… drabbades jag nyss av ett nostalgiskt skimmer som lade sig som en sås över mitt skapande. (Jag skjuter alltså upp rejält och betalt skrivjobb för att knattra ner minnen som jag kanske redan har skrivit om i ett tidigare liv blogginlägg.)
Men vilka födelsedagar kommer man ihåg? Nu flyter alla födelsedagar ihop som en årlig sörja när de bara firas med ett snabbt jamåholeva på morgonen och en pizza på kvällen. Man måste helt enkelt se till att bli överraskningsfirad eller kanske ha maskerad med olika tema varje år för att åren inte ska bakas ihop som en kletig limpa utan fibrer eller russin. Jag kan knappt komma på hur gammal jag är eftersom jag redan för ett halvår sedan började förbereda mig på nästa siffra.
Men när jag fyllde 15 hände det saker: jag blev kidnappad av klasskompisarna och förd till hemkunskapssalen i skolan där vaktmästaren Bosse höll koll så att vi skötte oss i den annars tomma skolan. Obegripligt generöst, känns det som idag. Alla var utklädda i 50-talskläder med kladd eller tofs i hår och mat i långa banor serverades vid samma bord som vi på hemkunskapslektionerna led alla helvetes kval eftersom lärarinnan var så tråkig att all mat blev äcklig.
Jag tar fram fotoalbumet och försöker känna efter. Var jag glad? Var jag överraskad? Var det gott? Och allt jag tänker är ”men vilka bedrövliga bilder!” samt ”vad jag ser svettig ut”.
Något som jag borde ha sparat under åren är alla önskelistor. (Självklart skriver ni väl önskelistor?) För tio år sedan (jag har kvar alla mina mejl sedan 1996, annars hade jag ju inte vetat) önskade jag mig
- digitalkamera
- skruvdragare
- en ny stekpanna
- basketskor.
I år önskar jag mig
- en ny kamera
- en ny skanner
- en ny stekpanna
- basketskor.
Jahaja.
Ska vi ta en favorit i repris? Min önskelista från julen 1970, när jag var sex år:
”Sportskor” är tydligen en trend som håller i sig i dina önskningar.
Det syns att du bodde i Skåne när du skrev inför julen 1970.
Grattis i förskott, för jag är så dålig på att komma på sånt när det väl gäller!
Storebror önskade jag också mig när jag var liten. Fick ingen. Numera önskar jag mig en syster, men det ska vara en som jag haft sedan barndomen, så det känns inte helt realistiskt. Ingen skugga ska falla över mina halvsyskon, utom just den att vi inte växte upp ihop (vilken naturligtvis inte är deras fel).
Du måste ha laddat upp fel kort. På bordet står chips och ostbajs men inga popcorn så vitt jag kan se.
Svettigheten hör till åldern tror jag.
Fast det är rätt kort, Niklas — jag är väl skumögd som tror att chips och ostbajs är popcorn. (Hur kan du se så bra?)
För övrigt önskar sig även mina barn – som faktiskt har syskon så det räcker – omöjliga extrasyskon. Vi utnämnde småkusinerna till bonussyskon och storkusinerna till plastsyskon, men si det dög inte alls.
1979, ja då var väl skolan alldeles nybyggd och eleverna var inte så många. Det fanns bara sjuor och åttor, många av oss alldeles nyinflyttade och de stora niorna gick ut sista klassen på den skola de en gång börjat högstadiet.
Fanns det en vaktmästare? Det minns inte jag. Däremot att hemkunskapslärarinnan var tråkig, det var då alldeles sant.
På fotot ser jag också de yngre pojkar som, bara något år senare, var väldigt spännande killar i en period av mitt liv.
Grattis på födelsedagen! Enastående bra skruvdragare du fick 1966 eftersom det är det enda du inte behöver önska om.
Oj, har vi barndomsminnen ihop, Pia? Känner du Wissen, Karlsson, Gezo, Pekkari och Mikko?
Björkskataskolan var nybyggd till höstterminen 1977, när vi började sjuan. Vi var alltid äldst och första årskullen som gick ut nian 1980. För att fylla ut klassrummen fick även femmor och sexor börja där 1977 trots att det ju var en högstadieskola. Mamma undervisade där i franska, engelska och tyska. En av de andra lärarna var lite skum och konstig och fick massa kritik, varefter han sköt sig själv.
O ja, visst har vi minnen ihop. Gezo var jag tillsammans med ett tag och Pekkari och jag har varit på samma festert ihop. Wissen, Karlsson och Mikko är ansikten som finns kvar i mitt minne från korridorerna i närheten av mitt skåp.
Jag började på Björks som nyinflyttad i sjuan 1978 och hade din mamma i franska ett tag.
Den där andra läraren som var skum och konstig bodde på samma gata som jag, i radhusen på den allra nyaste delen av Björks. Jag minns inte honom särskilt mycket, men själva händelsen förstås.
Minns också att syslöjdslärarinnan hade en son som alla tyckte var snygg. Han fanns med på bild i ”Vi hade i alla fall tur med vädret” som pojkvän åt tonårsdottern.
Och teckningsläraren blev så småningom ihop med franskalärarinnan, som kom efter din mamma.
Fester så klart, festert blir det efter en sen fest och kan jag inte säga att jag har nu.
Whoooooo, ja! Allt stämmer, Pia! I minsta detalj — även snyggingen på fotot! Teckningsläraren hette f.ö. Krister och han gav mig en femma fastän jag alls inte kan rita. Helt PUL-vidrigt finns han på bild här:
http://home.swipnet.se/~w-14847/nostalgi/katlarare.htm
(På en sajt som jag snickrade ihop 1998 och som numera bara funkar här och där.)
