Bokhyllorna här hemma är fulla av ”men det kan jag nog blogga om nångång-böcker”. Nu har jag hittat en fotosamling i Ögonblicket åt framtiden (Bra Böcker 1980).
Ögonblicket åt framtiden (när vi inte längre sparar bilder på papper utan bara har dem i digitaliserad form).
Det finns några roliga bilder, annars är det mest krig, mord, svält, tragedier och sport. Jag tänkte först att jag skulle blogga under ämnet ”är det okej att publicera sådana här bilder?” och då lägga ut fruktansvärt dramatiska bilder på avrättningar, självmordsögonblick, svältande barn och dimmiga boxarögon … men … nej, jag tvekar …
Så jag återgick till det mest harmlösa: fnitter. Dock vet jag inte hur det är med rättigheterna – och hoppas helt enkelt att de eventuellt fortfarande levande fotograferna och deras anhöriga tycker att detta är okej.
Två av bilderna skulle aldrig ha kunnat läggas mitt i bokvikningen i dessa Photoshop-tider. Redaktörn skulle ha utbrustit:
– Vafalls! Varför är bilden manipulerad på detta absurt oprofessionella sätt?
En avlång, några lite bredare. Foto: Bo Dahlin.Män och deras fascination inför snoppar. (Alternativ bildtext: Olof Palme var väldigt konstintresserad.) Foto: Tobbe Gustafsson.När jag tittar på bilderna, kan tyvärr jag inte låta bli att analysera äktheten. Det måste ha varit ett kort lopp, annars hade nog startern inte fortfarande haft pistolen i handen. Foto: Leif Jäderberg.– Ur spår förihelvete! Foto: Lasse Olsson.Bläckfisk-boxarn var oslagbar. Foto: Jan Björsell.Liten blir stor. Foto: Tore Johnson.Oh, the irony. Foto: Leif Ljung.Min analys av fotvinklarna visar att detta andas asymmetri. Foto: Rolf Ericsson.Män och deras fascination … tittut? Foto: Bengt Almqvist.
Men ojsan och hoppsan, nu måste jag visst i alla fall vara lite olämplig trots allt. I dessa nypuritana, nästintill victorianska tider går det här ju inte an:
Lotten och hennes fascination inför nakenhet. Foto: Victor Malmström.Bo Dahlin (f. 1921).Tore Johnson (1928–80), Tio fotografer.Leif Jäderberg (f. 1951), Gefle Dagblad.Lasse Olsson (1937–2003), DN.Tobbe Gustavsson (f. 1953), Reportagebild.Bengt Almqvist (1926–2007), DN.Rolf Ericsson (f. 1929), DN.Leif Ljung (f. 1939), Jönköpingsposten.Jan Björsell (1931–2009), SvD.Victor Malmström (1897–1962), Aftonbladet.
Fotograferna måste få vara med på bild! (Begriper inte varför Victor längst ner inte vill ställa in sig i ledet. Nåt i koden är det …)
Lasse Olssons cykelbild är en klassiker. Den finns i bättre kvalitet både här och där på nätet. Själv trodde jag att den var en av årets bilder något år, men hittade inget belägg.
Zozzo
Bilden med startgubben och hans dito pitol – var det kanske så att han råkade skjuta en löpare? Som därvid föll och rullade in på gräset.
Agneta uti Lund
Här är en halvtimmes rörliga ögonblick från förr, dvs. för drygt hundra år sedan. Det måtte ha blåst skapligt i Malmö då.
… och inte en endaste kvinna bland fotograferna, kan jag inte låta bli att lägga märke till …
Men den där dykbilden gillar jag! Inte en skymt av överkroppen, och så att den aningens aning sneda vinkeln får sådana intressanta effekter på musklernas placering!
Varför ser han som kastar tändsticksaskar ut som Thorbjörn Fälldin? (Och varför var jag så osäker på om det verkligen skulle vara ett h i Thorbjörn att jag blev tvungen att slå upp det? Jag skrev först ”Torbjörn” och såg att det såg fel ut först när efternamnet tillkom, varvid jag fick stavningsångest …)
Örjan
Annika? Tändsticksaskar? Tror mer på kartonger. En av dem fylld med ej uppvikta sådana.
Klart det är stora lådor (tändstickor i bulk) men det är solstickepojken på lådorna som gör bilden så bra så att man undrar över perspektivet, över förgrund och bakgrund och avstånd och alltihop …
(förklarade hon myndigt som om hon vore konstkritiker, aj då)
Åttinie år! Det kan man inte tro. Han ser så mycket yngre ut. Slutat röka pipa har han också. Eller var det hans pipglöd som futta på? Då var det kanske klokt att gömma undan snuggan.
En verkligt konstig detalj i bilden med Fälldin är den där killen till vänster om honom i bild. Vad kan det vara han applåderar?
Örjan
Totalt OT.
