Etikett: minnen

Säg hejdå till en massa olika saker

Publicerat av Lotten Bergman den 17 mars 2010 00:22

När jag och den djefla mannen flyttade ihop i en studenttvåa i Lund 1986, köpte vi en toalettsits, Hellqvists etymologiska ordbok, tio meter turkos/rosa indisk bomull – och en strykbräda. Den har vi använt så intensivt att den har hållit i 24 år.

Den har visserligen fått nya kläder en gång och ett av metallbeslagen fick jag flytta på när jag av ilska sparkade omkull skrället så att det gick sönder. (Befogad ilska: jag skulle gå på maskerad och hade av potatismjöl tillverkat stärkelse som jag skulle stryka in i en sladdrig kjol så att den på 50-talsvis stod ut som en balettkjol. Men stärkelsen funkade inte, vilket ju var den illvilliga strykbrädans fel.) Att det står Nationalencyklopedin på klisterlappen på baksidan beror bara på att vi märkte alla prylar med sådana klistermärken när vi flyttade för tio år sedan.

Säg hejdå till strykbrädan. Den är nu brädad av en nyinköpt av samma kassa kvalitet och kommer att med vår intensiva strykningsfrekvens hålla tills vi pensioneras.

Säg även hejdå till den döda brevvågen som jag har haft sedan jag köpte den av Nationalencyklopedin när vi fick nya redaktionslokaler 1999. Med tanke på färgen måste den ha varit gammal redan då. (Det är den djefla mannens hand som ser ut som en rå kycklingvinge.)

I grannskapet har vi sedan länge sagt hejdå till den här gångvägen.

Hejdå och ack, du ruttnande tacosås.

Här på isbanegångvägen riskerar jag liv och lem under mina sällan-promenader. Hejdå, lårbenshals?

Här vet jag inte riktigt vad jag ska säga hejdå till: avocadorna eller affärn som sålde dem till närapå saffrans kilopris. (Minns ni när det inte såg ut sådär?)

Imorrn ska jag slänga trasiga strumpor, en digitalkamera från 1997, en locktång från 1977 och T-shirtar som lämnar naveln naken (från ungefär 2003) samt en rostbiff som tydligen placerades i frysen 2004. Men den stora bedriften kommer inte att vara själva slängandet utan att inte blogga om det ...

Uppdatering
Kommentatorskan Agneta skickade en trevlig avocadobild!

Åtta stycken rakt ner i sopan …

27 kommentarer

Kära dagbok

Publicerat av Lotten Bergman den 8 januari 2010 15:45

Vad har vi gjort i dag då?

Medan andra människor får kickar av att flyga helikopter, hoppa fallskärm och klättra i berg, höll jag idag nästan på att köra i diket av storglädje när jag idag såg denna bil:

Say after me: a car.

Nioåringen försvann ner i källaren för att leta efter vår enorma samling raggsockar, pälsmössor och tjockvantar. De måste ha magasinerats efter branden, har vi nu efter sammanlagt tre timmars letande och sorterande konstanterat. (Hej försäkringsbolaget, får vi köpa nya?)

Samma sorts glädje som min egen över en rostig registreringsskylt, uppvisade Nioåringen nyss: hon hade i källaren hittat mitt smyckeskrin från tioårsåldern.

– Kolla mamma, jag ser ut som en rappare! Får jag sortera allt?

Nioåringen satte med de funna smyckena igång en vulkan och ett snöskred samt ett fyrverkeri av minnen och forna drömmar. Jag satte mig ner och berättade allt om ringarna.

– Först två simpla billighetsringar som gick i stil med sådana där skramlande armband, ja, dem har du där ja. Jag och Bästisgrannen skramlade som fångvaktare där vi gick omkring. Ormringen fick jag av min kusin Håkan som var säljare i sin ungdom och gav bort sådana där som givöwej, varför vet jag inte riktigt. Den gröna gjorde jag till mig själv i åttaårspresent och den där med hjärtat i trä gjorde jag på slöjden i sexan. Oj, vad jag sandpapprade.

– Men mamma. Vad är säljare och givöwej och vem vill egentligen ha en orm på fingret?
– Jag!
– Och jag!

Ringen med trähjärtat gjorde jag med baktanken att jag skulle ge den till mitt livs kärlek – som för tillfället var någon av tre särskilt intressanta killar i klassen. Jag avvaktade eftersom jag inte riktigt kunde bestämma mig för vilken av de tre som var värd min kärlek. (Tsssst. Ingen av dem ville ha mig, jag var ju 172 cm lång och hade täckbyxor.)

