Etikett: nostalgi

När vi flyttade till Eskilstuna 1998, del 2

Publicerat av Lotten Bergman den 2 mars 2015 22:25

I förra avsnittet berättade jag om flyttbilsbestyren och hur sjuka och ämliga vi var. Men det tog liksom inte slut där. En liten snutt ur dagboken [med tillskrivna kommentarer inom hakparenteser]:

Juldagen 1998
De nya ägarna av vårt gamla hus ringde och berättade att kylskåpet var trasigt och att flyttstädningen måste ha utförts av en liten älva med kanske – på sin höjd – en dammvippa i pincettgrepp. Erik [6 år] och Oskar [1 år] har fortsatt att kräkas, Ida [4 år] drabbades av feberkramp inatt och fick lindas in i kalla lakan medan jag och min halsfluss-influensa ordinerades antibiotika [av den väldigt friske djefla mannen Olles båda föräldrar, som tack och lov var aktiva läkare med gult receptblock]. Olle sätter sig imorrn [i vår dåvarande sekruttbil] och kör upp till Mälardalen, samtidigt som jag och [de tre sjuka] barnen åker tåg.

Så långt dagboken, för sedan skrev jag inte på länge.

När vi närmade oss vårt nya hus, anade vi inte att flyttfirman på något mystiskt sätt hade lyckats forsla upp hela vårt bohag. Nästan hela. Och att det som hade kommit fram, kom fram till rätt stad och rätt hus! Både det som först rymdes i den ”stora” flyttbilen och det som i två portioner hade körts till Malmö; nästan allt fanns på plats i det ytterst kalla huset – värmen var ju inte på.

Vi började började packa upp och fann bl.a. att

skivspelaren inte var sig riktigt lik eftersom den ju hade forslats nerför en trappa i Väggarp och uppför en trappa i Eskilstuna, löst skramlande inuti en köksbuffé
hantlarna hade farit runt i en flyttlåda tillsammans med Olles rakvatten och min parfym
alla fina filmplanscher nogsamt hade rullats ihop för att sedan viras runt papperskorgar som skärp runt en midja
innehållet i kylen (det som jag inte hade hunnit plocka åt mig) hade dumpats huller om buller i en låda: den råa köttsaften rann över de torra pastasnäckorna
den enda garagenyckeln till det sålda huset i Skåne låg i en strumplåda
en naken, ensam, lös marmorskiva hade packats ner ovanpå en stråhatt
en tavla låg tajt pressad ovanpå en cykelhjälm
det nya huset inte hade en enda garderob
alla lampor var på vift.

(De alldeles för små bilderna från 1999 har kompletterats med bilder från 2015.)

bokskap_1999 — Vardagsrummet med blommigt plastgolv 1999. Stora middagsbjudningar för gäster i frack tänkte jag ha här.

vardagsrummet2015 — Samma vy 2015. En och annan pryl har vi fyllt på med.

Eftersom klockan närmade sig midnatt denna annandag jul, famlade vi oss alla fem fram till den stora dubbelsängen och lade oss i den med täcken och kuddar, men inga lakan eller örngott – hostande, febriga och frusna. Precis som i Frank McCourts ”Angela’s Ashes”. Nästa dag investerade vi i glödlampor (det var tider, det) samt stearinljus och började försöka inventera allt som var trasigt.

kitchen1999 — Köket på ovanvåningen 1999. Oj, vad vi bar matkassar.

gamlakitchen — Köket på ovanvåningen är idag ett tonårsrum med köksskåpen som bokhyllor.

kakelugn1999 — Kakelugnen från 1700-talet, fast 1999. Här tänkte jag mig att jag skulle röka cigarr och dricka sherry hela kvällarna.

kakelugn 2015 — Kakelugnshörnet 2015, som inte har sett skymten av varken cigarr eller sherry. (Foten där till vänster är jättestukad.)

Jag skrev sedan en fyra sidor lång klagosång med bilder till flyttfirman, som utan att knota drog av 50 % på priset, medan vi fick priset på städningen sänkt med 60 %. Nytt kylskåp köptes till de nya ägarna och vår bankskuld blev ännu lite större eftersom det var så mycket som var fullständigt galet tokigt och ickefungerande i vårt nya, knäppa hus.

arbetsrum1999 — Arbetsrummet 1999. Den enorma whiteboardtavlan där fick vi liksom aldrig användning för, så den fick en snickare efter branden.

kitchen 2015 — Arbetsrummet förvandlades redan år 2000 till ett dubbelt så stort kök.

Och vips, gick 16 år medan två barn till föddes i familjen, vi köpte garderober och bytte sekruttbilen till en annan sekruttbil och ännu en annan – och barnen ett efter ett nu planerar att förlägga sina studieår tillLund. Knäppgökar!