Andra bilder. Nu från Nederländernas ”karnevalsdag” Idag firades konungens födelsedag (Tidigare, och sedan 1949 Drottningens födelsedag 30.April) i Nederländerna. http://sv.wikipedia.org/wiki/Koningsdag
Festandet börjar på förmiddagen, men avslutas vid 17-18.00. (Det är normalt arbetsdag dagen därpå).
Alla oranga färger. Precis som fotbollslandslaget. Kungafamiljen är av ”huset Oranienburg”
En av många filmer på YouTube. http://sv.wikipedia.org/wiki/Koningsdag
Var i Amsterdam vid min 60-årsdag och fick uppleva det hela. Bodde centralt eftersom min bror arbetade där, och bodde vid Kaisergraacht (Kejsarkanalen).
Det här med att det inte fanns några kvinnor bland fotograferna var ju synd, men det kunde jag inte göra nåt åt. Av de 143 fotograferna i boken var blott två kvinnor, och ingen bild var menad att fnittras åt.
Ragnhild Haarstads bilder föreställer neurosedynbarn, Gustav VI Adolf med bruksdisponenten Nils Danielsen, vår nuvarande kung i lappade jeans, Bob Dylan i motljus (det kunde lika gärna vara Magnus Uggla), Ingmar Bergmans ryggtavla, ett barn som ammas samt Jacob & Marc Wallenberg.
Kerstin Björlings enda bild har denna bildtext: En studie i nyanser: scendrottningen Inga Tidblad, en vit vägg, vita möbler och en flyende, ogripbar stämning …
Det här med att man har en känsla av att namn ska stavas på ett visst sätt och inte ett annat, är en speciell och användbar talang, Annika. Så här skrev jag för fem år sedan:
Say after me nu så att ni memorerar hur de krångliga son:arna stavar:
Tomas Gustafson (men Jonny Nilsson)
Hans Alfredson (men Tage Danielsson)
Alf Henrikson (precis som skådespelaren Anders Henrikson)
Harry Martinson (vars pappa hette Martin, så ett s till skulle verkligen behövas egentligen)
Moa Martinson (av naturliga skäl, se ovan)
Eyvind Johnson (just det, ingen som fick Nobelpriset 1974 fick ha två s i efternamnet)
Antonia Ax:son Johnson (tydligen har 25 män i Sverige Johnson som tilltalsnamn)
Charlotte Stenson (numera Lotten Bergman)
Tomas/Thomas tycker jag är svårt att minnas. Thomas Di Leva och Thomas Gustafsson Magnuson (han som ryckte i backen), men Tomas Ledin och Tomas Tranströmer.
Åh, apropå det där med att alla hette Erik (eller Per) i förra båset, så måste jag verkligen påpeka att i min generation, typ, så heter ungefär var femte karl Tomas/Thomas. Det fullständigt kryllar av dem! (Själv delar jag mitt liv med en, min syster har varit gift med en, en tidig boyfriend till mig hette också T., och jag känner en hel skrälldus med andra To-/Thomasar! I det gamla ungdomskompisgänget i sin större inkarnation hade vi fem stycken, varav ingen tilltalades med dopnamnet, alla bar olika smeknamn — av uppenbara skäl!)
Alla som Femtonåringen känner heter 1) Adam 2) Simon. Hennes förstfödde ska heta Pablo.
(Detta förstår man bara om man lusläste förra kommentatorsbåset.)
Agneta uti Lund
Dubbelnamn var tämligen frekventa under fyrtiotalet, främst på pojksidan och många flickor hette Ulla. I en klass jag gick i hade vi trenne Ullor. En var lång, en var kort och en av normallängd. Stor-Ulla, Mellan-Ulla och Lill-Ulla sa vi först men det blev snabbt Sulla, Mulla och Lulla, och Ullorna accepterade detta.
Har jag inte berättat detta förut? Nå, även om jag har det så är det fortfarande intressant, tror jag. Dubbelnamn var tydligen populära även i slutet på 50- och början på 60-talet. Jag, som är född -60* hade i min gymnasieklass om 27 personer två Anna-Karin, en Anna-Lena, en Eva-Lena och en Eva-Karin. Och en Annika utöver mig, det första året. Lärarna tyckte inte att det där var ett direkt nöje, kan jag säga …
* Apropå det, alla de där Tho-/Tomasarna jag känner, särskilt de som ingick i ”packet”, är födda på 50-talet. Fast jag är lite bekant med flera stycken som är födda på 60-talet och rentav några från 70-talet!
Erik är mitt andra dopnamn. Dock aldrig använt i tilltal, utom när Morsan pratade mycket allvarligt med mig. Mina två dopnamn är annars nummer tre respektive två bland Sveriges vanligaste förnamn enligt SCB.
Jag vill minnas att det var någon poliskommissarie som blev vred på ABC-grabbarna för att det inte passade sig att skämta i aktuellt sammanhang. Kommer jag ihåg fel?
