Hoppa till innehåll

Månad: september 2010

Sybariten i Hötorgshallen (bilder en masse)

Påminner om en patient jag hade en gång. Som låg i sträck pga. benbrott.
Påminner om en patient jag hade en gång – i sträck pga. komplicerat benbrott.

Nu kan det tyckas lite konstigt att jag endast är ute i svängen och går på tillställningar samt frotterar mig med ”folk”, men jag lovar: de är människor de med. Här kommer nu en rapport som ska orsaka skyfall i snålvattensavdelningen: smakmingel i Hötorgshallen!

(Och inget snack om avund från er sida nu; då slänger jag er i bloggfängelset. Jag rapporterar ju så att ni inte ska bli avundsjuka utan bara känna att ni nästan var där.)

Vid entrén spelade "Kvartetten raekan" jättecoolt med tamburiner på fötterna.
Vid entrén spelade “Kvartetten raekan” jättecoolt med tamburiner på fötterna.

Kön utanför Hötorget var frusen, förväntansfull och fruktansvärt lång. Vi var borta vid Kungshallen (ni som inte är bevandrade runt Hötorget: det är jättelångt dit!) när jag hörde att man tydligen kunde fixa inbjudningar på konstiga sajter – för det gjorde de andra i kön hela tiden och de gick på premiärer och åt godismat varenda kväll. Själv fick jag ett mejl från en kompis, bara. (Jag står alltså inte på roliga listor med roliga människor som har vett att blogga om allt som händer dem utan har kompisar som känner någon som sitter på alla inbjudningar. Tack för att ni tar med mig fastän jag kommer ostruken och okammad samt oblyg.)

Så här ser Hötorgshallen inte alls ut längre. Men 1953.
Så här ser Hötorgshallen inte alls ut längre. Men 1953.

Hötorgshallen ligger alltså under jord och är en saluhall med precis hur mycket mat som helst. Och denna kväll hade nästan alla affärsidkare ställt upp med smågott, plockmat, vin, kaffe och olika efterrätter. Jag fastnade länge framför en spansk tjej som skar upp grislår (heter det kanske inte) så det sa swisch och swosch. Tydligen var hon EM-vinnare i grislårskarvning (heter det kanske inte) och den mängd kött som hon skar upp under kvällen var enligt butiken värd 38 000 kr.

Swisch-swosch, stå in i vägen. (Jamie Oliver tillagade en gång "leg of pork" och övade sig på att skära tunnare än tunnast. Hjälp mig gärna med termerna!)
Swisch-swosch, skvätte det uppåt väggarna. Hm. Jamie Oliver tillagade en gång i tv “leg of pork” och övade sig på att skära tunnare än tunnast. (Hjälp mig gärna med termerna! Heter det “skinka” på svenska trots att det sitter på benet?)

Maten var inte bara god och underbar, utan även snyggt upplagd och tillpiffad. Vi som inte har bacillskräck åt, knuffade oss vidare, gick till nästa butik och åt lite mer och hällde vin på varandra. (Mer om det nedan.)

– Köttet först! Osten sen! sa köttmästaren med rynkad panna. Jag lydde och njöt.
– Köttet först! Osten sen! sa köttmästaren med rynkad panna. Jag lydde och njöt. (Vad händer om man äter i fel ordning?)

En av favoriterna var små brödbitar med chevre-ost och honung som grillats lite i ugn. Jag åt fyra stycken och blev så till mig att jag pratade med mat i munnen och vinklade vinglaset bara några grader för mycket.

Nu tycker jag att ni ska ta fram anteckningspapper och skriva "ordna mingelparty, inled med bröd & chevre & honung".
Nu tycker jag att ni ska ta fram anteckningspapper och skriva “ordna mingelparty, inled med bröd & chevre & honung”.

Vin fick vi bara ett glas per person – men efter min lilla olycka så … va? Jaha … den vill ni höra allt om?

Jo, jag hällde hela innehållet i mitt glas i ryggen på en tant. (Be mig inte definiera tant.) Jag höll andan och väntade lite, men tanten fortsatte att tugga på surdegsbröd och smör. Då knackade jag henne på axeln och sa:

– Förlåt, ursäkta, du känner det inte genom kappan, men jag hällde just vin över hela dig. Jag ber om urs…
– Men vad gör väl det en kväll som denna? Hämta ett nytt glas och kom och ät surdegsbröd med mig!
– Men man får bara ett gl…
– Tssssssst! Om man ber snällt och säger att man har spillt ut sitt vin på en tant, får man mer.

Och det fick man. Och det måste jag säga: alla var så där glada som tanten. Själv var jag nästan hög av lycka.

Sedan jag blev pinjenötsförgiftad i januari, dricker jag nästan aldrig rött vin. Och jag sörjer.
Sedan jag blev pinjenötsförgiftad i januari, dricker jag nästan aldrig rött vin om det inte är svindyrt. Och jag sörjer det billiga, röda vinet.
Min absoluta favorit på hela kvällen var faktiskt den här osten.
Min absoluta favorit på hela kvällen var faktiskt den här osten. Jag sa åt den att gå hem med mig, men den lydde inte.
Ett finskt bröd med mögelostkräm (jag kan inte läsa min anteckningar och därför inte ge mer information än så.)
Ett finskt bröd med mögelostkräm. (Jag kan inte läsa min anteckningar och därför inte ge mer information än så.) Uppdatering! Det är enligt kommentatorsbåset Auraost!
Jovisst ser det ut som mögelodlingar i dragskåp på ett labb. Men det är pumpasoppa med inefära och korianderolja.
Jovisst ser det ut som mögelodlingar i dragskåp på ett labb. Men det är pumpasoppa med ingefära och korianderolja.
Färskpotatiskräm med lingon, kantareller och finskt sidfläsk.
Färskpotatiskräm med lingon, kantareller och finskt sidfläsk.
Helt vanlig och simpel latte, som jag råkade svepa samtidigt som jag hade blåmögelost i munnen.
Helt vanlig och simpel latte, som jag råkade svepa samtidigt som jag hade blåmögelost i munnen.
Ber om ursäkt för suddet, men det var trångt och mörkt här: anklevermousse med fikonmarmelad och "balsamico". (Som väl är vanlig balsamvinäger?)
Ber om ursäkt för suddet, men det var trångt och mörkt här: anklevermousse med fikonmarmelad och “balsamico”. (Som kanske är vanlig balsamvinäger?)
Rostebröd med marmelad – precis som hemma liksom.
Rostebröd med marmelad – precis som hemma liksom.
Äppelpaj på svenska äpplen. (Här råkade jag se priset, och en liten form på ca 15x20 cm kostar 50 kr. Ni är alla välkomna att hämta hur mycket äpplen som helst i min trädgård: vi har aldrig haft så mycket förut.)
“Äppelpaj på svenska äpplen”. (Här råkade jag se priset – en liten form på ca 15×20 cm kostar 50 kr. Ni är alla välkomna att hämta hur mycket äpplen som helst i min trädgård: vi har aldrig haft så mycket förut.)
Det fanns inte bara mat i Hötorgshallen, utan även män i hemknypplad spets.
Det fanns inte bara mat i Hötorgshallen, utan även män i hemknypplad spets.
Choklad med chili i är godare än kaffe med mögelost, kan jag säga.
Choklad med chili i är godare än kaffe med mögelost, kan jag säga.
Och vem tror ni också var där? Är det månne Gösta Ekman eller ...?
Och vem tror ni också var där? Är det månne Gösta Ekman? (Det där fattar man bara om man har läst min rapport från Bokmässan häromdagen.)
Kolla vilket bra tips till er mingelbuffé: den lilla tallriken med glass och hjortronsylt passar perfekt i vinglaset! Glassvinglas!
Kolla vilket bra tips till er mingelbuffé: den lilla tallriken med glass och hjortronsylt passar perfekt mitt i vinglaset! Glassvinglas!
Och här är de oläsliga anteckningarna.
Här är de oläsliga anteckningarna. (Jag har alltså fula visitkort i ett snöre om halsen. Och så antecknar jag på detta vis och kan inte läsa vad jag menar en timme senare.)

Share
38 kommentarer

Språkvårdsdagen – realtidsrapportering

Detta är ett inlägg som kommer att uppdateras uppdaterades under hela dagen.

09:28

Varning! Varning! Varning!

Gå för allt i världen inte in på Moderna museets toaletter om ni vill må bra. Lysrören inne på toan lyser upp speglarna så att jag sedan igår kväll – när jag senast tittade på mig – har fått mustasch, vårtor och ytliga blodkärl som påminner om Londons tunnelbanesystem.