– Jasså, jaha, här har vi fler av givöwej-ringarna. Den där på tummen med en skramlande tärning gillade jag eftersom jag alltid har gillat smycken som låter. Åh, till peace-ringen hade jag ett halsba… ja, titta det har du där ja. På den där står det ”LOVE”, ja, fast jag förstår inte riktigt vad man vill säga med en ring som det står kärlek på, kanske bara att man tycker om kärlek?

– Det är väl klart att man tycker om kärlek, mamma. Vilken ring heter piss?
– Peace. Det betyder fred.
– Så klart. Man tycker ju om fred. Precis som kärlek. Jättebra ringar tycker jag. Men vilka tjocka fingrar du måste ha haft när du var liten, mamma. Nu ska jag sortera!

Plötsligt sa det dingdong och pang och så öppnades alla husets dörrar på vid gavel och två frustande killar bar in några lådor till det numera iordningställda vardagsrummet.

Vad man inte ser på bilden är temperaturen; det är svinkallt. Men utvädrat!

Nä, nu ska jag göra hemmagjorda pizzor som kommer att smaka järnfilspån. (Men enligt gårdagens kommentatorsbås har jag förmodligen bara bränt tungan, fått visdomständer och druckit på tok för lite vin.)

19 kommentarer

Med 30 års intervall händer det

Publicerat av Lotten Bergman den 23 oktober 2009 22:17

År 1979 stod jag en dag och tittade storögt på två basketspelare som talade med mig. Att jag tittade storögt beror på att jag

beundrade dem gränslöst
har stora ögon.

Charles Barton och Ray Tarnowski var de två amerikanska spelarna i Plannja. Jag och Bästisgrannen dyrkade Ray & Charles såpass att vi sydde porträttlika dockor till dem i slöjden. Nu skulle man ju kunna tro att vi som normalt folk lade dessa dockor att sova i våra egna tonårssängar. Men så var det inte.

Vi gav en Ray-docka till Ray och en Charles-docka till Charles.

– Spitting image! sa den 213 cm långe Ray och pillade i Ray-dockans lilla garnmustasch.

Såpass förvirrade var vi alltså att vi trodde att de absolut ville ha wodoodockor. Charles ”Kalle” Barton gick trots detta vidare i livet och spelade både här och där och coachade lag i Grekland, Danmark, Israel och Tyskland och har fått basketbarn. Ray blev visst pappa när han återvände till USA. (Någon som vet mer?)

I alla fall så stod jag där och gapade med både mun och ögon den här dagen 1979. Av pur nervositet knäppte jag av mig halsbandet och började svinga det framför mitt eget ansikte. Svingelisving, for den lilla berlocken – en blå glaselefant – som en katapult mot mina utstående tänder och slog av en bit av höger framtand.

Utan denna lilla framtandsbit gick jag sedan i gymnasiet, försökte komma in på Scenskolan, blev trots allt kysst och med pojkvän. Jag läste även ett år på high school i landet där tandställning och porslinsfasader är ett halvt måste. Och jag flyttade till Lund och träffade stans snyggaste tandläkare – som morrande klistrade på ett litet plasthörn samtidigt som han svor över alla tandläkare som mött mig utan att knysta ett ord om små plasthörn.

Det lilla plasthörnet har under åren trillat av – särskilt inför bröllop, klassåterträffar och fotograferingar. Men just nu sitter det där.

Idag höll jag (som sagt) en skrivkurs som förgylldes av era fantastiska replikskiften från igår. Efter avslutat värv, hjälpte en av kursdeltagarna mig med att kolla tågtiderna i dessa rälsombyggnadstider när man måste åka halva Sörmland runt i buss för att komma hem.

– Direkttåg! Klockan 17:26!
– Men hinner jag det?
– Om du älgar NU!

Och som jag älgade. Rullväskan for som en bowlingkägla på drift i alla Sveagatans trottoargropar och regnrännor. En liten uteliggardam (som dock stod upp) försökte hugga tag i mig när jag sprang förbi.

– Stressa inte! ropade hon.

I gången på väg mot tunnelbanespärrarna sprang jag som Bruce Willis i kulvertar – alla andra resenärer vek undan som Röda havet för Moses. Men rullväskan fick plötsligt snetändning och lade

sig på tvärsan
fälleben för mig.

