där och det är det underlaget man får försöka skaffa sig just genom undersökningar av olika typer … så att man blir säkrare på att man inte gör någonting som är alldeles käpprätt utan att det är något sånär riktigt i alla fall.

Jaha. Jaså. Hm. Man hör kamerasurret när reklamarna tystnar en stund. Så pratar de igen; en tecknare säger:

– Kosmetika är ett skapat behov. Tjejerna vill vara vackrare så de kletar på sig läppstift för att bli vackrare.

Ni som tittar med lupp som jag, kommer att kunna höra att reklamfolket har kommit på att man till sommaren kan få en praktisk plasthink på köpet om man köper ett ”tvättpaket”. Kvinnorna sägs vilja ha det optimalt vita och man spränger nästan gränserna, så vitt är det! Någon modell eller kändis sägs ha ett påklistrat flin och en lugg som glänser som pansar, men ”inte rätt fason på blusen”. Om man ska hålla på och diskutera petitesser som hängselbyxor eller inte hängselbyxor så ”riskerar man att sumpa feelingen i bilden”.

monicas_reklam — Monica Zetterlund-feeling med en prästkrage som kastmärke.

Meeeeen vilka härliga tider det var med sprayklister, rullbandspelare, skrivmaskiner, handskrivna anteckningar, linjaler (hör tecknarens nöjda hummanden vid 7:20), bara bröst och eyeliner.

tjejer_reklam — Det var lite oklart varför denna bild visades upp.

När en reklamman tryckte på interntelefonen (eller snabbtelefonen?) som man använder när man behöver ha någon som kommer ner med gem, kom jag på mig själv med att längta efter en sådan här:

En amerikan uttalar sig i filmen om varför USA ligger såpass långt fram när det gäller reklamskapande (vi som har tittat på Mad Men vet ju precis hur det går till) och spår framtiden:

– Sverige kommer ju att ha reklamfinansierad tv om bara 3–5 år, så …

Det skulle dröja drygt 20 år – inte förrän runt 1990 luckrades tv-reklamförbudet upp.

krocket_reklam — Under tiden stod reklammakarna i Sverige och spelade krocket på sina kontor.

Korrläsning förekommer flera gånger i filmen, vilket ju är trevligt. När text kom i bild, tryckte jag på paus och korrläste jag också. Titta så intressant och ickekonsekventa de är med tankstrecken!

reklamsprak — Tilltalet är ”Er” med versal. Klorofen och aerosol var minsann säljargument, jahadå.

Tidsdokument är nästan det bästa jag vet. Och om man inte vill kolla på Reklamfolket, kan man se ett annat program som sändes exakt samma kväll 1967: ”Estrad” med Skattkammarön-sketchen. Tvi tvi tvi!

43 kommentarer

Stycken, alltså bokmärken som man inte har i böcker

Publicerat av Lotten Bergman den 8 april 2014 23:24

– Har du lekt med bokmärken? sa jag till Fjortonåringen.
– Lekt?
– Alltså, bilder på allt möjligt och så samlar och byter man dom …?
– Njaaa … sitter dom ihop som i ett nät?
– Ja! Innan man klipper isär dom! Ja!
– Ska man klippa isär dom?

Här är oklippta bokmärken – som jag en liten stund senare satte mig på så att de inte längre behövde klippas isär.

Med andra ord – inget av de fem barnen har ~~inte~~ lekt med bokmärken. Och varför skulle de egentligen det? Ni kan väl se framför er hur jag galopperar fram till något stackars barn med min gamla bokmärkespärm och säger ”titta titta titta så roligt vi hade när jag var liten” och hur barnet klentroget tittar på pärmen med en … hiskelig majblomma på?

På den där etiketten står Charlotte Stenson och adress samt telefonnummer. Mycket noggrant – den var viktig, den här pärmen.

Eftersom jag bodde i Lund när jag var 2–9 år, heter bokmärkena för mig ”stycken” med väldigt skånsk intonation. (Alltså inte med samma betoning som i ”åtta stycken basketskor”.) De kallas inte bara stycken eller bokmärken, utan även (enligt Språket i P1)

glansbilder (Helsingfors och på Åland, på finska heter det Kiiltokuva, som betyder exakt ”glansbilder”)
minnen (Borås, 1950- och 60-talen)
märken (Göteborg på 1950-talet).

