Tänk, va. I februari 2020 kunde jag åka till Lund när jag ville. Jag kunde plättlätt föreläsa på Grand Hotell för 300 personer, pussa folk på kinden (om jag ville, vilket jag inte alls ville) och jag var fågelfri som egenföretagare.
Nu är jag i Lund för första gången på två år, fjättrad vid en boja som heter ”adjunkt” och … allt är sig likt! Underbara Lund är fortfarande underbara Lund, om än med fler sparkcyklar än 2019. Här bor numera tre av barnen (nr 1, 4 och 5), nästan alla mina forna NE-kolleger, några barndomskompisar och barnens gudföräldrar och många fler (125 000 för att vara lite mer exakt). I varenda buske dyker en öppen champagneflaska upp, i varenda gathörn står en cykelpump (tack, min lånecykel har pyspunka) och solen strålar ikapp med studentorkestrarna.
Cykelpumpar i Lund. Eller om det var studentorkestrar? (Källa: www.pumpacykeln.se)
För att ni ska förstå hur upptagen jag är, kan jag meddela att jag inte hann se mer än fyra minuter på gårdagens strålande fopollslandskamp när Sverige slog Spanien med 2-1. Det känns som att missa ett tåg, en Nobelfest eller att bara få äta chokladpralinen sist i en sjurättersmiddag.
Om läktarn hade varit så här tom 2019, hade vi häpnat. Idag ba: ”Oj va många männschor!”
Jag sover hos vår gode vän arkitekten David Sim, som vurmar för ”mjukare” städer. Mer människor och färre bilar, fler cyklar, massa parker och vilda blommor i alla upptänkliga jordplättar – mitt i storstan. Nyss åt vi frukost på hans trappa, där han glatt hejar på alla stressade stadsmänniskor.
”Davids trappa” – och så snyggt porslin!
När frukosten är uppäten, låter David spåren av den stå kvar ett bra tag.
Ja, det vackra porslinet står kvar utan hänglås eller larm. ”Det ska synas att jag nyss var här”, förklarar David.
Davids tankar om detta – att vara en ny sorts stadsbo – finns i den här boken, som förhoppningsvis snart kommer i svensk översättning.
På Facebook finns hans Soft City-grupp med massa spännande bilder och länkar.
Nu ska jag vingla iväg på cykeln hej vilt på smala, smala cykelbanor som ofta korsar biltrafikens vägar. Bäva månde lundaborna!
Resan till Lund var inte en lek. Den skulle ta lite drygt fyra timmar, men tog sju för att
ett djur gick på spåret
fler djur skulle kunna komma, varför vi fick åka i 20 km/h i två mil
ett tåg nära Osby hade pajat och stod i vägen för alla
vi blev tvungna invänta fem norrgående tåg som prioriterades högre
vi fick plocka upp alla resenärerna på Osbytåget och lägga dem på bagagehyllan i vårt redan fulla tåg.
Sedan följde fyra Lundakomedidagar helt utan tågtrassel trots att jag for som en guttaperka mellan olika skånska platser och dessutom åkte till Köpenhamn.
De fula betongklumparna som väl pryder alla Europas stora gågator numera, användes av många på Strøget som vilomöbler.
För nytillkomna tittare: Humorfestivalen i Lund är faktiskt en av årets höjdpunkter. Nu har jag insett att jag på något sätt måste se till att åka till den månadslånga festivalen i Edinburgh också.
”We just bought some shoes from a drug dealer. We don’t know what he laced them with, but we’ve been tripping all day.”
Förutom alla helt normala standup-föreställningar (jag satt alltid längst fram och antecknade), lyssnade jag även på tre lite annorlunda föreläsningar i humorteori med fokus på
språkhistoria
musik
Hasse & Tage.
Det var stort och smått blandat med roligt och tråkigt, men mycket intressant.
– Grunden för all humor är ju ändå kroppsvätskorna.
– Ja. Som när man lägger in testiklar i vassle över vintern.
Bland annat deltog Hasse Alfredsons dotter Sofie, som berättade hur hon under hela uppväxten satt i kulisserna på olika revyer.
– Hur var det?
– Det var helt normalt. Jag kände ju inte till något annat.
Här ses Hasse & Tage i bakgrunden, massa 60-talsutstyrda artister samt i förgrunden Hasses dotter Sofie.
Kulturen och Universitetsbiblioteket i Lund har fått 200 lådor med Hasse & Tage-material av H&T-släktingar som inte visste vad de annars skulle göra med materialet. Det är originalmanus, artefakter, hattar, en pipa, dagböcker, LP-plattor och kläder.
Hasse Alfredsons dagbok under repetitionerna av ”Spader, Madame”.Sannolikhetslära.Kontorsprylar från Svenska Ord.I den lilla (den var alldeles för liten faktiskt) utställningen fanns skrivmaskiner som personalen hade fått kämpa som attan för att hitta färgband till.
När jag är i Lund, bor jag sanslöst lyxigt hos polarn, arkitekten, skotten och globetrottern David Sim. Han ryter ”sätt dig ner och vänta” och tillverkar frukostar som världen inte tidigare skådat. Hur gott det än är med havregrynsgröt, måste jag säga att jag tyvärr har vant mig vid det här nu:
Skotsk-svensk-grekisk frukost på hotell Sim Inn by David.
