Men vi börjar med frukosten. Man ska ju äta en rejäl frukost, eller hur? Och man ska ta god tid på sig och se till att få i sig något från alla kostcirkelns delar. Men hur var det nu den såg ut, kostcirkeln?
- Grönsaker
- Frukt och bär
- Rotfrukter & potatis
- Mejeriprodukter (fast inte smör)
- Kött, fisk & ägg
- Bröd & spannmål & pasta
- Matfett
- Champagne
Obanteatern spelade upp en pjäs i regi av Ika Nord. Ika i rutan! (Hon med skelettet Åke!) Innan föreställningen började, sprang en av skådespelarna omkring och pratade om ditten och datten och var fantastisk i både kroppsspråk och tal. Barnen skrattade och svarade högljutt på retoriska frågor. Jag njöt – den här killen visste verkligen hur man talar med och för barn!
Men sedan började pjäsen, som handlade om en flicka som var dels en kartongbild, dels den skådespelaren som nyss pratade med barnen, dels ännu en skådespelare som var klädd exakt som den förste. Och kartongbiten. De hade väldigt konstiga mössor på sig, som jag tyckte såg ut som stiliserade kanelbullar. (Men som föreställde hår.) Se klipp häääär.
Pjäsen baseras på en barnbok av Petter Lidbeck och Lisen Adbåge och ställer frågor som:
- Kan man klättra i träd utan att hålla i sig?
- Kan man peta näsan med en vass kniv?
- Kan man locka håret med en borrmaskin?
- Kan man cykla rakt nerför ett berg utan att styra?
- Kan man gå över gatan utan att se sig för?
Jag är helt klart vuxen och alls inte målgrupp … men jag blev faktiskt förvirrad. Mest förvirrad blev jag kanske å barnens vägnar. Tänk er nu att det är Ika i rutan som med enorma ögon och pantomin-miner ställer frågorna och sedan testar om det funkar. Och som kommer fram till att ja, det kan man ju men man ska det kanske inte.
Mmmmmmhm, tänker jag och njuter.
Men. Skådespelaren som var så fantastisk i det spontana pratet i början, blev helt annorlunda och krystad när han fick repliker i munnen. Fast barnen hade kul och jag äääääär ju inte målgruppen, så egentligen borde jag bara dra något gammalt över mig. Analyserande gamla surkärringen, det är jag det.
—–
Direkt från barnteatern gick jag till en av sex testfilmsföreställningar med HippHipp-material som ska sändas i vår. Vissa pålagda ljud var inte pålagda ännu, vissa repliker som skulle höras, hördes inte och vissa klipp var inte klippta som de skulle klippas och det blev så fullsatt att visningen försenades en kvart för att sittplatserna inte räckte och folk verkligen vägrade att lämna lokalen. (Nej, varför skulle de det?) Vi fick dessutom veta att PUBLIKEN filmades för att HippHipparna sedan skulle höra var vi skrattade och var vi inte gjorde det.
Sedan satte visningen igång och jag kunde inte sluta skratta.
Ibland skrattade jag innan jag ens hade känt skrattet bubbla upp – ungefär som en överraskningsnysning. Samtidigt var jag lite orolig över att jag ibland bara satt och fnissade fastän det var skitkul. Tänk om de klipper bort det där som var så roligt för att just jag inte skrattade tillräckligt högt just då och där.
Dessutom fick jag tillfälle att erbjuda min plats till Kim Sulocki (med den fina ryggsäcken), så detta var på det hela taget en alldeles förtjusande tillställning! Persongalleriet har utökats med bl.a. en skolpsykolog och en man som har svårt att hitta fokus samt en postanställd. Knut Knutsson gör en oförglömlig insats och ser ut som ett diminutiv bredvid bjässarna som heter Anders Jansson och Johan Wester.
Mer om stora stor kommer i nästa rapport från Lunds Humorfestival, bl.a. såg jag ståuppare, improvisatörer, Sally Phelps och minst två clownnäsor. Samt hörde en sång om basketbollar.
En bra frukost är den bästa huvudkudden ju.
Ja, gäller det ”kultur för barn”, då kan man förundra sej. Varför avlägsnar sej dom medverkande så väldigt långt från barn och barns verklighet? Till exempel. Varför tror dom att barn är korkade? Varför måste man skrika så högt och göra så burleska (tokroliga, putslustiga, farsartade) gester och miner när man uppträder för barn? (Parentesens är avsedd för dom som gör barnföreställningar; jag tror inte dom har värst avancerade ordförråd; själv menar jag ganska stöddigt att det är en plikt att utnyttja vårt vackra och rika svenska språks alla möjligheter.)