Men annars är det fint här. Jag önskar mig detta av denna dag:

  • spirituella föreläsare
  • ickeflum
  • proffsiga powerpointbilder utan de förbaskade punktlistorna och grälla färgerna
  • frågvisa åhörare (250 personer!)
  • en massa mat.

09:38

Huga, de spelade muzak-jazz-versionen av Nirvanas Come as You Are strax innan det hela satte igång. Moderatorn Tilde de Paula klev upp på scenen och berättade hur irriterad hon var på sin man. Hm, tänkte jag, som en halvtimme tidigare hade sett henne kyssa just denne karl otroligt intensivt utanför Moderna museets entré.

Tilde har jättemånga fingrar.
Tilde har jättemånga fingrar.

”Bibliotek är en helt unik företeelse, det är helt fantastiskt att vi har det i Sverige!” sa Tilde nu. (Och så sa hon ”tv4” ungefär 13 gånger. Precis som att jag nämner ”basket” i varannan mening.)

09:45

Oj! Wow! Daniel Kjellsson livebloggar på uppdrag av Företagsuniversitetet! Här!unikt! (Gah. Jag är alltid sist med det senaste.)

Kolla, Kjellsson får blogga med headset! Och prata med Tilde!
Kolla, Kjellsson får blogga med headset! Och prata med Tilde!

09:53

Lars-Gunnar Andersson, som svarar på frågor i Språket i P1, har en poäng i att det spelar stor roll i hur man uttrycker sig. Det räcker liksom inte med att man är korrekt. Ha! Han kallade talpedagogen i skolan för “läspefröken”!

– Den stora skillnaden om man jämför med “förr i tiden” är att idag kan alla – vem som helst – publicera sig. Förr var det den bildade medelklassen, de som var som jag – akademiker på universitet – var normgivande. Idag stavar vissa grupper ”ju”, medan andra skriver ”juh” – s.k. subversiv verksamhet!

– Prepositionen var så häääääär lång!
– Prepositionen var så häääääär lång!

10:05

Allmänna tendenser när det gäller förändringar i språkmiljön är enligt Andersson (Lars-Gunnar kallar sig själv ”Andersson”) att

  • dialekterna utjämnas
  • skriftspråket har blivit allas egendom
  • alla tilltalar varandra vardagligare
  • språket anglifieras
  • språket teknifieras
  • skriftspråket fungerar dialogiskt – man säger att man pratar med någon fastän man faktiskt bara har chattat eller sms:at
  • språket visualiseras – skrivmaskinerna har blivit textmaskiner med diagram, staplar och bilder.

Allt stämmer på mig (alltså Lotten, inte Andersson): jag har ingen dialekt, jag bloggar som en tok, jag duade aldrig  min mormor (men hade gjort det idag), jag får fokusera väldigt för att inte släppa in engelska uttryck all the time, jag älskar all ny teknik och jag sms:ar hellre än ringer samt tycker att det är trist när jag bloggar utan illustrationer.

– Ett exempel på hur språket förändras: man säger och skriver ”att bero på” istället för ”apropå”! säger Andersson.

10:18

Ojojoj, nu kommer han in på grammatik och hjälpverb och det allt oftare försvinnande “att”. Hur ska publiken reagera på detta? Kommer den att somna? Kommer den att börja tänka på kvällsmaten?

– Adverb är väldigt svårt att beskriva. Men jag vet ett sätt: det är det som är resten! Alltså de ord som man inte kan placera in i en av ordklassgrupperna är resten – alltså adverb! sa Andersson.

Hela publiken skrattar våldsamt. Heureka!

10:30

Lena i publiken har skickat in en fråga i förväg: när ska man säga före (preposition) och innan (konjunktion)? Andersson säger att vi faktiskt har använt innan som preposition i 500 år … så det borde faktiskt vara ok att göra det fortsättningsvis. Men jag (och förmodligen Andersson också) vet att man riskerar att irritera den petiga läsaren och den obstinata lyssnaren såpass att de sätter armarna i kors och vägrar ta in vidare information om man säger “innan klockan fem”.

En annan fråga kommer: visst är det bedrövligt med folk som säger hennes/hans istället för sin?

– Sin har sin syftning inom samma sats, men det är inte solklart vad som är samma sats, säger Andersson. Måste sin syfta på subjektet. Nja, det verkar inte så. Nya brott mot den här regeln är av exemplet “Eva gick hem till hennes mamma” när man faktiskt menar Evas mamma. Det är fel, och blir vanligare. Men hur ska man säga det här?

”Jag ska hem till hon som är snäll.”

”Jag ska hem till henne som är snäll.”

(Jag säger “jag ska hem till henne, hon den där som är så snäll”.)

10:36

– Ett hett tips för att kolla hur ord används är att kolla konkordanserna! Det är en utmärkt källa till hur orden används idag och användes förr! Aktör t.ex., användes förr bara om skådespelare men är nu ett ord för alla som agerar på något sätt.

Nu är Andersson lite stressad:

– Oj vad tiden går!
– Oj vad länge jag pratade om det här då!
– Jag skyndar på lite för jag märker att jag inte hinn..

Här kommer Lottens Lathund för föreläsare: tala inte om att du är stressad eller att du inte kommer att hinna med allt du har tänkt. För det bryr vi i publiken inte oss om. Låtsas att allt sker helt enligt planerna.

10:44

Oj, nu är vi oense, jag och Lars-Gunnar Andersson! Han har fått frågan om man ska använda ”Du” för att vara artig. Jo, det är ok, säger Andersson.

Och det tycker jag inte att man ska eftersom väldigt få idag anser att det är artigt utan faktiskt bara svårläst. Jämför de här två texterna som jag (Lotten, alltså) brukar använda i mina föreläsningar:

”När Du besöker dina vänner i Eskilstuna måste Du be dem att visa Dig vägen till Sundbyholm. Där ska Du ta Dig en titt på Sigurdsristningen – ett fornminne som säkert kommer att göra intryck på Dig. Tänk om Du hade levt på vikingatiden! Hur skulle Du ha klarat Dig då?”

”När du besöker dina vänner i Eskilstuna måste du be dem att visa dig vägen till Sundbyholm. Där ska du ta dig en titt på Sigurdsristningen – ett fornminne som säkert kommer att göra intryck på dig. Tänk om du hade levt på vikingatiden! Hur skulle du ha klarat dig då?”

Har jag rätt eller har jag rätt?

11:15

Jag är sockerhög. Jag ser blommor, färgglada sifoner och snurriga skor när jag blundar och tänker på gula ubåtar. (Ok, jag överdriver bara lite.)

Hur ofta får man wienerbröd i dessa fruktstundstider?
Hur ofta får man wienerbröd i dessa fruktstundstider?

11:25

Susanne Sznajderman Rytz – språkvetare, mentor, retoriker och förespråkare av jiddisch ska prata under temat “från ordbruk till jordbruk”. Men vill hellre kalla sig språkryttare än språkpolis. Så gärna så, jag är gärna Sveriges enda regelrätta språkpolis.

– Alla ord och uttryck som lever kvar från tiden när vi livnärde oss på jordbruket är ett arv, en  kronlogisk ordning som visar att andra gått före och att vi har tagit över. Varje tid formar sin norm, säger Sznajderman Rytz.

Hon heter Snajdermanryts. Underbart. Eller Znajdemanrutts med lite tysk brütning där på slutet? Åh, varför heter jag bara Bergman. Jag vill ha ett bättre namn, ett sådant som alla minns och som jag måste bokstavera. Fast när jag hette Stenson och fick bokstavera pga. det där lilla ensamma s:et var jag ju inte så gl… Oj, förlåt. Jag irrar bort mig. Måste lyssna.

11:40

– Redan de gamla grekerna visste att språket kunde tjäna olika syften, att språket gynnade samhällsbygget, att talspråk och skriftspråk varierade och att form, innehåll och funktion stod under ständig förändring, säger Susanne. Är språket var mans egendom idag?

Susanne Sznajderman Rytz såg bakifrån lite ut som Karlsson på taket. (Det gäller att ha skärp eller linning eller i alla fall ficka när man föreläser, annars kommer teknikpersonalen och knäpper fast batteriet i bh:n.)
Susanne Sznajderman Rytz såg bakifrån ut lite som Karlsson på taket. (Det gäller att ha skärp eller linning eller i alla fall ficka när man föreläser, annars kommer teknikpersonalen och knäpper fast batteriet i bh:n.)