Det stora dragplåstret under Lund Comedy Festival var en föreställning där några av Hasse & Tages bästa nummer framfördes i ett rasande tempo. Vissa nummer fick helt rättvist på sin höjd ett leende, andra var så sanslöst roliga att det gjorde ont i visdomständerna.
– Jag fick en spik i foten på bygget i går …
– Spik i foten! På franska revolutionen, du, då gjorde dom processen kort med adelsmännen, du. Dom högg huvena av dom som limpskivor bara så här: Tjopp, tjopp, tjopp. Dom skulle ha varit jävligt glada om de haft en spik i foten!
Vissa musikstycken var så proffsigt framförda att jag häpnade. Till exempel Hipp-Hipp-Johan Wester, aka ”Kajan”, sjunger alldeles förträffligt:
När jag dagen efter denna fantastiska föreställning vaknade och skulle ta en klunk vatten från glaset bredvid sängen, skapades konstverket ”Ett glas vatten”.
Nu skulle jag kunna stånka och stöna över folk som är trista, men som tror att de är roliga och därför kliver upp på världens alla scener för att roa. Men, serni, det gör jag inte emedan jag har varit på en humoranalyserande tillställning som
var teoretisk
gav pedagogiska exempel
fick mig att skratta.
Föreläsaren hette Anders Lenhoff och tack vare honom förstår jag att de som tror att de är roliga de facto är det. Fast inte i just mina öron. (Ger jag honom härmed cred för något som jag naturligtvis har förstått själv för länge sedan? Javisst! Jag har spenderbyxorna på!)
Att de här människorna skrattar hysteriskt just nu, fastän den där uppe på scenen är jättetråkig med sina banaliteter och plattityder, beror på att de saknar mitt humorfilter som är kopplat till stigbygeln och hammaren.
Igår var jag på en (i mina öron) ganska trist tillställning i en för stor lokal med för många ensamma ståuppare. Inte nog med att jag var sur och kritisk – jag fick höra samma skämt som drogs under ”Comedy in the Dark” i torsdags. En av dem på scenen drog alltså exakt samma repliker med exakt samma ord och pauser ett dygn senare. Det blev inte roligare när ljuset var på.
När jag skulle krångla mig fram till skärp-estradörerna för att ge beröm, tacklades jag omkull av i runda slängar 37 mammor, pappor, släktingar och vänner som slog mig med rosor och tulpaner. (Jag lyckades faktiskt inte ta mig fram i gratulationskön utan vände mig om, välte fyra vinglas med ryggsäcken och tog mig ut i den ljumma natten istället.)
Jag har även sett bla bla bla med klagomål på publiken och annorlunda humdidum samt jättebra tiddelipom och tagit noggranna anteckningar och fotograferat massa underliga poser men … det tror jag att ni struntar blankt i.
Fast kom ihåg namnet Felicity Ward, för hon var fantastisk. (Här försöker hon sparka Johan Wester av scenen.)
Däremot är det väl ohyggligt intressant att jag hipp som happ satte mig på tåget till Köpenhamn för att …
… ta en öl med tre skrattande italienare?För att sedan sparka omkull 27 danska cyklar.*Liten jämförelse: så här funkar det med cyklarna i Lund. (Granska bilden.)
När det började ösregna på Strøget, tog jag skydd inne i Guinness World Records Museum och fick stå bredvid världens längsta man, lyssna på tjejen med störst afrohår och lära mig namnet på den man som kan knäppa upp flest bh:ar under en minut.
Hej på dej Dennis Storm, värst vad du var fingerfärdig.
Men framför allt fick jag se Mike Powell som 1991 hoppade 8,95 i längd och därmed slog Bob Beamons omöjliga rekord på 8,90.
Eller? Kan man avrunda uppåt lite om den gamla skylten på 8,90 är enklare att göra om till 8,96 istället för 8,95?
Ser ni de bleka benen i bildens överkant? De symboliserar Mike Powells ben. Som ju, som ni alla vet såg ut så här när han tog i rejält eftersom Carl Lewis flåsade honom i nacken: Fast på Guinness-museet i Köpenhamn ser han förstås ut så här:
Kanske är det en framtidsvision? Kommer den som någon gång hoppar 8,96 att se ut så här och landa precis så här rätvinkligt?
Och nu till dagens avslutande bildgåta.
Vad i hela friden har de placerat för metallpryl i trottoarerna i Lund?
*) Neeej. Jag sparkade inte omkull cyklarna i Köpenhamn. De hade lagt sig ner att vila helt frivilligt.
År 2010 var jag på Lunds Humorfestival första gången. Jag bloggade vitt och brett och for omkring som en galning på lånad cykel för att hinna se så mycket som möjligt. Det blev en farlig massa blogginlägg och jag skrattade mig halvt fördärvad.
Och nu står jag i Lund och slår ut med armarna och säger … Va? Jag hittar inget som lockar mig och det som jag hade tänkt se är antingen utsålt (eller SLUT SÅLD som festivalarrangörerna kallar det) eller på tok för dyrt för min humorbudget på 1 000 kr – Jonas Gardell kostar 525 kr.
Men ta mig nu i kragen och sluta ynka! Action, por favor, höger vänster om marsch, gör nåt!
– Vad vill jag se? sa jag till mig själv.
– Du borde gå på nåt som du inte vill se för att vidga dina vyer, sa mitt underjag.
– Tsssst, ta såna hemska risker, det vill du inte, sa mitt överjag.