45 kommentarer

När vi flyttade till Eskilstuna i december 1998 (del 1)

Publicerat av Lotten Bergman den 28 februari 2015 19:18

Eftersom folk i vänkretsen och kommentatorsbåset är i flytt-tagen tänkte jag dela med mig av min dagbok från 1998. Bilderna är små pga. dåtidens begränsade digitalkamerafunktioner och min egen inkompetens.

Vi bodde i Väggarp, ute på en betåker mellan Lund och Eslöv och hade blott tre små barn (Erik 6, Ida 4 och Oskar 1 år). Huset vi hade köpt låg 60 mil bort i en okänd stad och min djefla man hade sagt upp sig från fast jobb på Gambro medan jag hade sagt upp mig från fast jobb på Nationalencyklopedin. Vi var totalt slut efter en jobbig höst med bland annat dumma mäklare, husförsäljning, missfall, dagissjukor, medarbetarsamtal om det olämpliga i att vara ”för hjälpsam” och konstiga grannar som ville dricka klockantrekaffe och inte heladagente.

– Galenpannor! sa alla.
– ESKILSTUNA? Fullt av ligister!
– Men tänk på barnen! Gnällbältet!
– Ni vet inte vad ni gör!
– Vansinne!

Alla var väldigt engagerade på ett inte helt positivt sätt, medan vi var hur glada som helst.

Tills flytten på riktigt satte igång …

Lördagen den 20 dec 1998
Sitter vi och knypplar? Myser framför en öppen spis? Laddar inför julen? Tittar på en trevlig film? Äter god mat? Njae …

olleoflytt — Janne, Olle, Antti i vardagsrummet.

flyttfullbil — Efter två timmar var flyttbilen halvfull.

När flyttgubbarna kom med med en förvånansvärt liten lastbil och såg vad vi hade i huset suckade den långe, som hette Antti, och sade något om att man kan ju köra i två omgångar och att det var ju bra att vi hade gjort oss av med en massa bokhyllor. Den kortare – Janne – har packat böcker i fyra timmar nu. Och de vill sova över i vår soffa. Brukar flyttgubbar sova över hos folk? Och brukar de trolla så att flyttbilar är större på in- än utsidan?

Äsch, de får ta våningssängen så får Erik och Ida sova inne hos oss.

Söndagen den 21 dec 1998
Flyttgubbarna vaknade i barnens rum, Olle och jag vaknade på en madrass på golvet, Ida och Erik i vår säng. Oskar vaknade glad som en lärka med kikhosta (eller liknande). En mycket sparsmakad frukost letades fram: fruset bröd och stenhårt, riktigt smör samt te som smakade damm. Antti och Janne packade och packade och suckade och suckade och vi insåg att detta med 50-kubikslastbil och minst sjuttio kubikmeter möbler och böcker och skor och gamla jeans och skolböcker inte skulle funka.

Den karl på flyttfirman som varit och inspekterat vårt hus hade räknat fel, sade han när vi sent omsider nådde honom. Smockan hänger i luften.

Vid halv två på söndag eftermiddag körde den extremt fullproppade flyttbilen iväg med endast delar av vårt bohag. Då fanns detta kvar i huset:

Två 120-sängar, sängkläder, planscher på väggarna, madrasser, extrakyl, extrafrys, tält, basketbollar, tvättkorgar, ren tvätt och smutsig tvätt, gardiner, bokskåp, lådor, lådor och lådor och en vagga.

Men det var inte slut där – en barnsäng, påsar med böcker, fyra bufféer, lampor, hyllor, en jordglob, LP-ölbackar, mattor, ännu fler hyllor och några gamla koffertar stod utspridda. Överallt.

Vidare fanns det här och där resväskor, strykbräda, barnstolar, barnvagnar, julprydnader, tygböjor en masse, en motionscykel, två ribbstolar, lådor, lådor och flera lådor och jättejättemånga ännu inte uppvikta kartonger. flyttgarag

Han som hade beräknat mängden av vårt skräp så tokigt, hade däremot lyckats med antalet kartonger. Alltid nåt!

Vi åkte i kvällningen till julkalas i hos Olles föräldrar i Viken. Eftersom flyttbilen kommer fram till Eskilstuna före oss, kommer Antti och Janne att packa ur den … men utan någon som helst inblandning av övervakande släktingar. Vi kommer att ha sängen i köket och cyklarna i biblioteket.

Måndagen den 21 dec 1998
På morgonen kom flyttbil nr 2. Denna gång en yttepyttepyttebil på endast 10 kubikmeter. En ung kille på 15 vårar och hans inte särskilt stora pappa lastade bilen full, körde till Malmö och lastade ur, körde tillbaka till Väggarp och lastade bilen full igen. Plötsligt var kylen och frysen tömda. Jag sprang efter en misstänkt låda som pappan bar på, och ser man på – där låg filmjölk, mjölk, ketchup, ärter-majs-paprika och frusen fläskfilé om vartannat.

