När jag gick ut både nian och gymnasiet, var ett besök hos SYOn obligatoriskt. Så är det tydligen inte längre – man får boka en tid om man vill hos studie- och yrkesvägledaren, som det nu heter om man ska vara korrekt. (Vilket jag faktiskt inte vet om man ska i sammanhanget eftersom de stackarna tydligen inte alls är särskilt korrekta själva.)
Kommer jag nu som en hungrig varg att kasta mig över en hel yrkeskår och slita den i stycken? Nej, jag ska bara berätta lite om de två som jag har stött på.
I nian var jag fullt och fast övertygad om att jag skulle bli skådespelare. Jag klev in hos SYOn, knyckte på nacken och inväntade alla dumheter.
– Jag ska bli skådespelerska! sa jag.
Förmodligen hade jag armarna i kors också. SYOn bad mig välja bland de 30 små orangefärgade foldrarna som listade utbildningar som ledde till yrken som svetsare, syslöjdslärare, jurist, läkare, gympalärare, bibliotekarie, OÄ-lärare, agronom och några lärare till (överrepresenterade med flit, väl). Men det var för mig fullständigt otänkbart att bli lärare eftersom både mamma och pappa var det – och de satt ju och rättade prov och tentor hela helgerna. Min plan var förstås att spela basket på helgerna.
Så jag tog foldern om ”journalist”. Och fick höra att det var ett bedrövligt yrke som dessutom var osäkert och illa betalt och att det kunde jag glömma.
– Förresten ska jag flytta från Luleå, sa jag. Till Stockholm.
SYOn blev upprörd å NJAs och Norrbottensteaterns vägnar och sa att hon var övertygad om att Stockholmsbubblan skulle brista vilken dag som helst. Och att rejäla yrken lönade sig i längden. Utom för läkare och jurister, för de befann sig också i en bubbla som skulle brista endera dagen.
Under sista året på gymnasiet var jag fortfarande fullt och fast övertygad om att jag skulle bli skådespelare. Jag klev in hos SYOn, knyckte på nacken och inväntade alla dumheter.
– Jag ska bli skådespelerska! sa jag.
– Jahadu. Dramatens scenskola? sa SYOn, som borde ha sagt ”Teaterhögskolan”.
– Japp, jag provar in om två månader. En pjäs av Dario F…
– Nä, det där kan jag inte rekommendera. Kvartersteatrar, minimilön, att hanka sig fram på bidrag. Nej.
– Fast jag ska ju alltså bli världsberömd skådespelerska.
Sa jag. Och blev nästan lärare (föreläsande redaktör, liksom).
Jag frågade på Facebook vad mina vänner kommer ihåg. Vissa minns exakta repliker som jag, andra minns ingenting:
”Tror han hade skägg, eller så var det en tant och i så fall hade hon inte skägg.”
Vad minns ni? Skäggen, foldrarna, råden eller oråden? Om ni inte minns något kan nu tala om hur i hela friden man illustrerar ett inlägg om SYO när man inte ens kan hitta bild på foldrarna.
Kommentatorn Skogsgurra skickade en gammal tidning till mig: Se 36/1970 med Ricky Bruch på framsidan.
(Han är inte den förste. Många kommentatorer har under åren på vindar och i källare stått begravda i ”gammal skit” och då helt korrekt tänkt: Men vänta nu, den här vill nog Lotten ha! Särskilt nakenbilderna!)
Jag är av den bestämda uppfattningen att vi är för lättkränkta idag, och måste därför skaka och ruska om er lite. Först en australiensisk komiker som heter Steve Hughes (med ett förflutet som hårdrockare).
1. Man får bli kränkt! (Men det händer inget.)
Och nu AB Björnkranars avancerade bamsereklam från 1970, där alla reglage är samlade och stödbenen är hydrauliska. Jaja, det var ju i Se, som hade naket både här och där, så nog kunde de ta ut svängarna med sin 4-hjulsstyrning. Jag har skrivit om naket förr, och jag vet att tiderna förändras och att den här bilden inte på några som helt villkor hade godkänts idag. Men … vad tycker ni?
2. Hon är utnyttjad!
Slutligen information från Tobaksbranschföreningen, som 1968 bildades av Svensk Tobak AB och internationella tobaksföretag. Reklamen nedan (om det nu är reklam) är intressant eftersom det inte var förrän i mitten av 1970-talet som Konsumentombudsmannen beslutade att tobaksreklam måste innehålla information om tobakens skadeverkningar. Vilket väl antyds här?
Jag är ju uppvuxen i både Lund och Luleå. Och det underliga är att båda städerna är på alla sätt perfekta. Lunds lov har jag sjungit flertalet gånger tidigare – varje gång har jag även försäkrat omgivningen om att jag alls inte ska flytta; det är inte det det handlar om. Man kan ju faktiskt flirta lite med andra städer utan att för den skull riva upp bopålarna och fly fältet.
