Hoppa till innehåll

Etikett: kläder

Nu är äldste sonen gift!

Så här planerar man ju ett bröllop: man ser till att man ser någorlunda hel och ren ut och har bekväma skor samt att vigseln sker på utsatt tid – sedan kan vad som helst hända.

Men det första som hände var att jag fick en sällan skådad allergisk reaktion. Jag, som inte ens är särskilt pollenkänslig (vad jag vet), såg ut som om jag hade gnuggats med en katt som vore jag en ebonitstav.

Näsan rann och ögonen kliade och var rosaröda på ett inte alls charmigt sätt. När jag dessutom bestämde mig för att låna brudgummens cykel och därmed forcera in pollen i ögonen, blev det inte bättre. Jag såg ut som Robert de Niro i ”Raging Bull”, och gav inte alls intryck av att vara ”någorlunda hel och ren”.

När jag hade tagit på mig min vackra utstyrsel, var skorna (som jag har haft på mig på alla kalas i tio år) plötsligt för stora. Obegripligt – har ni någonsin hört talas om att fötter krymper? Jag lade toapapper längst in vid tårna, vilket inte alls verkade hjälpa. Lite mer toapapper gjorde att tårna låg där inne som klenäter, men skorna kändes fortfarande alldeles för stora. När jag gick, kippade hälen inte – den for som skjuten ur en kanon och hamnade alldeles utanför skon.

– Äsch, för stora skor är så himla mycket bättre än för små, resonerade jag och satte iväg på ett synnerligen oskönt sätt: släpande fötterna som en treåring i pappas skor.

Okej, brudgummens mor var alltså rödögd och gick redan före vigseln som John Cleese. Bra början.

Klockan blev 16:15, när den borgerliga vigseln skulle ske i solens sken. Men det var rätt kallt, det duggregnade – och vigselförrättaren var puts väck.

– Äsch, om han inte kommer så får vi väl ha en fest och gifta oss på nåt annat sätt under veckan som kommer, sa brudgummen lugnt när han ringde vigselförrättaren för femte gången.
– Kan vi gå in och dricka lite bubbel? sa nån.
– Jaaaa! sa alla de andra 70 på plats, och så vällde vi komplett obekymrade in i scoutstugan och värmde oss.

En kvart senare hördes en lättad brudgum:

– JAG HAR VÄCKT VIGSELFÖRRÄTTAREN!

Drygt en timme efter utsatt tid, kom han och förklarade att han kom direkt från sjukhuset (oklart varför) och skulle dit igen och att under sådana dagar blir det lätt lite rörigt. Själva vigseln gick på fyra minuter blankt, men vi är lite osäkra på om de verkligen är man och hustru eftersom Erik plötsligt fick namnet Henrik.

Uppdatering: Bruden Frida fick dessutom heta ”Cornelius” i mellannamn, vilket hon alls inte gör. Detta missade jag för att jag just då vred mig av skratt åt ”Henrik”. Slut på uppdatering.

De unga tu och den till sist närvarande vigselförrättaren.

Och så höll vi tal och skrattade och hällde punch i varandras dekolletage tills dansen tog vid och kvällen övergick i natt. Jag dansade i strumplästen

Men hur var var jag nu klädd? Klädkoden löd ”känn dig fin och bekväm”, vilket var skönt för alla män som ju trivs i jeans och kavaj.

Naturligtvis klädde jag mig då som drottning Silvia 1993. (Foto: Frida Westholm, www.kungahuset.se)
Eller som duschdraperiet på vårt Airbnb.
Här har jag förvisso en kappa med lika randigt foder på mig, men ni fattar ju prinsipipen. (Foto: Sigge Bergman)

Men hur var det nu med de förnicklade skorna? Och mina numera pyttesmå fötter?

Nämen! Skorna var ju helt trasiga!

När båda sulorna släppte (utan att jag märkte det), började skons skinn att glida ut och töja sig utan det bromsande klistret mot sulan. Jag måste ha lyft på fötterna max 2 mm i varje steg, annars hade jag ju känt ett flärpande vinddrag.

Såhär dagen efter kan vi konstatera att fler som vi känner borde gifta sig oftare. Och att om man ser någorlunda hel och ren ut och har bekväma skor samt vigseln sker på utsatt tid, så blir det ju faktiskt lite mindre att rapportera om.

Share
28 kommentarer

– Mögel, mögel, mögel!