11:45

– Ordet och språket är obegränsat – svenskan kan bygga hur många nya och hur långa ord som helst. Får jag höra nr den stora svenska språkreformen ägde rum? säger Susanne.

Jag rycker till. En fråga som jag kan! Vill någon annan svara? Nej! Jag kan, jag kan! Frööööken!

– Ja – du som viftar så ivrigt där borta, kan du?
– Nittonhundrasex! Stavningsreformen 1906!

(Jag tycker att just detta årtal och denna reform är synnerligen intressant och begriper inte att firandet 2006 inte existerade över huvud taget.)

– Nej. Nej. Det jag tänker på är förstås Gustav Vaaaasas biiiibel. Har vi ett arv kvar från den tiden?

Åh. Varför lyssnar jag så slarvigt. Varför tror jag att jag kan svara på frågor när drömmer mig bort i sockerdimmorna? Jag ska aldrig mer någonsin räcka upp handen. Eller äta wienerbröd.

12:10

– Vet ni hur det kommer sig att och stavas så ologiskt?

Ja. Jag vet. Men jag tänker inte på några villkor räcka upp handen. Jag tänker sitta här och veta utan att svara.

– Man hade att välja mellan dessa stavningar: oc og ogh och ok ock okk å åg ågh åkk – men i kraft av den heliga skrift (att man skrev så i Bibeln) vann ”och”. Och det är det enda ordet som i svenskan uttalas [k] men stavas med ch, säger Susanne.

Visste jag väl.

– Minns ni stencilerna? Den underbara doften av nytryckta papper med texten till Den ljuva sommartid! Berusningsmedel för skolever!

Nämen stopp. Nu satt jag och tänkte på wienerbröd. Hur kom vi in på stencilerna?

– Det har skett en stor förändring, och det är att talspråket gick före och bestämde hur skriftspråket skulle utvecklas. Men numera sker förändringarna simultant i tal och skrift. och många hävdar att vi är på väg tillbaka till ett symbolspråk med alla förkortningar och smileys i sms. Ooooj, vad tiden rinner på!  utropar Susanne förskräckt.

Ajajaj. Lottens Lathund säger att man inte ska tala om det där med tidens flykt. Sa jag ju alldeles nyss. (Är det ingen som lyssnar på mig?)

– Om man som svensktalande pratar engelska med någon som inte heller har engelska som modersmål, kallas det globish.

Globish! Det hade jag ingen aning om! Ordet globish har jag aldrig stött på! Vad lever jag i för bubbla egentligen? (Ok. Wienerbrödsbubblan.)

– Vissa nyord är väldigt laddade. Ta t.ex. galna chipssjukan, pimpa, fickla, jobbtorg, skajpa och inåskad – om Islands vulkanaska, fortsätter Susanne.

Nämen vänta, om det handlar om vulkanen på Island borde det vara inaskad ..? Ska jag fråg… Nej. Jag kan gå fram efter föreläsningen och humma lite. Oh, hör vad kul:

– Grannen har köpt en ny, riktigt fet tv!
– Vi har en tjock-tv.
– Samma sak, väl?

Punktlistorna brinner upp! (Föga anade jag hur passande detta skulle vara bara en liten stund senare.)
Punktlistorna brinner upp! (Föga anade jag hur passande detta skulle vara bara en liten stund senare.)

12:11

Om man vill twittra språkfrågor till arrangörerna och bloggaren Kjellsson, kan man göra det med hashtaggen #sprakvard.

Oj. Tilde de Paula säger att hon är ”för gammal för allt det här nya med Twitter och sånt”. Nejnejnej, din toka. Du är född 1972.

12:12

HJÄLP! DET ÄR BRANDLARM! VI UTRYMMER LOKALERNA!

12:32

Tillbaka! Ingen brann upp! Det var bara matos i köket, sa brandmannen här nedan.

Strax bakom mig stod en annan brandman och sa "tänk att alla brudar alltid ska fotografera just dig".
Strax bakom mig stod en annan brandman och sa “tänk att alla brudar alltid ska fotografera just dig”.

Brandmannen och jag var rörande överens om att brandsäkerheten och utrymningen hade funkat bra förutom det lilla faktum att alla som satt i Moderna museets restaurang fick äta på i lugn och ro och titta på oss, där vi stod och huttrade.

Restauranggästerna inringade. (Frågan är hur i hela friden de kunde sitta ute: det är ju svinkallt idag!)
Restauranggästerna inringade där uppe. (Frågan är hur i hela friden de kunde sitta ute; det är ju svinkallt idag!)

12:34

Tilde de Paula och Jessika Gedin.
Tilde de Paula och Jessika Gedin.

Något försenade sätter sig Tilde de Paula med Jessika Gedin på scenen för att diskutera om språkliga tendenser – använder vi alltför för stora ord, för många superlativ, för många utropstecken och punkter i vårt språk? På Twitter skriver samtidigt Ola Johansson:

”Jessica Gedin, språkdramaqueen i Språkvårdsdagsdrama: brandlarm och utrymning.”

Jessika:

– Alla, nej inte alla, men väldigt många ger ut böcker, alla skriver, många bloggar – och man måste synas i bruset. Och då kanske man använder för svulstiga ord. Kolla på den här tidningen ”Laila påhoppad efter sändning – är i chock”. Det handlade om att det var jättejobbigt att välja ut vilka av finalisterna i Idol som skulle få stanna kvar. Ja, det här är kopplat till musikprogramsfenomenen som Idol och Melodifestivalen – och förstås kvällstidningarna. Det rasas nästan aldrig för något relevant.

Jag håller förstås med. Särskilt gäller det Aftonbladet och Expressen. Man läser rubrikerna om chock, rasande, påhopp, terror och vendettor som bara drabbar xx-stjärna. (Musikstjärna, tv-stjärna, idrottsstjärna.) Men kanske har jag nu när jag tänker efter en teori om varför det blir så här. Men oj, jag måste lyssna på svaret till Tildes fråga:

– Vad säger det här om vårt samhälle?
– Vi är väldigt oroliga, säger Jessika. Rentav rädda. Det finns något som heter mis-lit – misery literature. Det är som om vi värderas genom våra svårigheter på ett konstigt och hopplöst sätt. För att inte tala om självhjälpslitteraturen, som innehåller de lite gladare tillropen. Men varför skriver de inte om att du måste hjälpa dig själv. Det kanske är någon annans fel att du behöver hjälp eller att någon annan kan hjälpa dig ut ur misären.
– Men finns det någon motreaktion? säger Tilde.
– Jorå, nja, man får ju hoppas att vi går från detta till glädje och hurra och lyckliga rubriker, säger Jessika. Det är förresten intressant med alla som skriver så mycket utan att vara särskilt vana vid att skriva. Jag tycker faktiskt att smajlisarna är ganska vedervärdiga – man tar liksom tillbaka det man just sagt. Det spritter faktiskt av hopp när folk experimenterar på t.ex. Twitter. Där jobbar man väldigt hårt på att fylla de där 140 tecknen med så mycket innehåll eller mening som det går.
– Jaha … så Twitter …
– Twitter är vår väg ut ur språkchocken!

Och med de slutorden rör vi oss alla ut mot maten, som nyss tillagades med sådan frenesi att brandkåren fick rycka ut.

13:33

Alla har ätit färdigt och kissat, snusat, tagit en nypa frisk luft och ingen av åhörarna har kommenterat min fina t-shirt.

Skrava är alltså skriva/stava/skarva.
”Skrava” är alltså skriva/stava/skarva.

13:50

Daniel Kjellsson ställer sig nu på scenen för att prata om ”Språket under internetattack”. Jag funderar på om man skulle kunna använda en av Abbas sista låtar ”Under Attack” som en inledning:

”Don’t know how to take it, don’t know where to go
My resistance running low
And every day the hold is getting tighter and it troubles me so”

Apropå språk då. Han skulle kunna sjunga … lite?

Men nej, Daniel berättar istället att han ansvarar för i runda slängar 674 miljoner tidningar på Aller Internet (det som vi andra kallar Allers, fast nätavdelningen).

– Hela vår värld bygger på att ”vinna klick”, alltså få uppmärksamhet. Nya kanaler ger nya beteenden och nytt språk. När man har klickat på ”publicera” har man bara gjort 20 % av jobbet. Sedan måste jag hitta läsarna – ute på Twitter, ute på bloggarna och jag vet inte allt. Vi måste böja oss för läsarna på ett helt nytt sätt!