Örjan
Lars W:
”Bengt Bedrup hette från början Nilsson. På Expressen i Malmö fanns en reporter vid namn Karl Anders Adrup, ett efternamn taget av en danskfödd mor. Bengt Nilsson och kollegan Lennart Carlsson skojade med Adrup, men till slut bytte de själva efternamn till Bedrup respektive Cedrup. Nu är de alla borta.”
Källa: http://tinyurl.com/kckysk9
I stockholm var inte To/Tho-masarna så där frekventa, men Andersarna, jädrar vad det kryllade av Andersar.
I sönernas generation är det Anton och Robin som kryller runt, liksom Elin och Emelie.
Eftersom jag själv alltid estimerat mitt ovanliga förnamn fick sönerna också ovanliga namn, Tryggve och Henning. Det har de varit ensamma om i varenda klass.
Namnet Tryggve är så ovanligt att min Tryggve endast en gång har träffat en annan Tryggve.
Ah — Anders hade jag två i min klass högstadiet, och ett par andra i andra klasser, och sådär. Så jo, det var uppenbarligen också ett populärt namn dåförtiden!
Intressant nog känner jag en Tryggve. Han är året yngre än jag (född -61, alltså), men han är den ende med det namnet jag personligen har mött.
Jag fick ju ingen pojke, men OM jag fått det skulle han fått namnet Ingemar. Jag känner ingen, förutom möjligen PK, som reagerat på det. (Aldrig, ”ohhh vad fint”, snarare ”det heter ALLA farbröder!”) Men idag döps barnen till Hjalmar och Valdemar utan tvekan. Snart så, är vi där! Då kommer Ingemar tillbaka!
Tjejernas namn selekterades bland annat efter hur gick att säga tillsammans med efternamnet, eftersom jag hade både tungvrickarförnamn och tyskt svåruttalat efternamn när jag var ogift.
Oj, vad fel det blev (igen.) Alla reagerar på något sätt, när jag säger att Ingemar är ett av dom finaste pojknamnen jag vet! Näst efter min lillebrors (Martin) och min svåger (Jesper.)
Brid
En period satt jag i en föreningsstyrelse där tre av åtta hette Thomas/Tomas, samtliga födda tioårsperioden kring 1970. Övriga ledamöter var damer och hette olika saker.
I min grundskoleklass fanns det två av en hel rad förnamn, men aldrig tre. I min (visserligen rätt lilla) gymnasieklass hade alla olika förnamn OCH alla olika efternamn.
Ingemar misstänker vi att groomens lillasyster skulle ha hetat om hon hade blivit en lillebror. Eller Ingvar.
På gymnasiet blev det två Lottie och två Lotta M, vilket gjorde att jag kallades Må.
Christer, the Long Distance PT
Jag har hört att de romerska siffrorna kommer från grekiska bokstäver som man inte behövde till annat. Utom I då, som ju är ganska självklart att använda till 1.
Till 1000 tog man det grekiska Φ (fi), men det var lite krångligt att skriva (för att inte tala om rista i sten), så det rätades ut till M.
Om man delar Φ på lodrätt på mitten får man med lite fantasi D för 500.
Att C fick beteckna 100 kanske berodde på att det är första bokstaven i centum, men det är inte säkert.
Däremot om man delar C vågrätt på mitten och kantar till det lite, så blir det, med ännu mer fantasi, L för 50.
X fick bli 10.
Om man delar X vågrät på mitten får man ju V, det syns ju tydligt.
Vet inte om det är sant, men så berättade det i alla fall en av mina gamla mattelärare, och det har hjälpt mig att komma ihåg dem.
Ökenråttan
En av våra söner heter Henrik, efter sin farfarsfar. Namnet förekommer på såväl äldre herrar, små bebisar som jämnåriga gossar, visade det sej och det fanns alltid ”en Henrik till”, i skolan, seglarkursen, scouterna eller whatever. Gossen fick ett särskiljande smeknamn (samma som Lille Maken hade förr) som bildats på vårt efternamn. Smeknamnet hänger med på sonen än i dag. Ett tecken på hur pass allvarligt det är med en ny flickvän är hur hon tilltalar gossen; säjer hon Henrik och inte det grabbiga smeknmanet, då är det ganska hett och kallar hon honom bara älskling, ja då …
Hinner inte läsa alla roliga namn- o romerska siffrorkommentarer, men vilka roliga bilder! Man kan se vad ”koden” för ett bra och träffande foto ansågs vara. Det ser lustigt ut för oss, men nu finns andra koder (rätt snarlika ändå) varav några kommer att se lite fåniga ut om femtio år.
Vissa har ALLTID varit fåniga: t ex standardbilder som gammal gumma (helst med huckle) bredvid en stor reklambild av ung, rik och vacker modell, eller – nu aktuellt – tiggare som folk BARA GÅR FÖRBI. De där som går förbi kan ha gett bort sin sista skjorta eller blus, men på bilden blir de symboler för en idé om något, och sådant tycker jag verkligen illa om.
Den där simbilden – är det bara jag som tycker bottenmarkeringen ser ut som en strimma av något slag som flyter ut på vattnet från, hm, simmarens derriére…? Usch och förlåt!