Precis som när jag nattorienterade, föll jag som en fura och han inte ens tänka ”hoppsan, nu trillar jag”. Med den lilla detaljskillnaden att 100 personer såg mig och att jag i fallet formade kroppen som gungstolsmedar eller undersidan på en eka. Först landade smalbenen på väskan, sedan rullade jag med magen mot golvet för att slutligen hugga tänderna i klinkergolvet.

– Ojojoj, gick det bra? hörde jag en röst säga.
– Huff skruff hump, svarade jag och bet mig i läppen med den numera vassa tand som redan har varit med om så mycket.

Jag reste mig upp, sprang vidare och hann med tåget eftersom det (surprise, surprise) var försenat. Tungan dras nu som en magnet mot tanden – tanden som för 30 år sedan tappade ena hörnet. Och idag det andra.

20 kommentarer

Mattelektion i ettan 2009

Publicerat av Lotten Bergman den 6 oktober 2009 13:00

De feta höstflugorna har flyttat till min nudelsoppefrisyr. De surrar runt, runt mitt huvud som de gör varje höst. Jag skulle kunna fylla på irritationen genom att hålla upp ett glas vin och se bananflugorna (som egentligen är fruktflugor) flyga i konstigt hackiga banor utan att krocka med de feta kusinerna.

Men istället för att sitta inne med flugorna, går jag ner till skolan för att sitta med under en mattelektion med ettorna. Bafatt, liksom. Jag minns förstås hur det var att gå i ettan, men mest hur gardinerna såg ut, vilket halsband fröken Malin Kumlien hade och att Martin Davidsson bara blev sötare och sötare för var dag. När jag hade läst ut ”Vad var det jag läste?” och frågade vad jag skulle göra istället, blev jag beordrad att läsa om boken från början. Och lydde. (Jag skulle förstås ha slagit näven i bänken och krävt en annan bok.) Vi ritade lasson runt bananer och apelsiner i mängdlära och solen sken varje dag medan jag pillade loss sårskorpor från knäna och i smyg åt snorkråkor.

Mattlektionen idag var förvirrande för mig. Barnen har nämligen

en mattebok med uppgifter
ett separat papper med rutor som man skriver 7 7 7 7 7 7 7 på om man har kommit till sju
ett separat papper som man ska rita en jättestor sjua på
ett separat papper med additionsuppgifter
en rutad matteskrivbok som man ritar sju fyrkanter i
memory och andra spel som ska göra matten rolig.

Alla jobbar ju i en egen takt och ingens takt är den andra lik. Förstås. Men ingen vet vad nästa uppgift är. Trots att alla är förvånansvärt tysta och viskar, är det ett ständigt surr (som av de feta höstflugorna) runt barnen. Vilken ska jag göra nu? Vilken kommer sedan? Kan jag gå till den sidan? Är det rätt papper? Jag har inte nästa papper. Kolla, min penna har en propeller.

Min egen Hej matematik från 1971. Rutorna skulle symbolisera en räknemaskin, sa fröken.

Vissa är på siffran 4, andra har kommit till 10, någon letar efter tre kompisar att spela memory med på golvet, fem ber om färgpennor till sjuanteckningen, fyra räcker upp handen för att fråga vilket papper de ska ha nu och fröken knäpper upp pärmarna med olika papper så ofta att jag tappar räkningen.

Titta så revolutionerande 1971: likhetstecknet är avskaffat! Så mycket enklare det blev! Eh.

Fast nu var det ju inte jag som skulle räkna. Däremot räknar jag snabbt ut att det skulle behövas en effektivitetskonsult i klassen. Eller är det så här i alla andra klasser och det allra bästa sättet att lära ut matte på? Och jag som inte är effektivitetskonsult, får jag ha en åsikt?

Vad säger ni? Jag undrar dels vad ni minns från ettan och dels om ni är i hälsapåiskolanåldern. Berätta nu medan jag går och slår ihjäl ett par flugor.

________
Uppdatering i kvällningen
Måste bara rekommendera kommentatorsläsning. Ni får blöta penslar, årtullar, matematiska tygmönster, gula plastremsor, krulliga g:n, svåra z:n, bokstavsdjungeln, kastade tofflor, jättelånge Hans och en Pascal.