Säger Daniel och jag tänker ”hjälp … jag jobbar alltså bara 20 % … hjälp” eftersom jag är helt oförmögen att hitta läsare på ett annat sätt än att … eh … klicka på ”publicera”. Han visar i mikroministil olika skärmdumpar.

Daniel Kjellsson och bokstäver små som myror.
Daniel Kjellsson och bokstäver små som myror.

Vi kisar och fnittrar när han visar att han har skrivit:

”va de nu vi skulle köra”

– Vilka av er skulle döma mig om ni såg att jag skrev så här? frågar Daniel.

Och nästan bara jag räcker upp handen. Så skäms jag och inser att ”döma” betyder att jag skulle se ner på honom. Vad jag menar är att jag medvetet eller omedvetet skapar mig en bild av skribenten. Jag låter Daniels svada åka genom mina fingrar ner på tangentbordet:

– Embraca det här. Jag försöker proklamera det här med att om folk vill uttrycka sig, måste vi uppskatta det: som mediekanal är det enda chansen, vi har inget val annat än att acceptera det här. Nya media-lingon är ungdomarnas förstaspråk! Vi kanske ser en växande klyfta ta vid! En bloggare som har 50 000 unika i veckan kanske bara skriver skriver om vad hon åt till lunch, och det är en smäll i ansiktet på oss att hon inte bryr sig om sitt varumärke när det är allt för oss. Vi [på nätsidan] ser det som att printmagasinen inte ser. Ni vet bättre än mig vad talspråket har gjort för utvecklingen av skriftspråket. Jag och mina medarbetare agerar korrekt som journalister – inom vissa ramar. Äh. Nu går vi vidare med de oerhört pretentiösa slajdsen.

Puh.

Daniel fortsätter:

– Språkets ambition får aldrig vara att distansera folk, det måste föra alla närmare varandra. Om man uttrycker sig på ett sätt – som kanske är felstavat, googlar man ju på samma sätt. Måste vi då stava fel för att de ska hitta oss via Google? Vi måste alltså börja skriva “smutsigare” för att folk på internet skriver så. Lösningen är att vi välkomnar engagemang, relevans och närvaro.

14:20

Daniel Kjellsson med de tidningar som han basar över.
Daniel Kjellsson med några av de tidningar som han basar över.

En intressant situation uppstår när Tilde de Paula ställer några frågor till Daniel. Han visar upp vilka tidningar han ansvarar för med orden ”ja, vi har ju haft en hel del grejer om dig på de här”. Tilde kommenterar:

– Jodå, jag har haft en av redaktörerna på knä. Han bad om ursäkt. Journalisten i mig står nu och svettas.
– Jomen jomen jomen … börjar Daniel.
– Äh, kan vi inte bara enas om att vi inte är överens? säger Tilde.
– Ja, fast du har fel! svarar Daniel.

Vi i publiken skrattar.

14:30

Karin Sten Pettersson och Ola Johansson från TeliaSonera AB och Camilla Lindholm och Charlotta Carlberg Eriksson från Skatteverket ska nu berätta hur de jobbar aktivt med språkvård på sina respektive företag. Skillnaden mellan de två instanserna är att alla måste ha kontakt med Skatteverket – oavsett om de vill det eller inte – medan Telia vill ha kontakt med folk som inte nödvändigtvis söker upp Telia.

– Konkret, hur stora är ni? säger Tilde.
– Jag är i alla fall 1,78 säger Karin Sten Pettersson.

Vi i publiken skrattar. Jag tänker hm, kanske har hon spelat basket.

Telia har en ordbank, där de listar termer som de behöver vara överens om att använda: 3G-mobil och inte vice, 3G-lur, videomobil, terminal. Karin Sten Pettersson förklarar:

– Vi tyckte till för några veckor sedan att smart-phones skulle kallas datormobil. Det tycker vi inte längre. Observera att det här är inte vad vi tycker att alla ska säga utan vad vi tycker att vi ska säga. Kanske säger vi något annat om två år!

14:50

– Vilken är den största utmaningen för er när det gäller språket på Skatteverket? frågar Tilde.
– Gamla föreställningar om hur det ska se ut när en myndighet talar och skriver, säger Camilla Lindholm.
– Och att det produceras ohyggliga mängder text – vi kan inte kontrollera allt! säger Charlotta Carlberg Eriksson.
– Skulle man kunna anmäla er om man hittar en broschyr från Skatteverket som man faktiskt inte begriper? säger Tilde.
– Ptja, jo, ja, det skulle man ju.

Det tycker jag är en lysande idé: när man inte fattar vad Skatteverket skriver, säger man till. Man behöver kanske inte JO-anmäla, men man kan ju i alla fall klaga till Camilla Lindholm och Charlotta Carlberg Eriksson.

Tilde de Paula, Ola Johansson, Karin Sten Pettersson, Camilla Lindholm och Charlotta Carlberg Eriksson.
Tilde de Paula, Ola Johansson, Karin Sten Pettersson, Camilla Lindholm och Charlotta Carlberg Eriksson.

– Ni på Telia, vad stöter ni på för problem? frågar Tilde Telia.
– Ja, vi har tung teknik i ena änden och användarvänlig teknik som sms i andra änden. Och alla användare är på sin egen nivå. Vi hade en tekniker som hotade att säga upp sig om vi envisades med att skriva ip istället för IP, svarar Ola Johansson.

Jorå, det där känner jag igen. Jag har haft några kursdeltagare som har gått ut ur föreläsningslokalen när jag inte har gått med på att de får stava hur som helst. Språkanvändare är ett envist folk.

Alla fyra på scenen är rörande eniga om att det är bättre att försvenska ord än att ta ett engelskt och med våld klämma in i det svenska språkbruket. Och att man blir lite smartare när man kommunicerar på sitt modersmål. De berättar att för tio år sedan sa nästan alla “lap top”, numera säger de “bärbar”. Hm. Jag säger minsann bara “dator” jag.

14:59

– Vet ni vad! säger Tilde plötsligt. Jag måste få säga till er alla fyra att jag inte gillar när ni sorterar in oss under personnummer! Jag har sagt till alla instanser som jag möter att de ska fråga efter mitt namn – inte personnumret. I och för sig … det hjälper ju att heta Tilde de Paula. Jo. Ja.
– Själv heter jag Ola Johansson, säger Ola Johansson.

15:05

Kaffe med sockerchock!

15:34

Tilde de Paula är mycket, mycket skicklig som moderator och hålla-i-tråden-människa. Hon kallade nämligen upp mig på scenen för att berätta lite om bloggen.

Som vanligt ser jag ut att vara 3 meter lång.
Som vanligt ser jag ut att vara 3 meter lång.

15:35

Nu kommer Fredrik Skavlan. Man kan säga att jag var förband till honom.

Fredrik Skavlan, fast han ser ju ut som ... Michael Palin?
Fredrik Skavlan, fast han ser ju ut som … Michael Palin?

Skavlan berättade att han är så glad att man har slutat undertexta honom på SVT eftersom han numera pratar svorsk så bra att svenskarna nu tror att de förstår norska.

– Vet ni vem jag är? säger Skavlan. Man tror nämligen som tv-personlighet att man är kändare än man är. Men det finns faktiskt människor som tittar på en utan att veta att man är den man är.

– Det här med kommunikation är svårt, särskilt när man ska kommunicera om kommunikation. Det är svårt att bedöma vem som är bäst på att kommunicera eller använda sitt språk eftersom man svårligen kan bedöma den grenen.

– I Norge har vi ett stort problem med massa polfarare – de åker till Syd- eller Nordpolen och när de har gjort det, har de inte något mer att göra och måste hitta ett yrke. Och då blir de föreläsare. Vi har många polfarare som åker runt och föreläser om … något.

15:47
Nu berättar Skavlan om när Robbie Williams fick Fredrik Strage att fria till sin flickvän i tv – när det egentligen var Skavlan som var programledare. Han berättar att han aldrig har fått så mycket beröm för någon intervju som för den. Där han inte fick en syl i vädret!

– Men vad skulle jag göra? Skulle jag ha stoppat honom för att jag ju hade en plan och visste precis hur intervjun skulle ha gått till? ”Ursäkta, men tyst nu Robbie, jag ser att du håller på att skapa tv-historia här, men jag vill också synas.” Nej.

Här är den korrekta (jag hade fel förut):

(Säg till om ni hittar intervjun någonstans med lite bättre kvalitet.)
15:55

Skavlan berättar hur viktigt det är att bli sedd och förstådd. Och att det syns väldigt tydligt efter en sändning.

