… är nästan lika som bär:
Jajaja, jag har sagt det förut, men igår var det så tydligt igen när Stefan Sundström gästade ”Pluras kök”. När jag jobbade på Morgonskiftet (P4 Sörmland) intervjuade vi honom, och jag har hittat klippet – men lyssna bara om ni har gott om tid, inget annat att göra, tycker att en kvart kan slösas bort på ingenting och inte förväntar er annan action än att jag pratarväldigtfortsåattordensnubbarövervarann.
[Edit: klippet verkar inte funka längre. Ah well.]
Det första jag sa till Stefan Sundström (fast inte i sändning) var förstås:
– Men oj vad du är lik Catweazle!
Det hade han inte alls något emot – han poserade snällt som på bilden ovan. Sedan berättade han om någon i bandet som som spelar på sitt ”organ” och att han själv egentligen är från Dalarna, varefter han sjöng en stump på dalmål. (Just det kommer efter nio minuter i klippet ovan.)
Catweazle var alltså en brittisk tv-serie som jag såg i kanske sex–sjuårsåldern. Men vi som såg den, kan inte på några villkor glömma eftersom det var fantastiskt, underbart, sagolikt och ljuvligt. Det handlade ju om tidsresor!
Serien gick ut på att den komplett misslyckade trollkarlen Catweazle från 1000-talet för en gångs skull lyckas med en trollformel, men han råkar istället för att fly från några soldater geografiskt, fly i tiden – till 1969. Och väl där tror han att allt som är modernt är resultat av trollerier. Telefonen kallar han ”telling bone” och glödlampor ”electrickery”.
Vi som gillade (gillar) Catweazle var (är) inte ensamma: Beatlesgrabbarna gjorde det också, så det så. (Lång intervju med skådespelaren Geoffrey Bayldon finns här, där Geoffrey berättar att Paul McCartney till och med skrev till honom.)
Och så tar vi för allmänbildningens eller nostalgins skull en liten filmsnutt där flygplan av Catweazle beskrivs som ”… in the sky, great fishes with wings … roaring …”.
Touchwood!
Jag gillade Barbapappa när jag var liten. Och Simon i ritlandet. Vad det möjligen Björn Gedda som var berättaren i den?
Oj, Catweazle hade jag glömt bort att jag kommer ihåg.
Jag tror att det är ännu en av barndomens fantastiska minnen som mår bäst av att man inte tittar på dem igen. Mina medelsålders ögon ser nog bara missarna och inte det förtrollade.
Jag håller med Bokfrossaren: Let sleeping cat(weazle)s lie!
Nu får någon förklara vad Jonas menar.
Om jag inte minns fel – vilket förvisso inte är helt uteslutet – är Touchwood en padda som Catweazle fått med sig på tidsresan.
Tack.
I och med tidsresorna associerade jag till Torchwood. Spin-off från annan brittisk tidsresande tv-serie.
Japp, paddan Touchwood blir till och med sjuk i ett avsnitt!
PK: Björn Gedda var berättare i alla barnserier då. Utom i Barbapapa där Börje Ahlstedt regerade.
Men nej! Catweazle är minst lika underbar fortfarande. Om jag fick bestämma skulle alla dokusåpor ersättas med Catweazle! Och alla psykopatmordprogram! Och alla nyhetssändningar! Sportprogrammen skulle bytas mot Alias Smith & Jones.
Sportprogrammen skulle inte på några villkor bytas mot Alias Smith & Jones! Däremot skulle alla sportsändningar kunna föregås av ett avsnitt med Alias Smith & Jones!
(Och jag tror faktiskt att ni utan att vara rädda kan titta på klippet ovan — det är inte så fruktansvärt daterat.)
Men var är Snobbar som jobbar?
Helt korrekt, Snobbar som jobbar klarar vi oss heller inte utan. (Fast kommer ni ihåg att de hade fula gabardinbrallor på sig, Roger och Tony?)