Någon gång i början av 1990-talet fanns en radioreklam som handlade om … något. källargolv? Avokador? Gorgonzola?

Jag minns inte alls innehållet eller budskapet – bara den uppgivna repliken:

– Mögel, mögel, mögel!

Minne från 2010.

Och just denna replik fann jag mig nödgad att med emfas upprepa i källaren idag. En ställning med ”arvekläder” hade trillat omkull. Arvekläderna är (var) de finaste jag – den borne nostalgikern – har, så de bor sedan 20 år i en speciell klädgarderob av kraftigt tyg.

Kläderna låg i kanske två månader på det kalla källargolvet – inne i en den där klädgarderoben som effektivt hindrade eventuell luftcirkulation.

Som bortglömda köttbullar och olivburkar med små kexrester eller bara ett kvarlämnat kaffefilter möglade de. Det är

  • min farmors 1930-talsklänning
  • två frackar
  • en smoking
  • min svärmors Ravens-dräkt från 1970-talet
  • min mormors skiddräkt från sent 1920-tal
  • mina Gunilla Ponténklänningar från 1980-talet
  • en jättelarvig 1970-talsoverall
  • mammas begravningsdräkt från 1960-talet
  • den duffel som min svärmor hade på sig när hon för första gången träffade min svärfar.
Skiddressen som min mormor gled omkring i i Haparanda. Den ser ju modern ut.
Duffeln som nästan är min djefla mans dagars upphov.
Ena fracken. Tyvärr minns jag inte vems det är – den är nämligen normalstor och min morfar var pytteliten medan min farfar var jättelång.
Är detta månne skräddarn?
Svärmors dräkt av märket Ravens.
Den väldigt fåniga 1970-talsoverallen som jag har varit på maskerad i.
Den andra frackens märke låter ju bekant …

Så … vad gör man nu? Slänger rubbet? Bränner det högtidligt och symboliskt tillsammans med enris och ödleögon? Lämnar in några av persedlarna till en förstående kemtvätt?

(Man låter allt stanna kvar ute på verandan inatt. Man kollar nederbördsrisken. Och fattar beslut en annan dag.)

Share
56 kommentarer

Byxångest och åldersnoja!

Jag är i Sälen och föreläser inför 250 revisorer. Det ser ut som vilket ställe som helst nu i september, så jag visar vinterbilder istället!
Här sover jag.
Här föreläser jag.
Föreläsningen äger rum på en scen som är upphöjd ca 150 cm. Det är verkligen halvvägs till månen om man är en simpel språkföreläsare.
 
Problem 1:
Då kan jag inte ikläda mig den korta kjol jag hade tänkt kränga på mig (för att den passar så bra med mina silvriga Converse). Åhörarna längst fram skulle i så fall att ha full insyn i det Bergmanska skrevet.
Nej, ni får ingen skrevbild.
Jag inspekterade nogsamt scenen, som är stor som en sjurummare på Söder och upplyst som en porrklubb i Berlin: i lila.
Problem 2:
Lila ljus på en blond kalufs tenderar få åhörarna att tänka på ampra damer från Florida och dessutom accentueras eventuellt mörka ringar under ögonen.
Ungefär så här.
Under föreläsningarna svarar jag hela tiden på uppdykande frågor – även om skaran är 250-hövdad. Då skriver jag roliga saker på stora whiteboardtavlor, men här i Sälen finns bara ett vanligt blädderblock på ranglig ställning.
Problem 3:
De åhörare som sitter på femte stolsraden och bortom, kommer inte att kunna se vad jag skriver ens om jag skriver en bokstav per blädderblocksblad, särskilt eftersom det lila ljuset inte främjar … nåt.
Plötsligt uppdykande problem 4:
Brallorna som jag skulle ha istället för kjolen, sprack som Humpty Dumpty när jag bara skulle visa hur jag med mina onda knän har svårt att göra en lay up utan att se riktigt fånig ut.
Men se på fan. Här finns det ju affärer som man kan shoppa i! Man kan köpa
  • barnkläder
  • heminredning
  • Stadium-kläder.
Därför kommer jag i morgon att föreläsa i ett par nyinköpta skidbyxor. Dock kommer dessa brallor att för all framtid vara förknippade med det som försäljaren sa till mig när jag betalade.
– Jag kan rekommendera dig att skaffa Stadiums kontokort, verkligen jättebra när du köper saker till barnbarnen.
Share
19 kommentarer

Varför har Elizabeth II alltid handväska?

