Ni vet hur det är — plötsligt dyker nån artist upp och gör något tokigt som att byta namn eller näsa eller bara köra omkring med en åkgräsklippare på Malmskillnadsgatan. Då vet man att en ny platta är på väg.
Det var bättre förr: när det 1962 skulle göras reklam för Gröna Hund, gick delar av ensemblen ut och tog simborgarmärket. Den samlade pressen lyckades ta en bild där man ser jättemycket himmel, men inte Lizzie Alandhs navel.
Så himla listigt. Man simmar 200 meter på valfritt sätt i valfri huvudbonad och vips, har man bevisat allt från simkunnighet till … eh. Ja. Något annat.
Men vi tittar väl lite närmare på Hasse?
Stackarn har en inte alls klädsam mustasch – men å andra sidan har jag nästan aldrig gillat spretiga frisyrer runt munnen. Det fastnar mat där och bärarna använder dem ibland som radband och pillar och petar och tvinnar mest hela tiden. En gång blev jag pussad på av en hippieliknande typ med jättebuske på både över- och underläpp … och det var alls inte trevligt. (Men han var det.) Jag associerade omedelbart till scenen när Pippi Långstrump äter spiksoppa.
Hasse har ju även pipa. I munnen! Man fick röka på bild 1962; det får man inte idag. Och en poplinrock har han över axlarna. För när alla andra står i badbyxor och drar in magen, då tar man resolut på sig en poplinrock som änna blottare.
Jag tycker att bilden är fullkomligt ljuvlig i sin enkelhet. (Här finns den i större format för alla som inte har lupp.)
Bildtack till Anna Toss, som lade ut den på FB.
Simborgarmärket tog jag aldrig men väl guldfisken.
Jag får röka ännu 2013. Med all respekt: Jag röker aldrig där det inte är tillåtet och jag kastar heller aldrig fimpar på stritan (De tar hur många år som helst på sig att kompostera). Men poplinrock och gummistövlar finns inte i min arsenal.
…själv kom jag till Silvermärket i Båstad 1960.
Nu drabbades jag av ruelse och ånger och måste meddela hakke och alla andra skägg- och mustaschprydda att det alls inte var meningen att dra er alla över en mustaschkam.
Så länge vi inte pussas, är allt okej.
Lotten hur är det med dina simframgångar?
Du som har lite problem med knät borde ju ta och plaska
runt lite i bassänger/sjöar/åar/hav/oceaner.
Du läser sjukgymnastens tankar nu, LL99: på måndag ska jag få springa i vatten med flytdyna runt magen …
För övrigt var jag en jättebra simmare till 12-årsåldern eftersom jag simmade snabbast i klassen. (Vilket inte säger något alls egentligen; kanske gick de allra sämsta simmarna i just min klass.)
Ojojoj vad jag simmar sällan!
Lars W- mina simmärken är också tagna i Båstad. Kom nog också till Silvermärket, sedan var man tvungen att dyka mer seriöst och då ville jag inte vara med längre.
Jag kan inte bestämma mig för vem av dem som är finast. Lilla ekorr-Gösta? Coola Hasse, eller stolta Tage? Nej det får bli allihop.
Jag vet inte vad jag har tagit (oj vad det lät knarkigt …), för om det finns några fysiska märken så finns de inte hos mig. Att vi simmade simborgarmärkeslängd i skolan minns jag, och att vi fick ta med oss kläder att simma klädsim i minns jag också, men sedan är det stopp.
Jag älskade att simma förr, men sedan blev det med tilltagande närsynthet och kontaktlinser allt besvärligare att göra det (jag har bokstavligen gått vilse på badstränder när jag har badat utan synhjälpmedel och sedan inte hittat tillbaka till mina kamrater). Varpå följde utvecklingen av en förmodligen ärftlig öronkänslighet (alltid haft den men den blir bara värre med åren och jag har den efter mamma) som gör att örona inte tål kyla; minsta nedkylning så börjar de värka. Jag har svårt med blåst till och med på sommaren, och vatten i öronen tål jag inte alls längre. Och får man inte doppa huvudet så är det ju meningslöst att vara i vatten, tycker jag.
Vi satt och ritade fjärilar med fötterna i sanden på det som i dag är Playan i Båstad. Ultra High Tech blev ju förstås bassängen i Malen, i vilken jag tog mitt senaste Märke.