Det är inte lätt att leta fram orsaken till att de kallas stycken – i SAOB står det bara:

… ursprungligen såsom egentligt bokmärke använd, på olika sätt formad, mindre papperslapp (av tjockare papper) försedd med kulört bild (i synnerhet använd av barn i den lägre skolåldern såsom bytes- och samlarobjekt).
”Så hade vi styckeböcker, vari klistrades in stycken, inköpta i boklådan.”
”Varje genombildad läsare vet att stycken är den skånska motsvarigheten till det göteborgska bilden och det svenska bokmärken.” (SvD 25/6 1984)

Styckeböcker? Jamen självklart! Se vad man finner när man pärmen öppnat haver!

En styckebok, fastsatt så att den inte skulle kunna komma på avvägar.

Här har Lena L., som jag lekte med när jag var 9 år, intygat att jag inte har många fällor i min styckebok. (Sedan har någon annan dementerat det?)

Styckeboken är tillverkad av en bra gammal skrivbok – våra hade ju vita sidor, smalare rader och bubblor på utsidan. Kanske är det min mammas? Alla sidor och pärmen är invikta så att en ficka skapas. I fickan ligger ett bokmärke som man är beredd att förlora (med andra ord inga änglar) och så kommer en kompis med sitt bokmärke och sticker ner på måfå bland de vikta sidorna.

– Häääär tror jag att det finns nåt fint!

– Åh. Eh. Då lägger jag in mitt stycke med blommorna och tar den här … rullebören.

Det är för mig fullständigt obegripligt hur den lilla Charlotten kunde hålla sådan ordning på allt. Alla bokmärkena är sorterade och placerade i plastfickor efter kategorier som djur, flickor och pojkar, sagor, pinjaste (minns inte vad det stod för, men några av märkena föreställer Pinocchio, några Bamse) och …

Änglarna måste ha varit de finaste och dyrbaraste eftersom de har fått specialbehandling i förstaklass och slipper trängas med fulänglar, tomtar och igelkottar. Nej, vänta! Glitterbokmärkena var ju de allra, allra dyrbaraste!

Vilket idag är obegripligt. Se hur glittret ligger i fula, klumpiga strängar; ingen precision och nästan inget som glittrar särskilt mycket.

Blåsrörsfotboll 1952 – ett hejarns lattjo spel.

Jag är egentligen inte det minsta lilla nostalgisk när det gäller bokmärkena. De finns där i fina pärmen och jag har inte lust att slänga dem, men ojojoj vad jag hoppas att jag inte börjar tvinga dem på eventuella barnbarn i framtiden. Tunnband, jojo, kasperdocka, elektriskt leksakståg, lådbil och alla andra bortglömda leksaker kommer om några år att trängas bland Pokémonkort och … ja vaddå?

63 kommentarer

Semlor och färs

Publicerat av Lotten Bergman den 4 mars 2014 12:08

Inte vet jag hur eller när ni äter era semlor, men idag är ju den underbara tisdagen med stort F. Jag planerar enligt denna fina tradition:

Hamburgare (med osynligt kött) och semla (med osynlig mandelmassa).

Och nu måste vi associera vilt här. Carl Larsson grundade tillsammans med bl.a. Richard Bergh, Ernst Josephson och Bruno Liljefors konstnärsgruppen Opponenterna, som fajtades mot Konstakademien eftersom de kämpade för den mer ungdomliga och personliga konsten.

Opponenterna 1885. Mannen som sitter längst till vänster är Richard Bergh.

Denne Richard Berg hade en dotter som hette Maja (1899–1993), och hon såg ut så här i elvaårsåldern.

Och denna Maja skrev på fettisdagen (som var en lovdag) 1915 detta i sin dagbok. (Från Stockholmskällan, den underbara Stockholmskällan.)

”Vaknade vid 10 tiden sådär av att Johan slog ihjäl Anna-Stina. Hon kom sedan in till oss och skojade. Johan var sjuk sades det, men han såg inte ut så. Alma och jag fick stora baljor med schoklad och wienerbröd ja dom va som tre thekoppar. Så kom vi upp, jag hade min kransklädning på. Fick färs till frukost. Sedan gjorde vi lite iordning och på förmiddagen la vi ”puzzle”. Jag for hem med 2an. Fick sällskap med Ingeborg vi kritisera Bigge, som annars är Ingeborgs älskling, hon hade varit på Nationalmuseum. Hos tant Helena på kvällen och middag fick sillsallad och F.bullar. Dom andra dansade och vi lite med. Fick tårta emellan och sedan gick Gunnel och jag hem hon med sin P. stövlar.”

Naturligtvis slog inte Johan ihjäl Anna-Stina. Maja är bara jätterolig och menar att ”det lät som om Johan slog ihjäl Anna-Stina”.

