Det är roligt att med jämnåriga prata barndomsminnen.Våra barn berättar också om vad de minns – hiskeligheter som att alla andra hade Pokémonkort och Gogos.
Våra föräldrar pratar om
- vargavintrar
- primitiva toaletter
- baddräkter utan resår.
Jag brukar själv dra upp vedermödor som
- Niveasalva på kinderna
- stickiga strumpbyxor med häng i grenen
- tunga, bruna ”promenadskor”.
Dessutom kunde dessa tre tortyrinstrument kombineras fritt med varandra så att det blev obekvämt att bara tänka på att ta några steg framåt.
Och så har vi ju den fullständigt fantastiska ”fastna med låren på stolen-känslan”. Det var nämligen galon på bilsätena och på varenda konditoristol i hela Sverige, samtidigt som kjolarna slutade strax nedanför midjan. Man tog en tugga på lilla syltkakan, drack lite ur muggen med varm choklad, lyfte med ett sklisschhh-ljud på ena låret som satt fast på stolen. Så sög man lite på ena flätan, tittade på kakan som nästan var slut och så lyfte man på andra låret som satt lika fast som det första. Sklisschhh.
Det var tider, det.
Galon var för övrigt inte alla galontyger i världen utan faktiskt bara just den galonen som tillverkades i en speciell fabrik: Gamlestadens Konstläderfabrik. Om man tar de festilade två förstabokstäverna i fabriksnamnet och sedan klistrar ihop dem med de tre sista i ordet nylon, har man vips en etymologi.
Någon reklammakare har helt klart suttit med synonymlexikon:
”Varför kan inte en elegant sak få vara praktisk? Jovisst – GALON! Mjukt och lent i handväskor, robust och tåligt i barnbyxor, lättvättat (och snyggt) som möbel- och bilklädsel. Färgvackert och följsamt i damjackor, stryktåligt och aptitligt som bordbeklädnad. Frappant och lätt i damers regnkappor, vattentätt och smutståligt i – damers regnkappor … därför väljer även damerna … GALON.
Bilden visar en interiör från SAS nya Caravelle-plan med distingerad GALON-klädsel. Den oömma och eleganta resväskan är också i GALON. Alla dessa GALON-varor (och många därtill) finns i affärerna. Men kom ihåg, att GALON® är ett inregistrerat varumärke och tillverkas endast av en enda fabrik, GALON AB, Gamlestadsvägen 14, Göteborg, tel (031) 25 02 20, Stockholm (010) 10 85 40.”
Eftersom Stockholm har 010 och inte 08 som riktnummer, är texten skriven före 1962.
Men nu till mitt allra starkaste minne av galon:
Mitt allra, allra första minne är alltså galonrelaterat. Jag var tre år och stod iklädd rutiga galonbyxor och tittade snett uppåt, och där i ett fönster satt en flicka med rött hår. Hon tittade tillbaka, ner på mig. Sedan gick jag vilse, men det minns jag inte ett dugg av.
Uppdatering
Kommentatorskan Pysseliten skickade nyss en fantastisk bild på det som hon var klädd i när det begav sig.
Jag hade också rödrutiga galonbyxor!
Som jag hatade och som lett till en livslång aversion mot regnkläder. Spelar ingen roll att de numera är i goretex och annat modernt fippel, jag hatar dem likafulltoch blir hellre dyngsur utifrån än innifrån. Alla som nån gång kissat på sig i ett par rödrutiga galonbyxor vet vad jag pratar om.
Strumpbyxor var stickiga och hängde ofelbart i grenen och kallades av någon outgrundlig anledning för kalasbyxor. Inget festligt över dem alls!
Det var det däremot över vita knästrumpor, även kallade vitstrumpor, som tillhörde den obligatoriska festklädsel för flickor upp till tio-tolv år så där.
För att inte frysa stickade min mor så kallade damasker, byxor i stålull som skulle dras utanpå vitstrumporna. Mörkblå för enklare stadsbesök-min mor rände på museer- och vita för bättre kalas.
Jag skrek som besatt och värjde mig bäst jag kunde, det hjälpte inte ett dugg. På skulle de, och av skulle de INTE, här pratar vi barndomstrauma av rang.