Dessa flyttgubbar hade inga verktyg med sig, och våra åkte ju till Eskilstuna igår, så hyllor och krokar fick sitta kvar på väggarna.

Tisdagen den 22 dec 1998
Jag körde från Viken med svärfars bil klockan sju på morgonen och klockan halv nio kom jag till ett tömt, smutsigt, skräpigt och kallt Väggarpshus för att släppa in flyttstädarna. Men inga städare kom. Med tanke på hur allt annat fungerat, var jag inte särskilt förvånad, utan gick omkring och klappade på alla krokar och hyllor som fortfarande satt fast i väggarna. Ungefär 45 minuter försenade kom – de svischade in, granskade snabbt röran och sade glatt:

– Det här tar hela dan!

Jag åkte till NE:s gamla kontor på Klostergatan i Lund och lastade flyttkartonger även där inför flytten till Malmö. Olle ringde från Viken och berättade att han tappat bort sina husnycklar.

Onsdagen den 23 dec 1998
Ännu en tidig morgon med bilresa från Viken. Klockan tio träffade vi de nya ägarna av vårt hus. Olle var alldeles vindögd av trötthet eftersom han hade varit uppe hela natten med en kräkande Erik. Trots att nyckelknippan med den enda garagedörrsnyckeln var borta, ville de nya ägarna ändå köpa vårt hus, vilket vi är tacksamma för. När vi senare talade med dem och fick veta att städbolaget inte gjort sitt jobb utan lämnat kvar en massa smuts, blev vi inte det minsta förvånade utan började istället genast spekulera i vad som mer kunde bli fel. Vi anade inte vad det var som verkligen gick fel.

På väg från Lund till Viken där julafton ju ska firas, somnade jag bakom ratten och vaknade till på väg mot en stolpe i en mittrefug på en 70-väg. Jag styrde mot höger och stolpen skalade med ett skapell-liknande snitt av vänster backspegel. Mitt omdöme sade mig att jag var trött, men inte så trött att jag inte skulle kunna klara av att köra. Mitt omdöme var helt åt pepparn.

Julafton 1998
Jag har halsfluss och influensa, Erik och Oskar kräks som fontäner medan Ida har hög feber och min dyre make sitter bara och stirrar framför sig.

Men jag har hittat hans dörrnycklar! Köparna hurrar!

Fortsättning följer faktiskt, för flytthistorien tog inte slut här.

98 kommentarer

Den 29 januari 1895

Publicerat av Lotten Bergman den 29 januari 2015 23:16

Nej, tydligen hände det inte så mycket den där dagen för 120 år sedan. Ingen numera omnämnd blev mördad, ingen vann någon häftig tävling och ingen politiker gjorde något skandalöst.

Men min farmor föddes.

systrarna olssonlilly — Farmor (längst till höger) med sina fyra systrar.

Hon gifte sig med den stilige Sten Stenson 1918, strax efter att han hade överlevt spanska sjukan alldeles solo i en timrad stuga i fjällen.

farmorfarfar_1918 — Bröllopet med farmors sju syskon (Manne, Ruth, Sigfrid [Sigge], Aline, Josef, Sigrid och Bertha) samt farfars bror och andra släktingar.

De flyttade in i ett hus, köpte möblemang, symaskin och taklampor, fick en son som de efter moget övervägande och en brainstorm som hette duga, gav namnet Sten. Sedan brann huset upp och av de få prylarna som de hann rädda undan eldens lågor, finns ett bokskåp, en symaskin och en taklampa idag hemma hos mig.

farfars_lampa — Farmors & farfars lampa.

Sedan fick de en dotter som hette faster Ulla, som nästan blev berömd eftersom jag skrev om henne i nästan vartannat kåseri under tio år.

Och när farmor var nästan 43 år, föddes min pappa som en glad överraskning trots krigstider och åldern och hennes späda lilla kropp. Det var ju tur det, får man (jag) ju säga.

bild — Lilly Stenson (f. Olsson), 1895–1980.

36 kommentarer

Det här med högertrafikomläggningen

Publicerat av Lotten Bergman den 28 januari 2015 15:38

Ni kan förmodligen allt om högertrafikomläggningen redan. Ni vet att det var den 3 september 1967 och att dagen när det skedde kallades dagen H (jämför med den inte alls relaterade dagen D). Alla har vi (som är så gamla att vi bryr oss) sett bilderna på Kungsgatan i Stockholm, som togs ungefär 04:55 på morgonen.

Men vad jag inte har förstått förrän nu, är att övergången skedde under 10 minuter. Klockan 04:50 skulle alla stanna till. Klockan 04:55 skulle alla byta vägsida – även cyklister, mopedister och andra nyfikna som hade gett sig ut i svinottan.