Men nu till pudelns kärna och orsaken till att jag berättar allt detta: vad kan ”färs” vara som hon åt till frukost? Enligt SAOB kunde färs förutom malt kött förr vara ”allmännare: (tunn) hoprörd massa” – en kleggig gröt, eller?

81 kommentarer

Nämen 1964 var väl alldeles nyss?

Publicerat av Lotten Bergman den 2 februari 2014 02:27

Stockholms sydvästra del av tunnelbanan invigdes med buller och tjong 1964. Kungen gick husesyn i Mariatorgets station och tåget kördes av en autopilot. Inget nytt på den fronten, skulle jag vilja säga … tills jag läser fortsättningen:

Kvällen före invigningen hade spårvägen ordnat stort jippo för de 2 100 personer som byggt den nya T-banan. De konsumerade 400 kg skinka, ett halvt ton potatissallad, 8 000 sandwiches, ca 200 liter snaps och 100 liter konjak samt 195 specialkompinerade tunnelbanetårtor.

Och så var det ingen bild på tårtorna! Va?

Men så mycket är väl inte förändrat om man jämför med hur det såg ut i världen för 50 år sedan?

Försvarslösa fabriksarbetare fick våren 1964 en smärre chock när de en morgon möttes av sådana här planscher uppsatta i fabrikslokalerna – men det var alltså bara en uppmaning från arbetarskyddet: ”det här med skyddsglasögon är bra”. Kritikerna påpekade att det nog bara var för att se planschen bättre som man satte på sig glasögon och att risken var stor att planschen distraherade arbetarna till ännu värre olyckor.

Näe, allt är sig likt.

Tennismatcherna i Wimbledon var 1964 så trista (ingen sprang fram på nät) att domarna (som hade pumps) somnade och fick väckas av närmaste bollkalle. — Tennismatcherna i Wimbledon var 1964 så trista (ingen sprang fram på nät) att domarna (som hade pumps) ideligen somnade och fick väckas av närmaste bollkalle.

Ed ”Big Daddy” Roth skapade 1964 bilen ”Road Agent”. Ostkupan på toppen är för att man inte ska förstöra frisyren och precis bredvid ratten finns en liten tv som kan roa så att man inte somnar som på en vanlig tennismatch.

Vissa ord var förstås inte så laddade som idag.

Bildtexten till badbilden ovan får ni i sin helhet här:

Näe, inget har hänt sedan jag föddes, allt är precis som det alltid har varit!

57 kommentarer

På en hotelltoa i Luleå …

Publicerat av Lotten Bergman den 19 november 2013 08:26

… finner jag att man från tronen kan se på tv utan problem, vilket är viktigt eftersom vi måste älta taktiken inför kvällens avgörande match mot Portugal. Det är nästan lika fint som i fyrklöverhusen i Lund, där man kan sitta på toa och röra om i grytan på spisen. (Man kan förvisso även bli instängd på toaletten om ugnsluckan plötsligt öppnas, men det är en helt annan historia.)

I Luleå bodde jag alltså 1973–81, så det är min stad. Ni vet — idyllernas idyll med bilar, cyklar och hus som aldrig någonsin låstes och killarnas moppeknatter som fick mitt hjärta att slå volter. Men ack, detta har jag ju skrivit om förut.

Därför tar jag istället fram en bok som jag hittade hos mamma.

Hur i hela friden familjen Stenson lyckades skapa den absolut perfekta köttfärssåsen med den här lilla foldern i köket är universums största gåta. — Hur i hela friden familjen Stenson lyckades skapa den absolut perfekta köttfärssåsen trots att den här lilla foldern fanns i köket är nog universums största gåta. (Läs mer om Asta Östenius.)

Först fastnade jag för titeln för att den faktiskt trycktes 1961 och man redan då hade skippat h:et i spagetti. Synnerligen intressant. Sedan slog jag upp ett prisvinnande recept som hette ”makaroni à la pizza” och såg ut så här:

Lägg kokta, i vatten avspolade makaroner i en form. Häll på ägg och mjölk som har kryddats med en halvt kryddmått basilika och 1 matsked salt.Grädda. Lägg ansjovis och tomater som på bilden och toppa allt med hyvlad ost. Grädda igen. — Lägg kokta, i vatten avspolade makaroner i en form. Häll på ägg och mjölk som har kryddats med en halvt kryddmått basilika och en matsked salt. Grädda. Lägg ansjovis och tomater som på bilden och toppa allt med hyvlad ost. Grädda igen.