Igår var jag alltså i Luleå i åtta timmar, varav två var föreläsandes, två var ätandes, en var fikandes och resten ett enda flängande från det ena till det andra. Jag hann åka taxi, åka buss, åka BMW-cab, kramas, klia mig i huvudet när hus till synes hade flyttat på sig, snubbla i ett tjälskott (får skylla på dimman), lyssna på gubbarna på ljugarbänken inne i Kulturens hus och plinga på dörren till huset där jag bodde 1973–81.
Ungefär så här gick det till.
När jag kom till Björkskataskolan där jag gick i högstadiet, fnittrade jag först åt den linjalförsedda arkitekten som skapade detta:
Björkskataskolans vattenkammade gympasal. (Man vill liksom rufsa till lite.)
Sedan höll jag på att trilla baklänges av ljud- och luktminnen när jag ryckte upp porten. Jag fick en bekant stöt genom handen: det måste helt enkelt vara exakt samma dörr som 1977. Skolan är ombyggd flera gånger och stora ytor som förut var uppehållsrum och, eh, bara stora ytor i största allmänhet, är idag klassrum.
Vid ett bord i lärarrummet satt en liten lärare och skrev något. Jag vågade inte gå in, men knackade försiktigt på dörrkarmen utanför det öppna lärarrummet. Det var där jag 1979 ställde mig på en stol och skällde ut hela lärarkåren för att de hade mage att sno fikabröd utan att betala för sig. (Vi samlade pengar till en klassresa som sedermera gick till Rhodos.) När den lilla läraren inte hörde trots flera knackningar, tog jag mod till mig och gick in och presenterade mig för att fråga om det var ok att jag tog några bilder.
– Nämen int’ het du Bergman. Du het Stenson. Lott’n Stenson är det ju!
Det var min lilla gympalärare Rigmor! (Underligt nog kastade jag mig i famnen på henne, vilket jag nog inte har gjort med någon annan lärare någonsin. Att hon inte trillade omkull är ett under.)
Vårt hus på Midsommarvägen var inglasat och tillfixat, men sig väldigt likt. Det var förstås ingen hemma, men jag dristade mig ändå till att gå som en tjuv och titta lite. Hade det varit på den tiden som vi bodde där, hade det bara varit att öppna dörren och klampa in och gå husesyn – vi låste aldrig ytterdörren.
I shtaaan (så säger man, [tillägg efter klagomål i båset:] fast inte lika brett och brutalt som i Skellefteå, där man säger Schtaaan) blev jag storligen imponerad av så mycket. Storgatan är en gågata, men utan cykelproblem som finns i andra städer eftersom den är bred som en landningsbana. Överallt finns ljusinstallationer och informationstavlor till dem och vart man sig i Luleå vänder, finns det vägvisande pilar mot nya äventyr.
Står luleborna månne på Storgatan och grillar korv?
Hela schtaaan brann ner 1887, varför den inte som Lund går i kringelikrokar utan (som New York) är uppbyggd i ett rutnät. De fina stenhusen är från sekelskiftet, de fula plåthusen är från 1970-talet. Jag minns när huset som syns i höger bildkant (inte Stadshotellet med torn rakt fram) revs 1975 …
… för att detta skulle kunna byggas på samma plats:
Fula hotellet – som alla ändå tyckte om, för det var så lyxigt.
Uppdatering!
Stadsarkivet inkom snabbt (efter snälla påpekanden i kommentatorsbåset) med en bättre bild på huset som revs!
Bilden togs 1965. Så osedvanligt flott det är med de geometriska mönstren på fasaden.
Föreläsningen ägde rum i det fula gula huset på bilden ovan – ett hotell som har ärvt en slipssamling av SAS-hotellet som förut huserade på samma adress.
Slipssamlingen, som även innehåller sjalar, skärp och skägg. (Kungen kallas ”Karl Gustav Bernadotte” medan hans fru heter ”Drottning Silvia”. Ted Kennedy hänger bredvid C.H. Hermansson och Olof Palme bredvid Markus Wallenberg.)
Tips till Luleå kommun: ställ ut slipssamlingen så att fler kan se den! Fyll på med information om vilka de idag okända dignitärerna är och hur det kom sig att han som klippte av sitt skägg gjorde just det …
Under min föreläsning kom vi alla överens om att det är en Norrbottensspråkpolisturné som måste vara mitt nästa mål. Och jag kan ta med mig slipsutställningen!
