Jag tittade in i min egen hjärna idag. Den såg ut som en gammal drickaback, full med lego och duplo. Eftersom drickabacken var av det gamla slaget, trillade några legobitar ut. De hette ”kungalängder”, ”han som är gift med henne och var med i den där filmen” samt ”pin-koden till Icakortet”.
Duplobitarna var däremot stora och satt fast i varandra och kunde verkligen inte trilla ut. De hette ”Melodifestivalen 1975” och ”alla klasskompisars födelsedagar” samt ”telefonnumret i Lund 1973: 14 55 14”.
Resten av legobitarna i den här drickabacken låg där i sin röra och var fyrkantiga, små, stora, smutsiga, rena. Och de låg en och en eller var hopsatta. De hette
- alla lag i Eskilstuna Basket, inklusive träningstider och coachens telefonnummer
- sjukgymnast på torsdag
- köksgolvet för bövelen
- klustriga fypplar (gick inte att tolka)
- permensta på alla truckerpa (gick inte att tolka)
- på ledag arslar en chili för kanske hulpen (gick inte att tolka)
- krolla kan var treve påinkaufa (gick verkligen inte att tolka).
De här legobitarna med otydliga markeringar har jag nu med hjälp av bilderna i min kamera lyckats tolka så här!
Och all denna läsning var ni tvungna att genomlida bara för att jag ju letade efter den lilla legobiten som det stod ”hot dog” på. Och jag lyckades; så här gick det till när man i USA började kalla varmkorv för hethund …
Basebollarenan New York Polo Grounds hyste en oerhört huttrande, kall publik i april 1901. Så kallt var det att glassförsäljningen inställdes och man istället rotade fram alla korvar och alla brön som gick att uppbringa.
Försäljarna ropade till publiken:
– Get your dachshund sausages while they’re red hot!
Man skulle alltså köpa sin taxformade korv medan de var varm, sa försäljaren. En journalist på pressläktaren satt förstrött och ritade en avlång hund. Eftersom han inte kunde stava till en tysk Dachshund, skrev han ”hot dog”. Bilden spreds och went viral som vore den en videosnutt med en listig katt år 2017, och sedan dess kallar man den korven för hot dog.
Nä, nu ska jag tömma hela drickabackens innehåll på golvet!
Åh! En smörhund hade vi också. Var den är nu vet jag inte.
Hyttis vet nog. Ska fråga.
Jorå. Här är dom. Lite slitna.
En smörhund har vi. Ska det inte vara två? Vi har även ett smörlejon, från Öknen.
Min smörhund.
Vilket fint sällskap smörhundarna har, Skogsgurra!
Vilken – dekadent smörhund, zkop. Utsökt!
Smörhundar. Jag har inga smörhundar. Jag har aldrig ens träffat några smörhundar, vad jag minns. (Butter dogs. Sura vovvar.)
Vid större evenemang åker Harald Salomons smörhund fram.
SG: Tyckte först bilden var morbid, men sen insåg jag att knivfästet ligger mellan hennes midja och arm.
SG: Harald Salomon? Aldrig hört talas om tidigare.
Googlesökningens svar.
http://tinyurl.com/zt9xqjz
Smörgåsar. Den vänstra är gjord av en femåring efter förlagan till höger.
SG: Annorlunda användning av figurinen du och hyttis har.
Tror inte det var konstnärens avsikt.
https://www.bukowskis.com/sv/lots/409957-harald-salomon-figurgrupper-2-st-porslin-rorstrand
Smörhundar! Undrar vem som ärvde mammas? Kanske min döda syster. Ja, hon var inte död än då förstås.
Bra tömning! Nu blev min back lite mer packad.
Vår smörhund fanns i barndomshemmet under 50- till 60-talen . Med åren försvann bruket att smöra bröd till middagen, och därmed den stackars jycken (eller två?). Subjektivt vill jag minnas att de(?) var i silver, men det är nog önskeminnande. Fast Lottens bild inger hopp.
Hade den (dom?) dykt upp när vi rensade efter föräldrarna så hade jag omedelbart intresserat mig, men ack. Smörhunden hade rymt.
