Om vi tar och kliver nästan 50 år tillbaka i tiden, hamnar vi i en skäggig manchesterkostymvärld, lite dimmig av cigarill- och piprök. I alla fall om man ska tro på SVT:s dokumentär om reklamfolk, som sändes den 25 februari 1967. Den finns på Öppet arkiv sedan ett par år och kan inte bäddas in här på bloggen – men jag tycker att den var ytterst intressant att se på. Visserligen är jag inte reklammänniska (utan nästan tvärt om), men jag är ju de facto människa och presumtiv kund, så jag får nog yttra mig.
I dokumentären sägs faktiskt (och förlåt nu) väldigt lite av intresse.
Vi ser väldigt allvarliga män insvepta i rök eller halvgömda bakom skägg som talar om bilduttryck, manér och förnyande samt originalitet. En kvinnlig reklamare ser ”husmor bakom paketet, strålande glädje över paketet, som aldrig kan bli vad maskinen kan bli” och de får ”visualisera reaplan”, ”den slutliga klarheten kombinerad med tvättpaket utan att de skrattar på sig” och lära oss att tvättmedlet kommer att ”bryta igenom en gråvall när det vita kommer in”, vilket tydligen är en oklar tanke – ”vad är en vitvall”? En man förklarar (efter ungefär 17 minuter):
– Kvinnor tycker om att leka med dockor långt upp i åldrarna, vissa gifter sig och skaffar sig dockor på det viset.
– Parfym är kolossalt kontroversiellt!
Ingen är särskilt välformulerad, ingen kläcker briljanta idéer framför kameran och alla är på det hela taget ganska normala på sitt 60-talsvis. (Såsom jag har vett att bedöma 60-talet alltså.) Mediechefen pratar i en minut om sitt yrke (spola fram till minut 19):
– Man måste tro på vad man gör. Annars skulle man inte kunna jobba över huvud taget. Men det är klart att i det här jobbet, där svävar så mycket och flyter så mycket och där man får gissa så mycket och man får försöka att själv göra konstruktioner, så är det ju svårt att veta om det är riktigt. Jag tror ju givetvis att det jag gör … att det är riktigt. Men det är inget som säger att det behöver vara riktigt för det. Man har ju väldigt lite underlag egentligen och det är det underlaget, undersökningar och sånt där och det är det underlaget man får försöka skaffa sig just genom undersökningar av olika typer … så att man blir säkrare på att man inte gör någonting som är alldeles käpprätt utan att det är något sånär riktigt i alla fall.
Jaha. Jaså. Hm. Man hör kamerasurret när reklamarna tystnar en stund. Så pratar de igen; en tecknare säger:
– Kosmetika är ett skapat behov. Tjejerna vill vara vackrare så de kletar på sig läppstift för att bli vackrare.
Ni som tittar med lupp som jag, kommer att kunna höra att reklamfolket har kommit på att man till sommaren kan få en praktisk plasthink på köpet om man köper ett ”tvättpaket”. Kvinnorna sägs vilja ha det optimalt vita och man spränger nästan gränserna, så vitt är det! Någon modell eller kändis sägs ha ett påklistrat flin och en lugg som glänser som pansar, men ”inte rätt fason på blusen”. Om man ska hålla på och diskutera petitesser som hängselbyxor eller inte hängselbyxor så ”riskerar man att sumpa feelingen i bilden”.
Meeeeen vilka härliga tider det var med sprayklister, rullbandspelare, skrivmaskiner, handskrivna anteckningar, linjaler (hör tecknarens nöjda hummanden vid 7:20), bara bröst och eyeliner.
När en reklamman tryckte på interntelefonen (eller snabbtelefonen?) som man använder när man behöver ha någon som kommer ner med gem, kom jag på mig själv med att längta efter en sådan här:
En amerikan uttalar sig i filmen om varför USA ligger såpass långt fram när det gäller reklamskapande (vi som har tittat på Mad Men vet ju precis hur det går till) och spår framtiden:
– Sverige kommer ju att ha reklamfinansierad tv om bara 3–5 år, så …
Det skulle dröja drygt 20 år – inte förrän runt 1990 luckrades tv-reklamförbudet upp.