Efter föreläsningen sprang jag på trötta ben med blytung ryggsäck till Norrbottenkurirens redaktion, eftersom kommentatösen Luleå-Anna jobbar där. En halvmeter ifrån henne jobbar dessutom Bittan — en av mina barndomsvänner från Midsommarvägen!
Luleå-Anna och Bittan jobbar. (Jag står bakom och skriker order om att de ska se koncentrerade ut och att den där SAOL på bordet är alldeles för gammal.)
Bittan och jag skapade ”Chalobiggs chalokladd” av allt som finns i ett kök (choklad, apelsinjuice, katrinplommon, majs, smör osv.), tillverkade människodockor i naturlig storlek som vi körde runt på spark mitt i natten och premiärbadade fötterna i kanalen en dag efter att isen hade gått. Vi pratade gamla minnen och jag både fniss-snorade och spottade kubbsmulor samt pratade på alldeles för hög volym.
Vem behöver väl uppåttjack när man kan åka till Luleå?
Jag och Bittan 1977. Vi gick utklädda runt till alla grannar för att be om bidrag till ”Skit-klubben”. (Det var meningen att den som lyssnade skulle tro att vi sa ”skid-klubben”.)
Eladaptern till datorn blev kvar i Luleå, mobilen lade av i Älvsbyn, köttbullarna på tåget var från 1973 och mina strumpor fyllde hela sovkupén med senapsgas.
Avslutningsvis en sammanfattande film med dogmadarr:
Förslag till alla kommuner som behöver en pick-me-up: åk på studiebesök med nattåg till Luleå – staden som var i samma läge på 70-talet, men som numera mår så bra. Hur kom det sig att det blev bättre? Vem drev det hela? Hur ordnade det sig så bra? Varifrån kom pengarna?
Jag brukar ju lite fisförnämt påstå att illa skrivna böcker läser jag minsann inte. Ett korrfel och jag slänger boken i väggen och fnyser demonstrativt och högt för att sedan klättra upp på mina höga hästar och sitta där med näsan i vädret.
Men ack, så jag far med osanning. Salig Ricky Bruch gav 1990 ut en sanslöst slarvig bokstavssoppa som fascinerar från första sidan. Jag satt där och läste med penna i mungipan och gula notisar flög omkring som höstlöven i oktober medan anteckningsblocket blev fullkladdat med obegripligheter. Helst läste jag med någon i närheten eftersom vissa stycken inte på några villkor kunde njutas i tystnad.
– Lyssna! ”Jag förföljde henne på avstånd för hennes anatomiskt riktiga gångs skull.”
Här är det alltså Ricky som av oklar anledning har kursiverat ”gångs”. Detta förvirrar läsaren såpass att man inte ifrågasätter förföljandet eller undrar hur anatomiskt inkorrekt gång ser ut. Andra gånger använder han versaler på slumpvis utvalda ord. Eller fetstil här och där. Eller – naturligtvis – kursiverade versaler i fetstil.
– Lyssna! ”Jag har aldrig förstått att flyglar är så låga, särskilt då en kvinna och en man befinner sig under detta instrument. Denna lilla halvorgie med den sisuladdade finskan avbröts abrupt likaså musikstycket som vi presterade, då Kenneth skrek till mig att vi var försenade till anläggningen.”
Ricky skumpandes under en flygel? Jahadå – och i sammanhanget låter det både troligt och helt naturligt.
Men tro mig: jag har läst boken. Inte här och där och inte bara i början – jag har med stort nöje läst boken från den ena sladdriga pärmen till den andra. Fjärrlånet från Nyköping drog jag ut på i det längsta via bönande mejl även efter att boken var slut. Jag ville liksom hålla i den liiiite längre, bara en liiiiten stund till.
Nu ber jag om ursäkt eftersom jag redan har brutit lagar och förordningar samt en död mans vilja.
”Enligt författaren får inget kopieras ur boken utan hans medgivande.”
Förlåt Ricky, men jag tror att jag hade fått ditt medgivande. Se här Ricky som en normalbyggd 13-åring – på samma bild som Ricky när han är en muskeltränad 19-åring.
Man poserar sällan i badbyxor och strumpor samt skor.
Rickys memoarbok är full av rekord, tabeller, statistik, mål för säsongen och kostråd i kombination med dopingerkännanden. Jag – som gillar rekord och jämförelser – granskar gärna siffrorna. Men till min egen förvåning är jag ytterst obekymrad över dopingen. Alla vet det nu: alla dopade sig på 1970-talet. Det kan vara så att alla fortfarande dopar sig – en tanke som gör mig fly förbannad och upprörd. Men när det gäller Ricky Bruch är jag alltså så förlåtande att jag bara rycker på axlarna åt eländet. Ricky själv är inte så bekymrad utan jämför med Frank Anderssons och Björn Borgs smärtstillande sprutor, som ju också borde ha varit doping enligt honom.
