Det fanns en tid när kvinnor varken kunde rösta, jobba som normalt folk eller gå på stan utan korsett. Någon hade exlibris, en annan köpte vårhatt och åter andra bodde på stampat jordgolv och åt mest potatis. Eller så gjorde man något annat, precis som att världens befolkning idag lever olika liv.
Den som ägde exlibriset ovan var den franske vykortsgiganten Albert Bergeret (1859–1932), som 1902 funderade på det här med det täcka könet och hittade på något så vansinnigt tokigt och fantastiskt som ”kvinnor i mansyrken”. Han tryckte upp några guldkorn, som jag tycker är vansinnigt vackra. (Jag har dock inte riktigt förstått om de är vykort, byteskort eller samlarkort.)
En kvinnlig journalist med Tintin-feeling.Kvinnlig general, naturligtvis både bararmad och urringad.Kvinnlig politiker – med vin?Kvinnlig läkare i hög hatt.Kvinnlig soldat med pösbrallor.Kvinnlig brandman med bara armar och medalj.Kvinnlig konstnär med pipa.
Men … var är grabbarna?
Här! En gubbe med tre meter långt skägg!
Här kan ni botanisera bland fler kort – det är faktiskt som en liten tidsresa till 1902, när vi svenskar demonstrerade för rösträtt, grunden för det svenska skattesystemet lades och man i södra Sverige anordnade välgörenhetsinsamlingar som skickades norrut för att lindra effekten av missväxten där. (Säga vad man vill om dagens samhälle; vi slipper numera svälta för att skörden slog fel.)
Det är roligt att med jämnåriga prata barndomsminnen.Våra barn berättar också om vad de minns – hiskeligheter som att alla andra hade Pokémonkort och Gogos.
Våra föräldrar pratar om
vargavintrar
primitiva toaletter
baddräkter utan resår.
Jag brukar själv dra upp vedermödor som
Niveasalva på kinderna
stickiga strumpbyxor med häng i grenen
tunga, bruna ”promenadskor”.
Dessutom kunde dessa tre tortyrinstrument kombineras fritt med varandra så att det blev obekvämt att bara tänka på att ta några steg framåt.
Och så har vi ju den fullständigt fantastiska ”fastna med låren på stolen-känslan”. Det var nämligen galon på bilsätena och på varenda konditoristol i hela Sverige, samtidigt som kjolarna slutade strax nedanför midjan. Man tog en tugga på lilla syltkakan, drack lite ur muggen med varm choklad, lyfte med ett sklisschhh-ljud på ena låret som satt fast på stolen. Så sög man lite på ena flätan, tittade på kakan som nästan var slut och så lyfte man på andra låret som satt lika fast som det första. Sklisschhh.
Det var tider, det.
Galon var för övrigt inte alla galontyger i världen utan faktiskt bara just den galonen som tillverkades i en speciell fabrik: Gamlestadens Konstläderfabrik. Om man tar de festilade två förstabokstäverna i fabriksnamnet och sedan klistrar ihop dem med de tre sista i ordet nylon, har man vips en etymologi.
Säten av galon. OCH VERSALER!
Någon reklammakare har helt klart suttit med synonymlexikon:
”Varför kan inte en elegant sak få vara praktisk? Jovisst – GALON! Mjukt och lent i handväskor, robust och tåligt i barnbyxor, lättvättat (och snyggt) som möbel- och bilklädsel. Färgvackert och följsamt i damjackor, stryktåligt och aptitligt som bordbeklädnad. Frappant och lätt i damers regnkappor, vattentätt och smutståligt i – damers regnkappor … därför väljer även damerna … GALON.
Bilden visar en interiör från SAS nya Caravelle-plan med distingerad GALON-klädsel. Den oömma och eleganta resväskan är också i GALON. Alla dessa GALON-varor (och många därtill) finns i affärerna. Men kom ihåg, att GALON® är ett inregistrerat varumärke och tillverkas endast av en enda fabrik, GALON AB, Gamlestadsvägen 14, Göteborg, tel (031) 25 02 20, Stockholm (010) 10 85 40.”
Eftersom Stockholm har 010 och inte 08 som riktnummer, är texten skriven före 1962.