– Gäster som skulle ha kunnat gå hem för länge sedan, håller sig kvar och cirklar runt studion … för de väntar på beröm! Som sälar väntar på sill! Negativ kritik är bättre än ingenting – man vill ha återkoppling!

Det är likadant som all annan uppmärksamhet. Om man går in i en affär och inte blir sedd, fortsätter Skavlan, går man ut.

– Därför har jag på mig ett par svindyra, svenska jeans som jag köpte i N.Y. Och jag köpte dem bara för att han i affären var så trevlig. Jag ville inte ens prova jeansen, men plötsligt så stod vi bägge två i provrummet! Och affärsinnehavaren sade till mig ”Aldrig i hela min karriär har jag sett en man som bär upp sådana här jeans som du gör just nu”. Aldrig i hela min karriär har jag tagit upp mitt betalkort så snabbt, skrattar Skavlan.

16:02

Och så fortsätter han och berättar om lögner. Om hur vi alla ljuger. En gång träffade han en f.d. gäst som han inte mindes. Men han låtsades och ljög sig blå om att han kände igen henne för att inte såra. Men den f.d. gästen vidhöll att hon såg att han inte mindes henne. Lika envist förklarade Skavlan att det gjorde han visst, men när han ljuger, talar han i falsett. Till slut sa han:

– Jag minns dig visst, men jag minns bara inte vad du jobbar med.
– Jag är vittnespsykolog, sa f.d. gästen.
– Jahaja. Så du såg att jag ljög nyss?
– Jaadå.

16:13

Skavlan har en teori om att de som är folkkära är det för att de säger som det är. De ljuger inte.

– Det handlar om att våga vara närvarande i en situation, när man inte är inne i sina planer och sina förberedelser. Jag har problem med det här. Ibland kan jag titta på mina egna program och tänka ”jaha, jaså, det där blev tydligen sagt”. Man blir distraherad hela tiden och är inte närvarande. När jag intervjuade Kofi Annan kunde jag inte sluta tänka på om jag kanske borde sitta på min kavaj eller inte.

– För att inte tala om hur distraherad man blir av sin egen plan! Tänk er att man ställer en fråga till den man intervjuar. Och i svaret får man svar på den tre nästföljande frågorna! Vad gör man då?

16:25

Nu berättar Skavlan om hur det gick till när han var ung och skulle intervjua två personer och han inte hörde vad de sa eller såg vad de gjorde, för han var bara full av sin egen planering och hur han hade bestämt att de skulle svara.

Den unge Skavlan och den nutida Skavlan.
Den unge Skavlan och den nutida Skavlan.

16:30

När George Harrison dog, intervjuade Skavlan Paul McCartney. Och inte förrän Skavlan var tyst och inte ställde frågor, började Paul McCartney berätta om hur det kändes. Alltså: journalister måste våga vara tysta.

En gång intervjuade han Meat Loaf, som tog över intervjun och till och med bytte stol med Skavlan. Han insåg under intervjun att han blev fullständigt förödmjukad – men också att han ju hade gjort bra tv och tagit fram den sidan av Meat Loaf som kanske Meat Loaf ville ha fram.

16:41

Såja. Det var det!

Varje tillställning med självaktning avslutas numera med vinmingel. Och segelbåtar.
Varje tillställning med självaktning avslutas numera med vinmingel. Och segelbåtar. (Jag misslyckades med att flytta på möblerna där i bakgrunden och kom inte på att jag ju kunde ha flyttat på vinet.)

Jag har under dagen flera gånger fått frågan ”varför gör du det här?” och har egentligen bara ett vettigt svar:

Det är roligt.

Share
67 kommentarer

Häng med på Språkvårdsdagen!

Kommer ni ihåg när Prussiluskan säger till Pippi Långstrump att hon ska bo på ett barnhem? Pippi svarar:

– Men det gör jag redan! Jag är ett barn och det här är mitt hem. Alltså ett barnhem.

Här kommer min variant på samma tema:

Det finns något som heter Företagsuniversitetet, som arrangerar Språkvårdsdagen. Jag har ett företag och jag lever på språkvård. Alltså är jag Företagsuniversitetets Språkvårdsdagsbloggare som rapporterar om allt från snorkråkor till semikolon!

Schemat (som jag har snott här) tisdagen 27/9 28/9 2010 på Moderna museet (utan fnutt på e):

09:45 Rätt och fel i språket 2010 – fråga Lars-Gunnar Andersson!
11:15 För språket i tiden – språkvetaren Susanne Sznajderman Rytz visar hur språket och samhället utvecklas tillsammans, speglar varandra, och på vilket sätt det påverkar oss i arbetet.
12:00 Är du en språklig drama queen??? Tilde de Paula samtalar med Jessika Gedin om språkliga tendenser, bland annat om hur vi ofta använder alltför för stora ord, för många superlativ, för många utropstecken och punkter i vårt språk.
13:45 Språket under internetattack – hur mycket tål vi? Daniel Kjellson, journalist, bloggare och redaktionell chef på Aller Internet talar om hur allt från bloggar och Bloggy till Facebook och Twitter har förändrat vårt sätt att uttrycka oss.
14:30 Så gör vi – språkvård, profiler och policies. Karin Sten Pettersson och Ola Johansson från TeliaSonera AB och Camilla Lindholm och Charlotta Carlberg Eriksson från Skatteverket berättar hur de jobbar aktivt med språkvård på sina respektive företag.
15:30 Trygghet, säkerhet och närvaro i kommunikationen”God kommunikation handlar mer om vad du inte gör än vad du gör” säger Fredrik Skavlan.

(Jag har gråmarkerat ett ord som är lite fel. Policy fanns förut inte – precis som rymden – i plural. Numera finns det, men ska stavas policyer. Språkpolisen har talat. Moahahaha.)

Om föreläsningarna skulle råka bli jättetrista lovar jag att blogga rejält om fikapauserna, eventuellt mögel inne på toaletterna och konstiga skor. Eller är det något annat ni vill läsa om?

(En gång i tiden var jag föreläsare på Företagsuniversitetet, bl.a. i ämnet “Personaltidningen”. Det var, känns det som, väldigt länge sedan. Jag lärde alla deltagare att inte använda Altavista, Yahoo eller Ask Jeeves utan vahettere den där nya … Google.)

Share
12 kommentarer

Bokmässan: hissar, bilfärd, releasefest, hotellrum och Gösta Ekman

Jag har fått bannor av vänner och kompisar och bekanta (hej Gunnar!) som inte nämns i mina blogginlägg (som ju bara innehåller trivialiteter om berömdheter och kristallkronor).

Äh. Bit ihop nu och traggla er igenom ännu en sådan text. Vi börjar väl med ett idolporträtt?

Gösta Ekman på Bokmässan, talandes om att det är konstigt att någon är intresserad av hans liv.
Gösta Ekman på Bokmässan, talandes om att det är konstigt att någon är intresserad av hans liv.

Jag tänker nu servera livskunskap i sju punkter.

1. När du ser någon som du vill hälsa på och denne någon befinner sig 6–10 meter bort, ska du som alla i den berömda svängen höja en hand och ropa namnet på denne någon och lägga till något som antyder er djupa relation eller kärlek till varandra. Så här:

– ALEXANDRA DAAARLING!

Observera nu att jag inte sätter mig på mina höga hästar och påstår att mina hälsningsfraser skulle vara diskretare eller på något sätt bättre. Jag drullar ju bara rakt in i folks kroppar och säger ”förlåt, var det din fot?” och minns inte att jag har träffat dem för bara fem minuter sedan.

2. Vält helst inte omkull ställningar med böcker och flygblad där det finns människor som kan se dig, för du kanske stör dem. (Lång historia – men jag kravlade omkring på golvet och plockade och plockade inför en publik som stod fastnaglad som vore den på teater.)

3. Åk inte bil med Anna Toss. Eller åk inte bil i Göteborg. Eller lita aldrig på gps:en. Eller åk bara bil i Göteborg om du har en göteborgare i densamma.

Kolla, verkligheten stämmer inte med gps:en!
Kolla, va, verkligheten stämmer inte med gps:en!

Vi skulle ju bara från Bokmässan till Översättarhelena i Majorna. Det gick bra. Men. Väl där kom vi på att vi ju inte alls skulle till Översättarhelena utan försökte ta oss till järnvägsstationen igen. Och körde fel, fel och lite fel.

