Annalisa Ericson i all ära, men det var Nils Poppe som var min favorit när det gällde matinéfilmerna på tv under 1970-talet. Fast nu när jag letar efter snuttar på Youtube, ser jag att på tok för lite ligger ute till allmän beskådan. Och här sitter jag och längtar efter en speciell dans – han och Annalisa dansar i en vit miljö och de har på sig … frack och långklänning? Kan inte hitta … buhu.
Nu låtsas vi att ni inte kommer ihåg Nils Poppe och att ni har vänt er till mig för att jag som ett orakel ska rabbla allt jag vet om honom.
Nils Poppe (1908–2000) blev som pytteliten plutt bortlämnad av sin ogifta mamma till en änglamakerska, som hade ett gäng barn som hon slängde åt bröd och öl då och då för att de skulle fara såpass illa att de dog. Det här med ölen läste jag om redan under min första Poppe-vurm runt 1975 – jag skrev till och med en uppsats om stackars Nisse. (Det var en sådan där skrivuppgift där man får första meningen av läraren och sedan får fortsätta hur man vill. Jag skulle ha skrivit om Poppe även om förstameningen löd ”När jag blir stor ska jag …” eller ”Det var en mörk och kulen natt…”.) Och kanske berodde min förtjusning blott och enbart på att min farfar hette Sten Stenson och att Nils Poppe hade en rollfigur som hette … Sten Stensson Stéen?
Hör nu den spännande handlingen i filmen här till vänster:
”Sten Stensson har efter en lysande jur. kand. hjälpt sina föräldrar att sköta gården i Skåne, samtidigt som han skrivit på sin doktorsavhandling. Nu oroas han av det moderna samhällets utveckling och beger sig till Stockholm för att ta itu med brott och raggarproblem. Samtidigt ska han delta i 10 000-kronorsfrågan och tävla i ämnet kriminalhistoria.
Sten söker upp kriminalkommissarie Fröberg och föreslår honom att de ska samarbeta för att komma till rätta med den tilltagande brottsligheten i Stockholm, men råkar ut för en massa trassel bland raggare, utpressare och annat tvivelaktigt folk.
Sten Stensson lyckas till slut sätta fast ligan och vinna 10 000 kronor.
Han återvänder sedan till Skåne i sällskap med sina stolta föräldrar.”
Fantastiskt!
Men tillbaka till den lille parveln Nils, som lyckades överleva öldieten och fylla två år. När Anders och Amanda Jönsson då kom för att adoptera ett barn (vilket kostade hela 40 kr), högg han tag i dem och vägrade släppa. Därför hette han faktiskt Jönsson och inte Poppe tills en vänlig dam som hette Poppe (det fanns tre Poppe:ar i Sverige då) lät honom ta namnet. Han var ju lite känd, gubevars. (De två andra Poppedamerna sa blankt nej – Nils var ju blott en simpel taskspelare.)
Karriären var inte spikrak – men när han kom på att han nästan per automatik var rolig, började han härma Charlie Chaplin såpass skickligt att han faktiskt blev Sveriges svar på just Chaplin. Han sjöng, han dansade, han spelade i komedier, han skrev filmmanus, han blev indragen i Ingmar Bergmans stall – han var överallt.
Och han var vansinnigt rolig. Och han drabbades (liksom alla som jag får för mig att skriva om) av tungsinne och allvarliga depressioner under de mest intensiva arbetsperioderna. Nu när jag tittar på de få klipp som finns på Youtube (eller har jag letat fel?), ser man naturligtvis att det här är ett tag sedan … men njut!
Pappa Bom från 1949 – intressant mer ur blöjbytessynvinkel än som Poppe-dokument:
Blåjackor från 1945 – Poppe är gummiaktig i kroppen som fågelskrämman i Trollkarlen från Oz:
Gunnar Björnstrand har här blivit hes av att skrika order till den ständigt leende Soldat Bom:
Jag såg aldrig Nils Poppe på Fredriksdalsteatern (dit folk åkte när Ullared inte fanns), men jag har förstått att poängen var att se när han, den då gamle mannen, hittade på hyss på scenen och fick motspelarna att bryta ihop av fniss. Däremot är ju min djefla man uppvuxen i Poppes krokar, så när vi är där brukar vi köra förbi Poppehuset och vinka lite.
Jag önskar mig en ny Nils Poppe. Samt lite sprittande Ingmar Bergman-humor. (Jodå, den fanns.) Piffa till anrättningen med sångtexter av Tage Danielsson och rör om. Njut tillsammans med en fantastisk Brigitta Andersson i högform och slang med Julia Caesar. Krydda med Kar de Mumma.