Och så här såg Galonfabriken ut 1969. (Bild från jornmark.se.)
Men nu till mitt allra starkaste minne av galon:
Rutiga galonbyxor från runt 1965.
Mitt allra, allra första minne är alltså galonrelaterat. Jag var tre år och stod iklädd rutiga galonbyxor och tittade snett uppåt, och där i ett fönster satt en flicka med rött hår. Hon tittade tillbaka, ner på mig. Sedan gick jag vilse, men det minns jag inte ett dugg av.
Uppdatering
Kommentatorskan Pysseliten skickade nyss en fantastisk bild på det som hon var klädd i när det begav sig.
Har ni sett något blankare? Rena rama underverket!
”Familjen Adams” var från början en tecknad serie av Charles Addams, men den enda variant som jag har tittat på är den svart-vita tv-serien som sändes i USA 1964–66.
Den som liksom jag är lite nostalgiskt lagd, kommer att gilla introt här:
Hur jag såg Familjen Addams har jag ingen aning om eftersom den började sändas när jag var för liten och mamma och pappa för den delen inte ens ägde en tv då. (Bevisminne: vi gick hem till en granne på Vildanden i Lund för att titta på månlandningen 1969. Jag somnade.) Men den gick väl kanske i repris på 1970-talet?
Ted Cassidy (1932–79), som spelade betjänten Lurch, var 206 cm lång och (förstås) basketspelare. Men han var så mycket mer, och det måste jag ju lista här eftersom man istället för kungalängder och den nu kraschande börsen i Kina kan fylla hjärnan av komplett onödig information. Den långe Lurch var nämligen ett geni!
Han började tredje klass när han var sex år och gick i alltså i åttan när han var elva (och då 185 cm lång).
Han hade en sagolik röst, och kunde även sjunga och spela flera instrument (även om han inte spelar cembalon i Familjen Addams på riktigt).
När han spelade collegebasket snittade han 17 poäng och 10 returer (vilket är bra).
Lurch i 17-årsåldern.
Försök att ignorera de fullständigt hysteriska, pålagda skratten och kolla nu när Lurch lär sig att dansa:
Denna dans spred sig som en löpeld (dåtida uttryck för det nutida ”Youtube-succé”) och vips, skapades ”The Lurch”, som Ted gärna visade upp i alla amerikanska musikprogram. Han verkar inte alls ha varit ledsen för att han faktiskt (med mina mått mätt) utnyttjades, utan tyckte om att ”ha kul”.
– Vilken roll vill du bli ihågkommen för? undrade en intervjuare.
– Jag vill inte bli ihågkommen för något! svarade Ted.
Förutom rollkaraktären Lurch och den där dansen, gjorde Ted Cassidy röster till hur många tv-serier (bl.a. speakerrösten och morranden i Hulken) och reklamsnuttar (med Wilt Chamberlain!) som helst. Och så fick han jobba med Boris Karloff och agera mot Paul Newman!
Här knäar Paul Newman stackars Ted Cassidy i skrevet i Butch Cassidy (!) & the Sundance Kid.Se där, han påminner ju lite om allas vår Dolph Lundgren.
Ted Cassidy dog efter en relativt enkel hjärtoperation som följdes av komplikationer, men jobbade in i det sista. Bland annat med en totalt och komplett icke-charmig reunionversion av Familjen Addams från 1977. (Titta inte.)
Men den här är finfin – den ska ni njuta av:
Sensmoral: det är bra att vara basketspelare.
(I förra inlägget skrev jag om ett illa skött hotell; i kommentatorsbåset diskuterades därför fiskbullar. Om jag nu skriver om en sedan länge död skådespelare kommer kommentatorsbåset förmodligen att diskutera skosnören.)
Det händer förvisso mer spännande ting än att jag ibland äter en skål fil efter basketträningen. Man håller t.ex. precis exakt nu på att tolka signalerna från Pluto-resan och Nasa delar med sig av allt och forskarna grälar fortfarande om Plutos status som planet eller inte planet. Och i SvD har jag hittat en skribent som läser skönlitteratur som fan och jag själv gör det: med oerhört skeptisk lupp. Dessutom kan man i de s.k. kvällstidningarna läsa så mycket dumheter (en familj hittade tydligen ett klotrunt ägg i en äggkartong och det är minsann jättechockerande) att man nästan glömmer bort att kvällsfika.