”Grövst i Sösdala.” Alltid nåt.
En stor del av boken handlar om hur vår genom tiderna absolut främste diskuskastare ägnade ohemult mycket tid åt och pengar på att i hemlighet planera en fritagning av diskuskastarpolaren Wolfgang Schmidt, som var instängd i Östtyskland. Visserligen blev det till slut tyst diplomati (och kanske mutor) som gav Wolfgang tillåtelse att flytta till Västtyskland så sent som 1987, men innan dess hann Ricky i fyra år göra många extremt krångliga resor fram och tillbaka över de tyska gränserna. Hela tiden hänvisar han också till ”bok nummer två” – som jag tyvärr inte har hittat något som helt spår av.
– Kom Wolfgang, jag bär dig över tröskeln och så får UT-skylten lysa symboliskt bakom oss!
Boken är full av krystade bilder där Ricky Bruch visar musklerna på ett eller annat sätt: han bär polare, han drar i tunga saker, han petar folk i ögonen och lyfter sina fans och han bär omkring på sina fruar.
Nej, jag förstår inte heller vad det står i tidningstexten.Friidrottskompisarna leker.Här anar vi att Ricky inte bara hade diskus på sin lyra.
Ricky Bruch kastade alltså inte bara diskus. Han
slog diverse rekord i kula och spjut
bröt arm
spelade in porrfilmer
agerade i Ronja Rövardotter
skrev poesi
tävlade i kroppsbygge
var DJ
gjorde konstiga husaffärer
hade fritidsgård hemma i sitt hus
gifte sig, skilde sig, fick barn, adopterade en 16-åring
hyrde en helikopter och försvann i en vecka på Gotland
bajsade i brallan när han åkte tåg en gång
högaktade Birger Buhre (som inte var som andra journalister … som t.ex. Torsten Tegnér … i ”avundsjukans och hyenajournalistikens Sverige”)
fick en diagnos (”hypokondriskt färgad insufficiens med vissa narcissistiska inslag”)
Hoa-Hoa kan inte på några villkor förväxlas med Ricky, hörni.Jazzdans med Jimmy (vars efternamn jag inte minns). Edit: Touré hette han!Simning med Gunnar Larsson (som vann med två tusendelar i OS 1972).Helt absurd bild utan förklaring.Förmodligen parafras på löpsedeln ”Vakna Ingo – du vann!”Så här ser man ut på friidrottsarenan när man inte mår riktigt bra.
Så. Vad jag vill säga med detta är förmodligen bara det gamla vanliga – att nästa gång någon gnäller på en person som inte följer mönstret men som ändå är en relativt snäll personlighet med begåvning (Patrik Sjöberg? Frank Andersson?) kanske denne någon behöver lite distans till sin egen förträfflighet.
Fotnot Jag har skrivit om Ricky Bruch så ofta att man skulle kunna tro att jag är lite fixerad, bl.a. här:
Om det är som det sägs, att vi (i hela världen även om det bara är i-länderna som räknas) är på väg ner i en monetär depression som kommer att vara i ett okänt antal år, måste jag genast se till att bli modebloggare. För när det krisar i finanserna, blir modeskaparna så himla kreativa och påhittiga.
Sägs det.
Om man nu kan säga att ett helt årtionde har ett mode, så är detta 1930-talets.
Men låt mig nu gå i förväg och tala om vad jag tycker att modeskaparna har glömt bort under de senaste decennierna.
Hattarna. Allvarligt talat: skärpning! Varför bär vi inte alla hatt? Fatta vilket uppsving i material, hantverkskunnande och köpsug som väntar runt hörnet. Hatthyllorna tyngs nu av återvinningslådor och skiftnycklar istället för små nätta pillerpurkar och strutsfjädrar samt plommonstop! Med en hattinvasion behöver ingen bry sig om bad hair day eller plattång längre! (Okejrå, plattångstillverkarna kommer att få det sämre.)
Audrey Hepburn i blåfärgade cornflakes.
Kragarna. Fadermördarn (en jättehård krage med snibbar som står rakt upp), kravatten, prästkragen, medicikragen och schillerkragen kan ju piffa upp den allra tråkigaste tisha. Och löskragar som man kan ta loss och tvätta bara den och inte hela utstyrseln måste det förstås vara! (Och så förtränger vi polokragen och tvättmedelstillverkarnas vinstvarningar.)
Filip III av Spanien kunde inte tappa hakan.
Knätofsarna. Håll med om att alltför lite fokus ligger på knäregionen inom modet. Precis som att man har en slipssamling eller rent av en halsbandskollektion, borde någon leda oss in i knätofseran.