Vidare kunde man utnyttja tiden 04:55–05:00 till att springa ut och ta bort maskeringtejpen på framlyktorna, om man hade någon sådan. För att:

”Alla bilar som inregistrerades eller typbesiktigades efter den 1 juli 1966 skulle vara försedda med högerasymmetriska strålkastare. Dessa måste dock vara försedda med en särskild maskeringstejp fram till dagen H.”

Och klockan 05:00 var det då fritt fram att köra på höger sida. Lååååångsamt och försiktigt. Och klokt. Det visade sig att det långsamma och försiktiga höll i sig i ett halvår och att mycket färre gångtrafikanter skadades efter omläggningen och att trafiken flöt ”lugnare och smidigare och att det var högertrafikens förtjänst” eftersom flera vägbyggen och motorvägsuppfräschningar hade blivit klara precis till den 3 september 1967. Och så hade ju alla bilar utrustats med backspeglar – i alla fall på höger sida.

En underlig sak var att tydligen all privat biltrafik var förbjuden hela natten när omläggningen skedde. Det var då ytterst konstigt att det ser ut som om det var fullt med privatbilar överallt i så fall. I Göteborg var trafiken tydligen alldeles livsfarlig, för där tog de i med råge: inga privatbilar på 24 timmar!

hst.begrupph Efter omläggningen blev den här gula vägskylten obsolet. Den betydde ”hastighetsbegränsning upphör” men kallades i folkmun ”kines med sorgband” (kränkande idag?) och tillät alla att på landsvägar köra som på Autobahn. Praktiskt.

Före omläggningen hittade uppfinnaren Martin Qvistberg på en apparat som blinkade och tjöt om man som förare plötsligt bytte vägsida. Den hette Giro-H och monterades lätt på instrumentbrädan.

Det var en kvicksilverströmbrytare, ett relä, en tutare (eller bzzz:are) och en röd lampa slog till om föraren plötsligt svängde över till vänster sida av vägen. Man kunde också ställa in den så att den var olika känslig beroende på föraren.

Den varnade också om man glömde bort blinkern, vilket man väl får säga skulle behövas i dagens moderna monsterbilar som kan nästan allt utom att just blinka.

http://miljoaktuellt.idg.se/2.8229/1.243952/livraddaren-infor-hogertrafikomlaggningen

Naturligtvis fanns det många som var helt och komplett emot högertrafikomläggningen eftersom

det skulle vara helt omöjligt att organisera
alla bilar med ratten på höger sida ju var helt fel
man i länder med högertrafik krockade mycket mer
våra hjärnor ju är inställda på vänstertrafik sedan cromagnon.

Och nu kan jag meddela jag idag har blivit varse att dessa envisa vänsterivrare finns kvar i samhället som helt vanliga medborgare. De kämpar för att det ska vara som det alltid har varit, vill inte vara med om förändringar och har en sak de gemensamt: de är skidåkare.

skidor_leeeft — Det växlades hårda ord, det gjorde det. Sedan växlade jag spår.

67 kommentarer

Å nu blire en nakenbild!

Publicerat av Lotten Bergman den 25 januari 2015 00:01

Alla spamrobotar kommer nu att få spunk av glädje och skicka hit reklam för lemförlängare och prestationshöjare och sexiga underkläder, för nu går jag all in (pun intended) och skriver ut alla olämpliga ord och får därmed skylla mig själv. Pitt!

Jag har snubblat över ovanligt många bilder på Marilyn Monroe de senaste dagarna, vilket har påmint mig om när jag som tonåring hade henne som favoritidol bredvid ett gäng basketspelare och Douglas Fairbanks samt Charlie Chaplin. Jag köpte planscher och satte upp på väggarna och önskade mig filmlexikon. Jag försökte vingla i högklackade skor som jag nästan inte fick in fötterna i. Jag suktade efter 40-talsbaddräkter.

De flesta av de bilder som togs för 70–100 år sedan är enligt mig bra mycket vackrare än de nytagna på bl.a. Depp, Pitt, Portman & Knightly . (Det handlar inte att jag stör mig på den moderna retuscheringen, för sånt har man ju hållit på med i eviga tider.)

006-michael-jordan-michael-jackson-570x427 — Fast det finns fina, moderna bilder också: Michael Jackson & Michael Jordan! (Bilden är inte ett montage.)

Men nu till Marilyn, som ju inte drog sig för att ta av sig och drapera sig i lakan eller annat tunt som kunde vecka sig på intressanta ställen. Fast i början av karriären såg det ut så här.

marilyn 1951 — Marilyn Monroe och en fårliknande pläd samt en inte särskilt välsittande bikini 1951.

Två år senare har håret blivit platinablekt och kortare och den gula bikinin tagits av.

monroe 1953 — Marilyn Monroe vilar på en studsmatta 1953. Inte särskilt stötande, va?