– En biljett till ”Comedy in the Dark”, sa någon som måste ha varit jag, där jag stod i entrén till Stadshallen.
– Det blir 195 kr, oj, där rev jag visst sönder kvittot, sa en biljettsäljare.
– Men då kan jag tejpa som Marjasin! sa jag.
– Va? sa biljettsäljaren.
Knappt en mörk timme senare vacklade jag ut i den lika mörka lundanatten efter en pinsam historia med … nej. Jag väljer nog att inte tala om vad som sades på scenen. ”Comedy in the dark presenteras i samarbete med Leicester Comedy Festival” står det i programmet. Stackars, stackars Leicester Comedy Festival.
En av de fyra ståupparna klev plötsligt ner på scenen och in på rad två, där jag satt. Och kom fram till mig. Jag sjönk ner i mörkret. Vill inte!
– Hej, vad heter du? sa ståupparen och körde fram micken till min mun.
– Lotten, sa jag efter att i en hel sekund ha övervägt att ljuga och säga ”Anders”.
– Hej Lotten. Du heter Lotten.
Sedan följde en lång tystnad. Ståupparen mumlade lite ”ja” och ”jaha” samt ”eeeh”. De ungefär 400 i publiken satt förmodligen och grävde med naglarna i armstöden. Så kom en ny fråga.
– Så Lotten. Vad gör du här?
– Jag väntar.
– Jaha, Lotten du väntar. På att jag ska gå upp på scenen?
– Ja.
Ack. Hittills är mitt bidrag till Lund Comedy Festival 2016 alltså att vara en bortskämd publiksuris som kräver att få skratta. Och som dessutom skriver om det! Gå och ställ sig i skamvrån, Lotten!
Men det var roligt innan mörkerkomedin inleddes, för komedipersonalen hade tillverkat små svarta lådor som de bänglade med och som skulle täcka för alla lysande nödutgångsskyltar för att kompakt mörker skulle uppnås.Och Lund är en vacker stad även i mörker.
Igår lyssnade jag i drygt två timmar på Bill Bailey och cyklade sedan hem genom ett sommarvarmt Lund och höll på att bli nermejad av andra lundacyklister eftersom jag knappt trampade och dumlog och inte riktigt fokuserade på trottoarkanter och enkelriktning.
– Bill Bailey? säger 43 % av läsarna nu.
Inte förrän jag fullständigt och komplett snöade in på QI och såg varenda avsnitt åtminstone en gång, visste jag vem han var. Sedan tittade jag med lupp på alla Jonathan Creek-avsnitt, där han också dök upp. Sedan förstod jag att han var musiker!
Under Lunds Humorfestival (men Johan Wester och Anders Jansson vid spakarna) såg jag 2010 allt som jag hann se och rapporterade noggrant allt jag såg. I år hann jag med 1) invigningen 2) Bill Bailey.
Så här ser han ut. Bara det är ju jättekul — eller som han själv säger:
– Would you call this intelligent design? No!
Han står ensam på scen, men med alla tänkbara instrument tillgängliga. Sedan pratar han om politik, konst, skrivregler, sociala medier, dokusåpakändisar, döende gäss, ugglor inslagna i gladpack samt naturvetenskap. Så fort andan faller på, tar han hux flux fram (jag vill gärna tro att allt är improviserat eftersom man får en känsla av det, även om jag vet att så inte är fallet) ett instrument och spelar lite.
Ibland får man en känsla av att multibegåvade estradörer tar fram alla sina talanger bara för att visa att de är bra på mycket och så blir allt bara lite halvjånket. En av artisterna på Humorfestivalens invigning valde att inte pratskoja utan sjungskoja och rev då av en massa musiknummer som skulle spegla olika genrer och tidsåldrar. Texten var specialskriven och musikerna fantastiska och hela numret bara gääääääääääsptrist. Inte som Bill Bailey. Eller, om jag får säga det, Johan Wester och Anders Jansson som jag tycker är roliga bara de ställer sig upp och säger Halleå. (Det där skulle vara en skånsk hälsning, men det ser ju bara ut som en norrländsk stad.)
Bill Bailey spelar även koskälla.
Och tuta.
Här kommer ett klipp från QI, när inte bara Bill utan även de andra är roliga. Jag har berättat om just detta avsnitt förr, men det kan ses hur många gånger som helst. Bill sitter med sitt flyende hårfäste längst till vänster och är den som först inser att det är dags att göra musik av det som händer.
Det verkar för övrigt finnas ett uppdämt behov av att klappa med tid och otid. På vilken tillställning jag än hamnar, sätts det evinnerliga taktklappandet igång innan jag ens har börjat fundera på om det är en svängig låt eller en dödsmarsch. Är inte det där handklappandet i takt liksom sånt som bubblar upp ur kroppen för att man bara inte kan låta bli utan känner att man måste dansa men inte kan för att man [fyll i lämplig orsak här] och då liksom lever med? Well, Bill Bailey löste det på ett trevligt sätt (för jag tror att han tänker som jag, så det så och snart är vi bästisar han och jag) när publiken plötsligt klappade med redan efter första tonen i en låt.
– Oooooh, I see, you want to clap along? Let’s see …
Och så valde han ett stränginstrument (som kan ha hetat bandurria, jag skrattade så att jag inte hörde vad han sa) och spelade på den och gav publiken order att klappa på fem.