53 kommentarer

Ett minne från Lund

Publicerat av Lotten Bergman den 19 september 2009 15:57

AF-borgen i Lund. (Foto: David Castor.)

När jag flyttade ner till Lund för att plugga något – som visade sig vara svenska, engelska, drama, teater, film och litteraturvetenskap – trodde jag ju att världen väntade på mig med öppna armar. Att jag inte visste vad jag skulle bli och att jag fick en massa lånade pengar slängda efter mig för att jag skulle kunna roa mig hela dagarna, var inte ett dugg bekymmersamt. (Studielån var för mig en gåva; jag har varken förr eller senare haft så gott om pengar som under universitetsstudierna. Det där med att ”betala igen” ignorerade jag så länge jag någonsin kunde.)

Naturligtvis skulle jag vara med i en spexförening. Lundaspexarna tillät inte tjejer på scen, så dem spolade jag direkt. Teknologföreningen Jesperspexarna släppte in mig efter ett inträdesprov som var så förfärligt dåligt genomfört av mig (jag härmade Marilyn Monroe) att de förmodligen trodde att jag gjorde en parodi på något. Men nu var jag inne! Stor succé! Scenen var min!

Nooooooot.

Fia Andersson, Magnus Ehlde, Pusse, Håkan Karlsson.

För jag fick vara med som

lättklädd person i bakgrunden
medlem i sexmästeriet
allmän slav.

(Sexmästeriet är inte vad det låter som utan bara ”de som lagar mat till de andra”.)

Jag var med om att laga finska piroger till 120 personer, kalkonmiddag till 140 personer, chili con carne till ännu fler och att dagligen kånka 500 liter öl uppför Akademiska Föreningens eviga trappor. Det var fantastiskt lärorikt och fruktansvärt slitsamt och mer än en gång blev det fel. En gång välte jag med flit ett fullt dukat bord över en dryg kille och en gång serverades maten med ett tappat plåster i.

Flaskorna stod 1986 tätt som ogallrade morötter.

En höst hade vi KTH-spexarna på besök för en gästföreställning. Wow, liksom. Nasala. Stoooockhooooolmare. Som. Praaaatade. Uuuuutdraget. Ba. Lissom.

Och som de krävde service!

– Haru en bira?
– Ge hit den där stolen som du sitter på.
– Får jag den där. Och den där. Och den där. Den där också. Sen kan du gå.
– Ah stick å köp snus till mej va.
– Var har ni godiset? Vaffan har ni inge godis? Skåningar asså.

Vi som slavade i köket kokade precis som innehållet i kastrullerna på spisen. Jag – som räknades som stockholmare – djupandades och bad om ursäkt för mitt ursprung samt försökte lägga in extra många diftonger i mitt tal. Men till slut exploderade jag när en av de tjatigaste killarna från Stockholm stack in sitt huvud i köket och vrålade:

– Var har ni muggarna? Ööööh. MUGGARNA?
– Hörnu, sa jag. Du och dina förbannade skitstövlar till stockholmsspexare kan dra så långt pepparn växer, och det är långt bort på grund av det svenska klimatet. Plastmuggar ställer vi inte upp med, dem kunde ni ha haft med er själva, nu är det slut på vårt fjäsk! Drick direkt ur flaskan! Ni är dessutom sämre spexare än vi! GÅ, STICK, DRA! skrek jag och viftade som en väderkvarn med armar som var fulla av äggsås.
– Aharu. Åkejrå. Jäla skån…

Och så vände han på klacken och började gå nedför trappan samtidigt som han ropade till sina kompisar:

– Näe, ja fattarnte varom säjer, dom har inga muggar! Vi får skita när vi kommer tillbaka till hotellet!

Jag vred förstås mina äggiga händer av förtvivlan och sprang sedan som en pudel med svansen mellan benen efter stockholmaren och bad om ursäkt samtidigt som jag pekade mot toaletterna.

Postis, Magnus Lord, Sir Kryddan Pettersson, Marika.

Nu säger Sjuttonåringen här hemma att han nästa höst kommer att börja läsa i Lund. Bra, då har jag ett helt år på mig att lära honom allt jag kan.

11 kommentarer

Elefantkvinnan återvänder

Publicerat av Lotten Bergman den 19 maj 2009 11:01

Det var bättre förr. (Tyskland 1946.)

