Hoppa till innehåll

Lunds Humorfestival: slutet med mer improvisation och Sallys skor

I denna sista rapport om två skrattfyllda festivaldagar ska jag blicka tillbaka och analysera utfallet samt komma med funderingar om humorns position i samhället.

(Not.)

—–

Under pluggeåren i Lund, var AF-borgen mitt andra hem. (I alla fall under perioderna när jag hade ett första hem.) Att få komma in i Stora salen igen kändes bekant och … alldeles uppånervänt. För själva scenen, som liksom är poängen med lokalen, skulle inte användas – allt var ställt på ända genom att en annan scen hade placerats på långsidan. Ungefär som att sova under sängen, dra på sig skorna över öronen och dammsuga med en hårtork.

Bilden är tagen från den RIKTIGA scenen. Den inringade killen var rökskötare.
Bilden är tagen uppe på den RIKTIGA scenen. (Den inringade killen var rökskötare. Vilka gillar egentligen rök som sprutas på publiken i en hel halvtimme innan föreställningen börjar? Host.)

Medan vi satt i röken och inväntade improvisatörerna från Direktsänt, såg jag en alldeles underbar tjej som personifierar Lund: boknörden (här i gubbkeps).

– Utmärkt. När alla andra dricker öl och pratar, hinner jag ju läsa.
– Utmärkt. När alla andra dricker öl och pratar, hinner jag ju läsa.

Så kom Lars Arrhed ut på scenen för att dra igång improvisationerna. Han är en teatertok som har sadlat om till en helt annan skådespelarbransch och numera försörjer sig som jurist.

Typisk advokattyp?
Typisk advokattyp?

Han pratade och berättade och jag antecknade att “saxofonisten i bandet påminner på ett konstigt sätt om Olof Mellberg” när jag upptäckte att jag hade strålkastarljus på mig. Ack, en så bekant och trevlig värme, hann jag tänka när Arrhed med sin mick ville veta om jag var journalist eftersom jag satt där och antecknade så frenetiskt.

Här hann jag – innan jag svarade – tänka på diverse alternativa svar som

  • nej, jag skrev en sak om saxofonisten, fast det stämmer inte riktigt
  • ja, nu jädrar ska här recenseras
  • förlåt, vem är du?
  • ja, fast egentligen inte för jag är föreläsare i ämnet svenska skrivregler och om någon här i lokalen vill att jag kommer och både roar och utbildar, så är telefonnumret 070-888 55 42
  • ja.

Så jag sa:

– Nej.

Konferencieren bad mig då om ett ämne som han skulle använda för att sjunga en improviserad sång. Självklart:

– Basketbollar.
– Öh. Bask…et…boll…ar. Och kan du säga tre saker som har med basketbollar att göra?
– Gummi och kärlek!

Hahahahaaaaaa, tänkte jag för mig själv och skapade raskt en story om jättebröst i kombination med gummifetischister och huruvida det skulle kunna vara kärlek inblandat i dessa två begrepp. Men jag skulle ju komma på en tredje ”sak” också. Blodpudding för att göra det läskigt? Skavsår för associationernas skull? Hårklämma för att det bara är absurt? Juridik för att få ett skratt? Nej, säg något normalt, sa jag till mig själv. Och ur min mun kom:

– Glädje.

Meeeeeeeeees! sa jag sedan till mig själv, medan Lars Arrhed äntrade scenen och sjöng. Slutet lät så här:

Så kom då teatersportsimprovisatörsskådespelarna in på scenen och fick svara på frågor tre och tre med en mun – de tittar på varandra och försöker prata i korus utan att veta riktigt vad som kommer att sägas. (Svårt att beskriva.)

– Feeeeel pååååå tääändstiiiiiifteeeeeeeen!
– Feeeeel pååååå tääändstiiiiiifteeeeeeeen!

Jag vet inte hur jag ska få tid, men jag måste uppsöka Teatersportevenemang minst ett par gånger per år resten av mitt liv. Det är otroligt imponerande insatser – och så gillar jag ju det där med pepping och själva tävlingsmomentet.