– One two …
– KLAPP! klappade publiken.
– No! On five! sa Bill och drog efter andan för att säga one.
– KLAPP! klappade publiken.
– No! On five! On five! One two thrrr…
– KLAPP! klappade publiken.
Om och om igen. Och det var verkligen så – de 2 000 i publiken ville så gärna göra rätt att det blev fel. När alla väl fattade att de skulle klappa på fem och att han själv höll takten med en bastrumma, spelade han en folksång som till slut gick så fort att vi inte kunde annat än applådera eftersom takten var puts väck.
Som en sucker for humor, njöt jag i stora drag och skrattade verkligen så att det räcker ända in i november. Jag ska inte dra hela föreställningen utan istället ge er Bill Bailey i Youtube-format.
Bli inte rädda när han jazzar loss efter fem minuter – han tycker att jazz är rätt fånigt och är själv en hårdrockshippie.
Så. Ni kan inte få se bilder på hur alla människor tog bild på Johan Glans och dreglade på andra komiker som var på plats och heller inte på alla rutiga skjortor som alla män har på sig eftersom det råder strikt fotoförbud på slika föreställningar.
Eller om det beror på att jag för en gångs skull respekterade förbudet.
Låt mig rekommendera Lunds Humorfestival – om inte annat så i månadsskiftet augusti/september 2014.
I denna sista rapport om två skrattfyllda festivaldagar ska jag blicka tillbaka och analysera utfallet samt komma med funderingar om humorns position i samhället.
(Not.)
—–
Under pluggeåren i Lund, var AF-borgen mitt andra hem. (I alla fall under perioderna när jag hade ett första hem.) Att få komma in i Stora salen igen kändes bekant och … alldeles uppånervänt. För själva scenen, som liksom är poängen med lokalen, skulle inte användas – allt var ställt på ända genom att en annan scen hade placerats på långsidan. Ungefär som att sova under sängen, dra på sig skorna över öronen och dammsuga med en hårtork.
Bilden är tagen uppe på den RIKTIGA scenen. (Den inringade killen var rökskötare. Vilka gillar egentligen rök som sprutas på publiken i en hel halvtimme innan föreställningen börjar? Host.)
Medan vi satt i röken och inväntade improvisatörerna från Direktsänt, såg jag en alldeles underbar tjej som personifierar Lund: boknörden (här i gubbkeps).
– Utmärkt. När alla andra dricker öl och pratar, hinner jag ju läsa.
Så kom Lars Arrhed ut på scenen för att dra igång improvisationerna. Han är en teatertok som har sadlat om till en helt annan skådespelarbransch och numera försörjer sig som jurist.
Typisk advokattyp?
Han pratade och berättade och jag antecknade att ”saxofonisten i bandet påminner på ett konstigt sätt om Olof Mellberg” när jag upptäckte att jag hade strålkastarljus på mig. Ack, en så bekant och trevlig värme, hann jag tänka när Arrhed med sin mick ville veta om jag var journalist eftersom jag satt där och antecknade så frenetiskt.
Här hann jag – innan jag svarade – tänka på diverse alternativa svar som
nej, jag skrev en sak om saxofonisten, fast det stämmer inte riktigt
ja, nu jädrar ska här recenseras
förlåt, vem är du?
ja, fast egentligen inte för jag är föreläsare i ämnet svenska skrivregler och om någon här i lokalen vill att jag kommer och både roar och utbildar, så är telefonnumret 070-888 55 42
ja.
Så jag sa:
– Nej.
Konferencieren bad mig då om ett ämne som han skulle använda för att sjunga en improviserad sång. Självklart:
– Basketbollar.
– Öh. Bask…et…boll…ar. Och kan du säga tre saker som har med basketbollar att göra?
– Gummi och kärlek!
Hahahahaaaaaa, tänkte jag för mig själv och skapade raskt en story om jättebröst i kombination med gummifetischister och huruvida det skulle kunna vara kärlek inblandat i dessa två begrepp. Men jag skulle ju komma på en tredje ”sak” också. Blodpudding för att göra det läskigt? Skavsår för associationernas skull? Hårklämma för att det bara är absurt? Juridik för att få ett skratt? Nej, säg något normalt, sa jag till mig själv. Och ur min mun kom:
– Glädje.
Meeeeeeeeees! sa jag sedan till mig själv, medan Lars Arrhed äntrade scenen och sjöng. Slutet lät så här:
Så kom då teatersportsimprovisatörsskådespelarna in på scenen och fick svara på frågor tre och tre med en mun – de tittar på varandra och försöker prata i korus utan att veta riktigt vad som kommer att sägas. (Svårt att beskriva.)
– Feeeeel pååååå tääändstiiiiiifteeeeeeeen!
Jag vet inte hur jag ska få tid, men jag måste uppsöka Teatersportevenemang minst ett par gånger per år resten av mitt liv. Det är otroligt imponerande insatser – och så gillar jag ju det där med pepping och själva tävlingsmomentet.
————-
Det allra sista som hände under Lunds Humorfestival 2010 var för mig en intervju som Kristian Luuk gjorde med Sally Phillips. Men först höll jag inte på att släppas in i Stadsteatern eftersom jag hade tappat min biljett. När ni ser folk som förtvivlat klappar sig på alla fickor, tömmer väskan tre gånger, återvänder till fickan där det där som saknas ju nyss inte fanns, och letar på absurda ställen som i kamerafodralet och under skosulan – gå då fram till dem och säg åt dem att andas och att det säkert ordnar sig. För då hittar man det man letar efter. (Jodå, det är en av fysikens fem grundlagar.)