Promenadskor hade man och de skulle borstas varje kväll. Fick man lära sig minsann. Har jag inte tagit nån skada av. Tror jag.
I vår båt hade vi kuddar med galon. Men bara på ena sidan, fiffigt nog, på den andra var det kraftigt bomullstyg. Man kunde sitta även om det var blött, det var smart det. Det är ofta blött i fritidsbåtar.
Även fernissad mahogny ger den där sklitssschkänslan.
På sextiotalets plussida fanns dubbelbuteljer läsk, 66 centiliter. när man kunde klämma en sån hade man vuxit ur galonbyxorna, så det var lugnt.
Fantaflaskorna var räfflat konformade och hade turkos etikett. Jag gillade Merry, som fanns i mörkgrön, knottrig butelj och smakade fruktsoda. Fruktsoda var för övrigt ljusblå. Oklart varför, men det var den.
Köpte man pilsner på Konsum hette den Kum, och förvarades på landet i källaren som nåddes via lucka i köket. Man blev nedskickad efter en Kum till far när det var varmt. Den var källarsval.
I leksaksskåpet fanns något som hette modellera och som var ljusgråvit till färgen. Den var kletig, äcklig, oanvändbar och mycket snart mörkgrå och hårig. Den överläts till brorsan. Ingen av oss fattade vad den skulle användas till.
Beatles, och samtliga ungar i Högdalen sjöng Schje lattjo, jä, jä, jä, oklart varför, men man gjorde så på den tiden.
Over and out.
Ha! Nu märks det igen att Ninja och jag är precis lika gamla. Jag behöver knappt berätta, för mina erfarenheter (utom pilsnern som det stod Kum på; mina föräldrar handlade sällan på Konsum) är synnerligen snarlika. Och vem har inte haft rutiga galonbyxor i just den färgställningen?! Det finns fotobevis.
Man samlade på Merry-kapsyler, minns jag, däremot har jag inget som helst minne av vad det var man skulle få när man skickade in dem. Eller var det nåt med lottummer i kapsylerna, som syntes om man pillade bort den lilla plastplutten som satt där? Hm.
Förresten har jag starka minnen av just kapsyler som inte var av den typ man behöver öppnare till, utan var gjorda av tunn metall och hade en flärp som man pillade ut och liksom rev runt flaskhalsen tills kapsylen gick att ta av. När jag var liten var jag mycket liten … jag menar, mina små barnafingrar tyckte att det var svårt att dra tillräckligt hårt, så en gång tog jag tag i änden på flärpen med tänderna och drog. Och skar mig på kinden på den vassa metallen. Ärret är visserligen femtio år gammalt och var aldrig mer än den tunnaste strimma (för smalt och grunt sår för att behöva annat än plåster), men tänk, det går att hitta och beskåda än i dag!
Sedan första dottern började utforska talspråket som liten palt, har det hetat ”ganolisar” hemma hos oss. Visste inte att galon hörde ihop med ord som eternit, masonit och termos.
Och så minns ni att jag vill ha bilder på (och minnen om) träskor till lotten@bergman.com?
Kalasbyxor hette det (och detta är helt sant, även om det låter fantastiskt och påhittat) för att de på engelska hette PANTYHOSE och någon som skulle översätta tänkte eller läste fel och uppfattade det som PARTYHOSE.
Jag minns också att det var nummer i Merrykapsylerna men vad man skulle göra med dem har jag ingen aning om.
De tunna rivbara kapsylerna fanns på mjölkflaskorna, V-mjölken hade en silverfärgad med ett rött streck tvärs över.
Kornett och Fagott minns jag öl som hette.
Kalasbyxorna fick alltid långa fötter när man haft dem på sig ett tag. Då kunde man snubbla över sig själv.
Slutsats: alla barn var rutiga när det regnade på 70-talet. (När solen sken vinglade barnen runt i träskor med eller utan platå.)
En sådan där flärp-kapsyl hittade jag i Österrike på hög höjd för två år sedan. Jag blev alldeles nostalgisk och fotade och plockade upp den, som en arkeolog. Kapsylsamlare var jag aldrig, men jag såg kapsyldraperier hos en kompis med äldre syskon en gång när jag var liten.
