Som jag har berättat fler gånger tidigare, tycker mina barn om att sova på olika ställen. De flyter runt i huset och byter plats med varandra – och vi tycker alla att det är jättekul. Visserligen sover de oftast i sina egna sängar, men ibland i källarens våningssäng, ibland i en eller annan gästsäng, ibland på en madrass i vardagsrummet och somliga tider bredvid mig när jag har slängt ut den snarkande djefla mannen från den äktenskapliga sängen som heter ”Storasängenlandet” och är ett sovhav på 200 x 240 cm.
Så kom jag att tänka på att alla ju någon gång måste ha hamnat på ett eller flera konstiga ställen och där varit tvungen att sova. Lillasyster Orangeluvan sov t.ex. en natt – höggravid – på marken utanför en flygplatsen i Paris. Så nu kommer mina tre underligaste nätter:
1.
Den allra konstigaste natten spenderades i Alassio på italienska rivieran – osovandes. Jag var 19 år och blev uppraggad av en underbart vacker italienare som bjöd in mig till sitt rum för att där raskt meddela att nej, här kan vi inte stanna, nu ska vi upp i bergen på den däääääääääär. Jag tittade först på honom för att leta efter ”nä ja ba skoja-blicken” och följde sedan besviket hans pekfingerpek bort, ut genom fönstret, ner på en innergård och ja … där stod en jättestor motorcykel. Hopp upp!
Natten spenderades alltså på motorcykelns bönpall. Bönan blev jättekissnödig och ville inte vara med och leka längre, men kunde inte komma på hur hon skulle komma hem eftersom motorcykeln ju hade körts långt upp i bergen. Nåväl, det ordnade sig till slut och nästan hemkörd blev jag till och med. För italienaren – som ju hade stulit motorcykeln – blev tvungen att gömma sitt byte i en buske strax utanför byn.
Än en gång visar jag upp en bild från detta tillfälle:
2.
Den obekvämaste natten var en fågelskådningsnatt i gymnasiet. Som den ovana campare jag då var (och, får jag säga, fortfarande är), hade jag lindat in termosen med varm choklad i min sovsäck. För att den inte skulle gå sönder.
På den här tiden, förstår ni alla barn, fanns det nämligen inte ståltermosar. Alla hade termosar med handtag och pip och själva behållaren var av glas med lättkrackelerad plast runtenom.
När termosen gick sönder (det gjorde den alltid), rann innehållet ut i sovsäcken och vidare ut i min packning så att alla kläder – som de blåa, noppiga Hellyhansensockorna och den tjocka, egenstickade tröjan – blev kalla, blöta och mjölksura. Sov gjorde jag sedan mellan klasskompisarna Erik Söderberg och Per Norén, som inte alls höll om mig eller bjöd mig att krypa ner i deras värme som normala tonårskillar väl plägar göra. Nej. De vände rumpan mot mig och sov tungt medan jag hackade tänder så högt jag kunde för att de skulle vakna och tycka synd om mig.
3.
Här har vi ett uppsamlingsheat: alla nätter på obegripligt hårda liggunderlag i gymnastikhallar, på dagis, i klassrum och den där natten när jag sov i en bil och väntade på att min djefla man skulle springa 25-mannaorientering. Jag har även ”sovit” på golv utan liggunderlag och med två basketskor som huvudkudde. Där har vi kanske den främsta anledningen till att man ska idrotta: man tar ut sig fullständigt genom att ickesova och sedan lägga eventuellt resterande krafter i tävlandet så att en vanlig natt i en vanlig säng ju ter sig som himmelriket.
Och nu på lördag ska jag som vanligt sova i Översättarhelenas hall och i ottan vakna till den ljuva dunsen av morgontidningen! (Natten mellan fredag och lördag kommer att bli något att blogga om: jag har upptäckt att jag alls inte har hotellrum i Göteborg då – som jag har trott i två månader. Vad tror ni om att man råkar glömma att gå ut ur Bokmässans lokaler och lägger sig i en monter?)
Det är en väldigt trevlig tradition att ha en blondin i hallen under bokmässan!
Men varför kan du inte hysa henne redan natten innan, Ö-h?
Tyvärr är inte bokmässan här i min lilla stad, annars hade jag haft två övergivna sängar att erbjuda.
Det kan man ju sannerligen undra! Tyvärr har jag rätt fullt då, men blir det kris så får vi förstås lösa det på nåt sätt.