————-

Det allra sista som hände under Lunds Humorfestival 2010 var för mig en intervju som Kristian Luuk gjorde med Sally Phillips. Men först höll jag inte på att släppas in i Stadsteatern eftersom jag hade tappat min biljett. När ni ser folk som förtvivlat klappar sig på alla fickor, tömmer väskan tre gånger, återvänder till fickan där det där som saknas ju nyss inte fanns, och letar på absurda ställen som i kamerafodralet och under skosulan – gå då fram till dem och säg åt dem att andas och att det säkert ordnar sig. För då hittar man det man letar efter. (Jodå, det är en av fysikens fem grundlagar.)

Sally Phillips var liksom Dom Joly (som intervjuades i fredags) extremt blygsam om sin egen roll som varande ”rolig”. Nej, ingen av dem var egentligen rolig. Nej, de hade inte längtat efter att få vara på tv. Och nej, de var inte roliga, de hade bara haft tur. Ideligen dyker den upp, denna förbaskade tur som gör britterna så roliga fastän de inte alls är roliga egentligen.

Sally (oj vad jag lägger bort titlarna snabbt när jag är på det humöret) berättade att vi har det så bra här i Sverige, ja i hela Norden. ”People are nice. The streets are clean and calm!” Hon och hennes man hade varit på svensexa i Norge och maken hade tagits in på sjukhus pga. alkoholens kraftiga effekt och där hade hon slagits av att hon kände sig som i en av sina Smack the Pony-sketcher eftersom alla som jobbade på sjukhuset var kvinnor. ”I Storbritannien är alla läkare män!” sa Sally och fortsatte med att vi här i Sverige har kommit så himla mycket längre när det gäller jämlikheten män och kvinnor emellan. Kristian Luuk hmmade och höll med och publiken skrattade lite försiktigt, medan jag funderade på att hoppa upp på scenen och sno Luuks mick och vråla:

– VAD SA DU ATT DIN MAN HADE DRABBATS AV FÖR NÅGOT SA DU???

I Smack the Pony hade de medvetet fattat ett beslut om att inte ha återkommande rollkaraktärer, inga dialekter och inga catch phrases (vad det nu heter på svenska – som “ring mej sen” och “jag har en plaaan”). Alltså precis som HippHipp-gänget inte jobbar.

Ett tag fick Luuk problem med sin intervjuteknik.

– Hur gick det till när ni filmade den här lilla sketchen som vi nyss såg?
– Jag minns inte.
– Det verkar improviserat. Var det det?
– Jag minns faktiskt inte.
– Hade ni ko…
– Jag minns verkligen inte!

Sally Phillips berättade vidare (precis som Dom Joly gjorde) att de inte har tjänat en massa pengar på sina succéer eftersom tv-bolagen får all vinst och att komedi-skaparklimatet har hårdnat betydligt på senare tid. Förr kunde de planera ett enda avsnitt i åtta månader utan att någon klagade. Sally skrev i ett manus “de står i en affär som har toalettrengöringsmedel på alla hyllor” och vips, hade ett gäng scenarbetare ägnat tre dagar åt att bygga upp just denna affär. (Se här.)

Jag-som-alltid-fokuserar-på-väsentligheter var under hela samtalet fascinerad av Sallys fötter.

Vilka stora, beigefärgade skor!
Vilka synnerligen diskreta, beigefärgade skor!

Hon förde sig världsvant där på den hööööga pallen på den hööööga scenen med sin inte alltför långa kjol utan att visa trosorna en enda gång. (Jag hade sagt “nejnej, sätt mig i en vettig fåtölj istället!”) Men hur var det egentligen med skorna?

Jättestora!
Jättestora ju!

Och vet ni vad? Ricky Gervais (som säkert också går omkring i för stora skor och tror att han är tråkig) skickade in en massa sketchförslag till Smack the Pony, men blev refuserad varje gång. ”Complete rubbish!” sa Sally. Däremot spelades många inskickade amatörmanus in – ”because they were funny”.

Slutligen ett citat från Sally Phillips:

– As soon as you realize that you are funny, you stop being funny.

Ojojoj, vad jag inte håller med om det.

_____

(Sydsvenskan recenserar också upplevelser på Lunds Humorfestival – från helt andra uppträdanden än ”mina”.)

Share
Publicerat iBloggen

38 kommentarer

  1. Luna

    Hm, om jag kunde gå i sådär läckra höga skor så skulle de helst vara röda och självlysande så att det framgick att jag kunde gå i sådär läckra höga skor.