Det var jättesvårt. (Satte jag på Runkeeper? För att ha totalkoll? Ja!)
Det var faktiskt jättesvårt. (Men va? Satte jag på Runkeeper? För att ha totalkoll? Ja!)

Väl på stationen parkerade vi och gick som tiggare omkring och växlade till oss pengar eftersom Göteborgs parkeringsautomater bara tar kort som ingen har.

Ser ni att det inte är gratis på nätterna och söndagarna? Det gjorde inte jag.
Ser ni att det inte är gratis på nätterna och söndagarna? Det gjorde inte jag.

Sedan tog vi taxi till den absolut trevligaste, mysigaste, finaste releaseboksläppsfesten som jag har varit på – för ”365 saker” av Navid Modiri i kombination med ”Handbok för subkulturer” (av Emil Sergel).

Robert Onedin.
Robert Onedin.

4. Njut av den glada ungdomen även om den inte är din egen. På boksläppsfesten höjde vi medelåldern med sisådär 300 % och blev förälskade i alla som var där. Stället heter House of Win-win och grundades av en karl som ser ut som på bilden här till vänster.

Vi hamnade bredvid tre killar som plötsligt, mitt i ett sprutande ordflöde om livet, framtiden, svetsning och lego stack iväg med orden:

– Kom! Vi drar hem till mig och hämtar ljustrådar! Vi sätter oss här och SKAPAR något!

Anna och jag satt kvar, paxade deras platser intill oss och längtade efter dem. Så fort de med sina sladdar och tejpbitar kom tillbaka och klättrade upp på scenen för att försöka skapa, blev de bortkörda av trubadurer eller poeter.

– Såhär? Eller så? Håll där! Nej så!
– Såhär? Eller så? Håll där! Nej så!

En kille som hette Josef Pollack (inte släkt med Kay) höll ett fantastiskt, dadaistiskt, absurt, patafysiskt tal (med reservation för transkriptionsfel):

”Mina samer och lärare.
Det är en stor börda att sätta två hål här i skagenröra. Jag kartlade optimala infaltioner som en blott trivial klogge till 563 lager. Då jag inte lade ett underbett med hod och svulstränna fick jag fäderligen bila av i de roaks ark lava.

Alla saxar i haren, David Houdini. En fläskkrämssmakande kamm och med löje att jag stod tupp till Smöreborg för att utföra hobbit samt sängar.

Macka och ättika, 563 lager, macka och ättika.”

Sedan satte han sig ner och åt chips.

Ljustrådskillarna lyckades till slut med sin installation och möttes av folkets jubel.
Ljustrådskillarna lyckades till slut med sin installation och möttes av folkets jubel.

Det enda smolket i ljusbägaren var att min signerade 365 saker-bok är defekt. ”Jag heter LottEN”, sa jag. Sedan pekade jag på min namnskylt och artikulerade ”LottEN”.

Och så skriver (den på bilden inringade) karln Lotta.
Och så skriver (den på bilden inringade) karln ”Lotta”.

5. Lyd inte alla regler och förordningar alltid, utan våga vara rebell. I alla fall lite. Och ibland. Fast kanske inte så ofta?

För det första: Anna och jag hittade en perfekt parkeringsplats som var belamrad med staket och bökiga stålburar på hjul. Då flyttade vi resolut på dem och parkerade. Bara så där! (Ni hör? I’m really living on the edge.)

Sakerna som var i vägen till vänster, bilen till höger.
Sakerna som var i vägen till vänster, bilen till höger.

För det andra: Anna och jag behövde småpengar till den dumma parkeringsautomaten som nämns ovan. På järnvägsstationen möttes vi dock av detta deppiga besked:

Box = förvaringsskåp.
Box = förvaringsskåp.

Men vet ni, det struntade vi i! Anna växlade medan jag vaktade så att ingen skulle se oss! Sedan tog vi alla pengarna och sprang ut ur stationen utan att fråga om lov! Ha!

6. Kliv inte in i okända hissar. Då kan ni som Anna och jag gjorde åka vilse och hamna på Akuttandvården som ligger i porten intill hotell Odin. Vem hade väl hört talas om horisontellt gående hisstrummor? (När filmen om detta görs, vill jag att min roll spelas av John Cusack.)

7. Flirta med hotellpersonalen. Då får ni sova så här fint!

(Filmat av Anna Toss vid midnatt 25/9 2010.)

Betänk nu detta faktum: mitt föredrag på Bokmässan hette ”Kort och gott” och handlade om nyttan och nödvändigheten av att lära sig att skriva kortfattat.

Share
23 kommentarer

Bokmässan: bildsafari från bloggträff, SM i minne och en matta med generande hårväxt

Typisk bloggmiddagsbild.
Typisk bloggmiddagsbild.

Igår var det bloggmiddag med större uppslutning än på länge. Jag kom direkt från ett finkalas på Börsen, som tvingade mig att ha högklackat, urringat och uppslitsat. Jag såg därmed ut som svanen bland de fula ankungarna när jag väl sällade mig till bloggpöbeln. Som var:

Stellan
Christina Stielli (inte med på kuvertet nedan)
Kalle Blomqvist
Karin med K
Vampyr/Drivhus-Markus
MikuMaria Gustafsson
Tomas Arfert
Hillevi Wahl
Sanna Stefansson
Gnesta-Pelle
Victoria Qvarnström (inte med på kuvertet nedan)
Anna Toss
Anna-Carin Carnebro
Johan Lange
Charlotte Björk
Judit Burda
Studiomannen
Cruella
Niclas Holmqvist (inte med på kuvertet nedan)
Lotten

(Säg gärna till om jag har missat någon, för det gör jag alltid.)

Och för en gångs skull kom vi ihåg att tillverka en bloggservett. Men eftersom alla restauranger numera har svarta servetter, tänkte jag att vi skulle övergå till en ny tradition: att skriva på restaurangens meny. Det tyckte restaurangen inte alls var en bra idé eftersom de hade ”ont om menyer”. Motvilligt och muttrande tog vi istället fram ett gammalt kuvert.

Man kan klicka på bilden om man känner sig skumögd.
Man kan klicka på bilden om man känner sig skumögd.

Två meter under oss satt Christer Fuglesang och blev beundrad eftersom han är en dyrkad människa. MikuMaria pratade med honom och blev fotograferad med honom medan Johan Lange köpte ett stort fint glas vin till honom som tack för mattelektionerna på KTH för snart 30 år sedan. Jag hade kunnat sätta mig i hans knä och klia honom i polisongerna och påminna karln om när jag intervjuade honom, men istället var jag diskret och höll mig i bakgrunden. (Förmodligen håller jag på att bli vuxen.)

Börsen i bakgrunden, skitigt vatten och blombukett i förgrunden.
Börsen i bakgrunden, skitigt vatten med blombukett i förgrunden.

Finfesten ägde rum på Börsen, som har röda mattor och kristallkronor, hala, knarrande parkettgolv – och där stod jag som en stork på styltor i mina fina klackar. Och kände ingen.

Här stod jag finklädd, blyg och ensam och skulle hälsa på värdarna.
Finklädd, blyg och ensam skulle jag snart få hälsa på värdarna.

Att jag över huvud taget var bjuden berodde på att jag har jobbat som moderator på Bokmässan – men nu måste jag ha som mål att få jobba även på nästa års Bokmässa eftersom jag på festen fick en ny bästis: Peter Örn. Han kom in i lokalen, satte full fart mot maten och såg sig sedan om för att hitta någon att prata med. Och där stod jag och vinglade. En halvtimme senare var vi åtta personer som stod och åt med Peter Örn, som bara pratade och skrattade och konverserade. Alla var vi Peter Örns bästa kompisar. Förmodligen träffar jag honom aldrig igen, men vet ni vaaaaad? Han är lång han också! (Uppdatering efter faktakontroll: 1,96 m.)

Inne på Börsen. Nästan mitt i bilden står Fantomen. (=Ulf Granberg.)
Inne på Börsen. Nästan mitt i bilden står Fantomen. (Ulf Granberg.)

Efter bloggmiddagen (ser ni, bruten kronologi!) gav vi oss som vanligt iväg till Park för att gnida oss mot kändisar och förhoppningsvis komma in i en och annan svit för att … för att … för att … Oj. Hm. Jag har glömt varför detta var så viktigt. Misslyckades gjorde vi också: inget gnid, ingen svit.

Närmare än så här kom vi inte sviterna.
Närmare än så här kom vi inte sviterna.

