Det vimlar av människor som i intervjuer drar upp oförrätter från barndomen som drivkraft. Med orden ”jag ska allt visa dem” lyckas de knäppa mobbare eller svikare på näsan, sägs det. Mhm, ok, men jag tror inte att the bad guys känner sig särskilt träffade eller knäppta. Jag tror att – de precis som alla vi andra – pekar på tv-skärmarna eller tidningsartiklarna och säger ”kolla, han gick i min klass!”.
Även jag har en sådan där historia som under många år fick mig att vilja ge tillbaka.
Det var i sexan. Jag var ledsen för att särskilt en av tjejerna i klassen – vi kan kalla henne Nirka, för det hette hon inte – var så elak och ljög ihop konstiga historier om mig. Jag skrev sida upp och sida ner om henne i dagboken och kände mig ensam och missförstådd. Men en dag ljusnade det – Nirka kom med ett gäng på fyra andra tjejer och sa att de ville komma hem till mig och leka efter skolan. Jag borde ha tänkt ”nämen hallå vänta nu”, men istället sa jag bara ja. Eller rättare sagt var det nog så här jag sa:
– JAAAAAA! Vad kul!
(Japp, vi sa ”ska vi leka?” ända tills vi började sjuan.)
När de fem kom hem till mig, berättade de om en ny lek: tvärtom-gömma-nyckeln. De skulle gömma en nyckel i mitt rum och så skulle jag sedan – ensam – leta efter den. När vi hade kört en omgång, körde vi leken en gång till. Men eftersom ingen av dem ville stå utanför dörren och vänta på att nyckeln skulle gömmas, erbjöd jag mig att stå utanför igen. En gång till. Och en gång till. Och en gång till. Inte en enda sekund tänkte jag att det hela var underligt – jag var bara så glad att de var hemma hos mig och att de (tydligen) hade kul, för det hade de verkligen när de gömde nyckeln. När de fnittrade som mest, stod jag utanför min dörr och tänkte att vi kanske skulle kunna fika lite senare.
Plötsligt var leken slut och alla var tvungna att ”åka hem och äta”. De försvann, och jag gick in till mitt rum för att än en gång skriva i dagboken – nu med gladare bokstäver.
Så ringde telefonen och Nirka bad mig att omedelbart komma hem till Malin (som egentligen inte heter Malin förstås) för hon ville kolla en grej med mig. Jag kastade mig på cykeln och åkte hem till Malin. Där var de fem – och till min förvåning ytterligare två tjejer som inte hade varit med tidigare när det skulle gömmas nyckel i mitt rum. De ställde sig alla framför mig och ville ha svar på varför jag hade skrivit så elakt om Nirka i min dagbok. Och så höll de fram beviset – en avskrift ur dagboken. Inklusive min mest nyskrivna, alldeles förfärligt bedrövliga dikt som jag under gårdagen hade hällt all min sorg och ilska i.
När jag alltså trodde att vi lekte gömma nyckeln, rotade de bland mina saker, hittade dagboken – och skrev av den.
Jag grät och försökte förklara, grät mera och försökte förklara ännu mer och allt blev bara värre och värre. När även Nirka började gråta blev hon kramad av de andra tjejerna. Till slut cyklade jag hem med intorkade tårar och röda glosögon. Till dagboken. Tolvåriga Lotten skrev ännu fler dagbokssidor och ännu fler bedrövliga dikter, men låste i fortsättningen in dagboken i en träslöjdslåda med hänglås.
Och livet gick vidare – med nya oförrätter, sorger, ledsamheter, falska anklagelser, skitsnack och utfrysningsperioder. Men med allt det andra också: kärlek, lek, framgångar, barn, vänner, resor och en och annan spik i foten.
Idag har jag knappt kontakt med någon av tjejerna. Och inte blir jag intervjuad om barndomstrauman heller. Nä, nu är det dags att hitta en mer effektiv drivkraft så att jag de facto tar mig nånstans i världen.
Eller så sitter jag bara här under bloggeken och luktar på mina bokstäver.
Fyfan. Men du är ju känd nu. Och söt. Och stava bra kan du också.
Nu hade man ju bara velat vara den som kramade den tolvåriga Lotten när de där dummingarna kramade Nirka.
Och så säger de att ungarna blivit så mycket mer utstuderade i dag med näääääätet och allt. Pytt säger jag. Och känner igen precis alltihop. Kram även till stora Lotten!
Kramar också! Och känner också igen allting. Fy bubblan.