Korrläsning förekommer flera gånger i filmen, vilket ju är trevligt. När text kom i bild, tryckte jag på paus och korrläste jag också. Titta så intressant och ickekonsekventa de är med tankstrecken!
Tidsdokument är nästan det bästa jag vet. Och om man inte vill kolla på Reklamfolket, kan man se ett annat program som sändes exakt samma kväll 1967: ”Estrad” med Skattkammarön-sketchen. Tvi tvi tvi!
Jamen hejsan. Var är everybody? Jag som just förklarat hur det gick till när vi fick reklam-TV i Sverige. Värsta scoopet och ingen fattade vad som hände. Och jag har glömt vad reportern hette och vem hen jobbade för. Det är det absolut värsta i hela historien!
http://www.karinenglund.com/2014/04/och-nu-blir-det-inte-reklam/
Men vi kan säkert gräva fram sanningen, Karin!
(Jag tror att everybody bara är lite trötta och ämliga.)
Något säger mig att folk var lika slarviga med språket förr som nu.
Ja, om inte folk kontinuerligt slarvade med språket skulle det väl inte förändras.
I dag undrar jag varför jag aldrig riktigt har noterat att bevingade husarer har funnits och varit alldeles oslagbara under en lång period. (Vi satt och såg på Kunskapskanalens serie Världens museer om Moskva och där hade de en bevingad husardräkt. Och en amerikansk bevingade husarer-reenactare*.) Jag borde ju komma ihåg om jag hade stött på dem förut –och det som är en period som jag kan ganska bra. Skumt.
* vaffan … lajvare är de ju inte precis, de som sysslar med att återupplivande rollspela vissa historiska händelser och/eller figurtyper, i exakt återgivna kostymer och rörelsemönster och allting. Blah.
Ett mellanslag är ute och ränner, vart kan det ha styrt kosan? De är så svåra att se, rent försvinnande! (Efter tankstrecket, alltså.)
Du vet väl, Annika, att när man skriver roliga rättelser, kan jag inte korra eftersom den roliga rättelsen ju måste vara kvar. För all framtid!
*blir lite rosig*
Vi brukar spela kille där det finns en husar. (Måste kolla om han är bevingad …) Spelet har tydligen gett uttryck som ”Svinhugg går igen” och ”Gå världshus förbi”, som jag förvisso inte känner igen, men ni kanske gör det! Bellman sjunger om cambio, som spelet också har kallats.
Båda uttrycken är levande uttryck i vår familj. Kille är ett ytterst levande spel bland stockholmska busschaufförer. Årliga killemästerskap avhålles om våren ombord på någon Ålandsfärja.
Svin, eller kusu som kortet väl kallas går under beteckningen ’hornsbergare’ i Nybodagaraget.
Här får vi däng av samma dotter hela tiden, hon är en riktig fena. Skulle vara intressant hur hon står sig mot andra vana killespelare, vi är nämligen knappt motstånd. Kuse! Kul.
Oj! En Freudiansk felläsning! Kusu, står det ju …
Husarer. Kommer att tänka på gästfrihet. Sällan har jag upplevt så mycket gästfrihet och generositet som i Indianapolis.
Det började med att flyget var sent. Så sent att vi inte hittade något öppet matställe och jag behöver äta hyfsat regelbundet på grund av iråkad lätt diabetes.
Men det var inget problem. Nattportieren på hotellet gav mig sin kycklingsoppa som hon skulle ha ätit senare på natten. Alldeles utan vidare. Och ute på gatan firades att the Colts vunnit Superbowl, så det vara bara att gå ut och bli bjuden på pilsner.
Vi besökte ett mikrobryggeri på landet en kväll. Vi hade åkt taxi dit och när ägaren fick veta att vi jobbade med processindudtri tyckte han att vi gärna kunde få se bryggeriet mera i detalj. Vi hade en fin visning och provade en massa olika öl, ales och porter. När vi skulle åka hem bad vi tjejen i baren att ringa efter en taxi.
Det tyckte bryggarn var onödigt. Han skjutsade in oss till stan. Bara så där.
