Nu har jag kört hem från Lund. Råkade köra en omväg om Ängelholm och Omberg och fick på slutet äta så knastriga saker som möjligt för att jag skulle kunna hålla mig vaken. (Men hur intressant är det när det finns massa kvar att rapportera om från Lund?)
Det finns två saker som inte roar mig särskilt:
- folk som är så utspökade att man liksom inte ser hur de ser ut (clowner, människor i Musse Pigg-kostymer och maskeradmasker)
- teater där fjärde väggen bryts (att skådespelarna pratar med publiken och rufsar tunnhåriga män på flinten).
(Det finns faktiskt fler än två saker som inte roar mig särskilt. Dansbandskampen och nagelsvamp för att bara nämna två.) Men nu får jag faktiskt ta och skärpa mig och radera min aversion mot just utspökning och publiken-ska-deltaga-teater.
För jag har sett två clowner som spelade upp Shakespeares Richard III utan puckel och utan handling och utan … sans och vett. Lasse Beicher Beischer och Henri Kokko for som två studsbollar med eld i baken över scenen och frångick Shakespeares repliker på ett vansinnigt roligt sätt. Inte vet jag hur mycket som var skrivet i manus, men det spelar ingen roll: de var så proffsiga att jag inte hade vett att bli röd om kinderna ens när jag skulle ta en bild på en naken rumpa där uppe på scenen och Lasse Beischer vände sig mot mig och stirrade. Han ajabajade med pekfingret och skrek till mig:
En sekund senare kom han på andra tankar och poserade:
Sedan klättrade han resolut ut i bänkraderna för att skrämma livet ur Anders Jansson, som satt i publikhavet med sina barn:
– Vet du vad det här är? Det här är en nära-clownen-upplevelse!
Rätt som det var, tog Richard III slut och vi fick höra att grabbarna kallar sig Schtunk och att de ska turnera i hela Sverige och att vi ska rekommendera folk att gå och se föreställningen. Så det gör jag härmed.
—–
Har ni hört ståuppare berätta om hur hemskt det är när publiken inte skrattar eller skrattar på fel ställe eller bara sitter och petar sig i näsan istället för att skratta? Här kommer jag stolpande och kan berätta hur det känns när man sitter mitt i en publik som klart och tydligt inte skrattar eller skrattar på fel ställe eller bara sitter och skriver frenetiskt i sitt medhavda anteckningsblock för att stackaren på scenen inte alls har publiken med sig: det svindlar, man blir yr och tappar nästan andan. (Man = publiken. Eller man = jag.)
Det var banne mig en nära-svimning-upplevelse när ett gäng Lundaståuppare betades av i ett rasande tempo. Men allt var inte svindlande – den här Kringlan Svensson var t.ex. jätterolig:
En sak är dock säker – om man vill stå ut i mängden bland komikerna i Sverige idag, ska man inte som de flesta andra
- berätta hur det hade varit om Facebook fanns i den verkliga världen
- rabbla repliker ur gamla pilsnerfilmer (”tjenare tjenare landsfiskalen”)
- skoja om Sverigedemokraterna
- jämföra tomten med Gud
- berätta om sina GI-erfarenheter
- säga ”det här är en helt sann historia, jag lovar”.
Hej alla ståuppare! Det här är ämnen som väldigt få av er drar enmeningsskämt om:
- pi kontra Fi
- gäss som inte är ankor
- rullgardinernas snören
- snorkråkor respektive öronvax
- semikolon.
Tänkte bara att ni säkert ville ha råd av mig. Ehum. Harrrkl.
—–
Nu kommer vi till den föreställning som fick mig att totalt tappa koncepterna. Jag skrattade åt Ad lib så att jag fick dra fram en halvårsgammal snutt toapapper ur ryggsäcken för att torka snor, dregel och tårar. (Skönt att jag i alla fall kan kontrollera mina andra kroppsöppningar.) Inte vet jag riktigt varför, men av någon anledning ansåg jag efteråt att just denna bild skulle illustrera det roliga:
Det handlar alltså om teatersport, som bygger på improvisationer som byggs fram med hjälp av publiken – men som styrs av teman som gör att det sällan blir bara flams och trams. Här nedan ska Johan Wester tolka ett semesterfoto som hans lagmedlemmar illustrerar:
—-
När jag väntade på nästa föreställning på AF (Akademiska Föreningen), stördes jag i min koncentration (ok, jag blundade och försökte vila i den kalla stentrappan) av att alla skrek mitt namn gång på gång. Lotten hit och Lotten dit och heeeeeeeeeej Lotten. Dock var det inte på mig de skrek utan *svälj* … någon annan som hette Lotten. Va! Ska det vara på det viset får jag helt enkelt byta namn. Protten heter ingen väl? Fnutten? Klofsen?
