Ibland vill jag resa i tiden. Eller vänta, vad säger jag? Vi börjar om.
Jag vill alltid resa i tiden. Men ibland lite extra mycket. Kolla på de underbara bilderna som LIFE:s fotograf John Olson tog i början av 1970-talet – på berömda storheter och deras gamla föräldrar eller andra släktingar. Vissa bilder är mindre intressanta än andra (Jackson 5 med sina slavdrivare till föräldrar), andra kan jag inte riktigt se mig mätt på. Som den här på Elton John med mamma och styvfar:
Jag vill ha lika fnittriga bilder på dagens intressanta stjärnor! Tänk er … eh … öh … Vad konstigt, jag kommer inte på någon som är intressant. Madonna med sin … bror? Oasisbröderna med … nej, jag måste tänka modernare. Lady Gaga med sin farfar? Justin Bieber med mormor och morfar, som funkade som föräldrar? Hm. Ett sådant här projekt kanske bara är intressant 40 år senare när man har facit i hand och kan skratta åt ormskinnsstövlar?
Jahaja, men ok, då vältrar vi väl oss i facit? Här kommer bilden på Grace Slick, sångerskan i Jefferson Airplane – gravid med sitt enda barn (fast det visste man ju inte då):
Med Grace Slick var det så att hon gjorde lite som hon ville – uppträdde svartsminkad (”för jag bara tog allt jag hade och kladdade på”), var öppet för Svarta Pantrarna, var nära döden i en brutal bilolycka som orsakades av drag racing. Och så hade hon stora problem med droger och blev sedermera alkoholist. Fotografen fick tillfälle att ta om bilden efter förlossningen, och den är om möjligt ännu underligare.
Det där barnet som relativt obekymrat ser världen upp och ner, heter China Wing Kantner. På BB deklarerade mamma Grace att bebisens namn skulle vara ”gud” med litet g för att det ju skulle göra barnet till en ödmjuk och fin människa. Fast … hon skojade bara, vilket framkom först sedan hela rock- och popvärlden hade gått i spinn och skrikit om kränkning av guds namn och LSD-tokiga mammor.
Eftersom jag sitter med facit här, så kan jag tyvärr meddela att även lilla China blev alkoholist samtidigt som hon försökte vara skådespelerska och hjälpa Jefferson Airplane (och dito Stardust) att fungera. Nu är hon nykter och ägnar sig åt bibelstudier.
Bonusbild!
Vill ni se en inplastad soffa, Eric Claptons mormor eller ung Joe Cocker? Kolla häääär.
Zappas pappa ertappad i damkappa! (Alltså, han har ju kostym, men jag tyckte det lät bra.)
En annan Zappa.
Se där, det var en trevlig annan Zappa! Lite Vivaldisk.
Egentligen borde vi alla skriva rim om bilderna nu? Eller kanske väva in alla bilderna i -apparimmet eftersom Jacksons pojkar står i en trappa?
Hoppas att hon inte barnet tappa.
Tur att fotografen han bilden snappa.
Och inte smuttar dom på någon grappa.
Ty dom är alldeles för slappa.
Osv.
Aaaaaah. Det här kommer att bli den bästa dagen; jag känner det ända nerifrån magen.
(”Hoppsan”, tänker ni. ”Där råkade Lotten visst lite spontant rimma både haltande och orytmiskt.” Nejdå, den där har jag tänkt på hela natten.)
Zappalila var den färg jag målade om mina träskor i, nån gång sisådär i tioårsåldern.
En förfärlig färg på ett rum. Men stickaren i mig blev knäsvag när jag såg kombinationen med den gröna mattan.
I mindre proportioner, sisådär ett par vantar eller nåt blir det ju himla snyggt.
Blankvers är det inte. Och troligen inget annat heller. Men ganska många rimmade ord och en hyfsad sammanfattning av Olsons bilder:
Mamma, pappa Zappa, Zappa, Jacksons ungar i en trappa – och en som Slick är nära tappa.
Jag på detta bete genast nappa.
Är det Elton Johns Pappa?
Som med munnen så kan glappa?
Ser ju ut som om han efter en fluga snappa.
Stor applåd, med händerna klappa.
Applåder!
*klapp klapp klapp klapp!*
Zappalila! Underbart!
Och helt off topic berättar jag att Bingo Rimérs som heter Ringo Rimér. Eller förresten, det passar väl jättebra att meddela i detta popstjärne- och fototsammanhang.