Sally Phillips var liksom Dom Joly (som intervjuades i fredags) extremt blygsam om sin egen roll som varande ”rolig”. Nej, ingen av dem var egentligen rolig. Nej, de hade inte längtat efter att få vara på tv. Och nej, de var inte roliga, de hade bara haft tur. Ideligen dyker den upp, denna förbaskade tur som gör britterna så roliga fastän de inte alls är roliga egentligen.
Sally (oj vad jag lägger bort titlarna snabbt när jag är på det humöret) berättade att vi har det så bra här i Sverige, ja i hela Norden. ”People are nice. The streets are clean and calm!” Hon och hennes man hade varit på svensexa i Norge och maken hade tagits in på sjukhus pga. alkoholens kraftiga effekt och där hade hon slagits av att hon kände sig som i en av sina Smack the Pony-sketcher eftersom alla som jobbade på sjukhuset var kvinnor. ”I Storbritannien är alla läkare män!” sa Sally och fortsatte med att vi här i Sverige har kommit så himla mycket längre när det gäller jämlikheten män och kvinnor emellan. Kristian Luuk hmmade och höll med och publiken skrattade lite försiktigt, medan jag funderade på att hoppa upp på scenen och sno Luuks mick och vråla:
– VAD SA DU ATT DIN MAN HADE DRABBATS AV FÖR NÅGOT SA DU???
I Smack the Pony hade de medvetet fattat ett beslut om att inte ha återkommande rollkaraktärer, inga dialekter och inga catch phrases (vad det nu heter på svenska – som ”ring mej sen” och ”jag har en plaaan”). Alltså precis som HippHipp-gänget inte jobbar.
Ett tag fick Luuk problem med sin intervjuteknik.
– Hur gick det till när ni filmade den här lilla sketchen som vi nyss såg?
– Jag minns inte.
– Det verkar improviserat. Var det det?
– Jag minns faktiskt inte.
– Hade ni ko…
– Jag minns verkligen inte!
Sally Phillips berättade vidare (precis som Dom Joly gjorde) att de inte har tjänat en massa pengar på sina succéer eftersom tv-bolagen får all vinst och att komedi-skaparklimatet har hårdnat betydligt på senare tid. Förr kunde de planera ett enda avsnitt i åtta månader utan att någon klagade. Sally skrev i ett manus ”de står i en affär som har toalettrengöringsmedel på alla hyllor” och vips, hade ett gäng scenarbetare ägnat tre dagar åt att bygga upp just denna affär. (Se här.)
Jag-som-alltid-fokuserar-på-väsentligheter var under hela samtalet fascinerad av Sallys fötter.
Vilka synnerligen diskreta, beigefärgade skor!
Hon förde sig världsvant där på den hööööga pallen på den hööööga scenen med sin inte alltför långa kjol utan att visa trosorna en enda gång. (Jag hade sagt ”nejnej, sätt mig i en vettig fåtölj istället!”) Men hur var det egentligen med skorna?
Jättestora ju!
Och vet ni vad? Ricky Gervais (som säkert också går omkring i för stora skor och tror att han är tråkig) skickade in en massa sketchförslag till Smack the Pony, men blev refuserad varje gång. ”Complete rubbish!” sa Sally. Däremot spelades många inskickade amatörmanus in – ”because they were funny”.
Slutligen ett citat från Sally Phillips:
– As soon as you realize that you are funny, you stop being funny.
Ojojoj, vad jag inte håller med om det.
_____
(Sydsvenskan recenserar också upplevelser på Lunds Humorfestival – från helt andra uppträdanden än ”mina”.)
Nu har jag kört hem från Lund. Råkade köra en omväg om Ängelholm och Omberg och fick på slutet äta så knastriga saker som möjligt för att jag skulle kunna hålla mig vaken. (Men hur intressant är det när det finns massa kvar att rapportera om från Lund?)
Det finns två saker som inte roar mig särskilt:
folk som är så utspökade att man liksom inte ser hur de ser ut (clowner, människor i Musse Pigg-kostymer och maskeradmasker)
teater där fjärde väggen bryts (att skådespelarna pratar med publiken och rufsar tunnhåriga män på flinten).
(Det finns faktiskt fler än två saker som inte roar mig särskilt. Dansbandskampen och nagelsvamp för att bara nämna två.) Men nu får jag faktiskt ta och skärpa mig och radera min aversion mot just utspökning och publiken-ska-deltaga-teater.
Läskigt, va? Eller?
För jag har sett två clowner som spelade upp Shakespeares Richard III utan puckel och utan handling och utan … sans och vett. Lasse Beicher Beischer och Henri Kokko for som två studsbollar med eld i baken över scenen och frångick Shakespeares repliker på ett vansinnigt roligt sätt. Inte vet jag hur mycket som var skrivet i manus, men det spelar ingen roll: de var så proffsiga att jag inte hade vett att bli röd om kinderna ens när jag skulle ta en bild på en naken rumpa där uppe på scenen och Lasse Beischer vände sig mot mig och stirrade. Han ajabajade med pekfingret och skrek till mig:
– Neeeeeej! Ta inte bild på det här! TA INTE BILD SÄGER JAG ! LÄGG NER KAMERAN!