Rachard Sackville med stöd för knäskålarna.
Dekolletagen. Japp, jag tycker att urringningarna är trista nuförtiden. Precis som när det gäller löskragarnas återuppståndelse borde urringningarna få sitt. (Vi som inte är så välutrustade kan få dispens och ha kragkreationer som drar blickarna till sig istället.)
Sophia Loren spanar in Jayne Mansfields silverbricka.
När jag tänker närmare på saken är dekolletagets länk till kragen fullt logisk: colet betyder krage. Ni ser – jag är inte bara modebloggare utan även etymolog.
Uppdatering: Ni som inte läser i kommentatorsbåset har missat blygdkapslar, damasker, näsvärmare, pärlkragar (blott 199 kr på H&M!), navelkapslar, bahytter och yllegubbkepsar. Just sayin’.
Nämen tacka vet jag forna glansdagar när Patrik Sjöberg hade guldgula lockar och krängde sig över 2,42 m, när Ricky Bruch humpade diskus iklädd peruk och morgonrock och vars 71,26 m fortfarande är svenskt rekord och när Linda Haglund sprang snabbast trots ett synnerligen ickeströmlinjeformat hårrufs. För att inte tala om hur lattjo det var när Ludmila inte åkte bob eller fast för dopning.
Numera är vi i Sverige glada för en finalplats och med nöd och näppe avklarade kvalgränser. Stackars journalisterna får intervjua svettforsande ickesvenskar som är så lyckliga att de bara dreglar och gråter. Jag tänker ”vätskeersättning hitåt!” och gnäller på de fåniga frågorna och är förstås egentligen bara hemskt avundsjuk på deltagare och funktionärer såväl som expertbisittarna och kameramännen. Den hittills vanligaste frågan från en mikronfonhållare – och den dummaste – måste vara:
– Hur trött är du?
Jag svarar förstås åt alla idrottare där jag sitter framför tv:n och skriker.
– Vaddårå, på en skala menaru?
– Jag har sprungit en mil (eller hoppat ner i fjorton vattengravar eller flugit uppåner över en ribba fem meter över marken eller eller) och du undrar hur trött jag är?
– Har du ett trötthetsindex?
– Ja, nu känner jag, aha – jag är 8,71 trött! Det är 23 % tröttare än tvåan!
Igår var pappa och jag ute och plockade 18 kantareller, när skogen som i en saga öppnade sig och jag plötsligt klev in på en gammal friidrottsarena.
Råby IP stod det på den vita, vackra skylten och plötsligt provsprang jag där bredvid häckarna, fantastiskt lycklig i mina randiga gummistövlar. Helt oregisserat såg det ut så här:
Når vi kikade in i de öppna (!) och förfallna omklädningsrummen, såg vi ett hopfällt pingisbord. Eftersom pappa (som snart ska vinna veteran-VM i bordtennis, säger han) är mån om alla vilsna pingisbord i världen, planerar han nu en bordsadoption.
Och snart ska Christian Olsson ta VM-guld i tresteg. Jomen. Jahaja. Ska vi slå vad om att han ”inte får den rätta känslan”?
(Förlåt. Men jag tycker att det var roligare när Baumgartl föll på sista hindret och när Stefan Holm slet upp en guldtröja ur väskan samt när Carolina Klüft skrattade sig i form. Förlåt.)
Med det senaste ehec-utbrottet med 1 500 sjuka i Tyskland och flera tragiska dödsfall borde jag inte tänka på geléhallon så fort jag ser tidningsrubrikerna. Men alla visar ju upp fantastiska vackra bilder på just geléhallon – som sägs vara bakterien.
Ehec-bakterien, fotograferad med elektronmikroskop. (Bilden är från Helmholtz Centre for Infection Research och jag har inte kunnat fråga Reuters om jag fick ta den, så nu är jag kriminell igen.)
I detta sammanhang måste jag innan vi alla döden dör rekommendera er att på något sätt få tag i första säsongen av ”De överlevande” (Survivors) som gick på tv i mitten av 1970-talet. För det är så bra. Och det är så dåligt. Jättedåligt och jättebra. Jag har faktiskt aldrig sett något så bra som är så dåligt.
Jag nämnde denna serie tidigare i ett nostalgiskt sammanhang och förärades därför de tre säsongerna på dvd i julklapp. Men inte förrän nu har jag börjat titta.
Och det är så bra! Och så dåligt! (Fast det kanske ni har förstått nu?)
Pling plong! Allmänbildningsakuten!
I mitten av 1750-talet var medellivslängden runt 35 i Sverige.
Det allra sista nödåret i Sverige var 1867.
År 1901 var medellivslängden runt 55 i Sverige.