Jag läser i SvD att det är synd om ungdomen av idag och att det var bättre förr när alla fick jobb och kunde ta sabbatsår på löpande band. När man frågar ungdomar vad de tänker göra efter gymnasiet, upplevs den frågan som ”ganska pressande”.

Tulledutt, då.

Jag rekommenderar en läsning av artikeln, men jag vet banne mig inte om jag är upprörd över ungdomarnas naivitet eller deras curlande föräldrar eller den stilla iakttagande Anna Asker som har skrivit stycket. Efter snart ett halvår på SR har jag ju lärt mig att det gäller att vinkla nyheter så att de upprör på något sätt. Positivism är a big no-no. Ni som inte orkar läsa, ska få en snabb rekapitulering här:

Tre gymnasielever talar om framtid, skola och press:

En av dem fick 500 kr för varje höjt betyg och en annan några hundralappar för varje VG och MVG.
Det är himla svårt att få jobb (men de har förstås under skoltiden jobbat extra i t.ex. affär och som vaktmästare).
Deras föräldrars yrkesval var mycket lättare, konkurrensen har ju hårdnat.
Man kan inte ta sabbatsår (men de ska göra det).
De har ibland fått ägna hela helger till plugg (men det har varit himla många studentskivor).
Det är viktigt att ha hemmet som en frizon (men föräldrarna ska lägga sig i utan att tjata).
Att hålla sig i fysisk trim är pressande och skapar ”en stressad situation”.
Det är också pressande att känna att man ska kunna ge samma stöd till sina barn som man har fått av sina föräldrar.

Ok, kanske är det meningen att Anna Asker bara ska rapportera och inte reflektera. Och här faller jag i den grävda gropen när jag bloggar om det. Well, grattis i så fall.

Mig är det i alla fall jättesynd om. Att jag fortfarande har lock för öronen och ett svidande brännsår känns pressande. Å andra sidan är jag på väg till en föreläsning på Krismyndigheten Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (smidigt), och de om någon borde ju kunna hjälpa mig i min ohyggligt stressade situation när åhörarna ställer krav på mig och jag känner att jag måste prestera något.

Visst ser det ut som om jag har blivit torterad med en cigarrett? (Elefantskinnet är ju riktigt konstnärligt fårat.)

Uppdatering om det här med elefantskinn
År 1968 for jag som skjuten ur en kanon ur en barnflickas famn och slog sönder vänster ögonbryn mot ett köksskåp.

År 2003 föll jag på en basketplan och blödde plötsligt ymnigt ur höger ögonbryn, men blev på akuten ihopklistrad som en Humpty Dumpty. På bilden nedan ses såret – klisterfritt. Det spretiga ögonbrynshåret hade däremot fortfarande en stor klisterblobb kvar.

Ögonbrynsklister och elefantskinn anno 2003.

12 kommentarer

Inne i skrivbordet bor flera liv

Publicerat av Lotten Bergman den 4 mars 2009 05:56

Som jag har lidit! Som jag har stånkat, stönat och svettats och haft separationsångest! Kan ni begripa hur svårt det är att slänga saker som man hittar i ett gammalt skrivbord?

Nej, förmodligen inte. Ingen förstår mig. Ni skulle väl utan att blinka ha slängt rubbet, kan jag tänka. (Nu fnyser jag så kraftigt att jag nog måste gå och snyta mig för att se respektabel ut igen.)

Om ni är som jag, klickar ni på bilden och tittar noga och struntar i BNP. Vad ska jag inte blogga om av allt detta?

Tur att man kan häva ur sig och be om råd här. Nå, vad kan jag slänga?

Gamla mynt har jag bloggat om förut – men då hittades de i min ryggsäck tillsammans med sina ratade öringskompisar.

Ettöringen ovan hittades i en liten ask tillsammans med ett anakronistiskt SIM-kort och ett underligt tidningsurklipp. Jag känner inte den arga kvinnan i Karlskoga och heller inte hennes numera döde man och minns inte hur länge sedan det hela skedde. Men tillräckligt intressant verkar det ha varit en gång i tiden.

Hår. Men vems hår?

Det där lite lockiga håret ligger i en gammal, gammal ask med konstigt knäppe. Det skulle kunna vara Sexåringens för färg och lockighet stämmer. Men tänk om det är min farmors? Min morfars? Hur hamnade det i skrivbordet och när? Varför etiketterar man inte allt? (Man = jag.)