Vad ska man säga om en person vars sambo har samma namn som hennes pappa och hon själv har samma namn som sambons mamma – bör man tala med familjerådgivningen om sånt?
För att återgå till själva bloggposten har jag studerat bilderna en gång till, och måste verkligen påpeka en sak. Den unga kvinnan på första bilden (ur boken, alltså — boken själv är förstås på den första första bilden) ser ut att ha högerbenet felaktigt fastsatt på kroppen. Observera vart tån pekar och åt vilket håll höften är riktad. Hur går det där till egentligen?
Vi löste en del av problemet med att ha en svärmor, en hustru och en syster med samma namn genom att döpa om svärmor. Vi diskuterade saken ganska grundligt och hon kom själv med det avgörande skälet – hon var troligast den som skulle behöva dras med det nya namnet kortast återstående tid. Och så blev det.
Min faster heter Astrid. Givetvis omnämns (men inte tilltalas!) hon som ”Fastrid”. En annan kvinna omnämns enligt samma logik ”Systrid”.
Agneta uti Lund
Våra fyra söner har alla två namn var och med initialerna
CM, MJ, JA, JM
Många M och J som synes.
En dag för många år sedan, då vi satt och åt middag, sa någon av de äldre angående den yngstes namn »Hur tänkte ni som föräldrar egentligen, då ni gav honom namnen Dum Dum ?« Det är alltså yngste sonen J M som har namn som antyder Dum Dum. Hans första namn som börjar på J är ovanligare än Tryggve – blott drygt 600 har detta namn, som egentligen är eller var ett vanligt svenskt namn en gång i tiden. Han kallas för sitt M-namn som bärs av dryga 5000 personer. Kan ni lista ut vilka namn gossen har?
På ett fältbiologläger för en pass trettio år sedan närvarade flera Magnus. En av dem blev via Mag-nus, sen Magsnus, över Magsnusk till Magslem. Det kallas han fortfarande så kvidevitt jag vet.
Allt går att lösa.
Det var snabbt, Ninja!
Sonen i fråga sa som ung att han skulle ta bort Jöns då han blev 18 år – men än har han det kvar. Min farfar hette Jöns Oskar därav kom valet plus att jag tycker att det rätt snyggt!
Min nästa kioskvältare ska handla om Strellen, Strallis, Fastrid och Systrid. (Enbart kvinnor i galleriet för att jämna till förhållandet med fotograferna här ovan.) Nu ner i saltgruvan!
”Mängden reella tal består av mängderna rationella och irrationella tal. (Rationella tal är sådana som kan uttryckas som bråk. Irrationella tal är sådana som inte har något slut. (Som pi = π = 3,1415926 … , som inte kan uttryckas som ett bråk eller som ett förhållande mellan två heltal.)”
Ja, vi har ju diskuterat detta för inte alls länge sedan. Definitionen av irrationella tal är ju alldeles åt skogen. De flesta rationella talen har ett oändligt antal decimaler*, så det är inget som kännetecknar de irrationella talen. Är du säker på att översättningen faktiskt gjorts av en fackman?
*Som visserligen återkommer periodiskt, men likväl är utan slut. De irrationella talen har inte periodisk upprepning av decimalerna.
Ursäkta LarsW, bara en stilla undran. Tycker du att det är roligt när någon talar om för dig vad som ska hända i en bok eller film eller tv-serie du har tänkt eller håller på att läsa eller se?
Och nej, jag är inte part i målet. Jag varken har eller har för avsikt att se Doktorn.
Det som stört mig, Niklas, är att det är gamla episoder som folk har retat upp sig på att jag har relaterat. Den första jag nämnde var faktiskt mer än fyra år efter den sändes första gången, och då berättade jag inte ens hur det gick, bara några absurda detaljer. Detta hindrade inte ett par rättfärdiga Whoianer från att kritisera mitt agerande.
Kvällens för en gångs skull begripliga, men ack så tråkiga episod av Mannen i Tweed sändes ffg 2012. Ligger man så långt efter i sitt serieföljeri har man bättre att göra än att hänga här och tadla sina medmänniskor.
Det måste också finnas bättre saker att ta sig för än att hänga här och älta tadlingen som hände för ett antal bås sen. Budskapet om kränktheten har nått fram……
På tal om ”ensak” – har ni märkt att yngre personer inte längre vet vad det betyder? De tror att det är synonymt med ”sak” som i ”det är inte din sak att avgöra”. Upp till kamp, Lotten, berätta för dina kursare om ”resandes ensak”!
Lasse Olssons cykelbild är en klassiker. Den finns i bättre kvalitet både här och där på nätet. Själv trodde jag att den var en av årets bilder något år, men hittade inget belägg.
Bilden med startgubben och hans dito pitol – var det kanske så att han råkade skjuta en löpare? Som därvid föll och rullade in på gräset.