Eftersom många i kommentatorsbåset är lite till åldern komna (jag räknar förstås in mig själv där, men kanske inte t.ex. den väldigt unge LL99) så måste jag fråga er: åt vi verkligen detta på 1960- och 70-talen? Har jag förträngt allt det hemska och istället fyllt minnet med massa festliga kronärtskockor, fonduekvällar, midsommartårtor med sprit i och det goda brödet samt soliga somrar?

För säkerhets skull nu så att ni inte missar något nu:

Lingondessert
Koka makaronerna i riktigt med vatten ca 12 min. Spola dem och låt dem rinna av. Blanda dem därefter med lingonsylten. Lägg upp lingondesserten i en stor vid skål eller i portionsskålar. Skiva bananerna och fördela dem ovanpå.

Jaja, om 20 år kommer vi att skratta åt 2013 års kokböcker och diethysteri. Men äter vi idag jämförelsevis lika galet som lingondesserten?

50 kommentarer

Harlem Globetrotters

Publicerat av Lotten Bergman den 14 november 2013 11:49

Jösses! Jag har ju försummat min basketmission in life genom att inte en enda gång ha berättat om basketlaget Harlem Globetrotters! Ni kanske känner igen dem om jag visar en bild?

Inte det? Okej så här då?

Laget bildades 1927, när en amerikansk basket-proffsliga hade varit igång under ett par år i USA. Men den här proffsligan hade en amerikansk specialregel eftersom det här ju skedde i USA och man där genom åren har haft en extra konstig syn på det här med ras, religion och hyns färgton.

Afroamerikanska killar fick alltså inte spela basket i proffsligan. För de var ju inte ”vita”!

Pffffftt! fnös några av de bästa, och organiserade sig under ledning av en liten man som hette Abe Saperstein i ett lag som fick heta N.Y. Harlem Globetrotters (trots att de kom från Chicago). Namnet kom sig av att Abe tänkte att det skulle se ut som om laget hade kommit långväga och kanske till och med var ute på en turné. Judarna samlades i ett annat lag och irländarna i ett tredje; all idrott var i USA så här segregerad och det ansågs inte alls konstigt.

Från början bestod laget bara av sex spelare (se svartvita bilden ovan), medan man i ett vanligt basketlag hade tio spelare att tillgå (nuförtiden tolv). De kuskade runt (fem åt gången) i den amerikanska mellanvästern och tjänade 25 dollar per match – tillsammans. De letade fram motståndare varhelst de kunde hitta dem och ställde upp mot vem som helst. Det handlade alltså inte om en organiserad idrott med spelschema utan mer som ett kringresande cirkussällskap … som bara spelade basket. På hög nivå, ska tilläggas.

De spelade mot ett lag med skogshuggare, ett med bönder, några college-basketlag och många andra, och 1934 hade de spelat 1 007 matcher och vunnit prick 1 000 av dem. Trots att de överallt möttes av fördomar och diskriminering som innebar bl.a. att de inte fick äta på samma ställe som motståndarna och inte kunde ta in på hotell som inte hade separata rum för afroamerikaner. En gång när de spelade i Nebraska fick Harlem Globetrotters sova i häktet eftersom staden inte hade något ”svart hotell”.

Coach Saperstein behandlade dem inte särskilt väl; han tog 2/7 av alla pengar medan de andra ~~sex~~ fem fick varsin sjundedel och på det hela taget var det ett ganska tufft liv som man idag kan jämföra med att vara kringresande i språkregler. Men spelarna var i stort sett nöjda: de fick ju betalt för att göra det roligaste de visste.

Numera analyserar man Harlem Globetrotters intåg i basketsporten så här:

Den ”vita basketen” var som klassisk musik, styrd av regler. Man skulle liksom passa runt bollen minst fem gånger och sedan skulle någon sätta ett skott. Om man inte gjorde på det här sättet var det som om pukslagaren plötsligt skulle spela en egen kadens mitt i violinkonserten. Denna basket störde ingen och spelarna visade upp vad som förväntades av dem – inte mer.
Harlem Globetrotters ”svarta basket” var som jazz — en improvisation. Man kunde göra fyra passningar och plötsligt rusa mot korgen och DUNKA den i korgen! Eller låtsas att gå mot korgen bara för att springa rakt igenom försvaret och passa bollen till en fri spelare som under tiden hade smugit sig in under korgen. Egna initiativ premierades och sådant som publiken gillade var extra berömvärt.