Men de krabbor vi fiskade (nåja) upp från stenarna i piren, var ingen hit hos Mormor, direkt.
Ljuvliga allihop! Undrar vilken färg det var på Lizzis pepitarutiga bikini-behå med byglar. Gul?
Ack vad tiden går, och vad roliga de var. Titta så gullig Tage är.
Var är de, förresten? Årsta holmar?
Nämen jag som direkt tänkte ”Eriksdalsbadet”! Så här såg det ut 1951.
När nioåringen var fem och kom på det här med simmärken (19 st på tre veckor), passade jag på att ta ”gubbmagistern”. Det var jättekul!
Jo, apselut Eriksdalsbadet. Som jag bara sett uppifrån bron där.
Förresten skrev jag fel. Inte är behån pepitarutig, den är Bardot-rutig!
Bardot i Bardot-rutig klänning.
Fjärilar i sanden! Så var det ju. En hel sommar med torrsim. Ett… två… tre-fyr! Ett… två… tre-fyr! Sommaren därpå fick vi doppa tårna, tror jag.
Vi hade ingen sand vid min simskola. Jag minns ett rangligt trähus på stolpar på en klippa rakt ovanför iskallt hav i skuggan…. Man slängdes i plurret med ett snöre om magen, i alla fall är det så jag kommer ihåg det. Tuffa tider! Funkade inte alls. Först när jag lämnades i fred på en mysig sandstrand i solen vid ljummet vatten kom jag på hur man gjorde.
Slängdes i plurret (alla ursäkter är bra ursäkter).
Men hur jag än bär mig åt kan jag inte läsa rubriken rätt — antingen ser jag ”reklamsnutt” eller så ser jag ”reklamstrunt”. Ny innebörd i ordet bifokal.
Karin
Jag minns det lite annorlunda. Vi låg på pallar och övade torrsim några dagar. Sen kom dagen då vi skulle i vattnet. En bambustav med rottingring i änden runt magen och så promenerade antingen fröken Pettersson eller herr Åsblom bryggan runt med oss medan vi sprattlade och de båda simpedagogerna gjorde sig lustiga över vår oförmåga.
Sedan fick vi klara oss så gott det gick. Och när pedagogerna släppte oss fria lärde vi oss själva. Vi diskuterade och provade och plötsligt kunde vi.
Eftersom Landet låg kloss inpå en sjö och jag var fyra år den första sommaren där så lärde jag mig simma av mig själv. Jag var försedd med en uppblåst simdyna av samma material som luftmadrasser (väv på gummi eller vad det nu var). Jag låg i vattnet med den där dynan halva dagarna ungefär. En dag ropade någon ”Agneta, Agneta du har tappat simdynan!” Minsann där låg dynan och guppade för sig själv flera meter från mig och jag själv simmade på djupt och mörkt insjövatten. Först blev jag lite rädd en nanosekund, sedan simmade jag in de tio metrarna till båtviken alltmedan jag kände en sprittande glädje över att jag kunde simma. Märken togs senare såväl vid insjöns sommarsimskola, som på badhuset inne i stan. Det lägsta märket dåförtiden (fyrtiotalet) var järnmärket och jag tog nog allt som fanns upp till guldmagistern.
Jag undrar om det inte var Richard Branson som blev islängd/ilurad kanske genom vadslagning av sin far eller möjligen farbror i strömt vatten när han ”lärde” sig simma. ”Kom iland – annars åker vi utan dej”, typ. Historien grep mej i alla fall.
Lära-sig-simma minnen verkar i allmänhet vara starka.
Jag minns att jag inte ville ha näsan under vattnet och simmade som en svan, medan min 15 månader yngre bror inte fattade varför man behövde ha den ovan ytan. Jag minns handdukarna och hur hårt dom gnuggades när man kom upp också och att det var kallt i vattnet. Nedstigningen var en lång process som började med att man satt på bryggan och sparkade i vattnet för att få upp värmen eller fatta hur kallt vattnet var.
Och inte kan du kolla heller, Pysseliten, eftersom jag har snott just den boken av dig …
Jag lärde mig simma när jag var tre år, och har följaktligen inte ett endast minne av varken dynor eller elaka simlärare.