Här är en halvtimmes rörliga ögonblick från förr, dvs. för drygt hundra år sedan. Det måtte ha blåst skapligt i Malmö då.
… och inte en endaste kvinna bland fotograferna, kan jag inte låta bli att lägga märke till …
Men den där dykbilden gillar jag! Inte en skymt av överkroppen, och så att den aningens aning sneda vinkeln får sådana intressanta effekter på musklernas placering!
Varför ser han som kastar tändsticksaskar ut som Thorbjörn Fälldin? (Och varför var jag så osäker på om det verkligen skulle vara ett h i Thorbjörn att jag blev tvungen att slå upp det? Jag skrev först ”Torbjörn” och såg att det såg fel ut först när efternamnet tillkom, varvid jag fick stavningsångest …)
Annika? Tändsticksaskar? Tror mer på kartonger. En av dem fylld med ej uppvikta sådana.
Klart det är stora lådor (tändstickor i bulk) men det är solstickepojken på lådorna som gör bilden så bra så att man undrar över perspektivet, över förgrund och bakgrund och avstånd och alltihop …
(förklarade hon myndigt som om hon vore konstkritiker, aj då)
… och att han ser ut som Thorbjörn Fälldin!
Thorbjörn fyllde 89 år häromdagen.
Åttinie år! Det kan man inte tro. Han ser så mycket yngre ut. Slutat röka pipa har han också. Eller var det hans pipglöd som futta på? Då var det kanske klokt att gömma undan snuggan.
En verkligt konstig detalj i bilden med Fälldin är den där killen till vänster om honom i bild. Vad kan det vara han applåderar?
Totalt OT.
Andra bilder. Nu från Nederländernas ”karnevalsdag” Idag firades konungens födelsedag (Tidigare, och sedan 1949 Drottningens födelsedag 30.April) i Nederländerna.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Koningsdag
Festandet börjar på förmiddagen, men avslutas vid 17-18.00. (Det är normalt arbetsdag dagen därpå).
Alla oranga färger. Precis som fotbollslandslaget. Kungafamiljen är av ”huset Oranienburg”
En av många filmer på YouTube.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Koningsdag
Var i Amsterdam vid min 60-årsdag och fick uppleva det hela. Bodde centralt eftersom min bror arbetade där, och bodde vid Kaisergraacht (Kejsarkanalen).
Det här med att det inte fanns några kvinnor bland fotograferna var ju synd, men det kunde jag inte göra nåt åt. Av de 143 fotograferna i boken var blott två kvinnor, och ingen bild var menad att fnittras åt.
Ragnhild Haarstads bilder föreställer neurosedynbarn, Gustav VI Adolf med bruksdisponenten Nils Danielsen, vår nuvarande kung i lappade jeans, Bob Dylan i motljus (det kunde lika gärna vara Magnus Uggla), Ingmar Bergmans ryggtavla, ett barn som ammas samt Jacob & Marc Wallenberg.
Kerstin Björlings enda bild har denna bildtext:
En studie i nyanser: scendrottningen Inga Tidblad, en vit vägg, vita möbler och en flyende, ogripbar stämning …
Det här med att man har en känsla av att namn ska stavas på ett visst sätt och inte ett annat, är en speciell och användbar talang, Annika. Så här skrev jag för fem år sedan:
Say after me nu så att ni memorerar hur de krångliga son:arna stavar:
Tomas Gustafson (men Jonny Nilsson)
Hans Alfredson (men Tage Danielsson)
Alf Henrikson (precis som skådespelaren Anders Henrikson)
Harry Martinson (vars pappa hette Martin, så ett s till skulle verkligen behövas egentligen)
Moa Martinson (av naturliga skäl, se ovan)
Eyvind Johnson (just det, ingen som fick Nobelpriset 1974 fick ha två s i efternamnet)
Antonia Ax:son Johnson (tydligen har 25 män i Sverige Johnson som tilltalsnamn)
Charlotte Stenson (numera Lotten Bergman)
Tomas/Thomas tycker jag är svårt att minnas. Thomas Di Leva och Thomas
GustafssonMagnuson (han som ryckte i backen), men Tomas Ledin och Tomas Tranströmer.Skridskor i backe?
Men var det inte Lundbäck som ryckte i backen?
(För att inte tala om den förhatliga spanska tysken …)
Eller var det en tysk spanjor kanske …
Han som ryckte i backen hette Magnuson med ett s.
Ack. Jag skrev fel! Tack, tack, tack, Agneta (& Cecilia N)! (Hur kunde jag skriva så jättefel?)
Lundbäcksbackarna (som jag ju körde uppför i Stafettvasan, ni minns), heter så för att Sven-Åke Lundbäck ryckte precis där i Vasaloppet 1981.
LarsW: På Lasse Olssons lilla fotobild finns nu en länk till en text om när han dog, och där nämns fotot med cykeltanten.
Minnesregel för romerska siffror: tex min lillebror med initialerna MD och sedan Carl Larsson, i fallande ordning: 1000 – 500 – 100 – 50.