”Pengar” vill jag se igen. Aktuell nu, liksom.
En wikilänk?! Nä, nu får du allt skriva ett inlägg om Kar de Mumma också.
Det roligaste med Kar de Mumma är hans nom de plume och det har hans pappa hittat på. Ha!
Vet ni att Gunnar Björnstrands dotter bloggar?
SJÄLVKLART måste jag ju skriva om Kar de Mumma!
Det var kul med Björnstrandsdotra, Niklas. Jag (som alltså kan alla svartvita skådespelare) var väldigt, väldigt förtjust i Gunnar, som oftast dock fick ganska träiga roller. Som han gjorde mycket bra … det var något med rösten, tror jag.
Fats Ökenråttan har liiiite fel. Det roligaste med Kar de Mumma var ju karln själv. Och det han skrev!
Om Lotten, 12 år, hade letat efter pennpolare hade det låtit så här:
”Tycker mycket om svartvita filmer och kåseriböcker och inte om sport. Samlar på glittriga bokmärken och barbieskor. Ska bli världsberömd skådespelerska.”
Någon som kommer ihåg ”I plommonstop och paraply?
Vet ni att Gunnar Björnstrands fru skrivit roliga memoarer. Frun hette Gulli eller Gurli och memoarernas titel var nåt med ”barnungar”. (Jag har lånat ut mitt ex och aldrig fått tillbaks det. Är det nån som känner sej skyldig nu?)
Lillie Björnstrand hette hon.
När det gäller icke återlämnade böcker, så är det alltid och för all evighet jag som är skyldig. (Hej Pysseliten!)
För övrigt var Sickan Carlsson kund på det företag jag arbetade på i slutet av 80-talet. Hon var alltid lika glittrande glad och trevlig och många från mitt kontor var med på hennes 75-årsuppvaktning 1990. En mycket trevlig tillställning.
Två själar – en tanke. Nils Poppe!
Eftersom jag såg Sjunde Inseglet på TV4 Film i söndags natt.
Läste därför på om NP och även om Sten Stensson Stéen (med ée)
http://sv.wikipedia.org/wiki/Sten_Stensson_St%C3%A9en.
Förra reklambyrån jag jobbade på, hade SF som kund. För deras räkning formgav jag en DVD-box med Nils Poppefilmer.
Den blev så här:
http://cdon.se/film/nils_poppe_-_bom_box_%283_disc%29-3922659
Näväl, när jag satt och skissade på den där boxen så slog det mig en väldig lustighet kring Poppe. Jag kunde då inte låta bli att rita ut en alternativ logga:
https://dl.dropbox.com/u/512238/poppe.png
Häpp!
Ah, men nu ska man se! Vi håller på att göra oss av med alla våra gamla National Geographic, men först läser vi om dom. Vad hittar man då? I ett reportage om Påskön berättas det om en gammal tradition av historieberättande som illustreras med – såna där snören som man gör saker med händerna med, vaD vAR DET Du DÖPTE DOM TILL LOTTEN? (Ser ni hur till mej jag blir!) På engelska heter det tydligtvis ”cat’s cradle game”. Olika figurer (det finns tre-fyrahundra olika mönster!) illustrerar olika avsnitt i vissa gamla sånger eller historier.
Vol. 183, No 3 March 1993 handlar det om.
Kai kai heter det där historieberättandet med snörillustrationer och sång.
ÖR: Fissla.
https://www.lotten.se/2008/02/isvin-mjd-och-en-pltslig-association.html
;
Hurra!
Jag undrar jag, om Christer har gjort en väldigt diskret smiley.
Örjan – tack för rättelsen av Stéen-stavningen.
Ökenråttan — fast det var faktiskt allas vår Översättarhelena som namngav fisslingen. Jag var bara budbärare, men mitt fisslingspåbud har gått och lagt sig att sova. Liksom snörkonsterna. Ack.
Och NUUUUU klickade jag på Herr R:s länkar!
1) Jätteflott! (Bad DDM att önska sig den på födelsedagen om sex dagar.)
2) HA! På pricken min humor – jag skrattade sådär fult och ohämmat rakt ut.
Nämen åh vad trög jag är. Det är ju semikolonets dag idag!
(Utövar härmed den sköna konsten att fylla sitt eget kommentatorsbås.)
Idag är det Semikolonets dag; vi sjunger semikolonets sång!
Åh, nu förstår jag; tack för blinken, och sången.