– För att hon ju inte har några fickor!

Elizabeth II har här sin lilla silvriga handväska, medan Michelle Obama bara har en … mobiltelefon?

Jag var ute och kollade på kläder igår med Sjuttonåringen som snart blir 18, och båda rusade vi fram till en knallröd kjol som var full av fickor.

 

– DEN HAR FICKOR!
– DEN HAR FICKOR!

En liten, liten stund senare konstaterade vi:

– Den har inga fickor.
– Fusk. Fuskfickor.
– Fickor som inte är fickor.
– Det finns inga fickor för flickor.
– Men fusk-flick-fickor finns det.
– Ett förnicklat fuskbygge är vad det är.

 

När jag sydde min bröllopsklänning gjorde jag en liten nätt ficka på insidan, som jag dock inte nådde utan att först lyfta upp hela kjolschabraket, så den fick vara tom under hela tillställningen. (Helt okej: min syster Orangeluvan hade ansvar för min ryggsäck med allt som tänkas kan, inklusive 22 sidenklädda knappar som jag inte hann sy på längs dragkedjan i ryggen.)

De få gånger som jag har varit på bal, har jag haft en liten nätt och glittrig kuvertliknande sak som hänger i en rem över ena axeln, men som inte på något sätt bidrar till något annat än att jag har snabb tillgång till astmamedicinen.

Lite som Elizabeth I, som hade en väska med Bricanyl hängande från midjan.

På den tiden som vi bara hade stationära dialogtelefoner, var det nämligen bara just astmamedicinen som jag var tvungen att alltid ha med mig. Visst, några sedlar hade jag också, men dem stoppade jag alltid ner i bh:n. (Om jag ändå hade kunnat vara finklädd med en Kånken på ryggen …)

Liten fickhistoria:

  • På 1600-talet hade man små lösa fickor som liknade påsar som hängde från midjan. Men de fanns under alla lager med kjolar och nåddes genom glipor i tyget.
  • På 1790-talet blev det modernt att ha en snygg, rentav prålig väska utanför kläderna.
  • Under 1840-talet började fasta fickor att sys in i sömmarna på de flesta manskläder.
Fickor sydda i England runt 1710.
Här ett mellanting: en påsväska som döljs, men är synlig.

På 1980-talet när vi gick omkring i kläder som såg ut som ballonger och bubbelgum, hade det varit hur lätt som helst att starta en fickrevolution.

Christian Lacroix och Lilla My Jane Seymour 1983.

Istället har fickorna blivit allt färre och handväskorna allt större – och eftersom de är så stora, måste man om man vill hänga med memorera långa listor på vad man bör packa ner i dem. Varje dag ska man hela tiden ha tillgång till mobil, nycklar, smink, handsprit, mediciner och hygienartiklar inklusive snytpapper, tändstickor (utifallatt), papper, penna, tuggummi, solglasögon, blodsockerhöjare och hårborste.

Därmed är man väl den absolut perfekta MacGyverkompanjonen eftersom han ju aldrig har med sig ett enda dugg när han råkar ut för massa förfärligheter.

För att nu vara lite allvarlig, är det nog så att de flesta egentligen bara behöver ha med sig en sak: mobilen. Och är det omöjligt att då skapa en liten ficka på allt från de allra enklaste plaggen till en svepande aftonklänning?

– Inte alls! sa Edith Head.

Ni som har sett All about Eve kanske minns att nån gick omkring med händerna i fickorna – men inte var det väl i snickarbyxor …?

Bette Davis har en aftonklänning med fickor!

Edith Head (1897–1981) arbetade i Hollywood med att designa filmkläder och blev vad man kallar en institution. Såpass att den här figuren i Incredibles är inspirerad av henne.

Alla hennes fick-kläder hade kanske inte var mobiltelefonvänliga, men en liten Bricanyl skulle jag väl i alla fall kunna klämma ner här?
Edith Head med sina åtta Oscars för ”bästa kostym”.

Så nu bestämmer vi väl oss? Vi kan

  • sy in fickor i alla kläder
  • starta en lösficksindustri
  • våga vägra argumentet ”äsch, det behövs väl inga fickor, man kan ju ha en väska istället”.

För vem vill inte ha händerna fria – eller i alla fall nånstans att stoppa dem?