Både pappan till Crosby, i fransig kavaj,
och Slick-mamman har träsnitt av Hokusai
(Alltså det är ju David Crosby som har fransarna, inte pappa Floyd, och så vet jag ju inte om det är just Hokusai, men Hiroshige rimmar ju inte.)
att vara i nuet är en tidsresa; varje ögonblick är inkapslat i rumtiden som fotonen längst ut i ljusstrålens spets: där inne i tidskapseln sitter rymdhunden laika – och vi – fastfrusna i det absoluta som sekunder infångade av en obeveklig hand: där fångas en in och där en till och där en till
till slut är all tid slut: vad händer då det undrar jag nu
Eltons far var lik Jeff Goldblume.
Zappa liknar Borat. Var han lika välhängd som han ser ut, dvs som ett uppochnervänt barn?
(Har lite svårt att rimma på Goldblume och åderpåle.)
Ska vi låta embryo komma undan utan rim sådär, va?
Eltons pappa var en annan karl som inte är med på bilden; det där är hans plastpappa.
Sedan är jag lite osäker på om inte Claptons mormor (som jag skrev) nog ändå är hans farmor.
Moon Unit, Dweezil, Ahmet Emuukha Rodan och Diva Thin Muffin Pigeen. Lika svårrimmat!
Och Jeff stavar Goldblum. Det blev inte mer lättrimmat för det!
rim är versens lösnäsa
inget som går att läsa
bara en löjlig stilfigur
som att klä ut ett djur
ord ska vara helt nakna
så de håller oss vakna
När Olson tog sin kamera och drog
ut i världen för att dokumentera
det som då var aktuellt som fan
Visste han då att de bilder han tog
skulle flyta upp och bli diskutera-
de som strandfynd på tidens ocean?
Lotten, var det du som var lite klåfingrig i eftermiddags och råkade pilla igång VMA larmet?
Då ni har en egen tyfon så tänkte jag att ni säkert har en hemlig
kontrollpanel till den i källaren som du hade pillat på i ett
anfall av plötslig städiver. 😉
Åh, jag vill vara klädd som Zappa och ha lila väggar och grönt golv.
Jag bara skriver ”rimma” — och så rimmas det! JAG STYR VÄRLDEN!
Orangeluvan: Du kan säkert få ett matchande plagg, som Cecilia N. inom en snar framtid kommer att sticka.
LL99 – jag hörde inte larmet! Vilken besvikelse! Sedan de slutade testa den första måndagen i månaden, har vi ju haft tyfonen helt i onödan.
Du tror det du …
Visst styr du världen! Men så länge som du hamnar på sidan 76 i stället för på förstasidan där den där skatan Pirelli, eller vad hon heter, tar upp utrymme så finns en del att förbättra. Jobbar på en alternativ förstasida. Men är lite dålig på grafikprogram.
Såja! Mycket bättre!
http://www.gke.org/pub/files/Spraktidningen%20korrigerad.jpg
Men tekniskt sett måste jag erkänna att jag inte blev nöjd. Svårt frilägga nudelsoppan från den ljusa väggen. Fick bli medaljong i stället.
Snyggt, Skogsgurra! Men den där förfärliga klänningen måste jag nog göra mig av med.
Välj en tisha med korsord på, nästa gång journalisterna knackar på dörren.
Rimmar inte men älskar bilden av familjen Zappa.
till slut är allting slut, säjer embryo, och vad händer då, undrar han. Alldeles slut blir det aldrig; segervapnet blyertspennan finns väl alltid kvar?
Ja. Blyertspennan lever och frodas. Ett trivsamt bevis för det fick vi när vi körde västerut från Nürnberg och plötsligt kände den välbekanta doften av cederträ. ”Det känns som ett pennskrin” sa Hyttis. Ja – det gjorde det. Vi hade hamnat i Stein, staden där Faber Castell har sin huvudverksamhet. Vi svängde upp till Schloss Stein och besökte butiken. Köpte pennor”kun til lyst” och hittade dessutom slottets vin. Frankenwein, förstås. Och ute på gården hittade vi en penna i en pennvässare. Typ stor. http://www.gke.org/pub/files/Faber%20Castell%20penna.jpg
Ooo, den pennan passar ju perfekt i min bildsamling med fallosstatyer.
Har du en sån samling?
Då kanske ett studiebesök på Vigelandsanlegget i Oslo skulle vara intressant? Eller har du redan plåtat alla nakna människor som finns där?
Nu läste jag lite fel, så där som man gör ibland i hastigheten. Jag tyckte SGurra skrev: ”Vi svängde upp till Schloss Stein och köpte butiken.” Hur kunde jag läsa så … fel?
Lotten, har du kollat in snoppmuseet i Reykjavik?
Ahahaha, nu vet jag var mina bilder kommer att hamna när jag döden dör och mina barn drunknar i bouppteckning.