Så där var det en vecka. När vi var klara med jobbet och skulle åka hem så hade det kommit upp plakat om en utställning med Rauschenberg på stadens museum. Jag ville gärna se den så vi stannade till. ”Opening tomorrow at noon, Sir” Och vårt flyg skulle gå i tiotiden. Problem.
Tjejen i receptionen tog en telefonlur och plötsligt kom en annan tjej. Hon presenterade sig som intendenten (jag vägrar använda curator) och ansvarig för utställningen. Trots att hon rimligen bör ha haft en massa att stå i eftermiddagen före öppnandet erbjöd hon sig att ge oss en privatvisning. I nästan två timmar fick vi en djupdykning i Rauschenberg som jag aldrig glömmer.
Jag undrade vad det var som gjorde just Indianapolis så fantastiskt omhändertagande och generöst? ”Hoosier hospitality, Sir!”
Hela countyt var sådär. Gästvänliga. Det finns till och med priser i gästvänlighet som delas ut till förtjänta individer.
Vad har detta med Kille och Husar att göra? Jo, husarerna hade tydligen slagit sig ner i just detta område och eftersom de var vana att ta hand om varandra i sin karga hemtrakt så fortsatte dom i samma stil. Väldigt trevligt. Besök rekommenderas.
Gäller det kortspel, då kan jag bidra med ”Persiska monarkerna”.
Vi var ett (styggt) litet gäng som spelade kort. En kompis dök upp och ville vara med. ”Vad spelar ni? Hur gör man?” En sån där märklig, gemensam lust att retas föll över oss i kortgänget. ”Ja, häng med du, vi spelar ’Persiska monarkerna’. ” ”Hur är reglerna då?” ”Det är hur lätt som helst. Du behöver bara kolla oss.” Vi delade ut kort och satte i gång. Man kunde ”ta” vissa kort och man skulle ropa ”tersen” ibland och ”persen” ibland och alltihop var bara fri improvisation från oss i stygga gänget. Den uppdykande kompisen blev mer och mer konfunderad, men ville inte avslöja att han inte fattade nåt. Till slut sprack bluffen …
Neeej, nu kom jag ju på att Ninja menar Husu! Det är såkortet med svinet på heter. Jag skulle gärna vilja veta varifrån ordet husu kommer?
ÖR, det där spelet känns som jag skulle kunnat bli utsatt av min storebror för! Men det lönade sig sällan, jag visste hur man gav igen.
När talet nu faller på husarer vill jag påpeka att det nya bostadsområdet bortåt Hjorthagen (Stockholm) heter Húsarviken, inte Husárviken. Det har inget med husarer att göra.
Nä, husu är husaren.
Jag har fel….
Men hörni, vilka tomtar i den där reklamfolksfilmen! Någon är dödsimpad av att man kan vara så otroligt cool att man är reklamare och reklamarna själva verkar vara minst lika imponerade. I sanning ett mycket intressant tidsdokument!
Jag håller verkligen med, Karin!
Tänk om man kunde ta några dokumentärer från dåförtiden och göra parallella jämförelsedokument nuförtiden. Fast då kanske alla hade ropat ”nidporträtt”?
Jag visste varken att Húsarviken fanns eller hur det skulle uttalas, och känner mig nyutbildad och uppdaterad på ett mycket trevligt sätt!
Njae, Husar och Husu (Svinhugg) är allt två olika kort. Och så finns förstås Kuku, göken.
Å Pottan å Blarren å va fan hette den där med blommena?
I förstamajtidernas efterdyningar påminns om att ”Proletären gärna ville/dricka punsch och spela Kille”
I yngre dagar var jag den ingen ville spela i lag med, men väl den alla ville spela mot i spel som Whist och Canasta. Orsaken var enkel: Jag kunde aldrig hålla rätt på vilka kort som hade gått. Att triumferande lägga en dam (Inga dumheter nu, SG!) när motspelarna hade kungen i samma färg kvar var inget hit, om man säger.
Lägga en dam – moi?!
Kan möjligen tänka mig att bändsla en jungfru. Det torde vara välkänt begrepp för en gammal sjöscout. Majlis.
Majlis, majlis! (Jag ler jättebrett! Och känner att just detta måste meddelas här. Freeeeeeeedag!)
Oj vilken torr champagne. Den är inte ens flytande. Suck.