En sekund senare kom han på andra tankar och poserade:
– Ok, ta en bild nu! Nu! NU!!! (Suddkvaliteten beror på att jag inte kunde hålla kameran stilla pga. skrattkonvulsioner.)
Sedan klättrade han resolut ut i bänkraderna för att skrämma livet ur Anders Jansson, som satt i publikhavet med sina barn:
– Vet du vad det här är? Det här är en nära-clownen-upplevelse!
Rätt som det var, tog Richard III slut och vi fick höra att grabbarna kallar sig Schtunk och att de ska turnera i hela Sverige och att vi ska rekommendera folk att gå och se föreställningen. Så det gör jag härmed.
—–
Har ni hört ståuppare berätta om hur hemskt det är när publiken inte skrattar eller skrattar på fel ställe eller bara sitter och petar sig i näsan istället för att skratta? Här kommer jag stolpande och kan berätta hur det känns när man sitter mitt i en publik som klart och tydligt inte skrattar eller skrattar på fel ställe eller bara sitter och skriver frenetiskt i sitt medhavda anteckningsblock för att stackaren på scenen inte alls har publiken med sig: det svindlar, man blir yr och tappar nästan andan. (Man = publiken. Eller man = jag.)
Det var banne mig en nära-svimning-upplevelse när ett gäng Lundaståuppare betades av i ett rasande tempo. Men allt var inte svindlande – den här Kringlan Svensson var t.ex. jätterolig:
– Limericksteasern, det är elak humor det! sa Kringlan. (Än en gång: jag tar tydligen bara bilder samtidigt som jag skrattar och skapar då den här softade oskärpan.)
En sak är dock säker – om man vill stå ut i mängden bland komikerna i Sverige idag, ska man inte som de flesta andra
berätta hur det hade varit om Facebook fanns i den verkliga världen
rabbla repliker ur gamla pilsnerfilmer (”tjenare tjenare landsfiskalen”)
skoja om Sverigedemokraterna
jämföra tomten med Gud
berätta om sina GI-erfarenheter
säga ”det här är en helt sann historia, jag lovar”.
Hej alla ståuppare! Det här är ämnen som väldigt få av er drar enmeningsskämt om:
pi kontra Fi
gäss som inte är ankor
rullgardinernas snören
snorkråkor respektive öronvax
semikolon.
Tänkte bara att ni säkert ville ha råd av mig. Ehum. Harrrkl.
—–
Nu kommer vi till den föreställning som fick mig att totalt tappa koncepterna. Jag skrattade åt Ad lib så att jag fick dra fram en halvårsgammal snutt toapapper ur ryggsäcken för att torka snor, dregel och tårar. (Skönt att jag i alla fall kan kontrollera mina andra kroppsöppningar.) Inte vet jag riktigt varför, men av någon anledning ansåg jag efteråt att just denna bild skulle illustrera det roliga:
– Se så blött mitt papper är! Eh.Förlåt, Ad lib, för att jag inte kan era namn utan bara hemliga gästernas. (Johan Wester och Måns Nilsson står trea respektive tvåa från höger.) Uppdatering: Jag har fått namnen på Ad lib-medlemmarna på bilden: Niklas Strandqvist, Kari Hamfors Wernolf, Lina Särning, Per Wernolf och Calle Stenlund.
Det handlar alltså om teatersport, som bygger på improvisationer som byggs fram med hjälp av publiken – men som styrs av teman som gör att det sällan blir bara flams och trams. Här nedan ska Johan Wester tolka ett semesterfoto som hans lagmedlemmar illustrerar:
– Här är en bild som … togs strax innan vi … klev på … båten mellan Travemünde och Ro…st…ock. Ja, det är en väldigt underlig rutt, den där båt…resan …
—-
När jag väntade på nästa föreställning på AF (Akademiska Föreningen), stördes jag i min koncentration (ok, jag blundade och försökte vila i den kalla stentrappan) av att alla skrek mitt namn gång på gång. Lotten hit och Lotten dit och heeeeeeeeeej Lotten. Dock var det inte på mig de skrek utan *svälj* … någon annan som hette Lotten. Va! Ska det vara på det viset får jag helt enkelt byta namn. Protten heter ingen väl? Fnutten? Klofsen?
(Fortsättning följer. Måste lägga mig. Klockan är mitt i natten och jag börjar fantisera om att byta namn; solklart tecken på antingen vansinne eller sömnbrist.)
Men vi börjar med frukosten. Man ska ju äta en rejäl frukost, eller hur? Och man ska ta god tid på sig och se till att få i sig något från alla kostcirkelns delar. Men hur var det nu den såg ut, kostcirkeln?
Grönsaker
Frukt och bär
Rotfrukter & potatis
Mejeriprodukter (fast inte smör)
Kött, fisk & ägg
Bröd & spannmål & pasta
Matfett
Champagne
Obanteatern spelade upp en pjäs i regi av Ika Nord. Ika i rutan! (Hon med skelettet Åke!) Innan föreställningen började, sprang en av skådespelarna omkring och pratade om ditten och datten och var fantastisk i både kroppsspråk och tal. Barnen skrattade och svarade högljutt på retoriska frågor. Jag njöt – den här killen visste verkligen hur man talar med och för barn!