(Fortsättning följer. Måste lägga mig. Klockan är mitt i natten och jag börjar fantisera om att byta namn; solklart tecken på antingen vansinne eller sömnbrist.)
Det är inte alls kul att läsa om hur kul andra har….tala om istället hur man blir inbjuden/skaffar sig biljetter till denna begivenhet nästa år.
OK. Lite kul då.
Så du är lite jettlaggad idag Lotten? Då kan jag lägga lite lök på tårtan genom att säga att rubriken högst upp på UNTs hemsida, unt.se, skriker ut att ”Lotten gav Storvreta Europacupbiljett”. Förmodligen ska det vara ett ”en” där någonstans mellan Storvreta och Europacupbiljett. I alla fall var det snällt av det Lotten.
Min pappa skrattade sig, på helt fel ställen, igenom ”Tuppen” med Magnus Härenstam i huvudrollen. Vi var max 10 personer i stora filmsalen och jag var 12 år. Det var en nära döden upplevelse!
Se så synkade vi är! Hej Karlslok!
Hejsan, Pyss. Ska vi åka hem tidigt idag? Har du ringt banken? Jag tänkte ringa försäkringsbolaget ang R. Nu ska jag ringa till verkstan. Det blir glasnudelwok ikväll. Om vi hinner.
PK, vilken tid sa vi? Skulle jag ta med vin eller köper du?
Π och Φ i alla ära, men min favorit är nog ändå Ψ.
Nämen kolla, ett triangeldrama! Niklas tränger sig in i PK:s och Pysseli… nej. De ska ha fest! De tre!
Och vi andra är inte bjudna.
Jaja, vad är väl en bal på slottet. Jag ska till exempel pyssla lite med UNT:s hemsida. Har ju väldigt stor makt these days.
Woho, vi får förstärkning ikväll, vi hinner!!
Hej. Kul att du gillade showen. Du är förlåten för att du int kan våra namn.
Från vänster på bilden: Niklas Strandqvist, Kari Hamfors Wernolf, Lina Särning, Per Wernolf och Calle Stenlund.
Vi tackar alla som arrangerat och alla ni som kom och gjorde vår föreställning.
Ps. Lotten säg till om du kommer och kollar på oss någon gång så lovar jag att fixa pappersnäsdukar. Ds.
Per / Ad lib
Vi ses igen!
Tack Per! (Jag storgråtskrattar mest när de tävlande ska tala med en mun.)
Improvteater där publiken ska delta har i alla tider gjort mig livrädd. Och av någon anledning är jag en sådan som allt som oftast befinner mig i själva föreställningen. Således har jag varit den älskade i en Majakovskijmonolog, och det exotiska inslaget i en kanonshow i Chicago som heter Barrel of monkeys. Där fick jag svara på intelligenta frågor i utbildningsinslaget ”Learn about the country of … ” och kläckte sanningar om Sverige. Hela alltihopa går på tid, så om de lyckas med x antal inslag på en timme så beställer de pizza. Mycket konstigt och mycket roligt. Men nej, ingen pizza, jag svamlade kanske för mycket? Eh, forestry? Steel industry? Ah, music, of course!
Försöker igen med en manuell trackback. Se http://www.karlsson.at#stofil
(Den förra gick inte fram Får man inte länka här?)
Man får länka hej vilt och huller om buller, Bengt! (I nästa inlägg har du en länk, är det den du menar?)
Ibland fastnar kommentarer i mitt nästan för nitiska spamfilter — men då klickar jag bara lite här och där inne i bloggmaskinen så dyker de upp.
När jag blir stor ska jag också vara ett exotiskt inslag. Gärna i en show i Chicago.
(Det låter fantastiskt, Luna!)
Åh, det VAR fantastiskt! Får rapportera om jag lyckas ta mig dit/hem/bort till våren igen. Har precis fått bilderna från kompisen som friat till flickvännen, med stor framgång. En utomhuskonsert i Millennium Park, massor av folk omkring som sa oooooh och aaaaah, precis som på film. Han hade dessutom sån tur att det satt en fotograf bredvid som blev tokrörd och knäppte iväg en massa kort som skänktes till det nyblivna fästfolket. Till glädje för mig, tex, som grät en skvätt över en superfin bildserie. Det blir alltså bröllop att besöka, hurra!