Det fanns kapsyler där man drog i en flärp så blev det en remsa runt halsen på flaskan. Den där remsan gick gärna av och då kunde man skära sig fördärvad. Sen kom en variant med ring och en bred remsa tvärsöver halsen på flarran. Den kunde man skära sig ännu värre på.
Mina barn fick gå till leksaksaffären när de varit duktiga hos doktorn, och som små förkylningsastmatiker var de där rätt ofta. De har en FORMIDABEL samling Pokémonkort. Gogos hade de också, men de gick sönder när man använde dem som det var tänkt, nämligen till den moderna varianten på Knucklebones eller ledknotor.
Pantyhose-partyhose-kalasbyxorförklaringen köper jag INTE. Kalasbyxor var nåt helt annat än tanternas strumpbyxor. De sistnämda i nylon, bäscha och tunna. (Färgen hette ecru).
Kalasbyxor var tjocka, i nån bomullshistoria och kulörta. Röda, vita och mörkblå kommer jag ihåg. De var ribbstickade dessutom, med en REJÄL byxdel som man kunde sy fast öronlappar på. I alla fall stack de gärna upp över byxkanten vilket var ytterst genant.
Nu är det tårtdags.
Frappant!
Kände bara för att prova på att skriva det.
”Drag rakt ut och upp över kapsylen.”
Det fanns en variant innan ringen där man drog i en fyrkantig flärp som var vågig. Den kunde man oxå skära dig på. Instruktionen här ovan var tryckt på flärpen.
Jag med! Rödrutiga galonisar alltså. Man stod där man blev ställd i dem, särskilt om man framlevde sina barndoms dagar i kallare klimat. Träskorna däremot, dom älskade jag. När man fick gå till farbror Knuts skoaffär och välja ut årets träskor nån gång i maj, det var en högtidsdag.
Kapsylerna har jag bloggat om nån gång. Fullständigt livsfarliga, både den som man rev av i en lång flärp och den med en ring och en styv flärp. Den senare tror jag dock hör hemma på 70- och 80-talet. Dagens läskburkar öppnas väl med en liknande men mindre vådlig anordning.
Kapsylerna på mjölk och filflaskorna var av snällare slag (se där, stavningskontrollen känner inte till filflaskor). De där som man tryckte ner med tummen lite lagom så att de lossnade och därefter fiskade upp. Gällde bara att inte trycka för hårt så att filet (ja, fi säger så här i krokarna fastän jag vet att det står ”filen” i ordboken vilket jag tycker är stendumt då det finns två andra sorts filer med -en) skvätte uppför den med väggfärg rollade masonitboaseringen i matvrån. Långfilet som var mest förekommande i mitt barndomshem skvätte dock mer sällan, en av fördelarna med den, förutom den goda smaken.
Hej Ingela! Long time no see! Länka till ditt kapsylsblogginlägg!
Den vågiga, fyrkantiga flärpen som PK minns känns väldigt bekant.
Mina galonbyxor var blårutiga och det kan ha med min könstillhörighet att göra även om min mamma var så modern att jag hade en docka (en n*gerdocka som hette Lena).
Den sista dryck som hade rivaruntkapsyler var Pucko som hade kvar dem i slutet av 80-talet upptäckte jag när jag jobbade med någon 50-talsfilm (Mälarpirater kanske det var).
När MER kom i början av 70-talet hade de också bokstäver i kapsylerna som man skulle skriva några olika meningar med. När man lyckats med det skickade man in kapsylerna och fick ett presentkort på en back MER. Med de kapsylerna kunde man skriva flera meningar och få ännu flera MER-backar. Jag tror bestämt jag drack mig mätt på MER då.
Orangeluvan får komma tillbaka och förklara det frapperande!
(Hon är hopplös när det gäller nattsudd: börjar klippa med ögonen vid niosnåret. Förmodligen sover hon redan nu – när den underbara kvällstiden infinner sig. Alltså när man får vara introvert och bara trivas med sig själv, knäckebrödsmackor och te. Myys.)
Ja, man kan vara en extrovert introvert. Och en osocial extrovert samt en social introvert. Ärt!
Och färgvackert!