Sandra Bullock på Oscarsgalan 2006.
Share
55 kommentarer

Stickiga byxor och foträta skor

Jag påmindes igår om den ljuva barndomen – då när jag ikläddes sådant som jag på inga villkor ville iklädas. Min djefla man har ett förfärligt minne av ”stickiga finbyxor med fiskbensmönstrade pressveck” (me thinks hela brallan var fiskbensmönstrad) och en obekväm konsertstol som kryddades med en panisk rädsla att han skulle träffa nån han kände.

Jag kontaktade nu snabbt de barn som gick att få tag på sent på kvällen: Tjugofyraåringen och Sjuttonåringen.

– Hallå! Har ni något minne av hur ni blev iklädda kläder som ni inte gillade när ni var små?

En sån här mössa, t.ex.? (Lilla Lotten sommaren 1964 på en ryamatta med jättegoda fransar.)

Framför allt ställer jag frågan för att jag är komplett och totalt övertygad om att jag inte har tvingat på dem varken stickiga eller fiskbensmönstrade plagg och att tvånget när det gäller våra barn mer handlar om att våga ringa telefonsamtal eller fråga främmande tanter om klockan.

Tjugofyraåringen:

– Jag hade en tröja med knappar som jag inte kunde få på mig. Jag kom ihåg en gång när jag kämpade med att få på mig den … så att jag till slut började gråta.
– Vabaha? Vilken jädra tröja?
– Fast det var bara det att jag var för dum för att inse att det blev lättare om man knäppte upp.
– Ahaaa. Kunde inte jag ha knäppt u…?
– Jag kommer också ihåg att jag inte tyckte om jeans när jag fick mitt första par. De var ”hårda byxor” istället för ”mjuka byxor”.
– Så var det ju! ”Vill du ha hårda eller mjuka idag?” Tihi.

Själv hade jag kringlor med jättestora sidenrosetter. (Jag tror att jag var relativt ensam om det runt 1969.) Broder Jakob där till vänster slapp frisyr.

Och Sjuttonåringen?

– Nääää. Nej. Nope.
– Ingenting?
– Du frågar mig, jag som har gått hela högstadiet med en grön och en orange sko? Som fortfarande inte äger ett enda par tajta jeans? Som aldrig har tagit ett steg i högklackat trots att jag ska på studentbal om ett drygt år? Som har en mössa som ser ut som en morot?
– Eh.
– Fast ibland sa du att det var så kallt att man behövde ha dubbla lager. Det tyckte jag inte om. Fleece under jackan. Dubbla sockor. Nä, då blev det för varmt och så kunde jag inte klättra i träden.

Sådärja. Det är nu vetenskapligt bevisat; barnen här hemma fått en perfekt barndom.

Orangeluvan och jag i brygga 1976. Jag har mockasiner och slipover på mig! Och där ligger ju en lantmännen-keps!

Själv har jag då alla dessa fruktansvärda strumpbyxor att skylla min mentala ohälsa på. (Förlåt den diskreta överdriften där.) Stickigt som fan och så var det häng i grenen som drog med sig trosorna när kalasbyxorna strävade ner mot knäna.

Och nu vänder vi på steken eller fartyget i badkaret eller om det är kuttingen – för vad var mitt favoritplagg alla kategorier?

Skorna! Som hette ko-ko! Fulla med hålfotsinlägg var de dessutom!

Som tvååring älskade jag djupt de där vita promenadskorna som var lite för stora. Detta kompenserade jag senare med att i tonåren alltid ha för små skor eftersom jag skämdes över mina jätteblan.

Cirkeln är på något sätt sluten, för hur jag än gör, kan jag inte förmå mig att trivas i strumpbyxor – hur randiga och fina de än är. De halkar ner och korvar sig eller sitter för tajt och tar med sig benkläderna söderut …

Share
129 kommentarer

Underligheter då och nu: the Edwardian era

Jag har frossat i kläder från ”the Edwardian era” i Storbritannien; alltså ungefär 1890–1910. Bland annat listades sådant som att kvinnor hade oerhört många lager kläder, nämligen

  • linne och stora underbyxor
  • korsett
  • små kuddar som gjorde att det buktade in och ut på rätt ställen eftersom silikon inte fanns än
  • underskjorta
  • långa knickersliknande underbyxor
  • silkesstrumpor
  • underkjol.

Och så själva klänningen eller kjolen och blusen ovanpå.

1890
De ser förvisso ganska tillknäppta ut, kvinnorna från 1890.
edwardiandress
Fast så himla jobbigt ser det ju inte ut att vara? (London 1906.)

