Under sommarlovet mellan tvåan och trean på gymnasiet jobbade jag som sjukvårdsbiträde. Jag gick en tvådagarskurs och kunde sedan utan bekymmer
- dela ut medicin
- byta kläder på patienterna
- hjälpa patienterna på toa
- sjunga 30-talsörhängen på kommando
- hjälpa med all hygien som att raka, tvätta och byta blöjor
- mata
- gå ut och gå
- sitta på sängkanten och bara prata
- sätta på ismössan på cancerpatienterna.
Detta gjorde jag av och till under loven under sex år, och jag fick se både unga och gamla lida, tappa förståndet, gråta och faktiskt dö. Detta är imponerande på alla sätt och vis, men särskilt eftersom jag ju var så här gammal:
Jag fick som sjukvärdsbiträde ta hand om förkrossade anhöriga och återuppliva de till synes döda. Jag har kämpat med draglakan, med stora tjockisar till mastodontpatienter och lyft små sparvar till människovrak. Jag har plockat bajs ur säkert 50 olika anus. (Förlåt, men hur skriver man det på ett mildare sätt?)
På den tiden (1980-talet) skulle ingen dö, så vi sondmatade 98-åringar som inte hade pratat på tio år och vi räknade tålmodigt deras andetag tills de var tre per minut (magisk gräns). När det sista andetaget äntligen drogs, drog vi i personalen en lättnadens suck; hellre en oerhört krävande galning till patient än ett litet skelett som inte kan kommunicera.
Jag lärde mig allt om döden, liggsår, Parkinson, reumatism och kissiga tofflor. Vissa av patienterna minns jag fortfarande glasklart, som
- advokaten Linnéa
- ledsna Rut utan ögonmuskler
- den berömda läkaren Nanna Svartz
- skådespelaren Sigge Fürst
- skådespelerskan Gunn Wållgren
- sportjournalisten R:et Eklöw
- knasiga Klara på sängkanten
- filmregissören Ragnar Frisk
- Sundbybergsmannen med afasi
- den berömda nyhetsuppläsarens mamma utan ben.
Ibland berättar jag långa skrönor om dem trots tystnadsplikten, som jag inbillar mig har en preskriptionstid. Och så önskar jag mig verkligen ett slags lumpen, där man som ”dagens ungdom” inte blott får lära sig att hantera ett skjutvapen, lyda order och kravla i lera.
Alltså en värnplikt där man även får lyssna till en människas sista andetag och se hur anletsdragen suddas ut och smälter samman. Alla borde få chansen att jobba som sjukvårdsbiträde. Jag önskar mig lumpen, fast utan armén, liksom.
Och DÄRMED är vi framme vid dagens 80-talslåt. (Nummer fyra av sju, vilket min syster Orangeluvan har beordrat mig att fokusera på.)
Även jag pottkuskade, men bara en sommar. Sedan flyttade jag till Oslo och började på Musikkhøgskolen där. Väldigt nyttigt var det så jag tycker värnpliktsidén är lysande!
Jag jobbade på Rolambshovs sjukhus, som var ett psykiatriskt sjukhus, på en avdelning med 25 senildementa damer och en lite yngre kvinna som inte vågade gå ut. Att mata människor som inte vill äta var mycket äckligare att torka kiss och bajs tyckte jag.
Jag håller helt med, Niklas: ”men låt männschan dö” tänkte jag och försökte tålmodigt lura hundraåringarna att öppna munnen på precis samma sätt som jag sedan kom att göra med mina egna barn och den förbaskade morotspurén.
Har jag ju inte varit (men min andra hälft har).
Däremot har jag sett Status Quo lajv. I Eskilstuna 1975! (Det finns allt möjligt att läsa och höra om och från denna tillställning.) Jag fick konserten i femtonårspresent av min dåvarande pojkvän. Wheeee!
Fin rubrik på Newsner;
’Hemlösa hunden har inte klippt sig …’
Måste omedelbart träna luddmongona på att klippa sig själva. Eller i alla fall borsta ur tovorna själva.
Själv jobbade jag under skoltiden på mesiga ställen, glasskiosk och bibliotek, där man inte riskerade att konfronteras med livets hårdare realiteter. Äldste sonen jobbade då och då med gamla människor. Han berättar så ömsint om dom gamla virriga vännerna från den tiden. När Lille Maken och jag blir oregerliga och inte kan ta hand oss själva och varandra, då ska vi anställa äldste sonen som vårdare. Det blir kalas; han kan laga mat också.