(Jag är lika mystisk som Orangeluvan nu, va? Fast vaken.)
Frapperande inlägg.
Här sitter jag med en kopp nybryggt te och en bit av Älvsjö konditoris goda russinkrans. Dagens bästa stund.
Precis som Ingela skrev så blev man stående där man blev ställd i galonisarna. Trillade man omkuller blev man liggande tills nån vuxen räddade en till stillastående igen.
Barn måste ha blivit mycket lyckligare när bävernylonen kom.
Hej Lotten och alla båsister, ja, det var länge sen sist. Livet har liksom krävt sitt så tiden för nätaktiviteter för nöjes skull har inte funnits. Hittade till sist min postning om sånt man inte längre behöver kunna, det var faktiskt skrivet på inspiration härifrån fast jag inte alls mindes det. Bloggen där inlägget fanns är stängd för länge sedan eftersom den hör till ett annat liv som inte finns längre. Men jag har ett återvinningsprojekt (som dock går mycket långsamt fram) där jag publicerar kapsyl-och-annat-inaktuellt-inlägget. Här
Du menar så här lyckliga, Ninja?
Nu börjar jag tänka att sockerärter är introvärter medan luktärter är extrovärter. Hm.
Förresten och på tal om ingenting såg jag ett exempel på hur rubriksättare stundom tänker kort, i lokalblaskan i morse. Rubriken över en halvkort notis löd: Berusad kvinna körde i diket och bet polis. Ja, jag kunde ju inte låta bli att tänka ”Varför var polisen i diket?” Ett enkelt kommatecken hade förtydligat att dikeskörningen och bettet var två separata händelser (även om det vore bättre att foga in ett ”sedan” på lämplig plats).
Niklas, bokstäver i MER-kapsyler kommer jag inte alls ihåg — men det betyder inte så mycket, för jag kan ha sorterat in allting i den vägen under kapitlet Merry-kapsyler i minnet.
Ja, precis så lyckliga måste ungarna ha blivit över sina fina bäveroveraller i nylon!
Men -95 känns väldigt sent att göra reklam för just bävernylonplagg, det kom väl på 70-talet och frågan är ju om det fanns overaller för små barn i något annat material 1995?
Sen är det förstås inte fi som säger ”filet”, utan vi. Fast det vore ju lite kul om fi också gjorde det, i alla fall uttalat fi-ilet. Nåt slags feministanfall skulle det väl bli.
Faktum är att förpackningsöppningsteknik (två foge-s! annat vore orimligt, pröva själva!) är rätt intressant. Tänk vad de (de där ”de” i största allmänhet, ni vet) har hittat på under åren, och ändå blir det alltid lite knäppt.
Exempel: Många förpackningar för mejeriprodukter och juicer är ju numera försedda med en skruvkork, vilket är bra för hållbarheten men lite mindre bra för sopsortering. Och jag är väl inte ensam om att stundom få exemplar som helt enkelt inte går att öppna ens om man prövar med rörtång, så att man till slut får bryta sig in genom pappen. Eller sådana där det där plaststycket inte sitter riktigt fast i själva pappen utan glatt roterar med när man ska skruva av locket första gången. Eller sådana där plaststycket sitter så o-fast att mjölken rinner ut i skarven i stället för genom pipen.
Ingela, jag tänkte lite på ”lede fi” och började undra vad ryssarna har med fil att göra. (Nåja, det finns ju kefir. Som det alltid är så frestande att kalla kefil.)
Några som minns Rigelloflaskan med sin plastkapsyl?
https://sv.wikipedia.org/wiki/Rigello
Det var lustigt, Örjan, för jag minns flaskan nu när jag ser den, men öppningsverket kommer jag inte ihåg något om.
Eller det sataniska påfundet ”tryck in och vrid försiktigt av toppen”. Alltså yoghurtförpackning med plasttopp. Det mest mest inkompetenta som livsmedelsförpackningsbranschen någonsin åstadkommit, och det finns ju en viss konkurrens… Det går inte att utföra den där manövern med någon slags värdighet, det slutar med skvätt i hela köket och antagligen är du helt nersmord själv innan det är klart. Jag försöker att inte köpa den, av flera skäl, men nån gång i farten händer det ändå. När man ska dekapitera den gör man klokast i att söka upp ett lättstädat våtutrymme iförd lämplig skyddsklädsel.