Och där är vi tillbaka till startpunkten: kvällsfika.
– Oh, nej, jag äter inte efter klockan 18.
– Neeeej, det får man inte, för då blir man TJOCK.
– Kvällsfika? Vaddå? Macka? Kolhydrater, äru inte klok?
När jag var liten åt vi alltid kvällsfika. Om vi inte kokade te och drog fram mackor, smör, ost, sladdriga salladsblad, paprika och gurka vid 21-tiden på kvällen, var vi förmodligen inte hemma. Eller döda. Inget – inget – kunde hindra oss från att kvällsfika.
Den där tekannan längst till höger hade vi.Precis sådana här mackor åt vi.
Vi sparkade av oss träskorna, samlades i köket, någon läste högt ur Röster i radio/TV och så satte vi oss att titta på något alldeles jättespännande på tv.
(Och på sommaren lyste solen hela tiden och mitt minne är alltid till 100 % korrekt.)
Men hur är det med mina stackars barn? Får de något att äta strax innan de går och lägger sig? Näe. Och känner jag månne att jag behöver äta något ett par timmar efter kvällsmaten? Näe … Jag är för tusan mätt.
Det här är ju jättetrist. Nya forskarrön påpekar dessutom att det inte alls är döden i grytan och en förbannelse, utan att det faktiskt kan vara snudd på sunt att inte gå och lägga sig på tom mage.
Är kvällsfikat på utdöende eller är det bara jag som har tappat fikagnistan? Äter vi sådan ohemult stora portioner till kvällsmat att det inte känns befogat att fylla på lite? Jag saknar kvällsfikat …
Tydligen är det alldeles upprörande/fantastiskt/konstigt/glädjande (stryk det som ej önskas) att Kim Kardashians styvfar Bruce Jenner har bytt kön och namn och köpt snygga bröst och börjat använda högklackade skor.
I really couldn’t care less; könsbyte var kanske upprörande i Lödder 1977, men inte nu. Gäsp. Men familjens förnamn är roliga att titta på!
Bruce heter numera Caitlyn, vilket låter finfint eftersom hans döttrar och styvdöttrar heter Kim, Kendall, Kylie, Kourtney, Khloe – och en av hans svärdöttrar heter Kaitlynn (!). (Hans tre söner Brody, Brandon och Burton har numera varken samma kön eller inledningsbokstav som sin far.)
Bruce 1976 och Caitlyn 2015. (Förlåt, Sports Illustrated och Vanity Fair, att jag snodde dessa två bilder och satte ihop dem utan att fråga om lov.)
Allt kommer och går. Är det inte skäggiga damen på cirkus, så är det könsbyten och implantat. Det är bara det att jag är så komplett ointresserad av nutidens oooooanden och aaaahaaaaanden, samtidigt som jag är fullständigt uppslukad av fakta om dåtidens oooooanden och aaaahaaaaanden. Om man ska göra en snabbanalys, så är dagens fokus på könstillhörighet och själva könet 1800-talets svar på fascinationen för hår. Massor av hår! Hår på härsan och tvärsan och så krusigt som möjligt!
Mr. Ambrose Everett 1863 och locktångens uppfinnare Marcel Grateau 1872.
In i tidsmaskinen nu. Vi befinner oss i en tid när kvinnor inte knappt var nakna när de var nakna och män hade mustascher som räckte bortom polisongerna. Hårpomada, hårolja, hårextrakt, hårnät och mustaschplatshållare såldes överallt och i Cambria, New York, föddes i en och samma fattiga familj 1845–65 sju döttrar vars mamma gillade en viss hårolja. Den luktade pyton och de sju döttrarna hade svårt att få kompisar i skolan för att de luktade och dessutom var lite allmänt konstiga samt födde upp kalkoner.
Men så dog mamman 1867, och pappan beslutade sig för att tjäna pengar på sina döttrars sångtalang. Dock visade det sig snabbt att åskådare och uppdragsgivare var mer intresserade av flickornas långa flätor och enormt tjocka hår.