Tack för att du oroar dig, Cecilia N — men jag vet att Översättarhelena har fyllt sin lägenhet och tror faktiskt att det kommer att ordna sig på något sätt. Ett år stod jag i en champagnekö och fick erbjudande om att sova i Sandras dubbelsäng, t.ex. (Det blev aldrig av, men jag minns inte hur det kom sig eller var jag sov då. Kanske i Sigge Eklunds svit?)
Jag har fått ett mejl från en kompis som förskräckt undrar om jag bara har ”såna här” minnesvärda nätter och inte några som är minnesvärda på ehum, andra sätt.
Jag får väl berätta om när jag hängde naken i en kristallkrona en annan gång.
Nätter jag minns? Finns kanske några men då har jag mest varit vaken inte sovande.
Jag minns en natt när mina föräldrar var borta och en kompis sov över och vi gick iväg till isrinken och åkte skridskor mitt i natten. Dagen innan hade det varit jättefin is men med natten kom tövädret vilket innebar ungefär en centimeter vatten ovanpå isen. Blöt is är väldigt hal och min kompis satte sig ner i med ett plask. Bara att gå hem och torka.
Minns också en natt i lumpen när jag stressade runt och hittade en osynlig vägg att springa in i så att jag satt och snyftade framför mina chefer. Jag är så dålig på att att ge order så jag fixade allt själv istället och fick därför alldeles för lite sömn. Med för lite sömn bryter jag tydligen ihop till slut. Det var natten jag slutade sätta upp rättvisa postlistor och såg till att jag fick sova istället.
Sedan minns jag många studentfestnätter som inte precis gick ut på att sova.
Sist men inte minst minna jag vissa andra nätter… *censur*
En ovanlig natt som jag minns är den när jag tågluffade som 16-åring och sov på en 50-60 cm bred hatthylla i tågkorridoren på späkningstågen nonstop Aten-Österrike. På något konstigt sätt var jag aldrig nära att ramla ner. Däremot vaknade jag hela tiden av att armarna somnade.
En fin natt var när jag vaknade på vandrarhemmet på Högbonden och gick ut för att gå på dass. Det var fullmåne och utanför vågade sig havet och gnagde på ön. I söder såg jag Hemsö hatt. Och jag visste att samma hatt, fast från andra hållet, kan man se hemifrån balkongen.
En mycket lång och vacker natt har jag osovit på stranden i Cannes tillsammans med min tågluffarkompis. Inget rum (i vår prisklass) gick att uppbåda, sova på stranden vågade vi inte riktigt, men vi tillbringade natten med att prata med glada fransmän och fläta varandras hår i många flätor. Sedan tog vi första tåget till Juan les Pins och höll på att få värmeslag när vi somnade på badstranden. Inga rum fanns på hela Rivieran, så vi åkte till Brighton istället.
Hade en obehaglig vandrarhemsnatt i Killarney på Irland. Jag och reskompisen delade rum med en tant som på dagen mest verkade lite underlig, men som på natten började svära högt, slå sig själv och dunka huvudet i väggen. I sömnen eller medvetet får jag aldrig veta eftersom jag gömde mig bakom en handduk och låtsades sova. Stackars reskompisen höll på att kissa i sängen eftersom hon inte vågade gå upp för att gå på toaletten.
Jag har också ”sovit” på en bagagehylla på ett tåg, men det var i Sverige. Och på ett vindpinat båtdäck mellan Brindisi och Patras. Och på en bänk utanför incheckningen på Kastrup. Med mera med mera.
En minnesvärd natt satt jag på akuten med en drul till karl som dykt rakt ner i vattnet på något vasst. Givetvis var akuten proppfull med folk med mycket värre åkommor än lite skärsår, så det blev en lååång natt. Sen gifte vi oss och fick tre barn och minst en gång om året måste jag köra iväg honom till akuten, för han är fortfarande en drul till karl.
PS. Andra minnesvärda nätter är när jag har nattbadat med Karlsloken, utan att han skadat sig.
Det finns ju massor av nätter! Midsommarnatten då alla slocknat i stugan i Dalarna, till exempel. Bara jag och kompisen Per var fortfarande vakna. Vi traskade ner till sjön där luften var simmig av dimma. Han hade förstås en näverlur, och jag kan ju fusk-kauka så där stod vi och lockropade över skogen, över sjön… Och det var så vackert att det kändes som hitte-på. Sedan skrattade vi massor åt att faktiskt ha upplevt the mother of all-versionen av midsommar.