Kolla in Ingelas gamla blogginägg –preview: ”… vevade man på en vev på bakelitklossen …”
(Man kan dock inte kommentera, så det får man göra liksom här.)
Niklas 22:15: Jag kan inte minnas att jag har sett den där u-n-d-e-r-b-a-r-a reklamsnutten. Tack!
Annika: Me don’t like
skrivkorkskruvkork på mejerier. Kalla mig bakåtsträvare, men jag köper så långt det är möjligt blott vikupp-varianten.Oj … Nu har vi spöken här. Alla barnen sover och DDM gick till sängs som vore han en sjuåring vid åttasnåret. Och ändå skrapar det vid dörrn, tjuter i rören och dunkar på verandan.
Om jag blir mördad inatt vet ni besked: det var spökena.
Förresten, jag kom på att det finns tre stycken fil som är utrum, verktyget, körbanan och det digitala stycket. Så det vore väl smart om mjölkprodukten fick vara neutrum?
Men vi får ju aldrig ha rätt, vi i den här landsänden. Vi som alltid har sagt ”än jag” får nu finna oss i att ”än mig” är helt OK.
Ja, nu bidrar jag till båsets spretighet nästan mer än lovligt, fast det inte brukar finnas några egentliga gränser här.
Annika. Avrivbar plastkapsyl med nedvinklad greppring.
Ingela: Spretighet we love.
(Med andra ord lever jag fortfarande.)
Nu har jag tittat på Pysseliten-bilden igen (se uppdateringen i inlägget) och måste bara utbrista: ååååh. Det är som porr-lack-kläder!
Huga! Spooky. Men spöken är ju rätt vidskepliga av sig, så lite vitlök, korslagda järnspikar och ormspott gör nog susen.
Annars hade jag tänkt att reda ut det där med en extrovert introvert – det är nämligen en person som är blyg i smyg. Det finns fler än man kan tro!
Lotten: 21.17 Fanns ännu äldre rivkapsyler aka Alkakorken. http://morfarshus.blogspot.se/2010/03/forntidens-kapsyler.html
Denna kapsyl/kork har naturligtvis även diskuterats i denna blogg. Se kommentarerna till detta inlägg. Start 25. Maj 08.24 https://lotten.se/2012/05/men-assa-dagens-ungdomar.html
Sherlock Liten eller Pysse Holmes!
Schpöken är inget att vara rädd för, de äro blott och bart vilsna existenser av ektoplasma. Ge dem ett par galonisar.
Karin: Ujuj. Nu har jag både ett blogginlägg om ”extrovert introvert” och ett om träskor planerat. (I vanliga fall har jag INGA inlägg på kö.)
Örjan: Den ”vanliga” dra-av-kapsylen minns jag mycket väl. Den andra som var fyrkantig och gick rakt över kändes bara lite bekant.
(Men så var läsk och öl med kapsyler sällsynta i det Stensonska hushållet: blott en 33-cl-flaska Grappo på nyårsafton var vad vi fick. Dela på tre, that is. Luxury!)
Någon som kan hitta årtal för de respektive kapsylerna? (Den försvunne kommentatorn LL99 hade svarat pronto på detta om han bara inte var försvunnen.)
(Läser fel. Tänker ”giv mig ett h-ekto plasma” och därefter ”äktoplasma till skillnad från fuskoplasma” och annat strunt.)
Alkakorken introducerades i början av 30-talet.
”under 1933 förvärrades arbetslösheten bland korkarbetarna och det inte enbart på den ekonomiska krisen utan också på att bryggerierna övergått till en ny sorts kork till ölbuteljerna. Bryggerierna började mer och mer övergå till plåtkork eller Alkakork som den hette. Det hade börjat vid AB Pripps och Lyckholms bryggerier vilka på prov infört Alkakorken, eller kapsyl som den kom att kallas ”
Källa: Svenska bryggeriindustriarbetareförbundets historia 1899-1964
Rigelloflaskan igen. Nu med kapsyl. http://www.bilvardsforum.se/viewtopic.php?f=15&t=4098#p48943
Annika, du har ett underbart rörligt intellekt!