Idag har jag stått och beundrat minnesmästarna som deltar i SM – eller Swedish Memory Open, där även ytlänningar med väl fungerande hjärnor får deltaga. Det är så fantastiskt fascinerande och imponerande att jag inte kunde slita mig och missade alla seminarier och föredrag som jag hade tänkt gå på.

Längst bort sitter mästaren Mattias Ribbing med händerna i tinningarna.
Längst bort sitter mästaren Mattias Ribbing med händerna i tinningarna.

I just det här momentet får deltagarna memorera en sifferserie och sedan skriva ner så många de minns. Några har öronproppar, några har hörselskydd, några både och och några ingenting. Några memorerar och repeterar så länge att de inte har börjat skriva förrän de snabbaste är klara. Och Mattias Ribbing där borta vid väggen vinner oftast.

Killen i mitten med blont hår och hörselskydd heter Simon Gustafsson och han är 21 år. För en vecka sedan fick han höra talas om detta, och efter att ha övat lite kastades han brutalt in i hetluften. I grenen ”ansiktsigenkänning” kom han tvåa efter Ribbing.

– En gubbe kände jag inte alls igen så då skojade jag till det och skrev ett politikernamn och då drog de av poäng! Man får inte skoja. Jag ska aldrig mer skoja, sa Simon.

Sandra, Svedd och Maskrosungen.
Sandra, Svedd och Maskrosungen.

I en liten minnesmästarpaus sprang jag till Sandra och såg när hon intervjuades på så sätt att intervjuaren berättade vad hon hade skrivit och sedan inte ställde någon fråga.

Intervjuaren:
– Boken handlar ju om … bla bla bla där man får veta mycket om … bla bla bla och då känner man som läsare att … bla bla bla.

Sandra:
– Jaaaa, så är det.

Sedan sa hon massa mer och kanske är jag bara ogin för att jag vill sitta där på scenen också – men visst blir väl intervjuer med författare lite intressantare om författaren får prata mest?

I en monter, har de en illgrön matta. Som har drabbats av hypertrikos.

Veet, anyone?
Veet, anyone? (Personalen i montern berättade att den gröna hade smittats av den svarta i montern intill.)

Nämen kolla, Jane Austen har gett ut en bok!

Eller ... nej.
Eller … nej.

Just nu sitter jag och päser i VIP-rummet med bl.a. Gösta Ekman, Peter Englund och Alexandra Pascalidou. En av dem går på Bokmässa i sådana här skor:

Där inne ligger tårna som mosad pommes frites.
Där inne ligger tårna som mosad pommes frites.
Share
29 kommentarer

Bokmässan: min underliga fäbless för långa karlar

Jag säger då det – mig kan man inte lita på. Jag släpper allt för långa karlar eller kontrollmätning av okänd sträcka.

Där gick jag med mina kära gamla Nationalencyklopedi-kolleger och irrade på Bokmässans golv. Vi fnittrade och mindes forna tider. Plötsligt kom jag på att jag ju måste kolla hur lång tid det tar att verkligen gå i varenda korridor på hela mässan, helst så snabbt som möjligt. Alltså satte jag på Runkeeper i telefonen – den som mäter hur långt man springer när man som jag tränar för att springa maraton. Eller den som man mäter hur långt man egentligen går när man klipper gräs. Och plötsligt lämnade jag mina kompisar och gick som en OS-gångare med gungande höfter och uppdragna, svängande armar. Om jag kom till en gång (korridor liksom) där det var fullt med folk, vände jag och tog en annan väg eller sneddade genom inte så välbesökta montrar. Och nu kan resultatet meddelas: det tar 29 minuter och 48 sekunder att gå förbi varenda liten monter på mässan.

Nej, satelliterna pallar inte att mäta bättre än så här.
Nej, satelliterna pallar inte att mäta bättre än så här.

En stund senare gick jag åter med mina kompisar, när jag såg Jonas Hallberg (2 m) och blev tvungen att dryfta några ord om definitionen på ”sanning”. Sedan var jag tvungen att prata med Sulo (1,93 m), som sjöng med Idde Schultz. Och så försökte jag att hålla mig i skinnet och inte hoppa på Fredrik Lindström (1,97 m) och blev ruskigt distraherad av att Hans Rosenfeldt (2,06 m) gick omkring i bakgrunden. Men så dök två normallånga upp: Mulle Meck-illustratören Jens Ahlbom med författaren Bengt-Erik Engholm, och då kunde jag äntligen slita blicken från LeBron James (2,03 m) och dryfta barnlitteratur som handlar om olyckliga flickor.

Verklighetskontroll: nej. Det var inte LeBron James på riktigt. Men karln såg ut som LeBron James, vilket författare och förlagsfolk sällan gör.

LeBron James på Bokmässan?
LeBron James på Bokmässan?

Minst lika färgglad – om än inte särskilt lång – är denne man, som vandrar runt, runt, runt och tar emot folkets jubel och kärlek:

Lennart Hellsing.
Lennart Hellsing.

Och så till dagens gåta: en av NE-medarbetarna hade på sig denna slips:

Hur gammal är den och vad föreställer den?
Hur gammal är den och vad föreställer den?
Typiskt bokmässebord klockan 18:25.
Typiskt bokmässebord klockan 18:25.

Vi bor på ett hotell som ligger endast 20 minuter från Bokmässan, vilket är ett perfekt avstånd när det som nu är ljummet och glatt och alla är på bra humör och inga busar gömmer sig i buskarna eftersom det är så ont om buskar. Men på varje promenad stannar jag till och letar efter en fortsättning:

Kolon vaddå? Hallå, var läser man resten?
Kolon vaddå? Hallå, var läser man resten?

När jag kom hem mittinatten, radade jag upp dagens skörd och livets nödtorft på nattduksbordet medan min djefla man sov som en högljudd gris.

Bok om en skådespelare, signerad av två musiker, bok om mobbing i skolan, bok om sanningen signerad av Hallberg själv, två böcker vars författare jag intervjuade på stor scen, presentanteckningsbok, temugg och anteckningsklämma att ha runt halsen.
Bok om en skådespelare (signerad av två musiker), bok om mobbing i skolan, bok om sanningen (signerad av Hallberg själv), två böcker vars författare jag intervjuade på stor scen, presentanteckningsbok, temugg och anteckningsklämma att ha runt halsen.

Nu inleds snart jakten på de långa karlarna igen medan den lille plutten till djefla man (1,86 m) sträcker på sig allt vad han kan. Snart ska jag kortföreläsa i ämnet “Underbart är kort” och funderar på att korta föreläsningen med fem minuter bafatt.

Uppdatering: Dagens fynd!

Hans Rosenfeldt. (Jag höll mig i skinnet och kastade mig inte över honom.)
Hans Rosenfeldt. (Jag höll mig i skinnet och kastade mig inte över honom.)
Share
27 kommentarer

Bokmässan: räkmacka och lite jobb

Det finns förmodligen en statistisk undersökning som säger att 82 % av alla som vandrar eller står på Bokmässan har ont i huvudet. Och att 12 % hade haft ont i huvudet om de inte hade varit så berusade. Och att återstående procent har tagit droger för att stå ut. (Har så ont i huvudet nu att jag inte kan räkna ut hur många procent det är.)

Men nu lite rapport:

Först jobbade jag lite som moderator. Debutanten Katarina Genar och den gamla barnboksräven Carin Wirsén pratade om språk, läsning, gamla tiders böcker och skrivprocessen.

Kort kjol på scen? Dumma, dumma Lotten! (Katarina Genar till vänster, Carin Wirsén till höger.)
Kort kjol på scen? Dumma, dumma Lotten! (Katarina Genar till vänster, Carin Wirsén till höger.)

Jag visade exempel på hur Astrid Lindgrens första maskinskrivna manus kunde se ut.

Alldeles färdigt, liksom.
Alldeles färdigt, liksom.

Sedan rusade jag upp till räkmackorna, där vi bloggare nu har blivit så driftiga att vi inte längre sätter oss på hörnet av en pall eller ber om ursäkt för att vi är så många.

Vi bara tar ett bord och hugger in!
Vi bara tar ett bord och hugger in!
Ullah, hon blev alldeles hårig på brösten.
Ullah, hon blev alldeles hårig på brösten.

Och för den som inte vet det: så här ser bloggskor ut:

Kolla, Miss Gillette är ju nästan barfota!
Kolla, Miss Gillette är ju nästan barfota!

(För er som undrar hur man vet om det sker räkmackor eller annat i bloggvärlden, rekommenderar jag Bloggträffbloggen.)