  2. Luna

    Oh, först! Först! Först!

  3. Beige – känns så beigt (hur sjutton stavas den bestämda formen egeeentligen?)!

  4. Knallbesht!

  5. Nej, förlåt! Knallbescht ska det vara.

  6. Eller bääääääääscht som man säger här i gnällområdet.

    Utredning:
    beige säger man oftast även i bestämd form, även om beigt också är tillåtet. Och så kan man säga både beige skor och beiga skor och si då kan det handla om både den trista färgen eller att skorna bara är tråkiga.

    OBS! TILLÄGG! Flera dagar efter att jag komponerade dessa meningar, påpekade Översättarhelena att jag ju har stavat fel: det heter beigea med e! SLUT PÅ TILLÄGGET.

    Orange, som ju är en inte lika beige färg, är tuffare när den ska komma i bestämd form eftersom orangea inte ser klokt ut hur tillåtet det än är. Men då skriver jag bara ”orangefärgade”. (Sällan handlar det då om skor.)

  7. Och så måste jag ju hålla med Luna: kan man gå i sådana där monster, så ska man se till att det syns.

  8. Tack för utredning.

    Till husbehov säger vi nog oranga här hemma. Och kan rimma på en kul figur.

  9. Kan man inte ha teatersport hemma? Vi brukade göra charader för något sekel sedan, det var före Play Stations tid.
    Basketbollar och jurist blir mål, 1-0 till dej!

  10. Ja, jag har ett charaderminne!

    Jag var 18 år och hemma hos gamla pojkvännen (20 år) och vi skulle tillsammans med hans kompisar från läkarlinjen (jättegamla allihop, en var visst 26 år eller något sånt ruskigt) leka charader. Jag fick order att göra “Jag är nypåstigen”.

    Och jag fattade absolut ingenting. Nypåstigen hurdå? På vad? För att inte framstå som den oskyldiga/okunniga 18-åring jag ju var, charaderade jag fram en egen tolkning: “jag är ny på stigen”.

    Det var svårt.

  11. Å, jag nästan dog när jag fick se Lars Arrhed igen, jag har undrat så vad det blev av honom. Men varför fick man inte höra improvisationsteatereden?

    Jag bodde i Malmö under åtta traumatiska månader av mitt liv. Det var mög i stort sett rakt igenom — med undantag för de kvällar då man kunde se improvisationsteater med Lars Arrhed och Sven Ahlström. Om min själ över huvud taget hade nåt hem under den hemska tiden så var det där, i de kvällarna. Och jag kommer alltid att älska (och låt det vara känt att _det_ är ett ord jag använder väldigt restriktivt) LA och SA för det, för att jag klarade mig genom den tiden och tog mig därifrån inte alltför dysfunktionell.

    (De vet naturligtvis inte om det. Men det gör inget.)

  12. Dina

    Bara två dagar? Det låter, enligt rapporterna, som myyyyyycket mer.

  13. Tack, Dina, det betyder att jag har rapporterat lagom flitigt och gjort skäl för lönen.

    (Vänta. Jag jobbade ju gratis! Äsch då.)

  14. PK

    Nu är vår utbytesstudent på sin första basketträning. Man kanske blir tvungen att bli lite basketintresserad. Lotten, spelar ditt lag matcher i Uppsala?

  15. Christer

    Men PK, vi har ju ett alldeles eget, underbart basketlag här i Uppsala!
    Jag kan säkert fixa några gå-2-betala-för-1-kuponger till dig och Pysseliten när säsongen drar igång.
    Ta på er nåt rött och kom till Fyrishov!

  16. Nope, PK, vi spelar i andra änden: Visby, Motala, Söderköping, Norrköping, Linköping och sådana ställen. Men JAG vill gå på Fyrishov!

  17. PK

    Jag är övertygad om att vår student skulle uppskatta att gå på Fyris och se på basket. Nu har jag sett en träning med tjejer i 16-17 årsåldern och satan i gatan och jävlar vad dom jobbade hårt. Otroligt imponerande. Jag ska aldrig säga något nedlåtande om basket igen. Hoppas att vår student kan ta en plats i något av KFUM Uppsalas U18-lag, det skulle vara kul.

    Lotten, kom upp till oss någon gång så går vi på en match, du och jag och Pysse och studenten.