Den sista … förlåt … senaste riktigt stora dödliga epidemin i Sverige var spanska sjukan 1918.
År 2011 är medellivslängden runt 80 i Sverige.
Självklart står vi här i vår nutid och klagar på kass uppkoppling och onyttiga chips eftersom det ju är vår verklighet – precis som att man strax före spanska sjukans utbrott säkerligen klagade över besvärliga knäppkängor och marmelad som fastnade i mustaschen.
Tv-serien ”De överlevande” (där jag av någon mystisk anledning säger de och inte dom) inleds med att folk klagar på att tåget är försenat, att det är långa köer på sjukhuset och att telefonen inte funkar. I realtid steker huvudpersonen Abby Grant bacon till sin hungrige make så att fettet sprätter upp på kameralinsen och vi nästan inte hör dialogen:
Baconstekningen inleds efter 6 minuter och är inte klar nästan tre minuter senare när klippet tar slut.
Ett par dagar senare är nästan alla människor döda av ett virus – och det roliga börjar.
För allt sker ju 1975. Kläderna och frisyrerna är från 1975 och tv-tekniken är från 1975. Alla vandrar omkring i fluffiga afghanpälsar och midjehöga jeans som är så utsvängda nertill att de överlevande har svårt att gå normalt. Klafs, klafs, klafs låter brallorna i varje avsnitt.
Och INGEN har ryggsäck! (Skådespelerskan här heter Lucy Fleming och hon är brorsdotter till Bond-författaren Ian Fleming samt gift med karln som spelade James Bellamy i ”Herrskap och tjänstefolk”.)
Om jag idag fick skapa en apokalyptisk tv-serie skulle jag ägna ett helt avsnitt åt funderingar på hur man kläd- och persedelmässigt bäst rustar sig för ett liv utan moderna bekvämligheter. Först skulle jag förstås söka upp en Fjällrävenfabrik och kanske en Gore-Tex-fabrik samt en Victorinoxfabrik och därmed garantera produktplaceringarna så att finansieringen var fixad. Sedan skulle jag sätta igång på riktigt.
Det gjorde nämligen inte tv-teamet som producerade ”De överlevande”. Och det är därför serien är så dålig fastän den är så bra.
Alla vandrar omkring i stadskläder med klackar och stora skjortsnibbar.
Förnödenheter packas i otympliga axelväskor.
Trots att nästan alla människor dör, får vi inte se mer än en handfull lik eftersom statister inte fanns med i budgeten.
Vissa utomhusscener är till hälften filmade utomhus med filmkamera, till hälften med videokamera i studio.
Obegripligt långa, händelselösa scener utan dialog illustrerar något – men vi tittare vet inte riktigt vad.
Och det är så bra! För att inte knarka film hela dagarna och inte få något annat gjort, har jag bestämt att jag måste motionscykla när jag tittar, så mer än ett avsnitt per dag pallar jag inte. Jag cyklar och svettas och biter på naglarna och skrattar och lider och älskar och gapar. De agerande är mina bästa vänner och Löjliga familjen på en gång.
Rollkaraktären som heter Greg ska vara ”den snygge”, men jag tycker mig ana att han har våldsamma problem med frisyren. När det största hotet mot de överlevande är annalkande svält, elaka bovar med gevär, komplicerade förlossningar, störtregn och blodsprutande sår, dyker han plötsligt upp så här välkammad:
Hårspray, anyone?
Rollkaraktären som ska vara ”den läbbiga och opålitliga” heter Tom Price och är mitt starkaste minne från när jag såg serien som 11–12-åring. Skådespelaren Talfryn Thomas var tydligen läbbig på riktigt och kom alls inte överens med de andra skådespelarna.
Tom Price dyker upp efter 5:38 i detta klipp. (Men allt är värt att se.)
Mitt i alltihop blir jag en domedagsprofet som talar om för barnen här hemma hur man gör upp eld utan tändstickor och att man faktiskt måste kunna skriva för hand och att man inte kan ta allt för givet och tänk, barn, att er morfars far nästan dog 1918 och vad skulle ni göra om ni var tvungna att stycka en kyckling och rensa en fisk? Hjälp vilken värdelös uppfostran ni har fått! Ta genast på er säck och aska och gå barfota ut i skogen för att förstå hur medelåldern medellivslängden kunde vara 35 för några hundra år sedan!
Nu blir det ju lite dyrt om ni måste köpa dels dvd-filmen, dels en motionscykel för att leva ett lika roligt liv som jag. Men jag kan väl låna ut första säsongen? (Det är bara den jag har sett hittills.) Om inte annat har jag ju lärt mig en viktig sak bland alla håriga bringor som skymtas bakom till naveln uppknäppta skjortor, friktionssprakande gabardinbyxor, raspande manchester, långa promenader med av blåsten mumliga dialoger och svettiga pannor som baddas med kalla handdukar: man ska hjälpa sina vänner i nöd.