Annars tänker jag på halva tarmar.
(Ja, jag vet att den är dålig men ibland måste även dåliga skämt få komma ut)
Hos mej är alla dar semikolonets dag. Det är mitt älsklingsskiljetecken; så användbart och vackert.
”Tidskapsel upptäckt på Riddarholmen ”
Statens Fastighetsverk håller på med en renovering av
Gamla Auktionsverket på Riddarholmen.
I samband med renoveringen så har de hittat dokument
från början på 1800-talet. Bl.a. två pass.
Lyssna på Christers sånglänk!
Men- konstigt slut.
”Inget för folk under 1,95”?
Vad passar bättre på semikolonets dag om inte just en intervju med ett. (Och jag hädar; Använder nämligen inledande versal efter slika).
Eftersom LarsW hädar med den äran (jag gillar ju ordet ”slika”), upprepar jag den ohyggligt enkla regeln:
”Det som står framför semikolonet ska vara en fullständig sats och det som står efter semikolonet ska vara en fullständig sats och de två satserna ska ha med varandra att göra.”
Men så har man inte alltid gjort.
DDM utklädd till semikolon.
Öijer måste stå i skamvrån.
Per Ledins blogg, På svenska, bjuder på underhållande läsning!
Semikolon är inte manliga i USA …
… men omhuldade i Frankrike
Jag blir så glad av Poppe. Mer Poppe till folket!
Så här? Idag fick jag mitt handledarskap godkänt; dottern och jag ska ut och övningsköra.
Hej,
kul att du skriver så positivt om Poppe, han var en stor talang. Och han var helt fabulöst bra i just Sjunde Inseglet.
Men när du nämner min pappas memoarer så där halvslarvigt gillar jag det inte. Det framgår inte ens vem som skrev den. Det var alltså inte han själv, utan min mamma, Lillie Björnstrand. Ska man kritisera ska man vara tydlig.
PS till Ökenråttan: Hon hette Lillie Björnstrand och hon skrev ett par prisbelönta barnböcker, bland en räcka böcker hon gav ut efter sextio fanns Vi barnungar, Vi busungar och Vi tjejer.
Just for the sake of clarity!
Hej Gabrielle!
Jag ber om ursäkt att jag nämnde din pappa Gunnar Björnstrands memoarer slarvigt, men jag menade alls inte att kritisera dem fylligt eller uttömmande och vill alls inte klanka ner på din mamma som skrev … eftersom det bara är ett ytligt omnämnande.
Om jag faktiskt hade gått in på detaljerna om vem som skrev memoarerna (oftast är det ju inte själva föremålet för innehållet som skriver), hade jag verkligen varit skyldig att vara noggrannare.
Någon gång i framtiden ska jag blogga om vilka memoarer jag tyckte mest om när jag läste dem. Den allra värsta var för övrigt Lasse Holmqvists (skriven av honom själv) eftersom den var full av bitterhet. Inga Tidblads var däremot bra. Michael J. Fox’ var bra. Agneta Wrangels var bra. Mimi Pollaks var bra. Frank McCourts var bäst.
Oj, nu var jag sådär halvslarvig igen! Skärpning, Lotten! (Memoarinlägg kommer, jag lovar!)
Jonas (som ju skrev här allra först): Manuset till Pengar skrev Poppe själv (med Rolf Botvid) – dessutom regisserade han filmen, spelade huvudrollen och satte upp den som musikal både här och där.
Bland det coolaste jag har hört är att självaste Charlie Chaplin ägde en kopia av filmen – och sägs ha gillat den …
Niklas: Annan länk ang ”I Plommonstop och Paraply”.
Själv minns jag inte programmen trots min ålder.
Gabrielle: Välkommen till kommentatorsbåset. Hoppas du återkommer fler gånger.
När vi nu är inne på gamla ting och forna människor: är det någon av er som vet vad en ”jannekostym” är? Det är Carl Larsson som skriver:
Jag gick plötsligt, som jag gick och stod, i den så kallade ”jannekostymen”, som just inte satt ”som gjuten på kroppen”. Jag hade inte tid till att ta på mig den egna fina uniformen för – det visste jag – om jag betänkte mig skulle modet svika.
Detta kan vara relaterat. Kanske.
Själv gillar jag nog allra mest Orson Welles biografi, och Cassavetes – men det är så länge sen jag läste dem att jag inte minns vem som skrev den. I alla fall skrev inte Cassavetes om sig själv.
Det gjorde däremot Bergman, och bra. Men kanske lite narcissistiskt (detta psykmodeord).