NEJ, inte rörigt, RÖRLIGT.
Hear, hear, Ninja!
Nämen kolla, en rigellohyllarsajt! (Uppdaterad senast 2012, förmodligen designad 1998.)
Tack, Ninja, men det är nog snarare både och.
(Oj vad svårt det var att sluta stava ”snarare”, jag skrev faktiskt ”snararare” först.)
(Och nej, begreppet ”att sluta stava” har jag inte hittat på själv, det har jag från Terry Pratchett i något sammanhang. Mycket praktiskt uttryck för vissa problem.)
Ogillar också mjölkförpackningarnas skruvkork. Mycket.
Jag hade ingen aning om att de hette Rigello. Vi kallade dem för pungar, sådär lite oglamoröst.
Och killar hade också kalasbyxor. Mina var ribbstickade, mörkblå och hade hälla under, inte hela fötter. Jag hatade dem också. (En kompis inom ”tidig musik”-svängen kallade en renässansgrupp som jag väljer att inte nämna för ”kalasbyxorna”).
Jag är nog en blyg extrovert person, medan min man är en introvert social person, men det där kan ju variera lite över tiden och mellan tillfällen. Men i praktiken kan man säga att jag ogillar att vara ensam, medan Karlsloken värnar om sin egentid. Jag avskyr att spexa inför publik, medan Karloken helt obehindrat han föreläsa i timmar.
PS. Jag jobbar ständigt med min scenskräck.
Det gör inte jag!
Närhelst en folksamling uppstår så levererar jag antingen en intressant och berikande föreläsning eller ett känslosamt sångnummer. På senare tid har jag gjort lycka med ”Poor Old Joe”. En del av framgången kanske får tillskrivas det faktum att det skedde i ett fläktrum med uppemot 90 dB bakgrundsnivå.
Men ändå.
Och här sitter jag och inte kommer till skott med the boring conference som skulle bli så jätterolig. Förbaskat. Jag skulle behöva en koordinator/projektledare/mentor/mecenat. (Och alltså bara bidra med min förtjusande persona?)
Bekräftas: Läsk dracks endast på nyårsafton.
Dementeras: Det var inte en 33 cl-flaska. Jag minns det som en 1,5 l petflaska nyåret 1980, men fanns det då?
Jag kanske inte ska nämna att jag övade in ett dansnummer (innan jag blev vräkt från min cabanon i Camargue) där den norskkinesiske bartendern från Barcelona skulle vara Ginger och jag skulle vara Fred. Hatten och käppen ligger tyvärr kvar därnere. Och Ginger/bartendern finns numera i Österrike.
Som sagt, jag borde inte ha nämnt det. Men se det som ett tips som Pysse kan dra nytta av när hon hanterar sin scenskräck.
Sömntåget går mellan 21 och 22 och sammanfaller med barnens läggning. Kanske ändras det när jag blir vuxen? Så kan jag också nattsudda.
Orangeluvan: Vi får höra med Broder Jakob! (Just nyåret 1980 stod jag dock på en isande kall kaj i Stockholm och såg på avstånd fyrverkerierna på Skansen samtidigt som en karl bredvid mig gnagde på en fryst hamburgare utan bröd.)
En stor anledning till Rigello-flaskans försvinnande var att den var otrevlig att halsa från – vem ville dra en pilsner med sugrör på picknicken?
Förresten har vi ett nymyntat uttryck i vår familj: social träningsvärk. Det kan man tex få när man har bevistat ett bröllop för första gången (utan sina föräldrar), inbjuden som brudens väninna … Det sitter i en dag eller två, precis som vanlig träningsvärk i musklerna.
Nymyntat, det kanske också blev lite nytt? Helt oavsiktligt.
Välkommen brorsan! Länge sedan du skrev i båset.
Hur är vädret i Singapore, eller är du på tjänsteresa igen?
Har du bestämt datum för hemmabesöket?
OL. jag vet inte om det fans 1,5l PET 1980, men det fanns 1l pantflaskor i glas och 0,75l i opantflaskor i glas.