Åh, apropå det där med att alla hette Erik (eller Per) i förra båset, så måste jag verkligen påpeka att i min generation, typ, så heter ungefär var femte karl Tomas/Thomas. Det fullständigt kryllar av dem! (Själv delar jag mitt liv med en, min syster har varit gift med en, en tidig boyfriend till mig hette också T., och jag känner en hel skrälldus med andra To-/Thomasar! I det gamla ungdomskompisgänget i sin större inkarnation hade vi fem stycken, varav ingen tilltalades med dopnamnet, alla bar olika smeknamn — av uppenbara skäl!)
Pysse, det där var så fint! Tur att jag inte broderar kuddar, annars kanske jag skulle …
Det finns en självklar MD: Martin Dahlin!
Alla som Femtonåringen känner heter 1) Adam 2) Simon. Hennes förstfödde ska heta Pablo.
(Detta förstår man bara om man lusläste förra kommentatorsbåset.)
Dubbelnamn var tämligen frekventa under fyrtiotalet, främst på pojksidan och många flickor hette Ulla. I en klass jag gick i hade vi trenne Ullor. En var lång, en var kort och en av normallängd. Stor-Ulla, Mellan-Ulla och Lill-Ulla sa vi först men det blev snabbt Sulla, Mulla och Lulla, och Ullorna accepterade detta.
Har jag inte berättat detta förut? Nå, även om jag har det så är det fortfarande intressant, tror jag. Dubbelnamn var tydligen populära även i slutet på 50- och början på 60-talet. Jag, som är född -60* hade i min gymnasieklass om 27 personer två Anna-Karin, en Anna-Lena, en Eva-Lena och en Eva-Karin. Och en Annika utöver mig, det första året. Lärarna tyckte inte att det där var ett direkt nöje, kan jag säga …
* Apropå det, alla de där Tho-/Tomasarna jag känner, särskilt de som ingick i ”packet”, är födda på 50-talet. Fast jag är lite bekant med flera stycken som är födda på 60-talet och rentav några från 70-talet!
Erik är mitt andra dopnamn. Dock aldrig använt i tilltal, utom när Morsan pratade mycket allvarligt med mig. Mina två dopnamn är annars nummer tre respektive två bland Sveriges vanligaste förnamn enligt SCB.
Adrup, Bedrup och Cedrup. Sanning eller skröna?
Sanning.
Jag vill minnas att det var någon poliskommissarie som blev vred på ABC-grabbarna för att det inte passade sig att skämta i aktuellt sammanhang. Kommer jag ihåg fel?
Lars W:
”Bengt Bedrup hette från början Nilsson. På Expressen i Malmö fanns en reporter vid namn Karl Anders Adrup, ett efternamn taget av en danskfödd mor. Bengt Nilsson och kollegan Lennart Carlsson skojade med Adrup, men till slut bytte de själva efternamn till Bedrup respektive Cedrup. Nu är de alla borta.”
Källa: http://tinyurl.com/kckysk9
I stockholm var inte To/Tho-masarna så där frekventa, men Andersarna, jädrar vad det kryllade av Andersar.
I sönernas generation är det Anton och Robin som kryller runt, liksom Elin och Emelie.
Eftersom jag själv alltid estimerat mitt ovanliga förnamn fick sönerna också ovanliga namn, Tryggve och Henning. Det har de varit ensamma om i varenda klass.
Namnet Tryggve är så ovanligt att min Tryggve endast en gång har träffat en annan Tryggve.
Ah — Anders hade jag två i min klass högstadiet, och ett par andra i andra klasser, och sådär. Så jo, det var uppenbarligen också ett populärt namn dåförtiden!
Intressant nog känner jag en Tryggve. Han är året yngre än jag (född -61, alltså), men han är den ende med det namnet jag personligen har mött.
Jag fick ju ingen pojke, men OM jag fått det skulle han fått namnet Ingemar. Jag känner ingen, förutom möjligen PK, som reagerat på det. (Aldrig, ”ohhh vad fint”, snarare ”det heter ALLA farbröder!”) Men idag döps barnen till Hjalmar och Valdemar utan tvekan. Snart så, är vi där! Då kommer Ingemar tillbaka!
Tjejernas namn selekterades bland annat efter hur gick att säga tillsammans med efternamnet, eftersom jag hade både tungvrickarförnamn och tyskt svåruttalat efternamn när jag var ogift.
Oj, vad fel det blev (igen.) Alla reagerar på något sätt, när jag säger att Ingemar är ett av dom finaste pojknamnen jag vet! Näst efter min lillebrors (Martin) och min svåger (Jesper.)
En period satt jag i en föreningsstyrelse där tre av åtta hette Thomas/Tomas, samtliga födda tioårsperioden kring 1970. Övriga ledamöter var damer och hette olika saker.
I min grundskoleklass fanns det två av en hel rad förnamn, men aldrig tre. I min (visserligen rätt lilla) gymnasieklass hade alla olika förnamn OCH alla olika efternamn.