Till saken hör att det alltså är mitt skrivbord som jag har tömt. Jag har haft det i tio år, men bara använt det som stoppaundanplats eftersom det man inte ser inte finns. Men. Det är inte bara jag som har haft skrivbordet – även min farfar och min pappa har haft det. Alltså kan de mystiska sakerna komma från vem som helst. Farmor och farfars gemensamma pass, t.ex. – varför har jag det? Sticknålsmätaren? Och tre brevsprättar?

Nu till det som gjorde mig allra mest nostalgisk.

Det var tider det. (Ni som inte förstår kan säkert få svaret i kommentarerna.)

29 kommentarer

Nyårsaftnar som mött mig

Publicerat av Lotten Bergman den 31 december 2008 11:20

Förra årets tolvslag såg ut så här.

Min alldeles egen jag gick fem mil till skolan med halm i skorna-historia är denna:

När jag, Broder Jakob och Orangeluvan växte upp i skuggan av det aldrig uppbyggda Stålverk 80, fick vi på nyårsafton sitta med de vuxna och skåla. Vi tre fick dela på en 33-cl-flaska med Grappo. (Grappo må låta som ett namn på en hund, men är alltså besk grapefruktläsk som ser ut som spökvatten.) Pommac? Men neeeeej, då hade det ju varit gott.

Min alldeles egen nämen hej vilken rolig och vild ungdomstid du hade-historia är denna:

Nyårsaftonen när vi gick i nian, var jag och Bästisgrannen i Stockholm. Som de lantlollor från Luleå vi ju var, hamnde vi helt fel i en lägenhet i Alby, där Lidingökillarna – som vi kände sedan språkresan till Eastbourne – halade fram hasch. Knark! Vi, som inte ens hade luktat på glöggen än, kastade oss ut och ner till tunnelbanan igen. Nu är det ju hela 18 stopp från Alby till T-centralen, så det tog sin tid – inte förrän kl. 23:54 var vi framme.

– Vart ska vi?
– Till fyrverkerierna!
– Vilket håll?
– Mot vattnet!
– Vattnet? Det här är ju Nordens Venedig!
– Spring!

Vi hann ner till en korvkiosk med utsikt mot Djurgården och stod när klockan slog strax bakom en vinglig man som åt på en rå, fryst hamburgare utan bröd. Då och där bestämde vi att det här minsann var en komplett misslyckad nyårsafton. Vilket ju inte är sant idag, när det är en av nyårsaftnarna som jag faktiskt minns.

Eftersom nyårslöften är så här himla jättesuperduperintressanta, brukar jag aldrig lova ett endaste dugg. Men nu!

Jag ska ta vara på den sömn jag eventuellt får.
Jag ska vara rädd om de datorer som inte blir stulna.
Jag ska sträva efter att läsa Tintin högt med olika röster minst en gång i veckan.

Gott slut på er alla och tack för alla kommentarer!
___

Oj. Jag sitter vid en för mig okänd dator av annat märke än jag är van vid. Allt är jättekonstigt och annorlunda och när jag nyss skulle formulera den synnerligen komplicerade avslutningsmeningen ovan, funderade jag tydligen så länge att någon i burkens inre ville hjälpa mig med en stor skylt. ”Om du trycker fem gånger på shifttangenten sätts funktionen ’Tröga Tangenter’ igång.”

Oh, the irony.

40 kommentarer

Förr i tiden, ni vet

Publicerat av Lotten Bergman den 8 november 2007 08:52

– Hallååå? Kan fröken koppla mig till Anderssons på hörnet?
– Tretton, ett ögonblick. *klick*

(Min mormor jobbade som växeltelefonist och jag tror att det var så här jag fick telefonerandet beskrivet för mig. Dessutom var det väl så här de gjorde när de ringde till varandra i Åsa-Nisse-filmerna? Å, nu måste jag ju citera mig själv när jag berättar om regissören till just dessa kvalitetsfilmer!

När det gäller Åsa-Nisse-filmerna, som man numera ibland kan se på tv på eftermiddagarna, var de flesta regisserade av Ragnar Frisk. År 1983 träffade jag honom, och eftersom jag då hade kunnat ge min högra hand för att få vara med i en Åsa-Nisse-film [eller vilken film som helst, faktiskt], pratade jag i flera timmar med honom om hans regissörsgärning.