Jaha, så här dags är det dags att upptäcka saker och ting. Visste ni till exempel att om dogen av Venedig var gift så bar hans hustru titeln dogaressa? Jag försöker förtvivlat påminna mig om jag någonsin har hört eller läst det ordet förut, men jag vet inte. Det känns bekant och obekant på en och samma gång.
Här är en doge och här är en dogaressa.
Jag vill skriva både doge och dogaressa många gånger, för de är så roliga ord.
Om jag såge en doge så doge jag nog-e!
Ja, fast på svenska heter hon dogeressa.
Ovanligt ord. Astrid Lindgren skrev “dogeressa” och hon var inte den som slarvade med terminologin. Jag litar mer på A L än på Wikipedia.
Ni vet väl att hertigens farsa kallas dykdalb? Och att hertiginnan heter som ett potatismos…
Kanske skulle ha förtydligat med doge, duc, duke. Men tror egentligen inte att det behövs i det här gänget.
Oj vad jag nu har letat efter dogeressa. Men jag hittar bara dogaressa!
(Jag har tillgång till både DN:s och SvD:s arkiv, så om det är nåt gammalt ni vill ha kollat – säg till!)
Trasig länk i mitt dogebabbel, ser jag. Undrar vad jag gjorde fel (det brukar ju vara ett glömt ” så det kanske det är nu också — nå, länken var bara till wikipedias dogaressa och dit hittar vem som vill).
Nu ville jag förstås genast kolla om SAOB kände till dogaressa. Jajamensan, där står det. Med a. Då vill vi alla fråga oss varför Astrid skrev med e, för hon var ju, som ÖR påpekar, noggrann.
(Kanske lite överflödigt med tanke på vad Lotten redan har skrivit, men jag blir ju nyfiken och vill titta med egna ögon … Snokeri snokera snokeralla!)
Dykdalben sitter i Strömmen. Flera gånger om.
I flaskform inuti en röd sammetskartong finns han i skåpet.
En mångsidig herre,
Så skönt att även A.L. visar sig vara mänsklig.
Lotten: Var har du letat? (Eller “Vart” heter det väl numera.) “DogAressa” är engelska. Och italienska. Och jag litar mer på Astrid än på Akademien. Sid. 78 i min utgåva av “Kati på Kaptensgatan”. Där skriver den noggranna Astrid “dogeressa”.
Se där: Akadmien lutar sej tillbaka på ett förmodligen korrekturfel hos lille Snoilsky! Pah!
**fniss hihihii fniss**
Eller så tog greve S. bara det italienska ordet i sin dikt och så, av pur slöhet, tog Akademien det som den svenska benämnigen på dogens maka!
Och Ninja: A.L. hade aldrig fel! Så e’re.
**snörvel fniss**
ÖR, jag ger mig!
Nej, greve S. tog naturligtvis det italienska ordet, då i sin dikt ‘Venezia’ år 1869. Just det. Och sen kommer Hallströn år 1900 och lutar sej mot Snoilsky bara. Och så kommer Akademien och bara hakar på. Så går det till! Jag skulle kunna berätta mycket om felaktigheter som bara perpetuerats, utan att nån reagerat.
Och Ninja: lita på A.L.
Så här ser det ut när man får träff i SvD:s arkiv – de första tio träffarna från 1889 till 1935. Den elfte och sista träffen är från 1960 och handlar om ett fartyg som heter Dogaressa …
Nu förstår jag! Nu förstår jag allting!
Alla bara upprepade och fortplantade stavningen med a, medan A. L., som det unikum hon var, blev den enda människan någonsin att stava ordet rätt!
Fascinerande, och jag tackar ödmjukast för insikten.
/en fortsatt fnissare
Men oh, Lotten, de är ju inte överens om pluralböjningen. Det står både -er och -or.
Vad jag är glad att rubriken fick mig att tänka på dogen — se bara vad allt det ledde till!
Eftersom det nu för tiden verkar som om det ska skrivas orangea-nånting
så anser jag att dogens fru ska skrivas dogearessa, så blir alla nöjda
och ingen behöver gråta sig till sömns i kudden.