Här i Eskilstuna fanns under många år en sådan. Han skrek och gormade och alla var rädda. Den nuvarande Artonåringen försökte så innerligt vrida fötterna i exakt den vinkel som han pratade om, men fick bara ont.
Och min stackars pappa, då. som började i simskola och efter första lektionen blev sjuk och missade ett antal lektioner. När han kom tillbaka och stod på bassängkanten och huttrade, kom läraren och kastade resolut i honom.
När han hade legat på botten ett tag, plockades han upp och så lärde han sig inte simma förrän han träffade mamma i 25-årsåldern.
Har inget minne av att man försökte hålla näsan över vattenytan, just – det fanns ju så fina sandrevlar på botten att titta på. På vissa badställen måste man hålla ögonen öppna efter maneter.
Precis just nu slår det mig att jag inte har något som helst minne av hur alla mina barn lärde sig simma. Tog jag det som en självklarhet? KAN de simma, nu decennier senare…? Hjälp!
Pysse och andra
”Lära-sig-simma minnen verkar i allmänhet vara starka”
Vad sägs då om lära-sig-cykla-minnen?
Jag minns hur min gode fader målade upp en gammal damcykel och snidade till en sadel som han monterade på halv stång så att jag som fyraåring skulle kunna nå ner till pedalerna.
Det var då jag lärde mig uttrycket ”Herre-min-Gud!”. Det hörde jag ofta: ”Herre-min-Gud en sån cykel!” Det stärker själen – om än inte självförtroendet.
Med denna herremingudcykel kraschlandade jag flitigt i gruset på landsvägen. Men en kväll fixade jag det. Jag cyklade ganska många kilometrar innan föräldrarna upptäckte att jag inte alls hade gått och lagt mig utan susade fram och tillbaka mellan Tolvmans och Stålhammars.
Nästa dag var jag tidigt uppe.
Nu har jag ingen cykel överhuvud taget.
Kan det vara din språkpolisbil, Lotten? Som blivit tagen i beslag. Det som du har visat bild på här på bloggen?
http://www.dn.se/nyheter/sverige/falsk-polisbil-beslagtagen
PK. Mer om ”polisbilen” med bild.
http://ekuriren.se/nyheter/eskilstuna/1.1729647-falsk-polisbil-beslagtagen
PK, nej bilen i artikel är en 850 sedan, Lottens polisbil är
ju dock helt klart en V70.
Hursomhelst nu är det isracing på svt-play.
Och simborgarmärket var GRÖNT, förstås.
Här finns en historik över Simborgarmärket, men det går inte att riktigt lista ut om märket var grönt under Gröna hund-året.
För er som gillar de numer nedlagda (sista avsnittet idag) Time Team,
så har samma person som ligger bakom TT, skapat ett nytt program
som än så länge endast visas på Youtube.
De nya programmet heter Dig Village.
Programmet har ett liknande upplägg men fokuserar inte bara
på själva arkeologin utan tar även upp byarnas historia och
de som levt i byn genom tiderna.
”Det första året var märket midnattsblått, 1935 smaragdgrönt, 1936 rubinrött och 1937 orange. Dessa färger kom sedan igen i fyraårsperioder fram till i början av 1960-talet då färgerna blev nya för varje år.”
Har jag räknat rätt, så var 1962 rött.
Jag försökte räkna ut det också, men fick det inte att stämma med de årtal som står inder de märken som visas.
Åh, visst ja – den där armöglan. Säkerheten!
Lotten, tre år är väl ovanligt tidigt? Jag känner förvisso en flicka som hoppade från trean när hon var två, men hon hade specialutbildats på babysim och alla fortsättningskurser. Våra knoppar lärde sig bara simma under vattnet på babysim, det hade dom ingen nytta av när det kvällde att senare komma till ytan.
Grrrr. Alla stavningskorrigeringsjävlasaker borde förbjudas!
Förlåt Lotten, men jaaaaaa! Semifinaaal!
Heja Uppsala! (Kommentar till Christer. Och så skriver jag Uppsala fastän laget heter nåt annat bafatt vara lite motvalls.)
Ja, jag vet faktiskt inte varför mamma lärde mig att simma när jag var så liten. Kanske hade hon fått blodad tand när hon hade lärt pappa att simma bara några år tidigare?
Ska man vara jättesuperpetig så heter laget KFUM Uppsala Basket, men så himla kinkigt är det inte.