– Vem är Sveriges skickligaste skådespelare? sa jag.
– Utan tvekan John Elfström, sa Ragnar Frisk och förklarade sedan [tills jag höll med honom] varför Åsa-Nisses uttolkare med sitt register var bäst .

Det sägs att Åsa-Nisse flyger i luften (1956) har fått Sveriges kortaste filmrecension, av Alf Montán i Expressen den 2 oktober 1956. Den löd helt enkelt ”Far i frid”.

Slut parentes.)

Sveriges genom tiderna bäste skådespelare. Hrm.

Mina associationsbanor går idag bakåt i tiden för att

min mobil har blivit galen och jag idag måste slå upp och knappa in alla telefonnummer för hand
vi har bytt internetleverantör som inte vill leverera internet just idag varför jag sitter och bloggar på en pinnstol ute på busshållplatsen
mjölken tog slut och jag nyss hällde grädde i kaffet.

Fattas bara att jag klär mig i snörliv och steker strömming ikväll.

21 kommentarer

Studieteknik

Publicerat av Lotten Bergman den 25 september 2007 09:27

Att jag faktiskt lyckades plugga mig till en examen (fil.kand., applåder tack) är ett under med den bedrövliga studieteknik som jag har.

Procrastination, thy name is Lotten. Eller så är bara my middle name Procrastination. Fast kanske är bara planering och Lotten en contradiction in terms. (Hjälp, jag har fastnat i den engelskspråkiga dubbelvolten.)

Vid tio- eller elvasnåret på kvällen vaknar alltid mina läs- och pluggandar till liv. I högstadiet och gymnasiet sov jag middag efter skolan, tränade basket, kollade på tv, lyssnade på kassettband med Dr. Hook och ELO, drack te och skrev dagbok och ringde Bästisgrannen tills det dåliga samvetet fångade in mig i sitt ångestlasso. Då satte jag mig med böckerna och skrev ner frågor till mig själv.

Sedan somnade jag.

Aldrig hann jag repetera frågorna, aldrig hann jag ens besvara frågorna, aldrig kunde jag be mina föräldrar om hjälp eftersom de ju sov. Särskilt ett prov minns jag tydligt: biologiprovet om klorofyll i åttan. Eftersom Trettonåringen idag har just detta klorofyllprov, var det klorofylligt här i huset igår.

Jag:
Jag tog fram biologiböckerna sent en söndagskväll efter att Plannja förlorat mot Alvik, vilket i sig var en anledning till att världens alla biologiprov borde ställas in. Frågor, frågor, skriv, skriv.

Vid halv två-snåret kom pappa in i mitt rum och gav mig order att sova. Jag började gråta och visa att jag ju bara hade 113 frågor och att jag måste svara på dem innan jag kan somna och varför är livet så orättvist och förresten är biologifröken för mesig för min smak och dom där jävla bladen skiter jag i, kan ingen spränga hela skolan? Jag somnade sedan med tårar rinnande ner i öronen och klarade dagen efter provet galant eftersom det där med att formulera frågor till sig själv faktiskt är ett ypperligt sätt att plugga. Det visste inte jag – jag trodde att jag hade duperat läraren med mitt svammel.

Trettonåringen:
Planerade redan i helgen för veckans biologiprov så att pluggandet inte skulle krocka med basketträning och barnvaktande. Skrev ner alla fakta i en vacker anteckningsbok. Läste koncentrerat i ett tyst rum. Bad om att bli förhörd. Lade sig att sova klockan nio.

Ska vi ta Femtonåringens pluggteknik också? Ok:
– Är det någon som har sett min kemibok?
– Har någon sett min mattebok?
– Kan någon hjälpa mig att leta efter spanskan?
– Ligger min fysikredovisning här?
– Jag undrar om vi har prov i morgon eller på fredag.
– Vad konstigt, jag fick inte med mig italienskan hem!

Under universitetstiden var det omtentorna som räddade mig – första tentan motsvarade frågeskapandet medan andra tentan var på riktigt. Liksom.

Hur gjorde ni? (Eller: hur gör ni?)

Uppdatering med lite allmänbildning
Jag hade skrivit ett mellanslag för mycket: ”fil. kand.”. Alla liknande titlar (fil.mag., jur.kand., fil.dr) ska skrivas ihop precis som de flesta andra förkortningar (fr.o.m., t.o.m. t.ex.). Men tänk på att när det gäller osv. och pga. samt dvs. får man (om man vill) strunta i punkterna.

27 kommentarer