Men sedan började pjäsen, som handlade om en flicka som var dels en kartongbild, dels den skådespelaren som nyss pratade med barnen, dels ännu en skådespelare som var klädd exakt som den förste. Och kartongbiten. De hade väldigt konstiga mössor på sig, som jag tyckte såg ut som stiliserade kanelbullar. (Men som föreställde hår.) Se klipp häääär.
Se särskilt den underbara skumgummicykeln!
Pjäsen baseras på en barnbok av Petter Lidbeck och Lisen Adbåge och ställer frågor som:
Kan man klättra i träd utan att hålla i sig?
Kan man peta näsan med en vass kniv?
Kan man locka håret med en borrmaskin?
Kan man cykla rakt nerför ett berg utan att styra?
Kan man gå över gatan utan att se sig för?
Jag är helt klart vuxen och alls inte målgrupp … men jag blev faktiskt förvirrad. Mest förvirrad blev jag kanske å barnens vägnar. Tänk er nu att det är Ika i rutan som med enorma ögon och pantomin-miner ställer frågorna och sedan testar om det funkar. Och som kommer fram till att ja, det kan man ju men man ska det kanske inte.
Mmmmmmhm, tänker jag och njuter.
Men. Skådespelaren som var så fantastisk i det spontana pratet i början, blev helt annorlunda och krystad när han fick repliker i munnen. Fast barnen hade kul och jag äääääär ju inte målgruppen, så egentligen borde jag bara dra något gammalt över mig. Analyserande gamla surkärringen, det är jag det.
Men KOLLA vilka fina pressklipp som sitter i foajén på Lilla Teatern i Lund!
—–
Direkt från barnteatern gick jag till en av sex testfilmsföreställningar med HippHipp-material som ska sändas i vår. Vissa pålagda ljud var inte pålagda ännu, vissa repliker som skulle höras, hördes inte och vissa klipp var inte klippta som de skulle klippas och det blev så fullsatt att visningen försenades en kvart för att sittplatserna inte räckte och folk verkligen vägrade att lämna lokalen. (Nej, varför skulle de det?) Vi fick dessutom veta att PUBLIKEN filmades för att HippHipparna sedan skulle höra var vi skrattade och var vi inte gjorde det.
Sedan satte visningen igång och jag kunde inte sluta skratta.
Jajaja, det går nästan inte att se. Men det är faktiskt mörkt inne på bio! (Just här är det de två bergsklättrarna som pratar om BMI.)
Ibland skrattade jag innan jag ens hade känt skrattet bubbla upp – ungefär som en överraskningsnysning. Samtidigt var jag lite orolig över att jag ibland bara satt och fnissade fastän det var skitkul. Tänk om de klipper bort det där som var så roligt för att just jag inte skrattade tillräckligt högt just då och där.
Dessutom fick jag tillfälle att erbjuda min plats till Kim Sulocki (med den fina ryggsäcken), så detta var på det hela taget en alldeles förtjusande tillställning! Persongalleriet har utökats med bl.a. en skolpsykolog och en man som har svårt att hitta fokus samt en postanställd. Knut Knutsson gör en oförglömlig insats och ser ut som ett diminutiv bredvid bjässarna som heter Anders Jansson och Johan Wester.
Se bara hur stora Johan Westers skor är. (Jag hann inte placera en tändsticksask bredvid dem.)
Mer om stora stor kommer i nästa rapport från Lunds Humorfestival, bl.a. såg jag ståuppare, improvisatörer, Sally Phelps och minst två clownnäsor. Samt hörde en sång om basketbollar.
Det kan ju inte vara kul att fel inställd. Eller felprogrammerad. Eller att ställa in sig i en garderob. Men det var inte det jag skulle säga utan:
Babben Larssons föreställning på Lunds Humorfestival ikväll är inställd. Men (tadaaa) istället kommer Johan Glans och Claes Malmberg att ställa sig på scenen. Nu råder viss förvirring här eftersom jag har hört minst tre personer säga att det är Adde Malmberg som gör Johan Glans sällskap. Men det är nog fel. Tror jag.
I detta ämne finns bara en sak att tillägga: bilder från min kompis Hasse, som påpekar att han har problem med sin diskmaskin. Som heter Intuition.
Ni ser att man även får en hänvisning till AAA? (Som i ”ahaa!”.)
Här nedan ses hela frontens alla knappar och vred. Men hur sätter man på?
Naturligtvis genom att trycka på cancel. För maskinen heter ju Intuition.
Jag har skådat ljuset. Jag har nämligen sett Shima Niavarani. Som när Beatlesgrabbarna vindögda tittade in i Maharishis rökdimmor, drunknade jag idag i Shima Nievaranis ögon. (Min association till Maharishi beror bara på att jag fick för mig att det var det Shima hette.)
Se, just den där ögonfransen är på väg söderut.
Nu kanske man kan protestera mot logiken där ovan eftersom jag borde ha kunnat rädda mig genom att hänga i de lianer som var Shimas lösögonfransar, men jag lovar: man dör lite när man ser henne på scen.
Hon är 25 år och så dunderbegåvad att man inte ens har vett att fundera på gener eller miljö. Hon sjunger, dansar, imiterar Leijonborg, drar ett par operaarior, härmar Björk, agerar man, kvinna, barn, clown och så har hon en lösning på det hätska, politiska klimatet: alla går bara med i sociodemopaterna, som ju tänker sära på alla.