Fast vilken tur vi har egentligen, att vi har varit med om det där TILLSAMMANS! (I efterskott alltså.) Annars skulle vi ju inte veta precis hur det kändes.
Känner igen sig, sa Bill.
En av mina lekkamrater spolade mig ALLTID, om någon roligare uppenbarade sig på lekmarknaden.
På sitt födelsedagskalas rangordnade hon sina gäster efter vad hon tyckte om dem. Lilla rödhåriga Berit kom sist.
Henne ska jag fika med i morgon, om inte något roligare inträffar. För henne.
Tror ni att jag vågar påminna henne om sånt här? Nej, då kanske hon inte vill leka med mig längre … (Skojar. Men det är onödigt att söka strid numera om det inte behövs.)
Det är barndomen som formar oss och jag tror nog att Lotten på det stora hela blev en vinnare, trots den hemska upplevelsen. (Fy, vad barn kan vara elaka!) Jag tror inte heller att dummingarna känner igen sig, jag undrar om dom ens minns händelsen?
Jag tycker du ska hämnas. ”Typ-30-år-senare-hämnd” tror jag smakar finfint.
Usch, ja. Det där låter alldeles för bekant.
Fast det bästa är att man får skinn på näsan och efter att inte ha fått vara med i gänget så behöver man som vuxen inte heller vara med utan kan stå på egna ben.
Min ”hämnd” är att det har gått betydligt bättre för mig än för mina plågoandar. Men det behöver jag inte skriva dem på näsan, jag kan unna mig att vara storsinnt. [Och nu stirrar jag mig blind på det sista ordet, ska det verkligen vara två n? Fast med bara ett n ser det konstigt ut.]
@Dieva: Från barndomen ringer en gammal stavningsregel. Aldrig två n före d eller t.
Jag undrar om de där skitstövlarnas barn (jodå, jag hade min beskärda del av dem i min uppväxt) blir lika taskiga. Skolornas program mot mobbing verkar tyvärr inte göra någon nytta. De kan massera varandra så armarna håller på att trilla av på lektionen för att sedan gå ut på rasten och fortsätta med att frysa ut.
Det undrar jag också, Bokfrossaren! För om man själv minns de här hemska stunderna, pratar man väl om det för eller senare och säger till sina barn att sådär gör man inte.
Å andra sidan är ju vårt femte barn inte en konflikträdd pacifist som de andra fyra — och det är verkligen inte något som vi har lärt honom.
Och tack, hörni — den tolvåriga Lotten hade behövt det stöd som den gamla Lotten får här och nu!
Och vet ni att regeln som Niklas helt korrekt nämner — ”aldrig två n före d eller t” — stökar till det i våra ringande hjärnor. Många säger ”nämen aldrig två b före l” till mig när jag berättar att dubblett stavas just så. ”Nämen aldrig två t före n” har jag också hört …
För tydlighetens skull: det är bara den om att man inte ska ha två n (eller två m) före d eller t som är rätt.
Hur stavar de till bubbla då, di däringa? Kan vara att de sällan skriver och stavar alls förstås. Eller läser. Eller så är det bara jag som helt och hållet går på synintrycket/ordbilden. Ända från början.
När det gäller m kommer jag ihåg det så här: aldrig två m före konsonant. Det är fascinerande hur saker man lärde sig i lågstadiet sitter kvar!
@Niklas: Tack. Den regeln lärde jag mig också och det var säkert därför som jag försökte med ett n. Undrar däremot varför det kändes fel?
Aha, och för att undvika att historien upprepar sig skriver Lotten nu sin dagbok på nätet så att inga besökare med dold agenda ska kunna snoka fram hemlisar.
@Dieva: Det kanske är dags att omformulera regeln?
Bara ett n före d eller t även när det ser ut att vara fel.
Men om man har problem med en tunna. Då måste man väl få stava tunntrubbel?
För övrigt tackar jag så mycket för regeln, Niklas, då jag på sistone haft likadana problem som Dieva. (Nu slipper jag slå igång word och provskriva olika varianter för att se vilka som inte får rött krullsnöre inunder.)
Jag har en annan neslig berättelse från när jag var i mellanstadieåldern.
rätt vad det var ringde en populär tjej i klassen till mig och frågade om vi kunde [sa vi leka? Nå, det skriver jag:] leka nästa dag. Och det kunde vi ju och jag var ungefär lika häpen och glad som Lotten.
Nästa dag ringde jag henne för att få färdbeskrivning, för hon hade just flyttat. Men hon fattade ingenting. För det var inte hon som hade ringt. Det var några andra. Anledningen att de ville ringa, fick jag sen berättat för mig var att jag hade samma telefonnumret precis före en annan klasskompis, i nummerordning alltså. Alla siffror stämde utom den sista.