Fartygsnamnet går bort som bevis; La Dogaressa …= italienska.
Doge uttalas ju ‘dåsch’, ungefär, på svenska. Känn hur tungan liksom automatiskt vill fortsätta med ett e: “dåscheressa”, så lätt och smidigt. Däremot blir ett a en väldigt klumpig fortsättning, inte sant? Ja, inte för italienarna men för oss, dårå.
Och nu min elåsch till Annika, som så lusteliga gled från smörhund på svenska matbord till italienska doger och deras gemåler.
Den där krypande kungafjäskaren Snoljisky ska man inte tro på.
Äsch, SG, nu ska du inte vara sån. (Jag hör Glenn Hysén hojta i rummet intill, därav den göteborschka influensen.) Jag ser bara att SAOB har två referenser till d-a och den tidigaste är Snoilskys. Han var i sin tid en bland få svenskar som reste och fick inblick i t.ex. italiensk konst och litteratur och sånt. Tog in det välska (italienska) d-ordet i ett av sina poem. Hur många andra svenskar hade haft anledning att uppmärksamma de damerna? Han var först och alltså fick hans version vitsord.
En citron, en apelsin och ett antal pomeranser skurna. Marmeladkokning imorgon. Stavningsjädervulen tyckte att vi skulle ha skurit Citroën istället, fast helst utan trema på e-et.
Smörhundar brukas icke i detta hem, men vi har ett antal japanska pinnlägg i porslin, räknas det?
Ursäkta ämnesbytet men ibland blir det akut. Jag har förstått att bacon är bland det viktigaste som avhandlas i detta bås så varför inte slå till på den här? Free worldwide shipping!
OK. Den där krypande kungafjäskaren ska man tro på. Åtminstone i ett avseende.
Vad hette inlägget, Niklas?
SJÄLVKLART får man byta ämne. Allt spretar!
Per-Arne tror jag, Lotten. Eller hur menar du?
Make Anything Taste Like Bacon!
https://youtu.be/QKLEcbJ3QXU
Brid: Pinnlägg för tankarna till smala pinniga ben. Såna som man får om man inte äter bacon.
Baconvodka eller -marmelad.
http://tinyurl.com/zrkrf66
Är pinnl en fågel? Hur ser den ut och hur låter den? Och var hittas boet enklast, så att man kan få se några pinnlägg?
Basonfläsk: Kreativt skuren skinka på turisthotellen. De rörde ihop pulveräggröran för alla att skåda, men konstigt nog var det noga med nystekta ägg som man t.o.m fick vänta på. Det gör jag gärna.
Förresten borde jag kanske tillägga att jag faktiskt kan läsa ordet pinnlägg, samt vill det. Faktum är att det har fått mig att associera till Tuttans kudde.
Jag menar att pinnlägg såsom jag föreställer mig dem, leder mig vidare till sådana där fornegyptiska huvudstöd som Tutankhamon i sin grav hade ett oerhört vackert exemplar av vilket såg (nåja, fortfarande ser) ut som nedan. **var god tag ut satsdelar i föregående mening … bwahahahaaaa!**
Smörhund – nostalgitripp. Det hade vi hemma. Och inte bara det, det fanns också ostmöss i teak som skulle finnas på ostbrickan. Undrar var de har tagit vägen?
Från det ena till det andra (spret, spret), så har jag och Sjuttonåringen här hemma idag försökt följa de nya hälsorönen som heter “ät tio grönsaker eller frukter per dag”.
Det var jättesvårt! Morötter, äpplen, bananer, avocador, apelsiner, tomater, tomater, tomater … och sedan orkade jag inte mer.
Imorrn ska jag äta tio semlor istället.
Ja, vi gör ett semmeltest!
Men det är ju idag som det är imorrn som man ska äta semlor. Egentligen.
A propos Tutankhamon: Hans grav upptäcktes och grävdes ut av H. Carter och lord Carnarvon, vilken även finansierade företaget. Lord C. ägde det slott där teveserien Downton Abbey spelades in. Den nätta lilla stugan bebos fortfarande av lordens ättlingar. En av dessa har skrivit en underhållande bok om familjen, slottet och Tutankhamon-äventyret.