Yeah, yeah – nobody´s perfect.
Men Erland Josephsson, närapå…
Jag förstår att du inte läst Richard Feynman än! (Vissa dagar är Branson bäst, men idag leder Feynman) Självklart veeeet jag var mina böcker bor — i ett stort gult hus i Eskilstuna.
Tittar ni på Zlatan?
Pysse, jag tittar på Lotten, men Zlatan är på på en skärm nära mig. Fotboll är som bäst i lottenstereo!
(För hon är inte där va?)
FOPOLL! JAG MÅSTE UPP PÅ TAKET OCH SKOTTA FRAM PARABOLEN!
Haha, multitasking må vara ett omodernt och osvenskt ord, men det är vad det kallas va?
Parabollen?
Nä, de började med svenskt fjösigt självmål.
Jaha, det började ju bra. Swosch, så petade Arg in en boll.
Va? Var det självmål? Jaha där ser man.
Och det höll visst på att bli ett till …
Nytt fopollsinlägg finns!
Ska jag skriva här eller där … jag skriver här. Även om det var fopollen och Messi som fick in mig på tanken. En mycket läsvärd självbiografi (äkta dito såvitt jag vet, ingen spökskrivare där, inte) har Roman Polanski skrivit. Jag läste den när den var ny i mitten av 80-talet och minns den än. (Nej, inte så mycket om det som fick honom att fly USA, men desto mer om att vara en ensam liten judisk unge i Warzawas getto … brrr!)
Jaaaaa, Pysseliten – böckerna som jag lånade ligger på ett säkert ställe och är fortfarande olästa. Jag lovar att ta mig i kragen! Jag ska bara …
Roman Polanski (som faktiskt kan ses i nästa inlägg) har jag inte följt sedan han gjorde en bedrövlig film med Johnny Depp – The Ninth Gate.
Nej, Polanski på senare år(-tionden) har inte varit särskilt intressant. Min favoritfilm av honom (och däri är jag nog rätt ensam, vet jag) börjar så här.
Den har jag inte sett, men vad den såg modern ut med förtexterna – inte alls som jag tänkte mig att 1971 skulle se ut. (Fast efter 36 sekunder kom en text där de hade stoppat in för många mellanslag vid parenteserna, så då tappade jag tråden lite.)
Den är originell och konstig och på vers (ingen gjorde film sån storfilm med original-Shakespeare-vers på den tiden), och mycket bloddrypande (den var också den första filmen han gjorde efter att hans fru Sharon Tate blev mördad av Manson-sekten).
Förresten, jag skrev visst Warzawa här ovanför och det var tanklöst och fel, för det var ju Krakow han levde i (att han levde var ett mirakel).
Men nu kan jag inte skriva igen. Det heter väl inte ”film sån storfilm”. Ska vi se om jag klarar att skriva en hel kommentar utan att klanta mig?
Men jag har ju inget mer att säga just precis nu. Få se — kommer Lotten att orka med en tredje post samma dag, eller avvaktar hon till morgonen med posten för den sjunde februari?
(Har jag skrivit fel än? Jag har stavat fel massor med gånger men det ser jag och hinner rätta.)
Nej, nu dröjer det ett tag tills jag lägger upp ett nytt inlägg. Måste stretcha vidare till imorrn!
Det är på tok för lite Poppe på tv. Och Hasse Ekman. Och Sickan, så klart. Och Gunnar Björnstrand. Håller med Lotten där, han spelade ofta lite trista och träiga personer och han är inte den man kommer ihåg från filmerna. Lite av en dåldis i skuggan bakom dom gnistrande rollfigurerna, men alltid bra liksom. Som en föregångare till Bill Pullman.
Vill dock påpeka att när det gäller seriösa filmer har jag nog bara sett honom i Det sjunde inseglet. I övrigt endast i lättare komedier.
Bill Pullman-liknelsen är på pricken. För alla gillar ju Bill Pullman! (Och Gunnar Björnstrand. Vem är dagens Björnstrand inom svensk skådespelarkonst?)
hejsan lotten, ser du lagt upp ett av mina klipp om poppe här från youtube, fråga mamma, från blåjackor 1945.
är själv en poppe samlare och har nästan alla hans filmer, samt har jag alla fredriksdal föreställningar som gått på tv, började titta på poppe första gången i min barndom på 80-talet.
Med andra ord är du ett relativt ungt Poppe-fan!
ja så kan man se det, har bla en sida om honom på facebook, samt en en grupp där med om poppe.