Att tränsa, bändsla och sy båtmanssöm ingick i 1:aklassprovet vilket jag klarade galant vid redan tolv år fyllda, om jag får skryta. Vid fjorton var jag skeppare på en scoutsnipa och vid arton licensierad eskaderledare. Men att bändsla någon är inget man gör i städade rum.
(Fredag här med, Båsmoster. Ettårsjubileum vettu. Vem som annars skulle ha skumpan kall, torr och gratis vet vi alla)
Jag trodde att det var alldeles OK. Kanske inte i städade rum, men på däck?
Annars tycker jag att hans gest ser mera ut som han tecknade åt bartendern att servera en Dry Martini. Men det är klart, med den vinkeln kan det lika gärna vara ett champagneglas. Här behövs mera forskning!
Jag är chockad – chockad och besviken. Torgny Lindgren, min favorit, skriver i sin senaste bok, Klingsor, att konstnären anlände till Paris och steg ur bussen vid Sainte Sulpice. Man trodde väl att en akademiledamot skulle ha reda på det elementäraste! Sulpice är ingen dam.
Alldeles otroligt! Och det går inte att rädda med att Sainte skulle syfta på kyrkan som sådan. Nej, en blunder och fadäs av grövsta slag är vad det är!
Kan det möjligen vara så att någon korrekturläsare hyperkorrigerat? Det är den enda rimliga förklaringen.
Jg tycker att det är befogat med ett brev till
1) Torgny
2) förlaget.
Och sedan kan jag ta hans plats i Akademien.
Då måste nån ha slatt ihjäl honom först. Och även om vi alla förskräcks av det skedda så är det fortfarande inte dödsstraff på att missa genus på ett franskt adjektiv.
Men, ta det lugnt, du kommer nog dit i dinom tid i alla fall. Jag fick vingelstreck under dinom. Det tycker jag inte att man ska få. Det får du ordna när du tagit plats i Akademien.
Ja, Lotten in i Akademien. När dom inte kan enas om vem som ska få nobelpriset då får Lotten avgöra.
Hellre en Lott i Akademien än Att i Lottademien.
Tror jag.
Eller så.
Menar nåt gör jag.
Lilla Bollebarnet som stod på Lottens trapp.
Och drog en nit.
Ut till brevlådan bara.
Med sin lapp.
Som inte behövdes längre.
Fast den var tryckt.
Och kanske välskriven.
Lång var den inte.
Men stor.
Ingen Lott att tala om.
Eller med.
Inne i huset sa det pling.
Ninjas poesi är naturligtvis mycket bättre än Livräddningssällskapets. Den organisationen hade en annons i lokaltidningen i dag, och tyvärr minns jag inte exakt hur orden föll (och tidningen har åkt till därför avsedd container då vi langade papper i eftermiddags), men i varje fall ungefär som följer:
Alla barnen kunde simma utom Lotten
för hon sjönk till botten.
Det tyckte jag var oroväckande.
Det tyder på att Livräddningdssällskapet är ute ungefär 35 år för sent.
80-talet var väl den tidsålder vi använde den sortens vaaansinnigt roliga skämt.
Alla barnen tittade in i ugnen utom Rut.
Hon tittade ut.
Vad man väl förknippar livräddning med är väl en viss snabbhet, i både tanke men framför allt handling. Nåt optimalt som spränger gränserna, gärna då i tanken.
Fast man förstår ju hur de tänkte, eller lixom inte.
Fylld av beundran inför Ninjas skaldekonst sitter jag här uppe i den hälsingska skogen och snifflar. Allergin är nog mindre märkbar här, ty björkarna har knappt slagit ut än, men jag har dragit på mig en förkylning istället. Och paddan försöker ändra så snart jag skriver något aldrig så lite kreativt. Nå ja, i morgon är en annan dag, nämligen lördag, om jag inte har fel.
Livräddningssällskapet och Simfrämjandet var i luven på varann. Över nån struntsak, antagligen; två killar som båda ville vara chef för SIN organisation (och BÅDA, om de slogs ihop). Och så gick det inte att förena styrkorna för det som var det gemensamma intresset. Att rädda liv.