OBS! Rör inte nyinspelningen av ”De överevande” från 2008 ens med tång. Proffsiga klipp och trovärdiga lik samt moderna miljöer kan inte dölja det faktum att det är en bedrövlig kalkon.
Jahapp, idag den 18 maj 2011 är det 20 år sedan jag gifte mig med min djefla man. Men vi träffades redan den 9 januari 1985, så drygt sex år senare visste jag allt om hans nycker, knäppigheter och extrema professorsförvirring. Jag köpte inte grisen i säcken, om man säger så.
Nu har livet förändrats lite med alla digitala plingplong-hjälpmedel och det faktum att vi inte har barn att hämta på dagis längre; under åren 1993–2008 skulle ju ett eller två barn både levereras och hämtas på ett speciellt klockslag. Vi behövde många påminnelser vad gällde tider, matsäckar, stövlar, overaller, lappar, föräldramöten, lussetåg och annat. Min djefla man glömmer dessutom gärna möten, födelsedagar, namn, matlagning, glasögon och ibland även hur han skriver sin egen namnteckning.
Men bröllopsdagen glömmer han inte.
En gång köpte han ett vackert pärlhalsband för flera tusen kronor som vi egentligen inte hade. Jag tittade länge på det där det låg på blått sammet i en vacker ask och så pillade jag lite på de skimrande pärlorna. Sedan satte jag på mig halsbandet och hade på mig det i flera minuter, varefter jag returnerade det till affären, fick tillbaka pengarna och gick iväg och köpte en tumstock istället.
En annan gång åkte vi till Örebro, där jag bestämde att vi skulle äta kvällsmat på McD. En tredje gång råkade jag planera in en basketfest just den 18 maj – en fest som man inte får gå på när man inte är basketspelare. Man kan lugnt säga att den romantiske djefla mannen har det tufft med vårt 18 maj-firande. Igår:
– Det är ju den 18 maj imorrn …
– Ja! Porslinsbröllop! Jag vill ha fler Stig Lindberg-tallrikar för de gamla har nästan tatt slut!
– Jag tänkte att vi kunde åka iväg och äta midd…
– Fast jag och Sextonåringen ska spela två basketmatcher imorrn kväll. Hoppsan.
– Ok, det blir nog bra ändå. Vi kan kanske åka till Julita och äta lunch?
– Fast tänk om vi krockar ihjäl oss på vägen, då splittras barnen på olika barnhem eftersom ingen kan ta hand om alla fem och … och … vi kan ju äta fil och flingor hemma i köket också?
– Ok!
Han tar nästan allt med jämnmod, det gör han.
Reprisbild: de famösa tallrikarna.
– Kan vi fira lite på torsdag istället? sa min djefla man efter en stund.
– Nja, då ska jag ju köra ner till Lund och samtidigt gå på Bokbytardagen i Örebro, Motala, Norrköping, Jönköping, Ängelholm, Helsingborg och Hässleholm och det blir ju ganska tufft.
– Är det där schemat verkligen genomförbart?
– Äsch. Nej. Förbaskade realist.
– Vet du att nästa år, då firar vi nylonbröllop.
Ok, jag lovar att vi ska fira rejält då. Nylonmaskerad? Nylonresa? Nylonnostalgi!
När jag var liten på Mätaregränden 8 i Lund, bodde alla som jag kände i samma område. Världen var liten och behändig även om gatan med blott 18 hus kändes oändlig. Mina föräldrar var då yngre än jag är idag, och jag har förstås svårt att tänka mig hur de tänkte och kände och vilka problem eller glädjeämnen som präglade livet. (Jajaja, jag kan ju fråga dem, men de ser 1970–73 i samma rosenröda skimmer som jag.)
Mamma var högstadielärare i franska och tyska och pappa höll på med sin doktorsavhandling i oorganisk kemi. Jag gick först på lekis på Magistratsvägen halva dagarna och sedan på Svenshögsskolan medan en barnflicka var hemma med Broder Jakob och lillasyster Orangeluvan. Ibland kom släktingar och hälsade på, men mormor var bara ruskigt arg hela tiden och farmor och farfar var jähäääättegamla. För på den tiden var man jähäääättegammal från ungefär 70-årsåldern. Idag jobbar mamma (74 år) fortfarande som språklärare – nu i italienska – och pappa (73 år) tränar som bäst för att vinna pingis-VM för oldboys samtidigt som han reser land och rike runt och håller föreläsningar.
Men då – i början av 1970-talet – fanns det två saker i mina föräldrars liv som jag inte stöter på i mitt vuxna liv, nämligen
groggbord
vickning.