Den äldsta dottern som ser ut som om hon smider mordiska planer, hade kortast hår, medan den näst äldsta (till höger) hade ett alldeles makalöst långt hår.Syster nummer tre sägs ha varit adopterad, men ändå begåvad med ett liknande hårsvall. Syster nummer fyra var sist att dö (1946) och hade tydligen långt hår till the bitter end.Syster fem hade det allra tjockaste håret och förmodligen stark nackmuskulatur. Syster sex kallades ”den söta” och krusade luggen.Den yngsta, inte alldeles mentalt stabila systern hade som synes en rejäl kalufs trots att hon bara fick moderns hårolja i två år. Pappa Sutherland hade snygg hatt.
Pappan satte igång en business av sällan skådat slag där man visade upp döttrarna, sålde hårolja, rengöringsmedel, inpackningar och massa annat skönhetsrelaterat så att det sa tjong i kassakistan och alla åtta blev ohemult rika.
Supermedlet (som fanns både som pulver och vätska) innehöll enligt tillverkaren borax, salt, kinin, kantaridin, ”Bay Rum” (en after shave som man gärna drack under förbudseran), glycerin, rosenvatten, alkohol och tvål, så det är bara att sätta igång att blanda, hörni. (Tydligen är alkoholen viktig i sammanhanget, så om ni vill testa att hälla lite renat i Coop-schampot är det nog helt okej.)
The North Adams Transcript (1899).
Pengarna som rasslade in, rann ut lika snabbt. Den enorma herrgård som systrarna och pappan bodde tillsammans i, brann ner till grunden 1938 och de systrar som fortfarande levde då, fick hanka sig fram på allmosor och välgörenhet. När endast tre av systrarna var i livet, åkte de på håroljesäljarturné i kombination med ”vår historia borde någon göra film på-budskap” och krockade med bilen … och så var de bara två kvar.
Och nu till anledningen att jag ville berätta om systrarna: deras slogan var ”det är inte hatten, det är håret”. Alltså: sluta upp med att lägga pengar och tid på en vårhatt – se istället till att odla en rejäl hårman så står lyckan dig snart bi.
It’s the Hair – not the Hat (that makes a woman attractive)!
Detta för mig nämligen till etymologin för ”hela konkarongen”, som kommer sig av en viss enorm ”fruntimmersmössa” (ergo hatt) som på franska hette conqueron (som kommer av conquérant ’erövrare’). Denna hatt var på 1700-talet så imponerade att den lockade till sig beundrare och friare mer effektivt än något annat – alltså hela konkarongen.
Källa och mer fakta. (Alla är inte helt överens om döttrarnas namn, årtal och annat.)
Jag har ett litet hål i min allmänbildning. I detta hål saknas all information om Povel Ramels ”Selfäjarna”. Det handlar om 6 minuter och 20 sekunder som (sägs det) är hur roliga som helst. Redan för snart ett år sedan blev jag varse detta hål, men inte förrän nu tar jag tag i saken.
Den här LP:n kunde ju ha varit snyggare.Aha, den designades 1979.
Och här står jag moloken och utan tillgång till Povel Ramels samlade verk! Fast … jag har ju själva ljudet – tack Magnus A.!
I tur och ordning nu. ”Selfäjarna” är ett spår på LP-skivan Ragabangzingbom, där Povel Ramel, Nisse Blücker och Casper Hjukström har skapat språkliga mästerverk genom att bara blanda bokstävlarna lite rörligare än vanligt. (Men från början var det bara ett radioprogram som sändes den 24 januari 1951 kl. 21:25–22:00 och som sparades ”på lackskiva och överfördes till magnetband”.)
Här är vad jag har lyckats skrapa fram, och det måste jag nog säga: det är ännu roligare i skrift eftersom det mesta är svårt att tyda på ljudspåret.
sårklappa med framlikadeller (klarsoppa med lammfrikadeller)
pattsoppa med könkakor (köttsoppa med pannkakor)
patronklimmon
nykräkta koftor med dicke myll
tokladskjorta med gräspad vidde
fansaksgröt
barberad flamcembert
När man sitter med avecen lägger man på Månsongsschaneten av Hedwig van Båtluven.