Nämen: Catweazle finns på Facebook.
Jag tror att jag gjorde nåt annat när det var Catweazle. Ordet låter bekant, men resten minns jag inte.
Jag måste höra till kategorin TV-och filmanalfabeter, eller så har jag inget bildminne. Vet inte hur det går ihop med att jag inte minns namn heller. Miami Vice och McGyver poppar det i mitt huvud, är jag ute och cyklar då?
Pysseliten, jag är alldeles säker på att Catweazle inte var med i vare sig Miami Vice eller McGyver så du minns nog fel.
Pysseliten – det känns som Tour de France.
Kraftwerk?
I sällskap med häst?
Apropå att spela organ måste man ju nämna när Pugh på live-plattan ”Ett steg till” spelade på gylfen i en cover på Owe Thörnqvists ”På festplatsen” (”Hej, godda, hur står det till med damen …”).
Ovanligt stockholmskt klingande dalmål, förresten.
Och visst måste man skriva live-platta? Lajvplatta blir ju nåt helt annat (även om jag inte kan se det framför mig).
Åh, Catweazle, Alias Smith & Jones, Snobbar som jobbar. Och Pugh! Det var tider det. Sjuttiotalet ftw.
Åh, jag håller med Olsson istället för att skriva samma själv 🙂
Pysseliten: du är nog bara alldeles på tok för ung.
Fint att få vara alldeles på tok för ung! Jag blev jämförelsevis väldigt mycket yngre vid senaste yrkeslappkastet, lite bakvänt när fyrtio rycker närmre med stormsteg. Återstår att se vad jag ska göra om tio år för att fortfarande tillhöra de yngres skara. Förslag?
Lotten, halvtaskigt agerande är tidlöst. Fortfarande. 🙂
Pysseliten är mycket riktigt alldeles på tok för ung, tok ung rent av. Mycket yngre än mej, rena rama barnarovet. Men det känns helt rätt att ha en yngre fru.
Bah, för ung! Då kan det inte vara fel på minnet.
Jag kom på det. I en lajvplatta ristar man förstås in hur många orcher man har boffrat ner.
Naturligtvis, Christer! Nu är frågan bara vad en ”platta” egentligen är.
En träplatta att ha runt halsen eller i bältet, antar jag.
Och en platta som är live rör sig så att man ser det, tror jag.
En platta var förritiden var en oftast svart rund sak som man med hjälp av en skivspelare kunde spela tex musik från.
Jag är inte beredd att hålla med om Catweazles förträfflighet. Jag såg alla avsnitt, ty det gjorde man som 12-13 åring i Sverige på 70-talet. Tv-utbudet var skralt och barnprogrammen ännu skralare. Söndag kl 18.30 och senare måndag samma tid var sändningstillfällena. Det var inte bra, men man såg det ändå. Catweazle var i det närmaste kolerisk i sitt framträdande och den unge pojken saknade karisma. I mitt minne såg jag hellre Alias Smith and Jones och Follyfoot. Kanhända visar det sig att Catweazle har åldrats som ett årgångsvin.
Nämen Bengt! Follyfoot som var så mesigt! (En gång trodde jag att jag VAR Dora på Follyfoot när hon hade brutit armen. Jag identifierade mig så starkt med henne att jag — som höll i nyfödda lillasyster Orangeluvan — plötsligt inte kunde räta på armen. Pang! for nyfödingen i golvet och fick ett jack i pannan …)
Det var ju för väl att du kan se hästar på tv utan besvär. (Mer än pseudobrutna armar alltså.)
Min son har numera polisonger som killarna i den serien. What goes around comes around …
Oh, Cecilia N., jag har hittat en sajt på temat ”min son har numera polisonger” i kombination med ”what goes around comes around”:
http://dadsaretheoriginalhipster.tumblr.com/
(Eller ”been there, done that”.)
*fniss*