Den läbbigaste vickningsbilden jag hittade, godkänd av en plommoninstans.
Att detta har dykt upp i minnet beror på en DN-artikel med rubriken ”Groggbordet måste bort när festen är som roligast” av Urban Bäckström. Det föranledde ett språkpolisbesök i Nordegren i P1, där vi diskuterade metaforer och det faktum att vi kanske umgås i fel kretsar eftersom groggbordet inte ens dyker upp som alternativ under festplaneringar.
När försvann groggbordet? Eller finns det kvar, fast inte i min värld? Mamma och pappa och alla i Mildnerhusen på Norra Fäladen festade nätterna genom minst en gång per månad – gärna maskeradklädda.
Ungefär så här minns jag festerna i grannskapet.
Vi barn hängde på och sov under bålskålen eller mellan pianot och klarinetten. Det var säkert inte särskilt lämpligt. Men varför orkar ingen numera vara kvar på festen tills det är dags för vickning? Janssons frestelse kl 02:15 är väl ren och skär njutning? Fram för groggbord och större vickningar!
(Hjälp, jag blir ju trött bara jag tänker tanken på att dricka läbbiga drinkar och äta mitt i natten.)
När telefonerna ploppade upp i stugorna och bilarna började köra så fort att man befarade att förarna skulle dö av vinddraget, sades det att ”vi lever i underliga tider”.
(Se hur skickligt jag planterar ut ett citat sådär utan källa.)
Men hjälp, så pyttelite underligt det egentligen var vid förra sekelskiftet. Om man jämför med andra tider, vill säga. Ska vi ta 2011 som exempel? För det är året när Usama Bin Laden kanske dör och folk firar som tokar fastän en regelrätt rättegång hade varit det vettigare alternativet och en person som har dragit sig undan socialt liv för att twittra (?) råkar vara den ende som direktrapporterar om själva attacken:
Han kallar sig Really Virtual och tweetsarna är skrivna nerifrån och upp. Han kunde inte sova för de ämrans helikoptrarna som for omkring och höll på.
Precis lika underligt är det ju att Sverige i dagarna förlorade mot Norge i hockey-VM. Men okej, det är förstås på en helt annan nivå. (Vilket jag förmodligen bara skriver för att det inte anses riktigt korrekt att som jag likställa terrorrelaterade världshändelser med hockeymatcher på gruppspelsnivå.)
För att få lite perspektiv i underligheterna som präglar olika tider, ska ni få se vad som utspelade sig i Kvällsöppet med Birgitta Sandstedt 1974. Men först – eftersom man i dessa dagar beordras att ”sätta sig upp” när man är dödssjuk och ringer efter ambulans – måste jag dra parallellen till Gary Engman, som dog för att ambulansen inte kom en dag år 2000. Och han var gift med nyss nämnda Birgitta Sandstedt. Allt hänger ihop.
Här har vi då det i dessa dagar lite underliga jippot i tv: journalister från Lektyr springer nakna in i tv-studion medan publiken knäpper händerna i knät och Birgitta skrattar.
Men det mest chockerande med bilden är ju det faktum att karlarna när de klär av sig nakna väljer att
inte ta av sig skorna och strumporna
ta på sig skor och strumpor efter att de har krånglat av sig kalsongerna.
Vabaha?
_____
Bitter uppdatering:
Jag är som vanligt inte först med bilden: se här!
Liten faktauppdatering:
Jag glömde ju att skriva om själva boken som bilden är tagen ur! Det är Lisette och Allan Schulmans bok ”Såg du?” från 1980. Och när jag nu tittar närmare på bilden ser jag att det står ännu en naken karl i kulisserna.
Den bild som han tar då och där skulle man ju vilja få tag på. För att inte tala om namnen på de tre som springer in.
Boken ”Såg du?” är en rekapitulation av svensk tv:s första 25 år. Allan och Lisette skriver i förordet att de ”på ett självsvåldigt och synnerligen subjektivt sätt plockat ut sånt som varit festligt, uppseendeväckande, chockerande, spännande, minnesvärt och roligt”. (De skriver genomgående skall istället för ska men sånt istället för sådant vilket är intressant ur ett förvirrat språkhistoriskt perspektiv.)
På det allra sista uppslaget ser man den lilla familjen titta på en tv utan bild. Men bilden är formad som en tv-bild så att vi som tittar på den ska få en känsla av att vi tittar på tv på några som tittar på tv – trots att Allans armbåge liksom bryter illusionen. Jättekonstnärligt.
Uppdatering med scoop:
I kommentatorsbåset avslöjas det att Lisette egentligen heter Elisabeth och att de röda hängselbyxorna på bilden här ovan är av manchester.