Nu kommer jag att avslöja något som hon gör. Det kanske man inte får. Men se det som reklam, Shima!
Först höjer hon armen som i en Hitler-hälsning.
Och så ändrar hon handflatan till en knuten näve, som Svarta Pantrarna gjorde under OS 1968.
Slutligen öppnar hon handen och gör ett V-tecken som Churchill.
Och så tittar hon på sin hand och säger lite i förbifarten:
– Ah. Som sten, sax, påse.
Sten-sax-påse. (Eller som vi sa i Luleå: ”klunscha”. Men då blir bildserien obegriplig.)
När applåderna, busvisslingarna och hurraropen efter föreställningen hade klingat ut kastade jag mig upp på scenen och upp i hennes famn för att be om ursäkt för att jag aldrig har sett henne förut.
– Äsch, sa hon, jag har bara uppträtt på Riksteatern, Dramaten, Orionteatern, Uppsala stadsteater och Sveriges Radio och min föreställning ska visas i SVT i oktober och så är jag med i julkalendern i december och så har jag varit med i några filmer, men det är inte mycket mer.
Vi enades om att man faktiskt inte kan gå omkring och vänta på sitt genombrott. Man måste göra genombrottet och skapa sin karriär själv. Shima ville stå på scen, så hon skickade sitt material och talade sig varm om sig själv och vips, ville Riksteatern nästan äta upp hela henne. Då var hon 19 år.
——–
… och då ville jag strypa henne …
Claes Virdeborn är en helt normal tandläkare, som inte gör annat än gräver i folks tänder hela dagarna. Borra, borra, fila, fila, skrapa skrapa. Eller nej. Han sjunger, spelar, berättar ur sitt liv och tankar om den annalkande ålderdomen och den flyende ungdomen samt svettas floder på scen också – när han inte jobbar alltså. Det är lite Cornelislikt, lite Bellmanskt, lite Adolphsonskt och väldigt roligt. När han hade sjungit och pratat färdigt var vi i publiken alldeles matta och faktiskt lite förälskade i honom. Jag hörde några tanter i publiken säga ”tänk en sån begåvning” och ”snygg rumpa” samt ”sa han att han var singel eller?” och dessutom ”den du med sirap på, men lite mager är han väl?”. Jag vände mig om för att le mot tanterna och säga något om barnarov, men stirrade då fullständigt perplex in i ögonen på några med mig alldeles jämnåriga tjejer.
Vilket var precis vad Claes Virdeborn pratade om. (Hur blev jag en medelålders tant som vill nypa 51-åriga grabbar i baken?)
—–
På Lunds Stadsteater samlades alla skrattsugna för att lyssna på vindars sus, Kristian Luuk och brittiske komikern Dom Joly. Det där med vindarna som susade under första halvtimmen var för mig (men kanske bara för mig?) vansinnigt irriterande. Kristian Luuks mick hade tappat puffen och funktionen och inte vet jag … men jag hade inte stått ut en sekund på scenen med ett fras, knaster pffffuuuuuhhhf och doff så fort Luuk sa något, rörde på huvudet eller drog efter andan.
Dom Joly berättade att han inte alls hade tänkt bli rolig. Eller komiker. Eller ens underhållare. Det bara blev så! Hoppsan hejsan, alla tv-bolag i världen vill ha mig, men jag som inte kan något, sa han flera gånger och kryddade det lite med ”jag har haft tur”.
Det är ju sympatiskt med alla skådespelare som bara råkar halka in på skådebanan via bananskal eller författare som bara råkar få sina böcker utgivna utan att de ens visste om de kunde stava. Men när man själv är en bitter oskådespelerska som vill stå på scen och egentligen skriva böcker på heltid, så blir man säkert irriterad av denna blygsamhet från de kända, stora och efterfrågade. (Äh, who am I kidding – det är ju mig jag talar om. Jag vill också halka in på roliga, lönsamma banor!)
Luuk och Joly (och alla vi i publiken) tittar på Trigger Happy TV. Fast Luuk läser i sina papper vad han ska kunna fråga om härnäst.Den väldigt magre Luuk och den ständigt viftande Joly var ett udda par.
Jag måste säga att även Dom Joly fick mina känslor i svallning. Han var ytterst sympatisk och hade säkert kunnat prata om humor i flera timmar till. Däremot undrar jag lite över Luuks research: han frågade vad Doms föräldrar hade för yrken (”what does your parents do?”) och fick till svar att pappan var en döende skeppsredare (”a week from his death”) som hade förskjutit sin son (alltså Dom) medan mamman var hemmafru.
Det var ju inte så kul, tänkte Luuk och lämnade raskt ämnet.
(Vad jag menar är att även detta kan man ju få in i en diskussion om humor om man nu ändå har dragit upp det – och om det nu inte går att skoja eller ställa följdfrågor om döende fäder och mamma-hemmafruar, så får man ju kolla upp det i förväg. Ni hööör vem som egentligen borde ha gjort intervjun?)
—–
Och så dagens fjärde glada överraskning: Lars-Göran Bengtsson, kommunpolitiker i Svinarp.
Politiskt laddade citattecken. (Anders Jansson är Lars-Göran.)
Ni kommer att gilla den serien, det kan jag faktiskt lova. Tänk er en svettblank, dryg kommunpolitiker som fu… äh. Ni får kolla själva!