Vi köpte nog en del av butiken i alla fall. Pastellkritor i förföriska askar, pennor av olika slag. Och en kartong vin.
Anledningen till vårt försvagade köpmotstånd var att jag (SG) egentligen var ute efter räknestickor. Jo, jag vet att tillverkningen lades ner 1976 – men hoppet fanns ändå. Och eftersom vi var på bästa humör gick det som det gick.
Appropå VMA Lotten, Måndag den 5 Mars kl 15.00, så får du karta upp på taket och kolla om er tyfon fungerar.
Men DAMN, då är jag i Gävle! Grrrr!
Hejsan!
Bryter in med ett mothugg. Jag skrev aldrig: allting är slut. Jag skrev: till slut är all tid slut. Vilket egentligen är en orimlighet, eftersom en sådan slutsats förutsättning förutsätter ett slut, på det oändliga, vilket ju är kontradiktoriskt, ity själva begreppet ”oändligt” inrymmer ju sin egen förespegling, om något ändligt och – det blir ju paradoxalt annars – något oändligt. Alltså är tiden ändlig, och/men evig i samma stund. Vill säga: all tid – förfluten och framtida – ryms i detta nu (något som TS Eliot gestaltar elegant i Burnt Norton, första kvartetten, btw; lägg dock där märke till det förstulna ”perhaps” som ikullvälter utsagan på sedvanligt poesi-ambivalent vis ). Vilket bör innebära – om man tänker efter lite före (vill säga: då) – att tidsresan sker alltid i det exakta berättande nuet, i totalpresens, vilket i sig är ett slags dåtid, eftersom allt det sagda ju redan är sagt. Den enda möjligheten blir – till slut i slutet – att resa i det temporära via litteraturen, det skrivna, oavsett om den är fiktiv eller faktisk. Allt annat är lögn.
Det där med ”allting slut” och segervapnet mindes jag från något som du har skrivit tidigare, embryo. (Jag har det på väggen vid min arbetsplats). Och du skrev att då finns ingenting. För en slarvig filosof blir det samma sak.
Och jag har embryos ”om fibrer i presis alltning” uppsatt i skafferiet.
Så, vi kan glömma presens? Bara som ett försök till sammanfattning och förenkling. Medan blyertspennan fanns (finns, fast kanske inte) och kommer att finnas?
Hoppas denna nu-länk funkar:
http://livsrummet.blogspot.com/2011/03/en-bonad-till.html
Dåligt planerat Lotten, näst nästa tillfälle är 4 Juni.
Nja. Presens är ju vad vi berättar i, det är ett slags pågående dåtid. Svårt att egentligen glömma, men vad man kan minnas är att det som upplevs i nuet är ett slags evig fiktion. Livet en dröm. Tillvaron en film. Stream of consciousness funkar ju egentligen inte. Medvetande är mer flytande än så: en vågrörelse bara i tidens ström.
Om nu tiden kan sägas vara en ström. Vad är det för slags metafor? Tiden är väl bara ett påfund vi har, för att vi inte ska bli vansinniga (och komma för sent hela tiden).
Men vi kan glömma att glömma i presens. All glömska sker i preteritum. Utom för de synska; de glömmer i futurum.
Det historiska minnet, dock, är ett slags sann tautologi. Glöm inte det. I dessa tider är det särskilt viktigt, när 30-talet plötsligt rör sig i oss – men utan dekadens och Weimaryra – som en mörka dimma.
Blyertsens fördel är att man kan sudda ut allt man har utfört, förut. Vilket ju ger den ett slags tidsmaskinsstatus, den också. Det kan man – komma – och skriva någon på näsan. Punkt.
Poesi
En praktisk fråga. Om den synska skriver om en framtida katastrof och sedan suddar – kommer då denna katastrof att inte inträffa?
I konkurrens med Skogsgurras pennbild:
http://www.solleftea.se/barnutbildning/gymnasieskola.4.12e0e2f10692ae76cb8000981.html
Upplys mig vänligt om vad VMA är.
Cecilia N https://www.msb.se/sv/Insats–beredskap/Hantera-olyckor–kriser/Varningsystem–nodsandare/VMA/
Aha, tack.
Framtida katastrofer kommer alltid att inträffa, annars vore de ju inte.
Det där sista visdomsordet från embryo måste någon brodera och rama in.
@Karin har länk till broderingskunnig.
http://livsrummet.blogspot.com/2011/03/en-bonad-till.html
Jag tog för givet att det som var underligt i den undre Slick-bilden var den saknade blåa fåtöljen. Var blev den av?