Något senare kan man ju fundera över omgivningens reaktioner, förstås. Vi var ju inte direkt ensamma om att fira midsommar i Dalarna.
Och jämtska kauka eller snarare kauke är samma som kula på svenska. Sång i overdrive-läge. Hörs låååångt.
De flesta nätter i mitt liv har passerat obemärkt måste jag erkänna. Om jag gräver i mitt minne är det mest nätter som jag tillbringat utomlands som jag tänker på. I England brukar nästippen frysa till is eller så regnar det in i sängen.
En annan gång när den käre maken och jag för första gången på riktigt länge hade kommit iväg på en egen resa till Budapest klev vi in i det bokade dubbelrummet och konstaterade att de två sängarna stod skavföttes och var fastskruvade. Håhå jaja! Likabra var nog det för hotellet var fruktansvärt lyhört och vi vet preeeecis vad de olika rumsgrannarna ägnade sig åt.
Wow, man skulle ju kunna ge ut en kioskvältarbok med alla osovna nätter i! Första sidan måste innehålla ”han hade förstås en näverlur”, för det var bland det roligaste jag har läst.
Imorrn när jag åker tåg ska jag kolla om det går att ligga på hatthyllorna.
Det där med näverluren blir extra roligt om man råkar ha sett gladporrfilmen ”Fäbodjäntan”, vilket en vän till mig (som man säger) har gjort.
App-app-app! Det är inte en näverlur. Det är ett kohorn.
Den filmen som jag erkänner att jag sett från början till slut inleds med det mest fantastiska förspel som tänkas kan:
Dräng dåsar utanför lagårn.
Blond flicka kastar en kotte på dräng.
Dräng rycker till. Ser inget. Dräng dåsar vidare.
Blond flicka kastar ytterligare en kotte på dräng.
Dräng rycker till. Ser inget. Dräng dåsar vidare.
Blond flicka kastar en tredje kotte på dräng.
Dräng hoppar upp, får syn på flicka, kläcker filmens första replik;
– Jaså!
Dräng och flicka går in i lagårn och sedan är de igång, likt hotellgästerna i Budapest.
Ett legendomspunnet vikingahorn bekräftar Wikipedia angående filmens ”handling”.
Jaså minsann! Då får jag genast berätta detta för ”min kompis”, som tydligen har börjat få dåligt minne.
Oj, det finns ju många minnesvärda partajarnätter (även om jag kanske inte minns alla så tydligt som jag borde). Jag kör med ett säkert tema i stället: Vädret.
Den kallaste natt jag minns var när familjen tillbringade en påskhelg på Sylsjön för att fiska röding och odla fräknar. Vi hade tält, sovsäckar och renskinn så klart, men när temperaturen kröp ner till -25 på natten var det ka-ha-hallt. Vid ett tillfälle vaknade jag av att jag låg på rygg och min utandningsluft frös till små, små kristaller som ramlade ner i ansiktet och stacks. Efter det vågade jag inte riktigt somna om utan gick tvärs över sjön för att vänta på de första solstrålarna. Ah! Livet!
Den varmaste natten var underligt nog inte vid Medelhavet eller så, utan i Bandhagen. Det var värmebölja sommaren 2002 och vi bodde högst upp under ett illa isolerat tak i ett tegelhus som söööög åt sig solen.
Den näst kallaste natten var förresten i Colorado under några osedvanligt varma majveckor. Luftkonditioneringen på hotellrummet fick spel och det var ka-ha-hallt.
När jag tänker på saken lite mer så slår det mig att jag också har tillbringat natten i en hall, och det alldeles nyligen.
På en konferens för några veckor sedan så var vi inkvarterade i en s.k. stugby och då hamnade jag i en möblerad hall med tre dörrar varav två envisades med att gå upp av sig själva (ingen gick att låsa). Till slut kilade jag fast handdukar under dem så att de höll sig stängda. Tur att man är van vid fältmässiga förhållanden.