Fanns där kanske en Dr Jones? https://www.youtube.com/watch?v=-1jPUB7gRyg
Denna passar också bra in i dagens tema:
https://www.youtube.com/watch?v=iTlv6OL0tc4
Det är så svårt att tänka sig Sigge Furst (var finns prickarna på det här tangentbordet?) och Gunn Wållgren på långvården. Tur att de hade dig, Lotten.
Ragnar Frisk! Där hoppade jag till. I min späda barndom jobbade min pappa på Svensk Talfilm (gick sedan vidare som revisor till Price Waterhouse) , och en gång spelades faktiskt en filmscen in på vår gård på Bondegatan 67! (Nytt hus där nu.)
Filmen handlade om ungdom på glid, tror jag, den hette visst Fartfeber. (Glid och glid, tydligen gick det fortare än så.) Jag fick vara barnrikeshusbarn, som jag ju var, och springa mot kameran. Himla spännande!
När jag gick på Viggbyholmsskolan (internat) som åttaåring dök minsann Frisk och Svensk Talfilm upp där också och spelade in i vår gymnastiksal. Jag ålade mig genom ungskocken till de stängda glasdörrarna, och till min förvåning kände någon igen mig och släppte in mig. Bara mig! Så jag satt i Ragnar Frisks knä och stirrade helt fascinerad på alla lampor och människor och den enorma, underbara röran.
Och år och år efteråt tog lilla Lotten hand om honom.
Inte nog med att du har suttit i Ragnar Frisks knä, Och. För …
[konstpaus bara för att det här är så spännande]
I mitt knä satt en gång Alexander Skarsgård … (Stellan var upptagen på scenen och någon skulle ju ta hand om den lille parveln.)
Snart kommer det visa sig att den gemensamma nämnaren för hela båset är Ragnar Frisk. Även jag umgicks med Ragnar när jag var liten.
Min pappa klippte några av hans filmer och han hade sitt klipprum i vår källare. Ragnar Frisk var en av många regissörer som passerade genom vårt hus på 60- och 70-talet.
Meeeen har Ragnar Frisk bott på Skebokvarnsvägen?
(OT! Ännu en spanjor är på väg in i vårt gästrum: nu flyttar vår spanjors brorsas flickvän in!)
Jasså har brorsan flickvän redan. Jag trodde att ni skulle kunna få honom till Sverige permanent också med hjälp av någon Eskilstunatös. (Mer OT: ska det vara versalt E där egentligen?)
Oooo, bra fråga, Brid!
”Sammansättningar där geografiska namn eller personnamn ingår ska skrivas med versal.”
Men är då uppsaliensare, kalmarit och göteborgare sammansättningar? Nope.
Och är ”bo” ett självständigt ord i en sammansättning? Nope. Alltså är U/uppsalabo är ett slags mellanting mellan sammansättning och avledning. och då får man välja själv hur man vill göra (även om Språkrådet rekommenderar versal), men gärna vara konsekvent. (Vilket jag har lite svårt för; jag skriver gärna lulebo och Lundabo. Fy på mig.)
För avledningarna gäller alltså gemen: stockholmare, göteborgare, malmöiter, kalmariter, uppsaliensare och lundensare.
Med andra ord: Eskilstunatös med E!
Stephen Fry huserar just nu på Kunskapskanalen.
http://www.svtplay.se/kanaler/kunskapskanalen
Stephen Frys moraliska dilemman heter programmet.
http://www.svtplay.se/stephen-frys-moraliska-dilemman
OT, men inte för Lotten, som är On Topic med allt avseende basket.
Sändning från Parolympics. Rullstolsbasket mellan Tyskland och Iran.
Vilken fight1
Basket ingen kontaktsport? Ni skulle sett krockarna mellan rullstolarna!!!
Och överarmsmusklerna på de deltagande atleterna.
Försök se kommande matcher/finalen(?) på SVT Play Live, för att bilda er en egen uppfattning
Bra On Topic, Örjan!
Vi hade rullstolsbasket i vår klubb tills för två år sedan. Jädrar vad det smällde! De flög ur stolarna och in i väggarna och blev överkörda av lagkamrater och vi vanliga basketlirare stod bara och gapade. En av dem var till och med landslagsman, men så föll några ifrån och så … försvann de från Bollhuset.
Men rullstolbasket lär det nog bli för min del när jag är uppåt 85.
Lotten: Snacka om du vilka överarmsmuskler du du då utveckalat.
Kolla deltagarna i ny utsändning av finlakamp
Gun Wållgren. Stark skådespelare. Del av Fanny&Alexander året innan hon avled.
Örjan: Ja, och den jäkla Bergman lät Wållgren (i filmen) vara ledsen över att livet snart var slut!