För övrigt har jag just bekantat mig med arbetsgivarens nya intranät, som sägs vara ett under av kommunikation och ge oanande möjligheter till, ja nåt ska det väl vara.
Så nu är jag EXTREMT övertygad om att det däringa floskelkontoret från -67 har överlevt i en tidsbubbla, och nu manifesteras sig i sagda arbetsgivares, ja nånting.
Ord man kommer att tänka på när man klickar sig runt i menyerna är
-RUPTUR
Jävlar vad de tog i. Alla gränser sprängdes.
-MEGA
Som i megalomania, gud vad vi är bra är en grundtanke som genomsyrar hela konceptet.
-OMVÄND
Som i omvänd organisation. Som liten myra längst ner så trodde man ju att det var vi som de facto sitter i bussarna och kör folk av och an som var viktigast. Det är vi inte.
-DOKUMENT
Det är vad som är viktigast i organisationen. Finns det problem någonstans så gör vi ett måldokument. Failsafe.
-VISION
Lite Banverketvarning här. Man bygger en solid plattform som verksamheten ska utgå ifrån. Först. Spår, tåg och driftspersonal. Sen.
-MINTKAKA
Bara en liten, liten mintkaka. En tunn, tunn, liten mintkaka. ’nuff said.
-VUXENDAGIS
Titta vilket fint intranät vi gjorde på dagis idag! Att läggas i en låda på vinden bland övrigt, hemskt pyssel.
-INSIKT
Kommer man inte att tänka på.
Men man fick redigera sin egen profil och där fanns ett fält för titel, så då skrev jag chefsdåre. Men vill ju bidra till organisationens framgång.
Annika, som Ninja säger så är det ett av många alla barnen-historier.
Jag har även för mig att de hängde ihop med Garbage pail kids på
något vis.
Nämen hörrni. I vilket århundrade lever vi ? I Råttornas filmklubb visades i kväll ”Det brinner, min sköna” av Milos Forman. Sedan vi repat oss efter alla skrattattacker flipprade vi runt på teven och hamnade på sluttampen av Let’s dance. Där fick olika damer som utmärkt sej i tävlingen, nu och tidigare, uttala sej och dom var så ”tacksamma” att dom hade gått till final eller rentav vunnit tävlingen. Märk väl, tacksamma: folk hade varit så bussiga och röstat fram lilla mej; att jag övat och kämpat hade inget med det hela att göra, inte ska väl jag … Vilken jäkla självförminskande ödmjukhet; det är ju sjukligt. Och vad beror det på?
Jag tror att alla bara gör som de blir tillsagda i tv. Och nu måste jag leta fram ”Det brinner, min sköna”!
Ledsen att jag fullständigt missat Let’s Dance. Men jag har blivit indragen i han Irvings aktiviteter en gång. Det var när jag hade ett tekniskt problem på Cinderella och han jobbade med nåt liknande. Hans ”Det går åt helvete!” ekade genom delar av båten. Och det är klart att jag blev nyfiken. Trodde förstås att han var en del av teknikproblemet. Han såg bara förvånad ut när jag dök upp och frågade om fanskapet hade exploderat igen (det var det som var problemet – att grejer exploderade och brann upp ombord). Och så undrade han om jag kunde dansa. ”Som en gud” svarade jag – vi fick ju faktiskt lära oss en massa olika danser i skolan på femtiotalet. Han tyckte att jag skulle greppa en kärring (jo han sa så, detta var innan han ”kom ut”) och visa lite. Jag ville inte dansa nykter. Det kunde ordnas. Sedan ville jag inte dansa gratis. Där blev det problem. Vi skildes ändå som vänner sedan vi kommit överens om att det skulle gå åt helvete om jag dansade mot betalning.
ÖE: ”Vilken jäkla självförminskande ödmjukhet; det är ju sjukligt. Och vad beror det på?”
Svar: Om de, i likhet med mig, varit odrägligt självbelåtna så hade de fått fan för det i alla media. Det är bara sådana som jag, sådana som har obestridliga inneboende kvaliteter, som kan säga att en seger är välförtjänt. Och komma undan med det …
Reklambranschen är konstant. Sälj-grej-med-tjej används fortfarande extremt flitigt i konsumentreklam.