Skolkataloger på den tidern var inte några kvalitetsjobb direkt, men där fanns ju även jag med i klass 8E.
På festen den 16 maj var jag också med, nybliven trebarnsmor med mjölkstinna bröst som jag fick gå på toa och mjölka ur med jämna mellanrum.
Och grattis föressten, att du fyllde år samma dag som Petter fanns också kvar i mitt minne när jag såg det, själv fyller jag på lördag!
Kram så länge, nu ska jag till tandläkaren!
Att kameror och basketdojor tar slut, det kan man förstå, men vad GÖR ni med stekpannorna hemma hos er eftersom du hela tiden behöver en ny, undrar man ängsligen.
En storebror önskade jag mej också, jag som bara fick småsyrror.
Pia: Petter Larsson! Ja! Nämen där är du ju också på bilden, Pia! Vi har ju kommunicerat förut! (Men jag är ju så gammal så jag minns inte allt som jag borde minnas.)
Gerbilen: Jag tror att det helt enkelt är så att jag köper (får) billiga stekpannor. Och så lagas det ju en och annan måltid i dem. Teflonet liksom tar slut … eller är det inte så för er andra?
Teflonet kan inte ta slut om man aldrig her dit nåt.
Jag har min mormors stekpanna. Jag tror det är nån sorts emalj, svart, i den.
Jag hittade en likadan på Erikshjälpen för några år sen och köpte den på studs till dottern som också behöver en.
Antagligen borde jag hålla ögonen öppna efter en åt den müsliätande sonen också. Det kaan ju hända att han nån gång i framtiden kan tänka sig bli sugen på annat än müsli.
Angående lärarbilden på länken och er konversation: Lottens mamma är alltså inte med där eller? Eller heter hon inte Stenson?
F ö känner jag igen efternamnet på en lärare på en skola jag praktiserade på. Det är hans förra fru som är med på er bild.
Gjutjärn. Jag säger bara gjutjärn. Håller i generationer.
Jo, en sån har vi också. Den hade maken med sig in i boet. Men den är så liten och lätt, trots gjutjärnet, så alla nytillverkade gjutjätnspannor känns lite för tunga.
Det är så att jag funderar på om det verkligen ÄR gjutjärn eller om det är en järnrik legering.
Nån som har nån koll?
(Det är lite svårt att mäta densitet på ett dylikt kärl. Vi har försökt.)
@Cecilia N: Det kan vara en stekpanna som heter Smålänningen. Den har en botten av aluminium med ett inlägg av gjutjärn. Handtaget är blankt med några hål i och det blir praktiskt nog aldrig varmt.
En sån stekpanna fick jag när jag flyttade in i min första (eller andra) lägenhet och den håller än!
Aha! Om jag inte får en stekpanna imorrn bitti (till tonerna av jamåholeva), ska jag vända mig hitåt och lyda era råd!
Imorrn ska jag till Finspång, förresten. Något jag bör undersöka eller -vika där?
Du kan väl kolla om krogen som kallades Skul-Jons vid förra sekelskiftet låg i Finspång? Den kanske ligger kvar?
Grattis, hörru! Må din väg kantas av blommor och främlingar sjunga ditt lov …
Nog med poesi, extra bonus till Cecilia N som petar in ett her här! Ett överlägset användbart ord som alternativ till sätta, lägga, ställa, knöla in, mixtra på plats et ce tera.
Tror att en gammal kursare kom från Finspång. Hon sjunger i han den därs kammarkör som var på Skansen på nyårsafton. Själv vet jag inte var det ligger någonstans, Finspång, alltså. Godnatt, båset!
Åh, en storebror på listan…så rart och inte alls besvärligt!
Skul-Jons mpste ha gått och gömt sig någonstans, för jag såg bara skolor, rondeller och parkeringsplatser i Finspång. (Som, Luna, ligger naturskönt i närheten av Norrköping men samtidigt ljusår från just Norrköping.)
Ellie: Nu när jag tänker efter vill jag fortfarande ha en storebror.
Inte ens en stekpanna fick jag igår! (Men säsong 4 av Dr. House, vilket ju inte är fy skam. Honom skulle jag kanske ta som storebror?)
House är okej att ha på andra sidan tv-skärmen. Men jag skulle bli galen av att behöva vara i närheten av honom. Han är för odräglig.
Mmmm, men på ett roligt sätt, så där så att jag nog hade förlåtit honom som Wilson gör: gång på gång.
Någon påpekade det uppenbara, som jag naturligtvis totalt har missat. House-Holmes, Wilson-Watson.
Och när man tänker efter, arrogant, dryg, intelligent, överlägsen, föraktfull, drogmissbrukande, löser mysterier med hjälp av kunskap, analys och skarp slutledningsförmåga. Har en lite mesig sidekick som ställer upp i alla väder och som förlåter allt.
Beskrivningen kunde lika gärna vara för House som för Holmes.
Exakt så, PK. Vad säger du, ska vi ta en annan gammal klassiker och göra om till modern litteratur? Agatha Christie som snowboardproffs kanske?
Ja, eller Annika Bengtsson som rörmokare. Eller vänta nu, det funkar nog inte va?
KLASSIKER, PK! Inte skitlitteratur!
/en upprörd petimäter
Ja, jag sa ju att det inte skulle funka. Du ska vara glad som är kvinna, du får kalla skitlitteraturen för skitlitteratur. Det får inte jag för då visar jag kvinnoförakt och mitt stöd för de patriarkala maktstrukturerna.
/en nedrörd mätipeter
Du har så rätt så, PK. Bättre att bara vara PK.
Aspelut.