Det här spexandet och bolltrolleriet på planen började när Harlem Globetrotters hade säkrat segern och ledde med till exempel 20 poäng. Då passade de på att göra lite ovanliga saker som att passa bollen bakom ryggen, finta pass genom att lägga bollen på sin egen nacke, dribbla i cirklar runt motståndarna och humpa iväg bollen till synes på måfå mot korgen och på så sätt göra spektakulära poäng. Men de slutade aldrig att spela basket – Bill Cosby har förklarat det som ”när bollen efter ett roligt anfall till slut gick i korgen var det som the punch line of a joke”.

(Musiken som hörs är lagets trademark: ”Sweet Georgia Brown”.)

I början av 1940-talet uppskattades Harlem Globetrotters på ett mer värdigt sätt: de fick möta proffslag i uppvisningsmatcher på utsålda arenor. Och vann. Och vann. Och vann.

Åren gick och Harlem Globetrotters fortsatte att imponera: 1948 spelade de mot NBA:s (och världens) bästa lag Minneapolis Lakers på fullt allvar utan skoj och trams. Globetrotters vann med två poäng på ett skott som sattes i sista tiondelens sekund. (Vaselin på linsen och stående ovationer.)

Runt 1950 kom man i NBA (National Basketball Association) på att man kanske skulle kunna krydda sina lag med i alla fall ett par afroamerikanska spelare, så några av Harlem Globetrotters bästa draftades till proffslagen. Nat Sweetwater Clifton blev den första – som av coach Abe lurades på en rejäl del av övergångspengarna. (Om man ska vara riktigt nogräknad är han den andre – den förste var Harold Hunter [som dog så sent som i april 2013], men han kickades på försäsongen och spelade aldrig någon NBA-match.)

På 1950-talet utvecklades ”The Trotters” till ett fullfjädrat showgäng – basket-entertainers. De turnerade i hela världen och spelade mot alla tänkbara och otänkbara lag. Och planer. De spelade

ute på åkrar
på av lösa brädor hoplappade dansgolv som hade placerats ovanpå öltunnor
i en tömd simbassäng
i en tjurfäktningsarena
i regn, storm och snöoväder.

Basket i regn kräver paraply i alla fall för guarden.

Spel på den djupa delen av en simbassäng.

I slutet av 50-talet var Harlem Globetrotters så populära att laget egentligen bestod av fyra lag som turnerade samtidigt. Och som spelade fler matcher än hela NBA. Men grundaren och coachen Abe Saperstein fick alltmer kritik för att han var snål, orättvis, okunnig vad gäller spelet och jag vet inte allt. Gav upp gjorde han däremot inte förrän han dog knall och fall 1966 – och laget släpptes ut på grönbete med showandet. Domarna involverades, vissa spelare lirade med mikrofoner så att man kunde höra vad de sade och mången ung pojke i USA tränade basket med ett enda mål: att få bli invald i Harlem Globetrotters.

Här har planen lagts ut på Dodgers basebollstadium.

Under medborgarrättsrörelsen på 1960-talet fick Harlem Globetrotters dock kritik av de politiskt medvetna för att de var ”larviga” med sina skämt och lät sig skrattas åt och för att de ”förlöjligade afroamerikaner” samt ”ställde upp på den vite mannens åsikter om vad som var roligt”. Numera skrattar man åt detta eftersom de spelarna alls inte uppoffrade sig: de fick bra betalt, de fick de fem blekfisarna i motståndarlaget att se ytterst fåniga och inkompetenta ut och de fick miljoner människor att skratta och titta på basket – fastän de kanske inte ens var intresserade av sport.

Motståndarlagen, ja. Det är alltså basketspelare som turnerar med Harlem Globetrotters och vars enda uppgift är att vara ”the straight guy” som visserligen lirar … men som kommer att luras till misstag. Och så är det fortfarande. Ofta ser man dock till att matcherna vad gäller poängställningen är relativt jämna – om någon till äventyrs skulle komma på tanken att kolla på poängtavlan.

År 1970 fick Globetrotters en egen tecknad serie som visades på tv och gjorde spelarna till superduperstjärnor i klass med Stålmannen, men precis som i alla amerikanska filmer följer ju uppgång och segeryra av en period när det inte går så bra. Några vita spelare (ja, fortfarande är det tydligen viktigt att påpeka hudfärgen) har valts in i laget, 1985 valdes första kvinnan in och de åker fortfarande omkring i hela världen och roar publiksamlingar i mastodontstorlek. Jag var själv på en match i Malmö 1988 och höll på att dels skratta mig fördärvad, dels trilla av stolen av hur väl de spelade.