Gillar man inte klassiskt kan man ta Bruvestaforsens as med Kallarbo Julle.
Så här presenterades programmet i Röster i Radio 1951:
Föreningen För Flugighetens Främjande presenterar Ragabangzingbom.
En kusimalisk stödiorarning kroven och skimponerad av Remel Pavol.
Vedmerkande: Brotta Birg, Sasanna Rumel, Birbro Rallhemsdotter-Vrak, Ravel Pomel, Ljurtin Mang, Fellar Gunnenius, Wid Bengtner fledmera samt Killan ”Jong” Ahansson och hans ratmiska ryvarbönd.
För rigén svarar Reland Oiworth.
Och tjolahopp, vad man omedelbart måste associera till Robban Broberg:
Såja. Hålet är halvfullt och fnissen käckt på svaj.
Jag anser som bekant en himla massa saker. Dessutom har jag rätt och alla som tycker annorlunda har förstås fel. Det underliga är att det finns så många andra åsikter – och att de som tycker tvärtemot mig, anser att de har rätt.
Brasklapp för eventuellt nytillkomna läsare:
ibland är jag inte helt allvarlig.
Så länge ingen annan skadas, får folk faktiskt klä sig precis hur de vill och ha vilken frisyr de vill (även om alla egentligen borde ha hatt).
”Så länge ingen annan skadas” är förstås en definitionsfråga.
Vin och champagne är jättejättegott. Lever är mindre gott. (Ojojoj vad jag sticker ut hakan.)
Det är roligt och nyttigt att kunna sitt språk och ”språkpolis” är alls inte synonymt med ”SS-soldat” – det kan istället vara en kvarterspolis som spelas av Sune Mangs.
Men så kommer folk och får göra precis tvärt om! (Va? Får inte jag bestämma, jag som har så rätt? är min omedelbara tanke.)
Ungdomsidrottsledare toppar och elitsatsar i barnlagen – med föreningens goda minne. (Jag blir galen av detta, men jobbar i motvind!)
En kolumnist får betalt för att skriva att skidåkare gör fel som sminkar sig. (Jag får lust att i protest köpa läppstift och rullskidor!)
Pekpinnarna haglar och allmän prohibition ses som en lisa för själen, levern och alla. Skål!
Det är bättre att för tydlighetens skull skriva 45 °C än 45° C. Denna regel gäller för att °C är en enhet och 45° är en vinkel samt för att C bl.a. är tredje bokstaven i alfabetet. Men om jag påpekar det, får jag bannor för att alla ska få skriva om de själva vill. (Grrr. Alla fattar inte vad du menar.)
Skrrrnnnnfff! (Att inte komma med argument utan bara fnysa föraktfullt är tydligen en härskarteknik. Okej, någon gång ska väl vara den första: fnys, fnys.) Låt mig nu visa några bilder från förr, när människorna inte var ”lika toleranta som vi är idag”. Fnys, fnys. (Källa.)
Män skulle på 1800-talet vara män och kvinnor skulle vara kvinnor – på samma sätt som hundar ju är hundar och traktorer är traktorer. Men det finns ju så många hundar! Och traktorer!
Så länge männen klädde ut sig till kvinnor i skrynkliga kjolar och knärosetter ”på skoj”, var det okej, roligt, eggande och fräckt. (Yale, 1883.)Men apropå eggande. Om kvinnor klädde sig i tajts och fotograferades med alla kurvor, lår och knän synliga (även om inte mer än nästippen var oklädd), kallades de ”lösaktiga fruntimmer” och hanterades som avskum och prostituerade och kunde till och med arresteras för sina strumpbyxor. (USA, 1890-tal, Charles H. McCaghy.)Och apropå arresterade. Frederick Park och Ernest Boulton blev just detta när de valde att gå ut på stadens gator och torg klädda på det här viset. (London, 1870.)
På 1800-talet var de med andra ord komplett galna och inte alls så toleranta som vi är idag, eller huuuur? (Oj, ursäkta, jag känner en fnysning bubbla upp ur mitt inre.)