Nåväl, jag var iaf först att ringa till den populära tjejens nya adress.
Att läsa andras dagböcker är nesligt. Speciellt om de anses privata och inte nätoffentliga. De var väldigt dumma mot lilla Lotten.
Ooooh, det där har jag också varit med om! Någon ringer och låtsas vara en annan och ”ska vi leka” gör en så glad, så glad. Och nästa dag i skolan säger den som man trodde ringde ”vadå när skulle jag ha nääääee”.
Barn är elaka, fy för barn. Vi borde avskaffa dom, eller i alla fall förbjuda dom.
En gång ringde en av de tuffaste killarna och sa:
– Får Micke vara ihop med dig?
– Men tok heller! Hur skulle det se ut! Hahahaa! svarade jag eftersom jag ju hade lärt mig denna lurläxa tidigare.
Det var bara det att Micke frågade på allvar.
Tur att du sågade Micke, Lotten. Killar som är äldre än tre år och som talar om sej själv som ”Micke” i stället för” jag” är det nåt skumt med. Det finns ett Seinfeld-avsnitt om det.
Men Fru Hopplös och Ute, måste du verkligen fika med den där dumma då? Kan du inte bara ringa henne fem minuter innan och säga att du tyvärr måste göra nåt annat? (och så gärna ha en massa roliga mingelljud i bakgrunden)
Jag skulle kunna rabbla upp en massa, massa historier från min barndom. Var inte det att jag blev fysiskt mobbad, men ord gjorde också ont. Fast ibland dög jag och fick leka med de populära tjejerna. Så länge det bara var en av dem var de hur snälla som helst. Lärde mig att det var i grupp de var jobbiga.
(Och nu har jag ändrat alla man till jag.)
Undrar om det är därför jag än idag kan känna mig tveksam till populära personers syften om de börjar pratar och umgås med mig?
Usch ja. Visst kan det kännas ibland i kroppen att åren har gått, men den tiden längtar jag då inte tillbaka till!
Dumma Karin! Förhoppningsvis minns hon vad hon gjorde, skäms och ser till andra inte blir utsatta för samma sak.
Smart, Maj Korner, fast Nirka hette faktiskt inte Karin. Men jag måste hylla din julkalenderreflex som söker ledtrådar!
Gerbilen: hurra, du ser alla mina misstag!
Jag trodde att Fru Hopplös och Ute skulle fika med lilla Berit, men nu blir jag osäker…
Visst önskar jag Lotten all ro under sin bloggek.
Men ge henne inte en bukett lilje konvaljer.
Visst var den tiden hemsk! Som när jag var med i ryska posten och den som stod utanför fick veta att jag blev den utvalda och utbrast: ”Åh nej, inte hon!!!”.
Nåväl, jag hittade en gammal dagbok i helgen och läste om ett halvår i åttonde klass. Det är länge sedan jag har skrattat så mycket! Dessutom hittade jag dig där bland sidorna. Då fick du minsann vara expert och ge ett utlåtande om mitt dåvarande förhållande, eftersom ni gick i samma klass. Ulf W frågade dig om vad Michael G tyckte om mig och det lät väldigt seriöst och bra; ”Om alla andra har han sagt att de är fina, men om P säger han att hon är jättegullig”. Det levde jag länge på, även om förhållandet inte höll mer än några veckor.
Nämen nämen nämen — jag finns i Pias dagbok! Åh, gulliga Micke G. och allt! Tack, Pia — det känns liiiite som att resa i tiden!
Tack själv, hörru!
Visst var det en resa i tiden och resan jag hade när jag läste, det var som att jag fick tillbaka ett helt liv! Skrattade och gladdes åt den femtonåringen som var jag. Väldigt mycket och väldigt många var vädligt snälla mot mig under de åren. Att flytta från Stockholm upp till Norrland gjorde underverk för mig!
Vaddå misstag, Lotten? Den där Micke – det var väl inget misstag att spola honom, enligt vad jag kunde se. Helt rätt var det! Så förståndigt av dej.
Mitt misstag var, Gerbilen, att inte klart och tydligt ange att det ju inte var han som frågade mig direkt utan med en annan kille som bulvan.
Oooooch (tadaaa och ka-ching) — den där Micke som jag skrev om var samma Micke som Pia skrev om här ovan. Micke G., sötast i stan.
Trodde nästan det. Sötast i stan, sa Bull.