Nåväl. Ett exempel: Pippi Långstrump var – är – en flicka som är rik och stark och omtänksam och självständig. Genom omständigheternas lek (nu låter jag snart som Dumas) har hon inte fått nån vidare uppfostran för livet i de fina salongerna. Men hon har en filosofi som man kan hylla: Den som är mycket stark måste också vara mycket snäll. (Vi går inte in på nån djupanalys av detta, men ni förstår ju själva: USA som är mycket starkt ska inte dundra in i små länder som Vietnam t. ex. och bomba – lite så.)
Men vad har de som ordnar lustifikationer för barn tagit fasta på: Jo, tjo och hej, Pippi äter gräddtårta så att det skvätter om det (i salongerna). Hon säjer sanningar för att hon inte har uppfostrats att komma med små artiga vita lögner. Och hur sammanfattas hennes image i dag? Jo, en svagsint unge som kladdar med gräddtårtor och flänger omkring i takkronorna, ungefär. Snyft!
Och häromsistens: Vad kunde man se i pressen? Jo, att BAMSE har sagt det där med att ”den som är mycket stark måste också vara mycket snäll”. Till den grad har man förvanskat Pippi att den mesige, drogberoende Bamse (Farmors dunderhonung, vad tror ni det är i den?) ses som representanten för Det Goda i världen. I, barnens värld, that is.
Oj, va långt det blev! Som en riktigt långstrumpa.
En ”anti-amerikansk sex-pjäs”. Låter onekligen spännande, vilken pjäs gällde det?
Se bara hur stora Johan Westers skor är.
En som också hade STORA fötter var den gamle.
Jag har en större uppsättning nästan obegagnade Bally som står och väntar på ”en riktig karl”
Jag undrar om Socialstyrelsen eller Livsmedelsverket (eller vilka det nu var som gav oss kostcirkeln) håller med om ditt förslag, Lotten.
Hallå där, inte dissa Bamse! Hans slutsats varje gång är att även om han dopar sig – vilket är ett populärt återkommande tema i urtida sagor för både vuxna och barn – så skulle han inte kunna rädda världen utan sina många små kompisar.
Även om man äter knark
är ensam inte stark
Basta!
Jessika: Jag önskar verkligen att jag hade bett personalen tända upp i foajén och låta mig ta bättre bilder. Nu har jag bara den där erbarmliga sudderudden.
Men vänta. Jag kan ju fråga! (Återkommer.)
Och, Ökenråttan: man kan nog inte skriva för långa kommentarer! Och det här med Pippi kontra Bamse måste vi faktiskt kontrollera noggrant. Citat ska vändas ut och in på och eventuella efterlevande kontaktas och ställas mot väggen. (Nej då. Men intressant är det.) Och Luna: vi är snälla mot Bamse.
Det var alltså någon som skrev så i en tidning; att Bamse säjer det där som Pippi faktiskt sa om att var stark och snäll.
Och nog är väl Bamse lite mes-präktig? Lite beige.
Aktarej Ökenråttan, nu kommer Luna snart och ger dig på moppo!
Om Bamse är något, så är det absolut ett tidsdokument. Man kan utläsa både politiska och ideologiska vindar — vilket gör Bamse extremt intressant att analysera. Särskilt gamla Bamse.
(Ja, jag har analyserat. Jag tror att det var 1987 på en barnlitteraturkurs i Lund. Fem universitetspoäng för läsa Bamse, Enid Blyton, Barn 312 och Astrid Lindgren. Helt ok.)
Men varför måste Luna och jag tycka likadant om Bamse för att hon inte ska ge mej på moppo? Det där tycker jag är besynnerligt. Om alla som gillar varann måste tycka likadant om allting – eller tvärtom – då bleve väl tillvaron jäkligt – – – beige.
Och allting är väl tidsdokument, i så fall. Och är det nån ursäkt för nåt. Och behövs det en ursäkt här? Eller förklaring?
Och när journalister har läst nåt för ett tag sen och minns hälften av det dom läste och så missförstår resten och rör ihop Bamse med Pippi – då osäkrar i varje fall jag min revolver. Oj, vilket slitet och gammalt uttryck, men låt gå.
Inte ursäkt, nej, och Luna kommer inte att ge någon på moppo, förlååååt, jag bara skojade!
Nu öppnar jag en halvliter glass och äter i sängen.