Så tusan heller. Det är bara det att vi är icketoleranta mot åsikter och företeelser på andra områden idag. Försök att hojta ”jag skulle vilja vara hemmafru” och se vad som händer …
Jomen, ni vet hur knorrandet går om hur långhåriga slynglar lyssnar på dunka-dunka-musik och att särskrivningen är ett modernt gissel och att det var bättre för eftersom man t.ex. kunde åka från Djugården [juuvgån] till NK för blott 7 öre och där ju köpa galoscher och pampuscher.
Kommentatorskan Agneta uti Lund har skickat en fantastisk liten reklamfolder till mig: Grahns Prisförteckning från 1898. (Finns att ladda ner här.) Den är så full av underliga ting att jag alldeles kom av mig och inte sammanställde matematikmanus på en hel timme.
Själva affären i hörnet Gråbrödersgatan/Lilla Fiskaregatan. Numera finns här en presentaffär. Same, same?Ord på härsan och tvärsan!Så många typsnitt att man ju blir alldeles yr i mössan!Redan år 1900 kunde man i SAOL se stavningen ”kräpp”. (Fast nu har vi krånglat till det och skriver crêpe som de jädra fransoserna.)Ah, olifanterna på savannen!Aha. (SAOL från 1850.)Hoho, Ikea! Compact living!Som redaktör måste jag säga att det är ytterst opedagogiskt att visa upp ett paket med orundade hörn när de rundade hörnen är av stor vikt.Redan 1889 stavade vi faktiskt portmonnä på svenska. Och fason. Fnys.Bonbonièrer är alltså godislådor? Uppdat: NEJ! KONFEKTSKÅL FÖR BÖVELEN!Dammviftare från 1898, jajamensan.Är detta en behållare för kakor eller kanske en snusburk?Jag önskar så att jag hade massa linneband att krusa.Men särskilt krusigt kallar jag inte detta.Versaler, versaler, versaler. Och jösses vad det fanns tvålar!
Nu förväntar jag mig att ni alla saboterar BNP genom att sitta här och läsa och läsa och läsa. Kanske är det så att en pappershandel förr i tiden var lite som Clas Ohlson eller Teknikmagasinet är idag.
– Har ni tvål med lanolin och svavel?
– Javisst, frun!
– En krustång som gör veck istället för krus?
– Jahadå!
– Jag önskar köpa mig ett par finfina läderarbeten, går det för sig?
– Herrn kan komma in här på lagret, så ska vi se …
Bokhyllorna här hemma är fulla av ”men det kan jag nog blogga om nångång-böcker”. Nu har jag hittat en fotosamling i Ögonblicket åt framtiden (Bra Böcker 1980).
Ögonblicket åt framtiden (när vi inte längre sparar bilder på papper utan bara har dem i digitaliserad form).
Det finns några roliga bilder, annars är det mest krig, mord, svält, tragedier och sport. Jag tänkte först att jag skulle blogga under ämnet ”är det okej att publicera sådana här bilder?” och då lägga ut fruktansvärt dramatiska bilder på avrättningar, självmordsögonblick, svältande barn och dimmiga boxarögon … men … nej, jag tvekar …
Så jag återgick till det mest harmlösa: fnitter. Dock vet jag inte hur det är med rättigheterna – och hoppas helt enkelt att de eventuellt fortfarande levande fotograferna och deras anhöriga tycker att detta är okej.
Två av bilderna skulle aldrig ha kunnat läggas mitt i bokvikningen i dessa Photoshop-tider. Redaktörn skulle ha utbrustit:
– Vafalls! Varför är bilden manipulerad på detta absurt oprofessionella sätt?
En avlång, några lite bredare. Foto: Bo Dahlin.Män och deras fascination inför snoppar. (Alternativ bildtext: Olof Palme var väldigt konstintresserad.) Foto: Tobbe Gustafsson.När jag tittar på bilderna, kan tyvärr jag inte låta bli att analysera äktheten. Det måste ha varit ett kort lopp, annars hade nog startern inte fortfarande haft pistolen i handen. Foto: Leif Jäderberg.– Ur spår förihelvete! Foto: Lasse Olsson.Bläckfisk-boxarn var oslagbar. Foto: Jan Björsell.Liten blir stor. Foto: Tore Johnson.Oh, the irony. Foto: Leif Ljung.Min analys av fotvinklarna visar att detta andas asymmetri. Foto: Rolf Ericsson.Män och deras fascination … tittut? Foto: Bengt Almqvist.