Ingemar misstänker vi att groomens lillasyster skulle ha hetat om hon hade blivit en lillebror. Eller Ingvar.
På högstadiet var vi tre Lotta, en Lottie och en Lotte i klassen. Födda 1972 (och vissa av oss hette förstås Charlotta/Charlotte egentligen).
På gymnasiet blev det två Lottie och två Lotta M, vilket gjorde att jag kallades Må.
Jag har hört att de romerska siffrorna kommer från grekiska bokstäver som man inte behövde till annat. Utom I då, som ju är ganska självklart att använda till 1.
Till 1000 tog man det grekiska Φ (fi), men det var lite krångligt att skriva (för att inte tala om rista i sten), så det rätades ut till M.
Om man delar Φ på lodrätt på mitten får man med lite fantasi D för 500.
Att C fick beteckna 100 kanske berodde på att det är första bokstaven i centum, men det är inte säkert.
Däremot om man delar C vågrätt på mitten och kantar till det lite, så blir det, med ännu mer fantasi, L för 50.
X fick bli 10.
Om man delar X vågrät på mitten får man ju V, det syns ju tydligt.
Vet inte om det är sant, men så berättade det i alla fall en av mina gamla mattelärare, och det har hjälpt mig att komma ihåg dem.
En av våra söner heter Henrik, efter sin farfarsfar. Namnet förekommer på såväl äldre herrar, små bebisar som jämnåriga gossar, visade det sej och det fanns alltid ”en Henrik till”, i skolan, seglarkursen, scouterna eller whatever. Gossen fick ett särskiljande smeknamn (samma som Lille Maken hade förr) som bildats på vårt efternamn. Smeknamnet hänger med på sonen än i dag. Ett tecken på hur pass allvarligt det är med en ny flickvän är hur hon tilltalar gossen; säjer hon Henrik och inte det grabbiga smeknmanet, då är det ganska hett och kallar hon honom bara älskling, ja då …
Hinner inte läsa alla roliga namn- o romerska siffrorkommentarer, men vilka roliga bilder! Man kan se vad ”koden” för ett bra och träffande foto ansågs vara. Det ser lustigt ut för oss, men nu finns andra koder (rätt snarlika ändå) varav några kommer att se lite fåniga ut om femtio år.
Vissa har ALLTID varit fåniga: t ex standardbilder som gammal gumma (helst med huckle) bredvid en stor reklambild av ung, rik och vacker modell, eller – nu aktuellt – tiggare som folk BARA GÅR FÖRBI. De där som går förbi kan ha gett bort sin sista skjorta eller blus, men på bilden blir de symboler för en idé om något, och sådant tycker jag verkligen illa om.
Den där simbilden – är det bara jag som tycker bottenmarkeringen ser ut som en strimma av något slag som flyter ut på vattnet från, hm, simmarens derriére…? Usch och förlåt!
För övrigt uppmuntras ALLA att samla på riktiga fotoböcker. Min egen bibel är Family of Man-katalogen från 1955.
I Tryggves lågstadieklass fanns det tre Gustav, tre Martin och tre Johan, två Cecilia men bara en Tryggve.
Hur många Ninja fanns det i hans klass? 😉
Vad ska man säga om en person vars sambo har samma namn som hennes pappa och hon själv har samma namn som sambons mamma – bör man tala med familjerådgivningen om sånt?
Karin, det låter lite ”I’m my own grandpa”!
För att återgå till själva bloggposten har jag studerat bilderna en gång till, och måste verkligen påpeka en sak. Den unga kvinnan på första bilden (ur boken, alltså — boken själv är förstås på den första första bilden) ser ut att ha högerbenet felaktigt fastsatt på kroppen. Observera vart tån pekar och åt vilket håll höften är riktad. Hur går det där till egentligen?
Vi löste en del av problemet med att ha en svärmor, en hustru och en syster med samma namn genom att döpa om svärmor. Vi diskuterade saken ganska grundligt och hon kom själv med det avgörande skälet – hon var troligast den som skulle behöva dras med det nya namnet kortast återstående tid. Och så blev det.
Då bör vi kanske lyssna på den också — jag letade rätt på en tydlig och med ritningar försedd version av I’m my own grandpa.
Nu tycker jag att Skogsgurras memoarer ska heta ”Att döpa om svärmor”.
Min svärmor hette som sin moster. Det löstes med att tilltala mostern med Moster.
Jag och min syster har likaljudande makar, men de stavar lite olika. Vid risk för sammanblandning uttalas stavningsolikheten tydligare
Min moster heter Dagmar, men kallas Kickan. Hennes dotter heter Annika, men kallas Nickan. Det är roligt att ropa på dem tillsammans.
(Och nu ner i matematikträsket igen. Detta tar aldrig slut.)
Min faster heter Astrid. Givetvis omnämns (men inte tilltalas!) hon som ”Fastrid”. En annan kvinna omnämns enligt samma logik ”Systrid”.