Jag har förut skrivit om nyprydheten och rädslan för nakenchocker i underlig kombination med överalltrakning och konstiga historier om amning som inte får ske på offentliga platser. (Funkar väl ungefär som knivförbudet.) Varför skulle man inte få visa upp sig, inte ha djupa dekolletage eller visa rumpan om man nu skulle vilja göra det? Vad är mitt budskap? Jo:

Var naken om du så vill.
Bli inte så förbaskat upprörd över andras nakenbilder.
Sluta ta raka bort håret så infernaliskt.

Åh, jag är så kontroversiell. Not.

Marilyn Monroe by Douglas Kirkland_1961 — Marilyn Monroe i typisk sängpose 1961.

Eftersom jag nämner Chaplin & Fairbanks här ovan, avslutar vi väl med en helt påklädd bild av dem fastän det inte alls har med nakenämnet här att göra?

chaplin fairbanks_1918_libertybonds — Charlie Chaplin på Douglas Fairbanks axlar när de uppmanade alla att köpa ”liberty bonds” 1918. En och annan hatt i publiken.

Om ni också vill snubbla över intressanta, gamla bilder: googla ”historical pics”.

45 kommentarer

Whiskytokerier

Publicerat av Lotten Bergman den 18 januari 2015 23:26

Klingande isbitar i ett lågt glas. Skvalp av okänd dryck.

– Fancy a drink?
– I don’t mind if I do, no.
– Whisky?
– Please. With soda …
– Really?

Ni som är i min ålder eller ännu äldre kanske känner ~~historiens~~ ”Arvingarnas” vingslag?

Nej, helt fel.

”Arvingarna” var en 70-tals-tv-serie som hela Sverige tittade på – även den unga Lotten, som verkligen borde ha gått och lagt sig och inte alls suttit uppe och tittat på hemska intriger och låga glas med klingande isbitar och dryckskvalp samt den hemska boven Paul Merrony och ~~Hammondorglarna~~ Hammondbröderna som tjafsade sig genom åren. Men kanske såddes ett litet whiskyfrö hos mig här?

colin baker_paul merrony 1976 — Paul Merrony, spelad av Colin Baker som sedermera blev en Doctor Who.

Eller så såddes inte ett skvatt förrän jag översatte det stora whiskyeposet och bestämde mig för att gilla Glenfarclas, precis som Steffo. (Den där länken ska ni inte klicka på om ni inte gillar Julkalendern, för si då fattar ni ingenting och det är oftast väldigt irriterande att fatta ingenting så det ska vi undvika. Istället kanske vi kan trampa vidare i whiskyspåren och häpnas åt något annat som man faktiskt inte heller kan förstå?)

whiskeytoothpaste — Whiskytandkräm! För alla som inte tycker om ”oral hygiene”! (Läs texten!)

Men nu till pudelns prick över ont krut. Ni minns korvautomaten som fascinerade oss så våldsamt för ett par år sedan när Skogsgurra till och med skickade den här bilden till mig?

Vad kunde man inte ha i en automat på den tiden? Hattar? Simbassänger? Telef… öh. Sprit! Eller?

whiskydispenser — Den 15 februari 1960 på ”The Second Automatic Vending Exhibition” visade denna koft- och pärlhalsbandsklädda kvinna hur man i en liten pappmugg förser sig på whisky. Med knapparna kunde man även så praktiskt välja mellan vatten och soda.

Nu undrar man ju vad dagens galenskaper är – vår tids automattokeri. Kanske alla dagslände-appar?

61 kommentarer

Boken om Olympen i Lund och t.ex. tusen försvunna stolar

Publicerat av Lotten Bergman den 21 november 2014 01:02

”Hur en felbyggd handbollsarena blev ett tempel för glitter, boaormar och rock ’n’ roll” står det på framsidan av boken som flera av personerna i kommentatorsbåset har bidragit till genom crowdfunding. Och historien om Olympen i Lund är verkligen alldeles, alldeles fantastisk. Läs vidare, för nu ska ni få kuriosa om Bryan Ferry, en missad storartist, ABBA, en absurd bildtext och drygt tusen försvunna designstolar.

I våras skrev jag om två intressanta, konsertrelaterade händelser och berättade om projektet:

olympenboken — Ser ni två de två saknade mellanslagen? Tihi.

Sedan rasslade det in pengar och så gick sommaren och så blev det november och boken trycktes och DHL körde den snabbt till Lund. Eller vänta, nej, bara till Värnamo. Projektledaren Pip-Petter höll på att trilla av pinn av pur frustration, men en i ilfart beställd budbil såg till slut till att böckerna kom till Lund och till min hand.