Och så har det fortsatt – de fortsätter att vinna mot de bästa collegespelarna och fortfarande värvas spelare som man skulle kunna tänka sig borde platsa i NBA – men som kanske bara är fel spelartyp.

Fotnot
NBA är alltså männens proffsliga; sedan 1997 finns WNBA för kvinnorna. (Innan dess fick duktiga baskettjejer åka till Europa [Sverige!] för att bli proffs. Det var tider det.)

79 kommentarer

Vem var Mona-Lisa Englund?

Publicerat av Lotten Bergman den 4 november 2013 14:26

Jag är förbryllad. I en Se-tidning från april 1950 står det om en 17-åring som heter Mona-Lisa Englund (1933–99). Hon var ett fullständigt unikum vad gäller idrott – och jag har mig veterligen aldrig hört talas om henne.

”Häck ser ut att bli hennes bästa gren- Blir hon bara snabbare mellan hindren blir tiden 12,5 sekunder på 80 meter reducerad.” — ”Häck ser ut att bli hennes bästa gren. Blir hon bara snabbare mellan hindren blir tiden 12,5 sekunder på 80 meter reducerad.”

Bilderna är verkligen läckra, skrev eller inte skrev. Det är fullt fokus på idrottsprestationen och kompetensen och inget annat.

Det här med att visa upp idrottare med full insyn i skrevet är inget nytt. Vad jag kan se efter en snabb men naturligtvis helt vetenskaplig undersökning visades männens och kvinnornas skrev upp på exakt lika villkor och med samma frekvens åren 1943–59.

Mona-Lisa vann SM i häck, höjd, trekamp och femkamp, badminton, konståkning och handboll åren runt 1950 och jag kan inte ens föreställa mig hur detta hanns med samtidigt som hon gick i skolan och tog realexamen.

Helt sanslöst. ”Det räcker med att träna tre minuter i veckan för att hålla formen” skrev man i våras, va? Det kanske var hennes hemlighet?

”Om Göteborg hade en konstisbana finge nog Barbara Ann Scott se upp! Götalandsmästarinna – trots liten träning.”

”Badminton är hårdast och slitsammast av alla idrotter.” — ”Med fjäderboll. Badminton är hårdast och slitsammast av alla idrotter. Detta var SM-träning – i DM vann hon.”

”I handboll har Mona-Lisa gått längst, hon ståtar bl.a. med ett nordiskt mästerskap. Tre gånger i landslaget. Alla målvakters skräck!” — ”Kanonskytten. I handboll har Mona-Lisa gått längst, hon ståtar bl.a. med ett nordiskt mästerskap. Tre gånger i landslaget. Alla målvakters skräck!”

”Slottsskogens mjuka tuvor skänker rekordspänst. Vårsolen gör det lätt att sträcka ut över äng och backar.” — ”Joggning. Slottsskogens mjuka tuvor skänker rekordspänst. Vårsolen gör det lätt att sträcka ut över äng och backar.”

"Prick i kassen. Att vara lång och ståtlig är nyttigt i korgboll – det här blir säkert mål! Tre skol-DM är skörden i grenen.” — ”Prick i kassen. Att vara lång och ståtlig är nyttigt i korgboll – det här blir säkert mål! Tre skol-DM är skörden i grenen.”

Men vänta nu. Kasse? Mål? Och vad ÄR det för basketboll hon har? Jaja, tyst min mun.

Mona-Lisa Englund gifte sig med herr Crispin och fick en dotter (f. 1960) och en son (1962–97) och skrev en bok om konståkning 1977, men mer än så har jag inte lyckats rota fram om henne. Kanske är hon världsberömd i hela Sverige — men för mig är hon en helt ny, fascinerande bekantskap. Jag är fortfarande förbryllad, but on a higher level.

89 kommentarer

Brev … brev … brev … och minnen

Publicerat av Lotten Bergman den 31 oktober 2013 17:13

Jag sliter mitt hår, fnittrar, nyser, torkar ögonen, rodnar och pratar enstavigt.

– Va?
– VEM?
– Nej.
– Nej.
– Varf…
– Skit.

Jag har hittat en hel flyttkartong som är full av mina brev från ungefär 1978–84. Det är både brev till mig och karbonkopior eller avskrifter av mina egna, skickade brev.

Där ligger även almanackor som jag förde parallellt med mina utförliga dagböcker med lås och dessutom tidningar som handlar om milstolpar som mördade presidenters begravningar (någon annan än jag måste ha sparat dem), Björn Borgs pensionering och tennislandslagets framgångar.