ÖR
Vad heter boken och vem har skrivit?
Svar till “en intresserad”
Kära “en intresserad”!
Jag kanske har fel, men jag misstänker att det är den här boken det handlar om!
http://amzn.eu/2s1uQZB
Då återstår bara frågan om man ska köpa en begagnad “Very good” för £0.01 plus frakt £4.02 eller en ny för £321.39 plus samma fraktkostnad.
Man kan äta semlor jämt.
Vem bryr sig om att bara se Kalle Anka på julafton?
Man kan äta chokladsemlor när man är låg, man kan äta saffranssemlor i december, man kan äta blåbärssemlor med jordgubbsgrädde på sommaren.
Ninja, om man läser din semmelkommentar som en kommentar till Tutankhamun blir det lite skruvat i huvudet en stund.
Fröken Tuttan Kamon skulle nog behövt sig en semla eller två.
Hade hen blivit äldre än arton, kommit ut på café och fått spana in lite andra tänkbara partners än sitt syskon.
Så man ser, en semla kan aldrig vara fel.
Fler femlor för faraonerna!
Semlor anyday! Chansa på “very good” Niklas. (Skulle jag gjort.)
Kan någon förklara varför jag blir besviken varje gång jag pratar med facket? Sökte lite rådgivning idag, men kände mig mer upplyst än experten. (Och då är jag på riktigt ointresserad av avtal och liknande. Nödvändigt men ointressant för mej.)
Klart att man kan äta semlor när man vill. Det är bara jag som för egen del är traditionalist i vissa frågor.
Efter att ha testat alla semlor i vår omgivning har vi hittat Den Bästa. Banérbageriet, Davids döttrar, vann stort.
Hyttis: Boken är en pocket, utlånad ut den till min mellansyster, den enda människa på jorden som jag lånar ut böcker till. Ska ringa och fråga om namn. Återkommer.
En Intresserad: Boken heter “Lady Almina” med underrubrik “Verklighetens Downton Abbey” och den är författad av Lady Fiona Carnarvon, quire a mouthful, det där namnet.
Få se om jag blir blå nu igen.
Jodå, du är vackert blå. ÖR.
VARFÖR är jag blå?
Och varför är jag så slarvig? quire ska vara quite
ÖR
En intresserad tackar så mycket för hjälpen och blir ännu mer intresserad.
Marmeladen blev fast och bra. Semmelbullarna är under bakande. Tvätten är tvättad. Och jag har till och med hunnit med en del jobb.
Min favoritbok om Tutanchamon är skriven av Christiane Desroches-Noblecourt och ungefär lika gammal som jag. Men den har åldrats med värdighet.
Har Tutanchamon-historien stått sig? Vi besökte Pompeji för några år sedan och min historiekunskap visade sig helt oduglig, för historieforskarna hade kommit på vad som egentligen utspelade sig när vulkanen fick sitt utbrott. Lite konstig känsla faktiskt, att få tänka om.
http://www.bokus.com/bok/9789187135521/lady-almina-och-verklighetens-downton-abbey/
Jag tar upp bacon-tråden och rapporterar under morgondagen från Econtel, Berlin Charlotte burgare. Där har jag hamnat helt oföskyllt eftersom AirBerlin misslyckades med att sköta anslutningen för mej och en drös andra passagerare i kväll.
Charlotte burgare! Det hade varit nått det, men restaurangen är stängd så vi hungriga resenärer får leta i kvarteren eller somna hungriga. Ich bin ein Berliner!
Charlottenburg ska det vara. Det är stavningsmaskinen …
Jösses, det här med att jobba som en vanlig knegare mellan 09 och 23:30, det känns lite jobbigt!
Jag måste försöka bli egenföretagare igen, det här kanslijobbet ger mig påsar under ögonen och för få bloggbåshängstimmar! (Men det är fortfarande väldigt kul.)
Jag kommer att baconrapportera i helgen förresten: två matcher i Visby ger två övernattningar och minst två baconslamsor.