För övrigt fick vi aldrig riktigt veta den djupare meningen bakom vare sig frappant eller färgvackert. Hm, det första vet jag vad det betyder, medan det andra är lite dunkelt när jag tänker efter.
”Mitt gamla galonställ var jätteäckligt att ha på sig, men färgvackert var det ju”?
”Det där huset är visserligen snett och vint och dåligt isolerat, men det är åtminstone färgvackert”?
”Köp genast denna nya förbättrade ögonskugga och bli färgvackrare än alla dina väninnor”?
”Lär känna nötskrikan, den bråkiga, högljudda men ack så färgvackra fågeln”?
”Primitiva toaletter.” Var det balklänningar av vadmal när alla andra kom i siden och sammet?
SG: Du berättar om ditt show-life. Och detta är alltså en man som inte dricker alkohol. Hur var det på den tiden när du drack?
**fnitter, ÖR, fnitter!**
Pysse: Social träningsvärk. Det är väl det Lille Maken avser när han suckar, lättad, efter hemkonst från ”hälsa på oss på landet” eller liknande flerdagarsövningar. Han återinträder då in i hemmet, belåtet suckande: ”Härligt (Nu ville Mountain Lion att det skulle stå ”Här ligg” men så säjer han INTE.) att vara hemma igen! Det är så jobbigt att behöva vara trevlig i flera dar.” Sån är han; passar utmärkt på en tråkighetskonferens, med andra ord.
Annika, färgvackert är motsatsen till min grannes knallbeiga hus. Och också motsatsen till alla de där förskräckliga färgerna som blir när man inte är riktigt bra på att bryta färg själv; jävlar-färger som uppstår precis när man klämt i en klutt för mycket av någon av brytfärgerna. Oftast omöjligt att rädda.
Knallbeige! Det läbbiga är att jag anar hur det ser ut …
Eller skrikgrått, det är inte vackert det heller.
På min väg till mataffären finns ett antal jävlar-färgade hus. DE vill man inte vakna upp till när man är bakfull.
Man vill inte vakna och se dem alls.
@Örjan: Vädret här är som vanligt, varmt och fuktigt (normal definition är antingen regnar det eller inte – temperaturen håller sig under dagtid normalt rund 31-34 °C. Vi lider dock av väderburna luftföroreningar från det årliga svedjebruket på Sumatra – igår var luften som en bättre London-dimma, men med trärök och antydan till tjära i doften.
Det blev ingen resa den här veckan, var dock i Bangkok förra veckan och ska till Hainan för att kolla ett kraftverk på onsdag. Hinner troligen även med Indonesien igen innan Sverigebesöket i månadskiftet.
Ninja: Lyssnade på början av dagens Spanare på P1.
Din favoritpassagerare HR figurerar i de 2 första spaningarna.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=516
Åkej, nu är det fredag och jag har just i denna stund inget viktigt alls för mig, så jag måste veherkligen försöka utröna vad det var med Merry-kapsylerna. (Somliga obetydliga frågor kan gnaga på mig i rent oresonligt omfång.)
Så … till att börja med Wikipedia på svenska (vad som gällt i andra länder är ointressant), vars ”stub” (= kortast tänkbara platshållare, vilken behöver lite fakta …) tillhandahåller ”informationen” att man kunde vinna en Rolls-Royce […] och även en elefant. What?
Ooooh, nu blev det intressant! Kolla här! (Tyvärr är länkarna från den sidan suspekta — en är död, en annan varnar för farlig källkod … wheeee!)
… och därefter är det mest ökenträffar (många döda, många komplett ointressanta, et cetera, och dylikt, med mera).
Elefant?!?!
Det har jag då inget minne av; kan detta skaka fram några minnesanekdoter från andra båsister?
För övrigt känner jag stort medlidande med Tomas (ex BiB), ty jag för min del skulle helt enkelt krepera om jag tvangs leva på ett ställe där det i genomsnitt är över 30 °. Fyyyy!
(Vi har en kompis som bor i Darwin, allra längst norrut i Australien, och där har de tydligen en årsmedeltemperatur på 32 °. Jag blir alldeles kallsvettig [ha!] varenda gång jag tänker på honom!)