Almanackor, elevkalendrar och anteckningsböcker.

Vecka 19 1983 var det tydligen bråk om ost och tidning. Jag skulle kolla något med Larry Robinson och träna P72-laget kl 18. Vidare var det repetitioner på någon pjäs och jobb på Danderyd (sjukvårdsbiträde). — Vecka 19 år 1983 var det tydligen bråk om ost och tidning. Jag skulle kolla något med Larry Robinson och träna P72-laget kl 18. Vidare var det repetitioner på någon pjäs och jobb på Danderyd (sjukvårdsbiträde).

Har vi någon arkivarie i kommentatorsbåset? Vaaad ska jag göra med allt detta? Ska man spara på ohyggligt utförligt antecknade diskussioner med två klasskamrater om en resa till London som kanske skulle bli av men inte blir av om inte pengar flyter in och huruvida någon känner sig illa till mods och egentligen inte vill åka bla bla bla blaaaa? Ska jag skanna in små lappar som vi kastade till varandra i gymnasiet (Tibbleskolan) och fyllde med så liten text att jag idag måste plocka fram förstoringsglas för att kunna se?

För övrigt måste jag säga att stilen på de små lapparna påminner farligt mycket om Facebookinlägg med ”finaste” och ”love you” och ”bästaste vännerna” och annat ungdomligt. Det står till exempel:

– Du är underbar, jävla lappjävel!
– Snygg tröja, stickat den själv?
– Matten är tristast.
– HATAR SKOLAN!
– Måste prata med dig om en grej på rasten.
– Majjens öron lyser när han står framför lampan.
– Kan du inte komma och sätta dig bredvid mig?

Lapparna kommer bara från Simpan, Maite, Ru, Lisa, Erik I, Erik II och Perre och inga andra – och jag undrar om jag över huvud taget umgicks med resten av klassen. Trivdes gjorde jag i alla fall, även om det ibland ser ut så här:

På västfronten intet nytt i samma andetag som löntagarfonder.

Mitt i allt gymnasialt hittade jag plötsligt en lapp från 1977. Jag och fyra andra tjejer planerade att campa i Byske, men efter månader av planering backade plötsligt mina föräldrar och påtalade det olämpliga i att låta 13-åriga tjejer sköta sig själva i flera dagar. Då gjorde de fyra andra en liten namninsamling och gav till mina föräldrar med det mest lysande, retoriska argumentet världen hittills hade skådat.

84 kommentarer

Ännu en gammal tidning: Vecko-Revyn 1992

Publicerat av Lotten Bergman den 7 oktober 2013 19:25

Det sista jag gjorde innan jag gick hemifrån tidigare idag var att kliva på en gammal tidning, halka till och riva sönder den.

(Inom parentes ska tilläggas att jag obegripligt nog inte trillade omkull. Det hade förstås gjort denna text mycket bättre eftersom jag i fallet säkerligen hade slagit upp ena ögonbrynet och sönder en antik, ovärderlig vas. På akuten hade någon läkare bombis sagt något tokigt och så hade jag smygfotograferat läkarens läskiga öron som säkert påminde om Spocks. Men nu föll jag ju inte.)

Det var bra att tidningen gick sönder, för nu får jag tillfälle att slänga den eftersom inte ens en gammal ekorre som jag sparar på trasiga tidningar. Vilket alltså i förlängningen betyder att den gamla ekorren sparar på allt som inte är trasigt.

Det är en trend-bilaga ur Vecko-Revyn från 1992. På 21 år har nästan ingenting hänt eftersom det handlar om Sylvester Stallone, Bruce Willis, Nicholas Cage och Sarah Jessica Parker. De svenska skådespelarna som nämns stoppas obekymrat in i facket ”brat pack” och jämförs med Matt Dillon och de andra. Och på den urläckra bilden nedan råkar just Matt Dillon inte vara med, men ni fattar.

Den här bilden kommer inte från Vecko-Revyn.

Den här bilden är från Vecko-Revyn: bratpacksarna i Sverige 1992.

Björn Kjellman, Gerhard Hobersdorfer och Lina Perned har vi ju hört talas om. Men Per Löfberg och Gloria Tapia? Jodå, en snabbgoogling visar att de fortfarande är skådespelare. Men hur ser tidningssidan ut egentligen? Fullt med svenska flaggor och bilder som inte riktigt matchar varandra … eller är jag bara onödigt petig plötsligt? (Nej, jag är ju varken estet eller lay outare.)