Som ung tågluffade jag i Europa med min kusin. När vi kom till Paris var det redan sen kväll och mörkt och vi hade ingen aning om var vi skulle sova. Vi gick därför till Pont Neuf med en romantisk föreställning om att somna där under gatlyktans sken. Sen kom den råa dimman från La Seine och likaså många av stadens hemlösa så det kändes inte helt säkert att somna där. Det slutade med att vi gick runt hela natten tills vi hittade ett bageri som öppnade klockan fem. Deras corissanter var de godaste jag nånsin har smakat!
Applåder för den koncisa sammanfattningen av en vacker film som, får man förmoda, inte ens Sverigedemokraterna skulle ha något att invända emot!
Hm.
”Min kompis” har för sig att det var ett horn av mässing, typ posthorn eller valthorn (utan klaffar dock).
Att de kallar det för ett gammalt vikingahorn behöver inte betyda något i sammanhanget. Musikalisk nomenklatur är inte filmens huvudtema. Har jag hört.
Den mest minnesvärda natten i mitt vinglande hemlösa dagdriveriliv var då jag vaknade av något slabbigt slemmigt i ansiktet en midsommardag och stirrade rakt in i näsborrarna på en tjur. Kanske var det en dröm. Men kossorna var i alla fall kvar när jag vaknade nästa gång samma dag i samma kohage där jag slocknade den där midsommaraftonsnatten för länge sedan.
Om man inte kommer ihåg några minnesvärda nätter, var dom då värda att minnas eller lider man av Altzheimer?
En kille jag umgick lite med för många år sedan hade en natt cyklat hem från en glad kväll, men orkade bara nästan ända fram. Hans pappa hittade honom på morgonen på väg till brevlådan, då sov han gott, sittandes på sin cykel som lutade mot häcken.
Min man har också somnat på cykel. Medan han cyklade…
Men Lo, det är en lysande filmscen ju!
Jo, det är nog ett mässingshorn som figurerar, jag tar tillbaks. Soundet låter dock mer som ett naturhorn av längre modell. Och det är dåligt pålagt, men jag som har sett filmen är helt säker på att det inte är det som är själva grejen.
Intressant ur en musikteoretisk aspekt är dock att aktuell signal inte är en stigande kvart, som normalt brukar vara inledande eller kalla till anfall. Vilket det ju borde göra, jfr tex Wagners leitmotif till självaste Rhenguldet.
http://www.hovkapellet.com/media/ringen/rhenguldet/2_rhenguldsmotiv.mp3
Istället är det en stigande kvint, vilket får betraktas som en aning tvetydigt. Det mest komiska i filmen är dock inte musik, det är dialekter. Den blonda flickan snackar som den värsta söderböna och kläcker saker som ”Vi lappar e heta i blode”.
Fråga mig nu inte varför detaljerna om just denna kryptiska film har fastnat i minnet. Har inte använt den här bisarra sakkunskapen någonsin tidigare, och lär väl inte få fler möjligheter, heller.
Visst är upptakt med stigande kvart vanligast, men t.ex. i den Siegfriedringsignal som vi fick tips om för någon månad sedan är det också stigande kvint. Kanske ska symbolisera ännu större resning, vad vet jag? Hm.
Påminner förresten om den lärobok i revolutionär musikteori som Rostropovitj berättade om i en intervju.
Till att börja med var den så tråkig så han brukade lägga boken på golvet och stå på alla fyra och läsa den. På så sätt vaknade han genast till när han somnade.
Dessutom stod det att upptakt med stigande kvart var ett kännetecken för småborgerlig, dekadent musik. Få se nu, hur börjar Sovjets/Rysslands nationalsång? Internationalen?
Jag väntade till sist så inte så många ska se… att en av mina underligaste nätter har jag tillbringat i säng med en klasskompis och Lasse Kronér. Denna anekdot är nästan bäst oberättad, så jag lämnar detaljerna därhän.
Aaaaaah, vilken natt, Suvi! (Hoppas att många ser!)
Men Suvi – tror du verkligen att vi nöjer oss med detta? Hur? Vad? Varför?
Bra, Luna — jag känner precis samma nyfikenhet.
Som sagt, detaljerna tar ner chock- och smaskeffekten av detta avslöjande. Men vi umgicks efter ett Triple and Touchuppträdande på diverse uteställen och hamnade till slut på deras hotell. Och det ena ledde till det andra. Och tredje. På morgonen åkte vi hem. The end. 😉
Till och med tredje! Wow. Jag såg Triple and Touch på Melodifestivalen 1988; närmare än så kommer jag inte.