På releasepartyt idag – på Akademiska Föreningen i Lund – var medelåldern av naturliga skäl ”hög”. De flesta på plats var nog med under tidigt 70-tal och såg … ptja, till exempel den här konserten:

helasalen_sjuanstolar — Här är alltså den felbyggda handbollshallen omgjord till konsertlokal med en herrans massa designstolar som Julius Malmström hittade i ett förråd under arenan.

De där stolarna kallades idag på releasefesten för ”Myranstolar”, men det är ju för oss designnördar (harrrkl) som att påstå att betong är samma sak som cement.

sjuanmyran — Sjuan till vänster. Myran till höger. Fast det står naturligtvis rätt i boken. (Arne Jacobsen heter designern.)

Men titta på konsertbilden där uppe igen. Alla sitter! Det är ju så underligt! Och till historien hör att efter ett par konserter hade mer än tusen stolar försvunnit ut med publiken, så Julius bestämde att nä nu fick rock- och poppubliken faktiskt stå upp och digga musiken.

cooper — På vissa bilder – t.ex. här från Alice Cooper-konserten – kan man dock se publiken sitta ner alldeles vid scenkanten. På golvet med benen i kors! Med pipa! Medan någon döden dör på scenen!

Men vi backar lite: titta på konsertbilden igen. Vilka är det som uppträder där borta i fjärran på den lilla scenen? Vi zoomar in som de gör i de amerikanska deckarna på tv. Bzzzzz …

abba_closeup — ABBA. Det är faktiskt ABBA.

abba_uppslag — Naturligtvis med ett hemsytt ABBA-skynke.

Artisterna som kom till Olympen sa att de gillade stället lite extra trots att det egentligen var en enda stor betongklump med handbollsstuk. Det kan ha berott på att Julius vände ut och in på sig för att alla artister skulle få exakt det som de önskade sig – ovanlig sprit i logen eller orm på scenen: allt gick att ordna.

År 1985 fick Julius ett erbjudande om en up and coming artist som bara hade framträtt på småklubbar, så Olympen skulle få artisten nästan alldeles gratis. Julius funderade ett tag, läste på, lyssnade på låtarna och tackade efter moget övervägande nej.

Till Madonna.

En annan historia i boken berättar hur det kom sig att Bryan Ferry mitt i natten stod genomsvettig på Clemenstorget i Lund och sköljde ner en varmkorv med champagne. Man kan också läsa hur Lou Reed hamnade i en kundvagn från Ica. Och om pizzadiscot som inte funkade så bra. Och om Tina Charles figur.

tinacharles — Det här kan väl inte ha varit okej ens på 1970-talet?

Men för mig – som aldrig var på konsert på Olympen eftersom jag bodde i Luleå – var det en helt annan sorts bild som fick mig att rycka till och säga NÄE! när den dök upp. Det var nämligen så att den stora konsertlokalen även användes som tentalokal av Lunds universitet.

tentasal_olympen — Och precis så där satt jag ju och tentade! Litteraturhistoria! (Vilket jag alltså helt hade förträngt.)

Åh, så roligt det här var!

31 kommentarer

Ursäkta, men hur skriver ni mejl?

Publicerat av Lotten Bergman den 10 november 2014 13:35

Egentligen vill jag ha rubriken ”Hur fan skriver ni mejl egentligen?”, för si jag är lite upprörd. På stora företag anställda personer har under den senaste månaden skrivit till mig som vore de uppblåsta klantskallar eller brådmogna sjuåringar. Jag har anonymiserat och ändrat så att det inte går att känna igen sig bland exemplen här nere – men ni kan lita på att jag inte överdriver.

abonnemang — Hej Katrin som jag inte känner eller har träffat – du har stavat ordet alldeles korrekt!

fortydliga — Okej. Med mitt långa mejl som var ett svar på ditt mejl ville jag bara berätta om innehållet i föreläsningen nästa vecka. Jag börjar med första punkten och fortsätter förhoppningsvis med den andra och så fortsätter vi så till slutet.

belopp — Jaså det var ju bra att det var okej – även om vi inte har kommit överens om något pris och det de facto är jag som ska skicka fakturan och kanske helst efter att jag har utfört mitt jobb.

mandag okej — Jotack jag mår bra, Peter. Men vem i hela världen är du och vilka är Nisse, Pelle, Kalle, Katinka, Lisa, Nora, K-G, Anders, Fia, Ulla samt Anton – och hur mår de?

Nej, så där svarade jag förstås inte, även om det kliade i fingrarna. Jag är väluppfostrad och biter inte den hand som föder mig. Men jag funderar på att erbjuda en ny kurs: Kortfattad lektion i svensk handelskorrespondens.

Inledning och hälsningsfras: skriv bara Hej!
Avslutning: skriv Vänliga hälsningar, Vänlig hälsning, Med vänliga hösthälsningar eller kanske Lycka till! – det spelar ingen roll vilken variant du väljer om du i resten av mejlet (brevet) är trevlig.
Mittenparti: Använd versaler och skiljetecken samt blott etablerade förkortningar som ingen missförstår!
Glöm inte: Kontaktuppgifter för bövelen!
Tänk efter: Skicka inte cc till alla bara för att visa hur duktig du har varit, för de flesta struntar faktiskt i din duktighet.