Utveckla det där med ”ökenträffar”, Annika. Or else …
Iiih — aaah —
Förlåt, min allrakäraste Ökenråtta!
Med ökenträffar menar jag då ”träffar” där allt jag finner är såsom sand vilken rinner genom mina fingrar utan att efterlämna någonting matnyttigt alls. Oblandad sand vill jag ju inte äta, måste jag tyvärr säga.
OK, kära Annika!!! Ökensand rinner inte, den flyger, fin som gammaldags puder. Underbar att gå barfota i. Men tränger in överallt.
Jag såg Mat-Tina åka ut i öknen med ”vilken-fotbollskändis-var-det-nu-igen” och där vända, för i öknen kunde man inte stå och laga mat, som hon (eller producenten) planerat. Kul öken-TV.
Intressant! Med andra ord kan man i öknen ha användning för det skånska snöordet ”fyker”? [fyjgårr]
Eller det öländska fåk-nånting. – Jag gick helt ambitiöst till min arabiska-lektion en gång när det var sandstorm. Min jacka blev täckt av våt ökensand som jag försökte borsta bort. Det gick inte, inte ens när sanden torkat. Det blev som en hinna av sand som inte försvann förrän jag tvättade jackan.
Annika: Bror min har självklart luftkonditionering i vardagsrum och sovrum.
Tropik/ökenländer har större elförbrukning på sommaren än vintern.
Men i vilken grad utnyttjar de solenergin för att producera egen el?
ÖR, även jag kommer att bli lite ökenråtta för ett par veckor.
Och om jag misslyckas med uppdraget (tre stora pumpstationer som förser Windhoek med vatten) så kommer det att bli ännu mera ökenartat.
Detta blir sista natten i Granbergsdal eftersom flyget går imorgon och flyttgubbarna kommer på måndag. Men Hyttis is holding the scaffolds. Som det ju heter.
Vi har levt i sanddimma i 4 dagar nu. Världen var gul i tre dagar men idag var det beig(e?)t. Allt har sandhinna. Och det kommer tydligen fortsätta ytterligare någon dag eller två eftersom det är totalt vindstilla och inget regn i sikte. Tydligen kom sandmolnet från Syrien. Inte bara folk som flyr.
Hade faktiskt – 100%, jag lovar! – tänkt börja ett städprojekt den här veckan. Tar detta som ett omen att totalt strunta i det för all framtid.
Och visst hade vi galonisar. Och kalasbyxor.
Tack Örjan, vem är förvånad att HR dyker upp i två spaningar idag?
Efter det danska teveprogrammet närmar sig min beundran ren dyrkan.
Bon courage, Ökengurra!
Det bästa med kalasbyxorna var att bli skakad ner i dem. Mamma lyfte i linningen så att jag liksom rann ner i tårna. Kul varje gång!
Skogsgurra, bon voyage! (bång voajaasch)
Och Hyttis, på tal om det, lycka till med förflyttningsanordning och allt det där!
Jag är så fascinerad av att alla börjar tala om sand, och det hela är bara, bara mitt fel.
(Men jösses amalia, jag råkade nu snabbkolla sandstormsfilmer i största allmänhet och den första riktiga jag hittade var en från Jeddah i onsdags. Jag tror att jag klarar mig väldigt bra utan sådant väder. Och så försöker jag låta bli att ställa mig i Dinas skor. Sand i skorna är inte … Jösses amalia, som sagt!)
Tack för godresaönskningarna, men det är nog bontravailönskningar jag behöver. Det har gjorts fem försök redan, både av folk från den kontinenten och från norra Amerikat. Jag är den förste som försöker från Europa. Så det står en hel del på spel.
Sand i skorna? Grus i dojjan måste väl ändå vara värre?
Alldeles rätt, SG. Jag önskar dig verkligen också all lycka i arbetet med att reda ut tekniskt trassel vars krångligheter jag inte ens kan gissa mig till.
Det är Windhoek, inte sant?
Gick i Gamla Stan igår och hittade sådana där snygga gamla Marimekko-servetter. Designen öht var ofta fin på sextiotalet.
Gårdagens nyheter.
Sandstormens tragiska effekt.
http://www.expressen.se/nyheter/lyftkran-rasade-in-i-moske–52-doda/