Våra fyra söner har alla två namn var och med initialerna
CM, MJ, JA, JM
Många M och J som synes.
En dag för många år sedan, då vi satt och åt middag, sa någon av de äldre angående den yngstes namn »Hur tänkte ni som föräldrar egentligen, då ni gav honom namnen Dum Dum ?« Det är alltså yngste sonen J M som har namn som antyder Dum Dum. Hans första namn som börjar på J är ovanligare än Tryggve – blott drygt 600 har detta namn, som egentligen är eller var ett vanligt svenskt namn en gång i tiden. Han kallas för sitt M-namn som bärs av dryga 5000 personer. Kan ni lista ut vilka namn gossen har?
På ett fältbiologläger för en pass trettio år sedan närvarade flera Magnus. En av dem blev via Mag-nus, sen Magsnus, över Magsnusk till Magslem. Det kallas han fortfarande så kvidevitt jag vet.
Allt går att lösa.
Jöns Mårten?
Det var snabbt, Ninja!
Sonen i fråga sa som ung att han skulle ta bort Jöns då han blev 18 år – men än har han det kvar. Min farfar hette Jöns Oskar därav kom valet plus att jag tycker att det rätt snyggt!
LarsW
Vi kortade efter en liknande princip. Faster Ellen blev Strellen och Faster Alice blev Strallis.
Min nästa kioskvältare ska handla om Strellen, Strallis, Fastrid och Systrid. (Enbart kvinnor i galleriet för att jämna till förhållandet med fotograferna här ovan.) Nu ner i saltgruvan!
”Mängden reella tal består av mängderna rationella och irrationella tal. (Rationella tal är sådana som kan uttryckas som bråk. Irrationella tal är sådana som inte har något slut. (Som pi = π = 3,1415926 … , som inte kan uttryckas som ett bråk eller som ett förhållande mellan två heltal.)”
Humdidum.
Som samvetsgrann redaktör bör du påpeka att pi inte är korrekt avkortat. Det ska vara 3,1415927 eftersom de följande siffrorna är 535…
OK, det var inte avkortat utan trunkerat. Okej då.
Pssst. Det finns andra underligheter i texten. Sssscchhh.
Ja, vi har ju diskuterat detta för inte alls länge sedan. Definitionen av irrationella tal är ju alldeles åt skogen. De flesta rationella talen har ett oändligt antal decimaler*, så det är inget som kännetecknar de irrationella talen. Är du säker på att översättningen faktiskt gjorts av en fackman?
*Som visserligen återkommer periodiskt, men likväl är utan slut. De irrationella talen har inte periodisk upprepning av decimalerna.
Bra, Skogsgurra, MVG och stort A samt femma på en gång.
*Påse över huvudet*
Tack Annika för instruktiva streck och pilar till ”I’m my own grandpa”. NU fattar jag!
En hansklåda? Vet ni vad det är? Kunde i alla fall inhandlas i flertal enligt denna prisförteckning från 1898.
Nope, får inte länken att fungera.
Dock vill jag påminna om det här med roten ur minus ett, Familjen Bergman.
S7A4 rullar nu på Beeb. (Scrolla lite). Är tre år gamla redogörelser även dessa spoilers, kära Whoianer?
Ursäkta LarsW, bara en stilla undran. Tycker du att det är roligt när någon talar om för dig vad som ska hända i en bok eller film eller tv-serie du har tänkt eller håller på att läsa eller se?
Och nej, jag är inte part i målet. Jag varken har eller har för avsikt att se Doktorn.
Det som stört mig, Niklas, är att det är gamla episoder som folk har retat upp sig på att jag har relaterat. Den första jag nämnde var faktiskt mer än fyra år efter den sändes första gången, och då berättade jag inte ens hur det gick, bara några absurda detaljer. Detta hindrade inte ett par rättfärdiga Whoianer från att kritisera mitt agerande.
Kvällens för en gångs skull begripliga, men ack så tråkiga episod av Mannen i Tweed sändes ffg 2012. Ligger man så långt efter i sitt serieföljeri har man bättre att göra än att hänga här och tadla sina medmänniskor.
Det måste också finnas bättre saker att ta sig för än att hänga här och älta tadlingen som hände för ett antal bås sen. Budskapet om kränktheten har nått fram……
Nog måste det dessutom vara resandes ensak när man behagar titta på en serie?
Du får nog backa lite, LarsW. Och få lite perspektiv på händelsen. Annars kan det hända att jag börjar skriva Lars W igen 😉
Hej LarsW, är det mej du menar med folk? I så fall måste jag göra dej besviken, för jag släppte den här diskussionen för flera veckor sedan!
Okej. Jag backar. No more Mr Tweed.
På tal om ”ensak” – har ni märkt att yngre personer inte längre vet vad det betyder? De tror att det är synonymt med ”sak” som i ”det är inte din sak att avgöra”. Upp till kamp, Lotten, berätta för dina kursare om ”resandes ensak”!
Jaha, det ska bli! Ensak, ensak!
Suck!