Se vilken fin bok jag har hittat hemma i bokhyllan!

kortfattad larobok i svensk handelskorrespondens — Visserligen saknas kapitlet ”elektronisk post”, men något ska jag väl kunna lära mig?

Hett tips nu till alla:

Uppdatering!

Nu haver jag ”Kortfattad lärobok i handelskorrespondens” läst och därmed hemfallit åt en lite mer arkaisk språkdräkt. Företagskommunikationens uppgift är enligt boken – om jag moderniserar den lite – två till antalet, nämligen att

inleda och upprätthålla affärsförbindelser och erbjuda varor och tjänster, bekräfta överenskommelser, avisera leveranser och remisser samt att vid eventuella tvister fungera som bevis
på ett värdigt sätt representera företaget.

Det intryck ett brev (ävenså mejl) gör på mottagaren beror på

dess utseende
hur informationen är uppställd
formuleringskonsten.

Boken lägger stor vikt vid maskinskriften, karbonpapperskvaliteten och hur man ska göra för att föra skrivmaskinsvagnen (valsen) åt sidan så att inte raderspånen faller ner bland typerna.

77 kommentarer

Gilbert O’Sullivan och hans Ooh-Wakka-Doo-Wakka-Day

Publicerat av Lotten Bergman den 31 oktober 2014 20:08

Jag minns precis var jag var när jag hörde att

John Lennon hade blivit mördad (i mitt rum hemma)
prinsessan Diana var död (i en bil strax utanför Viken i Skåne)
Björn Borg skulle lägga av med tennisen (vardagsrummet hemma).

(Nej, Lennon mördades inte i mitt rum, Diana dog i en annan bil och Borg … ja, ni förstår.)

Dessutom vet jag precis var jag var när jag 1972 hörde världens absolut bästa låt.

Jag stod i min kompis Lisas vardagsrum på Bygglovsgr. 13 i Lund och stannade mitt i steget. O-acka do-acka dej sjöng någon någonstans och det var alldeles ljuvligt och fantastiskt. Jag lyfte blicken, såg mig om och stirrade sedan mot musikkällan och kände hur hjärtat slog lite snabbare än nyss. Ungefär likadant brukar musiknördar berätta om sina känslor när de hörde t.ex. Beatles första gången, vilket ju är hemskt mycket coolare. Min första idol var alltså en irländare med svintohår: Gilbert O’Sullivan.

Gilbert_O'Sullivan_-_TopPop_1974_1 — Gilbert O’Sullivan som 28-åring 1974.

Jag känner ingen, säger ingen, som har haft Gilbert O’Sullivan som idol. Å andra sidan känner jag heller ingen som prioriterar basket framför städning eller grammatik framför fungerande bil. Ah well.

Om ni inte hade hört den låten, kanske den här har något bekant över sig?

Inte det? Okej, kanske Gilbert & Sullivan är intressantare? (Pffft!)

Jag har fortsatt med min trallala-musiksmak och är just nu fokuserad på denna låt: ”Love Runs Out” med One Republic (som inte är One Direction):

Så! God fredag på er alla! Här har vi tvåmetersmän i köket och det är faktiskt nästan lika underbart som O-acka do-acka dej var 1972.

41 kommentarer

Crystal Palace och The Great Exhibition of 1851

Publicerat av Lotten Bergman den 14 oktober 2014 15:55

Den äldre generationen i min omedelbara närhet brukar få något glasartat i blicken (som gärna vänds uppåt taket) när de talar om ”Stockholmsutställningen 1930” och ”Hälsingborgsutställningen 1955” (H55). Jag kontrar lite lamt med … ”Bo97 i Staffanstorp” …

H55_Katalog — Ä-stavningen gällde bara 1912–71.

Stockh_1930_1 — Jag hittade tyvärr ingen svensk katalog.

Men vi vet ju inte vad vi pratar om. Den första världsutställningen som ägde rum i London 1851 – det var grejer det! Att det blev en sådan megasuccé som det faktiskt blev förvånade alla – inklusive initiativtagarna. (Att den kallas ”första världsutställningen beror på hur man räknar.)

Utställningen var redan från början kontroversiell och ansågs vara ett dödsdömt projekt som inte skulle kunna intressera någon – och att anlita en till synes galen trädgårdsmästare (Joseph Paxton) att i Hyde Park bygga ett växthus som skulle rymma 93 000 (nittitretusen!) besökare på en gång gick verkligen inte för sig eftersom det just däääär faktiskt stod ett gäng almar, som ju av tradition är träd som man inte hugger ner sådär utan vidare. Så det så.