Jag och min djefla man arbetade med lundateknologernas tidning Pålsjö Ängsblad under 1980-talets andra halva, och jag vet att vi mången gång la till en extra triangel, ett snyggt raster och några marginalstreck. Bara för att vi kunde. Vi klippte, klistrade, sprejade klister och gnuggade rubriker.

Det var tider det. Precis som i den numera trasiga Vecko-Revyn.

Trender i Hollywood: sequels och lönesänkningar. Och det måste pyntas med svarta stjärnor och rosa prislappar. — Trender i Hollywood: sequels (”fortsättare”) och lönesänkningar. Och det måste ju pyntas med svarta stjärnor och rosa prislappar.

Men allt har inte förändrats i tidningssidepyntbranschen. Om man tittar på vad som drar åt sig blicken på ett tidningsuppslag, så är det som bekant

punktlistor
bildtexter
faktarutor
män i linne.

Kan man då kombinera alla dessa blickdragare på ett uppslag i en tidning från 1992? Ptja:

Fokusera särskilt på vad det står om Matt Dillon.

Jomen alltså. Den där bilden på John Turturro måste bildredaktören ha varit synnerligen nöjd med.

57 kommentarer

Framstående mäns tankar om svenskt folklynne

Publicerat av Lotten Bergman den 6 juni 2013 10:30

När jag letade efter information om nationaldagen nyss, trillade jag (som vanligt) in på Nordisk Familjeboks artikel om nationaldagar och det det sorgliga faktum att Sverige inte har någon nationaldag:

Skärmavbild 2013-06-06 kl. 09.05.34

Oj. Oj. Oj. I uppslagsverk är ledorden för alla skribenter och redaktörer ”var neutral, kom inte med egna åsikter, vinkla inte faktainnehållet”. Därför är slutmeningen ovan mycket roande läsning för en encyklopedist. Nästan som detta:

Så här var det: salig Alf Henrikson jobbade extra som korrläsare och redigerare på Bra Böcker på 1970- och 80-talen. Det sägs att han när han hade läst den färdiga artikeln om kanslistil, skrev en liten lustiger kommentar i marginalen. Som alla med korrekturteckensutbildning vet, ringar man in allt som är frågor och undringar som inte ska redigeras in i texten. Men det glömde Alf. Så när inskrivaren hittade den extra lilla kommentaren, lade hon till den efter ett kommatecken allra sist i artikeln.

Fast det var ju inte det vi skulle prata om.

Jag läste vidare på runeberg.org och snubblade över en fantastisk liten skrift: ”Framstående mäns tankar om svenskt folklynne” (1905). Där beskrivs nogsamt svensken och andra länders uppfattningar om svensken och forna tiders (1800-talets) uppfattningar om svensken och alla är rörande överens om att vi är starka, men faktiskt inte särskilt begåvade.

De framstående männen i skriften samlades ihop av Per Gustaf Lyth (1848–1913), tydligen författare även till ”Svensk stilistik i exempel”, som jag ju måste försöka hitta eftersom stilistik är det bästa jag vet. Näst efter rabarberkräm.

Männen voro … förlåt. Man ramlar ofelbart in i gammelsvenska efter blott ett fåtal lästa rader. Männen var Lyth själv, Tegnér, Almqvist, Geijer och den ~~allerstädes~~ allestädes närvarande Heidenstam, som dyker upp som gubben i lådan var man än läser. Lyth sammanfattar Heidenstams beskrivning av nationalkänslan på detta vis:

Ack. ”Fosterlandskärleken i Sverige ligger död bakom ihåliga ord”. Ack.

I en av Lyths texter (skriven redan 1903) beskrivs hur vi skulle kunna fira nationaldagen om vi hade någon. Naturligtvis ska vi sjunga och dansa – vad vore väl en nationaldag utan sång och dans? – men vi måste ju göra något annat också. Lyth har lösningen: vi ska leka. Men vi måste lära oss att leka på nytt för vi har ju (1903!) glömt bort hur man leker!

Ack. ”Men på det hela taget leker icke folket i Sverige.” Ack.

För vi sitter hellre stilla och betraktar naturens fägring och lyssna på fåglarna, fy på oss. Men det är tur att ungdomarna finns; de kommer nog att få ordning på lekandet. Säger Lyth, som också vet hur man bäst roar sig:

Gån nu ut i naturen och förpläga er – lek glada lekar, anordna tävlingar och sjung och dansa av hjärtats lust och skänk Björn Borg en vacker tanke ity han idag fyller 57 år. Men akta er för pokuleringen.

Typisk nationaldagslek: kakelugnssparkning i lämpliga kläder.

73 kommentarer