Men ojsan och hoppsan, nu måste jag visst i alla fall vara lite olämplig trots allt. I dessa nypuritana, nästintill victorianska tider går det här ju inte an:
Lotten och hennes fascination inför nakenhet. Foto: Victor Malmström.Bo Dahlin (f. 1921).Tore Johnson (1928–80), Tio fotografer.Leif Jäderberg (f. 1951), Gefle Dagblad.Lasse Olsson (1937–2003), DN.Tobbe Gustavsson (f. 1953), Reportagebild.Bengt Almqvist (1926–2007), DN.Rolf Ericsson (f. 1929), DN.Leif Ljung (f. 1939), Jönköpingsposten.Jan Björsell (1931–2009), SvD.Victor Malmström (1897–1962), Aftonbladet.
Fotograferna måste få vara med på bild! (Begriper inte varför Victor längst ner inte vill ställa in sig i ledet. Nåt i koden är det …)
I min värld är underkläder inte så intressanta. I ett hushåll på sju personer där alla idrottar på något sätt, är underkläder mest någonting som man hanterar i en oändlig ström i tvättstugan. Boooooring, helt enkelt.
Fredrik Ljungberg här till vänster poserade så vackert 2004 att han blev kallad ”farlig” eftersom alla som såg honom blev alldeles till sig i trasorna.
Pfft.
Då är det ju i jämförelse fullständigt livsfarligt med gammal reklam för kalsonger! Se här en annons från 1951 …
De två männen umgås i underkläder och ballerinaskor samt morgontofflor. Förmodligen är det inte en kärvänlig klapp på kinden där utan ett tändande av cigg. Så sött. Men farligt: man måste ju sätta sig med lupp att granska alla detaljer. Inget blir gjort resten av dagen, man googlar ”Chilprufe” för att finna en vettig etymologi och man tänker att det var då fasiken vad man fick ta ut svängarna roligare i forna tiders kalsongannonser.
Nu måste vi hoppa lite i kronologin – redan 1913 kom nämligen denna tvättinstruktion för underkläder. Eller som de tydligen hette: ”New Britain Standard Hygienic Underwear”. Som var alldeles fantastiska eftersom de var gjorda av bomull och därför kunde tvättas hemma och inte behövde skickas iväg!
Blöt plaggen noga i såpvatten som ska vara så varmt som möjligt. Tillsätt lite ammoniak. Skölj två gånger i rent vatten som är lika varmt. Krama ur vattnet med en vridmaskin (en mangel med valsar som rullar mot varandra) – gör det inte för hand. Att tvätta snabbt och stryka när plaggen fortfarande är fuktiga rekommenderas varmt eftersom det förhindrar krympning.
Den där urvridaren låter intressant … googl… Ah!
En mekanisk tvättmaskin med urvridare på toppen! (Källa.)
Oj! Måste ju hänga tvätt! Gotta go!
Säg gärna till om ni hittar roliga underkläder eller annonser om dem! (Inte för att jag ska skriva en avhandling om den eller vill dregla över halvnakna män [för det hade ju inte varit genuskorrekt utan snarast kränkande och kroppsfixerat och så kan vi ju inte ha det] utan bara för att det är kul!)
Uppdatering! Karin delade med sig av detta underklädesrelaterade minne:
”Jag brukade hjälpa en äldre granntant att hänga tvätt, för mycket, mycket länge sedan. Det var bland annat trosor, eller underbyxor snarare, för de hade ben. Granntanten chockades svårt när jag hängde upp dem utbredda till allmän beskådan. Hon slet snabbt ner dem och visade hur jag skulle vika dem, liksom sidledes och sedan hänga upp dem. ’Nu’, sa hon belåtet, ’nu kan ingen ana att det är underbyxor!’ Jag var tydligen stor nog hålla inne med min undran vad det skulle göra om någon anade det. Inte heller invände jag att det bara var älgar och rådjur som brukade gå förbi där bakom hennes hus i skogen och de skulle nog ändå inte förstå sig på finessen.”