Växthuset byggdes trots allt efter fyra månaders planering och fem månaders uppförande (underligt då att det nuförtiden ska ta flera år att asfaltera en liten trottoarsnutt) och en stackars symbolisk alm fick stå kvar inne i schabraket. Glashuset fick namnet Crystal Palace och var med sina 570 x 140 meter världens då största byggnad, som nästan skulle kunna rymma fem fullstora fotbollsplaner.

Crystal_Palace_Great_Exhibition_tree_1851 — Almen som överlevde.

Och alla kom dit. Först trodde man att utställningen bara skulle intressera de rika, kända eller förnäma som kungliga familjen, Charles Darwin, Samuel Colt, Charlotte Brontë, Charles Dickens, Lewis Carroll, George Eliot och Alfred Tennyson (som alla kom), men när inträdespriset sänktes under impopulära dagar, kom även pöbeln och tittade.

Crystal_Palace_-_interior — Färglagd etsning från 1851.

Utställningarna var sorterade efter olika nationaliteter och all världens länder fick en inbjudan att delta. Det som visades upp var ”Works of Industry of all Nations” – alltså modern industri och design, uppfinningar och nyheter. Sverige-Norges lilla hörn var tydligen så pinsamt skralt att den besökande Fredrika Bremer rapporterade att alla svenskar nogsamt höll sig ur vägen för att slippa svara på frågor om vilket bedrövligt skick vårt land ju måste vara i.

exhib_svensk — ”Horological instruments”och ”Philosophical instruments” samt ”London Stereoscopic and Photographic Company”. Aha! Där är vår flagga ju! (Källa.)

Men andra länder hade mer att visa upp, t.ex.

en fickkniv med 1 851 knivblad
möbler som hade karvats ur enorma kolklumpar
ett kvadratiskt piano med fyra tangentuppsättningar
en säng som kunde förvandlas till livbåt
en säng som kunde vändas så att den sovande ramlade rakt ner i ett tillhörande badkar
alla möjliga olika flygmaskiner (som inte funkade)
världens största spegel
den största klumpen guano som då hade hittats i Peru
Koh-i-Noor-diamanten (ännu inte vackert slipad)
en modell av en framtida bro mellan Storbritannien och Frankrike.

George_Phelps_printing_telegraph_patent — Elektrisk telegrafskrivare. (Patent George Phelps.)

Men alla var inte lika påhittiga. Newfoundland hade t.ex. bara en utställning om torskleveroljans historia. Och stackars USA höll inte på att kunna bidra med en enda grej eftersom regeringen beslutade sig för att inte lämna några bidrag, varför man i USA på känt manér fick ge sig ut på sponsorjakt. Det lyckades man med såpass bra att utställningsföremålen kunde skeppas till Londons hamn … men inte längre. Där stod de amerikanska lådorna utan någon ordningsman som skulle packa upp dem i Crystal Palace och inte heller lön till någon person som under den sex månader långa utställningen skulle ta hand om dem.

– Pfffffft!, sa engelsmännen och slog ut med armarna. Dessa hopplösa amerikaner som inte klarar av ens en liten utställning!
– Nämen jösses så dumt! sa George Peabody och sköt till de saknade pengarna.

Till allas förvåning visade det sig att den amerikanska delen av utställningen inte var annat än ett litet under av moderniteter. Det var maskiner som kunde spotta fram spikar, skära i sten, tillverka stearinljus, sy i tyger – och en revolver som kunde skjuta kulor och ihjäl människor jätteeffektivt.

Trots alla dessa uppfinningar, var det ändå ”the retiring rooms” som var allra populärast. Alltså toaletterna. Som spolade vatten! Alla gick på toa och spolade dagarna i ända och många återkom till utställningen blott för att få sätta sig på toa. (Att alla i London sedan ville installera vattenklosetter som spolade all skit rakt ut i Themsen var ju mindre bra, men helt annan historia.)

Utställningen gick med 200 miljoner kronor plus (i dagens penningvärde) och för pengarna byggdes Victoria and Albert Museum, Science Museum och Natural History Museum. Själva Crystal Palace-byggnaden revs precis som det var sagt från början (Hyde Park skulle gubevars bara vara Hyde Park), men efter enorma protester återuppbyggdes den i Sydenham i Londons södra delar.

Crystal_Palace_General_view_from_Water_Temple — Oj vad stort och … tyskt … det ser ut.

Crystal_Palace_fire_1936 — Och ploff, så brann allt upp 1936.

Crystal_Palace_Destoyed_1936 — Fem dagar efter branden. (Nu lever namnet nästan bara kvar i fotbollsklubben Crystal Palace.)

Så nu vet jag svaret på frågan vilket år jag skulle vilja resa till när tidsmaskinen väl uppfinns: 1851.

133 kommentarer