Nu ska jag jobba igen – återkommer om det händer något kul som att jag välter omkull Lennart Hellsing eller spiller öl på en skåning med rullande r.

Share
18 kommentarer

Nervositetshantering

Jag är finklädd i sprillans ny t-shirt.
Jag är finklädd i sprillans ny t-shirt. Ba så ni vet.

Hur hanterar ni nervositet?

Själv biter jag mig i tungan, vilket gör ont och medför talsvårigheter. Detta är i sin tur så förfärligt att jag slutar bita och istället kastar mig ner på marken och gör armhävningar eftersom ett bultande hjärta i en av fysisk ansträngning plågad kropp, känns bättre än ett bultande nervositetshjärta som jobbar på helt i onödan.

Nervös är jag inte när jag borde, utan när jag gör saker som jag inte gillar. Jag gillar att tala inför folksamlingar och jag gillar att spela match – men jag gillar inte att lämna barnen hemma ensamma och åka bort med min djefla man.

Romantiskt va?

– Kära du, låtom oss åka på en weekend till Paris!
– Är du helt från vettet? Vem ska ta hand om barnen då? Pengar kostar det också! Nä nu hyr vi en film och köper chips.

Men nu är vi på väg. Barnen tas omhand enligt ett synnerligen komplicerat schema där min pappa åker direkt från Arlanda (eller Portugal) till vårt hus, säger hej, äter Trettonåringens lagade mat och kontrollerar att alla kommer i säng och att huset är låst i kvällningen. Förhoppningsvis somnar han någonstans. I ottan – långt innan barnen vaknar – åker han till en bordtennistävling och barnen ser förhoppningsvis själva till att de kommer till skolan i tid. Sedan tar min mamma över trots att hon egentligen måste vara hemma och förbereda lektioner – och hur hon som inte längre kör bil ska få iväg barnen till träningarna är en fråga som jag inte riktigt har tagit tag i. (Vad hör jag? ”Hoppa över träningen!” Hm.)

Allt detta medan vi roar oss på Bokmässan i Göteborg. Jag vill vara hemma och curla barnen istället – och därför är jag nu nervös. Hoppsan, nu hör jag att Sextonåringen har feber och går hem från skolan. Är denna sjuka månne kompatibel med min pappas bordtennisspel och min mammas extraknäck på en gymnasieskola?

Jädra pensionärer. Har ni inte hört talas om gungstol?

Ett s.k. matschema.
Ett s.k. matschema.
Share
19 kommentarer

Fråga om piedestal och att bära på sina händer

Fråga:

Hej!

Du, vilken är skillnaden i innebörd, eller i värdeladdning, mellan “att sätta någon på piedestal” och “att bära någon på sina händer”? Jag har fått för mig att det är i stort sett samma sak, men att piedestalen implicerar att man alltid är helt okritisk samt att uttryck nummer två bara kan tillämpas på två personer som står varandra väldigt nära.

/Marianne

Svar:
Hej Marianne!

Jag sitter på min mammas födelsedagskalas (74 år blir hon), och läser lite mejl och skakar på huvudet – för jag kan inte känna vad “att bära någon på sina händer” har för värdeladdning. Men vi diskuterar det här mitt i blåbärspajen och kommer fram till något:

Mamma kan svara bestämt – hon som vill bli buren genom lifvet.

– En man som älskar en kvinna väldigt väldigt mycket, bär henne på sina händer! säger mamma.
– Nejmen, vänta, säger min Broder Jakob. Kan det inte vara tvärtom en kvinna som älsk…
– Men kvinnor brukar inte bära män! säger mamma.
– Jamen om du har en väldigt storvuxen kvinna som bär sin lilla kvinnliga partner på sina hä…
– Äh, nu blir du ju bara fånig!

Så nu är grälet i full gång. Argument och vaniljsås flyger genom luften, men ungefär så här har vi enats om att det nog är:

Att sätta någon på en piedestal: ett förhöjande, glorifierande av någon (kan vara både positivt och negativt).

Att bära någon på sina händer: ett stöttande, hjälpande av någon (enbart positivt).

Man kan alltså (enligt oss) inte bära någon på sina händer om man ”bara” är vänner.

/Lotten och hennes mor & bror

Share
18 kommentarer

Mina mest minnesvärda nätter

Som jag har berättat fler gånger tidigare, tycker mina barn om att sova på olika ställen. De flyter runt i huset och byter plats med varandra – och vi tycker alla att det är jättekul. Visserligen sover de oftast i sina egna sängar, men ibland i källarens våningssäng, ibland i en eller annan gästsäng, ibland på en madrass i vardagsrummet och somliga tider bredvid mig när jag har slängt ut den snarkande djefla mannen från den äktenskapliga sängen som heter “Storasängenlandet” och är ett sovhav på 200 x 240 cm.

Så kom jag att tänka på att alla ju någon gång måste ha hamnat på ett eller flera konstiga ställen och där varit tvungen att sova. Lillasyster Orangeluvan sov t.ex. en natt – höggravid – på marken utanför en flygplatsen i Paris. Så nu kommer mina tre underligaste nätter:

1.
Den allra konstigaste natten spenderades i Alassio på italienska rivieran – osovandes. Jag var 19 år och blev uppraggad av en underbart vacker italienare som bjöd in mig till sitt rum för att där raskt meddela att nej, här kan vi inte stanna, nu ska vi upp i bergen på den däääääääääär. Jag tittade först på honom för att leta efter “nä ja ba skoja-blicken” och följde sedan besviket hans pekfingerpek bort, ut genom fönstret, ner på en innergård och ja … där stod en jättestor motorcykel. Hopp upp!

Natten spenderades alltså på motorcykelns bönpall. Bönan blev jättekissnödig och ville inte vara med och leka längre, men kunde inte komma på hur hon skulle komma hem eftersom motorcykeln ju hade körts långt upp i bergen. Nåväl, det ordnade sig till slut och nästan hemkörd blev jag till och med. För italienaren – som ju hade stulit motorcykeln – blev tvungen att gömma sitt byte i en buske strax utanför byn.

Än en gång visar jag upp en bild från detta tillfälle:

Inte undra på att italienaren valde den blondaste, blåögdaste dummern.
Italienaren valde den blondaste, blåögdaste dummern.

2.
Den obekvämaste natten var en fågelskådningsnatt i gymnasiet. Som den ovana campare jag då var (och, får jag säga, fortfarande är), hade jag lindat in termosen med varm choklad i min sovsäck. För att den inte skulle gå sönder.

På den här tiden, förstår ni alla barn, fanns det nämligen inte ståltermosar. Alla hade termosar med handtag och pip och själva behållaren var av glas med lättkrackelerad plast runtenom.

En sådan här tror jag visst att det var.
En sådan här tror jag visst att det var.

När termosen gick sönder (det gjorde den alltid), rann innehållet ut i sovsäcken och vidare ut i min packning så att alla kläder – som de blåa, noppiga Hellyhansensockorna och den tjocka, egenstickade tröjan – blev kalla, blöta och mjölksura. Sov gjorde jag sedan mellan klasskompisarna Erik Söderberg och Per Norén, som inte alls höll om mig eller bjöd mig att krypa ner i deras värme som normala tonårskillar väl plägar göra. Nej. De vände rumpan mot mig och sov tungt medan jag hackade tänder så högt jag kunde för att de skulle vakna och tycka synd om mig.

3.
Här har vi ett uppsamlingsheat: alla nätter på obegripligt hårda liggunderlag i gymnastikhallar, på dagis, i klassrum och den där natten när jag sov i en bil och väntade på att min djefla man skulle springa 25-mannaorientering. Jag har även ”sovit” på golv utan liggunderlag och med två basketskor som huvudkudde. Där har vi kanske den främsta anledningen till att man ska idrotta: man tar ut sig fullständigt genom att ickesova och sedan lägga eventuellt resterande krafter i tävlandet så att en vanlig natt i en vanlig säng ju ter sig som himmelriket.

Och nu på lördag ska jag som vanligt sova i Översättarhelenas hall och i ottan vakna till den ljuva dunsen av morgontidningen! (Natten mellan fredag och lördag kommer att bli något att blogga om: jag har upptäckt att jag alls inte har hotellrum i Göteborg då – som jag har trott i två månader. Vad tror ni om att man råkar glömma att gå ut ur Bokmässans lokaler och lägger sig i en monter?)

En lämplig monter på Bokmässan?
En lämplig monter på Bokmässan?
Share
38 kommentarer