  18. Fast för ordningens och missförståndseliminerandets skull måste jag nog påpeka att det ska vara ett e till i beigea om man nu envisas med att skriva den formen (vad man säger är det väl än så länge ingen språkvårdande instans som lägger sig i, såvida man inte jobbar på ekonyheterna eller så).

  19. Nämen ååå jisses! Jag har ju skrivit fel!

    Än en gång måste jag tacka dig, Översättarhelena. Och fan vet om jag inte måste gå in i min kommentar och påpeka mitt fel. HUGA!

  20. Bor du i Uppsala Christer? Kul! Snart får vi ta tag i det där med, inte bara bloggblåsorkestern, utan även fixa ett båsketbollag!
    (Hur var det nu, tre l blir ett fö mycket va? Jag vet att det har avhandlats tidigare men minnet är lika dimmigt som höstmorgonen.)

  21. lotten: Jag brukar inte säga nåt om skrivfel eller så, men eftersom det ändå är på tapeten kan jag ju påpeka att du stavat fel till min gamla guidekollega Lasse Beischers efternamn (det var enklare på den tiden han hette Carlsson, nessie-pas?). Fast det var inte i den här postningen.

  22. PK

    Båskebollag, det låter båda fyndigt och kul.

  23. Wow, Miss Gillette, har du varit kollega till Lasse Bäääächer? (Ska genast ändra!)

    PK: Båskebollbasker med bloggtofs skulle kunna vara våra huvudbonader när vi ses för träning!

  24. lotten: Det är nästan lite … jag-mötte-Lasse-varning på det va?

  25. Jag håller med Luna! Om man nu ska tränga in fötterna i ett par 12 cm klack så kan de åtminstone synas.

    Teatersport är roligt.

  26. PK

    Det gick ett program på teve för jättemassor med år sen som hette just teatersport och det var ett av mina favoritprogram.

  27. Christer

    Ja, en båsketorkester! Med en slagverkssektion av studsande båsketbollar!
    Vad gäller basket med a, ser den här säsongen ut att bli minst lika kul som den förra för Uppsala, men på ett annat sätt. Som sagt, vi hörs igen när det har dragit igång, så kan jag säkert ordna åtminstone 2-för-1-biljetter till Fyrishov.

  28. PK

    Miss Gillette, jag var på väg att skriva att det väl heter “Jag mötte Lassie” men i sista ögonblickedt insåg jag hur vitsig du var.

  29. pk: 🙂 Alla åren i Göteborg har tydligen inte gått spårlöst förbi!

  30. Christer

    Oj, som gammal teatermusiker gick fantasin igång här.
    Kan man på nåt sätt bygga ett instrument med en basketboll som resonanslåda? (På Byteatern och Skottes musikteater byggde vi gärna egna instrument.)
    Trasig boll som trumskinn?
    Eller ha den som säck till nån sorts säckpipa?
    Hur många olika typer av ljud kan man få ur en basketboll?
    Och så rytmiskt gnissel av basketskor mot trägolv.
    Studsa basketboll på Gran Cassa?
    Som coach har jag förstås en visselpipa. Båsketsamba?
    Måste hem och rota fram några kasserade bollar och testa.

  31. Men Christer — du är ju en lysande pausunderhållningsmakare!

  32. Christer

    Just det, det var nåt sånt här jag tänkte. Till att börja med.

  33. Ha, den där har vi länkat till tidigare här i kommentatorsbåset. Och det är f-a-n-t-a-s-t-i-s-k-t vad de är synkade.

    Det som fascinerar mig mest är att bara en–två av dem hanterar basketbollen som en basketspelare. För de andra måste det vara vansinnigt svårt eftersom de inte bara måste hålla takt och röra sig rätt utan även se till att den där ämrans bollen lyder.

  34. Christer

    Man kan göra såhär också. Men då måste man öva lite mer. Och trixa lite med inspelningstekniken.

  35. Du ser tjejen efter 2:15, Christer? Det är förstås jag. Lätt som en plätt, det där.

  36. Christer

    Plättlätt, sa Bull.

  37. Jag som har bollsinne som en gråsten kanske kan bidra till takthållandet med ryktborste och skrapa? (I musikaliskt sammanhang måste de naturligtvis vara rena och oallergeniska.)

    Hovkratsknack mot plåtryktskrapa kanske? Hm.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.