Har inte männen sedan (nästan) Hedenhös  gått omkring i liksom samma brallor, kavajer och nåt pynt runt halsen?

60-tal
Kolla: brallor och skjorta samt tröja. Gäsp.
jagger_faithful
Jagger och Faithful: brallor och kavaj, skjorta och rock. Dubbelgäsp, även om mönstret på Mick Jaggers kostym är … annorlunda.
60-tal2
Just 1960-talet får ju sägas vara lite nyskapande, ändå. Men det är ändå brallor och (stor) överdel: mönstret går igen.
peruktok
Åh, ljuva 1700-tal! Då klädde sig männen som galningar! (Med mitt nutida sätt att se på klädsel alltså.)

Men vad hade männen på sig runt förra sekelskiftet? Nu ska vi utreda männens klädsel när kvinnorna kämpade med allt det där i punktlistan ovan. Vad hittar jag vid en ytlig googling?

”At the start of the Edwardian era in the early 1900s, jacket and suit styles were updated with the incorporation of elements still seen in modern menswear, including straighter cuts, especially for jackets and coats. Men’s clothing was also designed to fit closer to the body.”

Det var ju inte mycket. Tajtare brallor får vi ju uppleva då och då.  Kom igen nu då, the Edwardian man! Om kläderna ska vara tajtare kanske även underkläderna måste förändras för att få plats?

mens-union-suit
The union suit – en overall med glipa fram (syns inte på bilden) och lucka bak. Det här hade alla karlar på sig under kläderna till ungefär 1911!

Noooo.

1910
Gatumode 1910 – här anar man inte alls mannens underklädespyjamas. Det sägs att den där stärkta kragen på mannen var rysligt obekväm – men männen slapp ju i alla fall att ha en hel jädra blombukett på bröstet.

Hatt, kravatt, skjorta väst, rock, brallor och skor. Same old, same old. När kom man senast på ett nytt klädmode? Är det rentav så att alla kläder redan har uppfunnits och att vi måste reprisera allt i en evig cirkel tills tiden tar slut, solen slocknar, regnet evighetsregnar och Antarktis glider iväg mot Arktis?

saggingjeans
Fast det här var ju ett nytt påhitt för kanske tio år sedan. Men det är inte inne längre, va?
Share
69 kommentarer

Stenkastning i glashus via en postorderkatalog från 1984

Våren 1984 gick jag sista månaderna i gymnasiet och på tusen och en studentfester, spelade basket och funderade inte nämnvärt på lifvet och dess eventuella sköte.

Jag hade på mig stora jeans och stora tröjor, stora gympadojor samt stora örhängen och så var det inte mer med det. Håret var stort och såg ut som nu, och pfffh… öh … såg håret verkligen ut som nu? Hjälp! I så fall är jag ju ”stuck i a time warp”, som Oprah Winfrey brukade säga.

Och detta – att man inte hänger med – är tydligen ett öde värre än döden. För såsom modet är just nuuuu, oavsett när ”just nuuuu” äger rum, är den enda vettiga tiden med det enda vettiga modet. När just nuuuuuu ägde rum våren 1984, såg man enligt den gamla H&M-katalogen som jag har framför mig ut så här:

hmkata 3
Men vänta …Det här är ju jättesnyggt. Och bekvämt. HJÄLP! I’m really stuck in a time warp!

Nu ska jag verkligen jätteintensivt försöka hitta skillnader mellan nu och då och bevis på att åren har gått samt att modet 1984 är fult och framför allt omodernt. Och att tiderna har förändrats.

hmkata
Näe … det här ser fortfarande snyggt ut i mina ögon. Men vänta, ojojoj vad de äter sensuellt! Och glupskt! Äter man så här förföriskt i H&M-katalogen från 2016?

Vi tar ett hopp in i nutiden och konstaterar lugnt att sensuellt ätande inte är grejen 2016.

kakor
H&M 2016. Ja, låt henne äta kakor!

Men tillbaka till 1984. För bilderna ser inte alls ut som dagens.

hmkata 2
Iklädd en ”hällös” nylonstrumpbyxa solar man sällan numera, det får man ju hålla med om.
hantlarman
Hantelhanteringen var annorlunda 1984. Intressant.
hantlarman2
Fast poserna är likadana som nu: man tittar gärna på sina muskler. Måste vara en rysligt tung hantel det där.
hantlarpojke
Eller kanske inte?
brillman
Ooooh, var är de kisande männen med solblänkande glasögon (?) i pannan när man behöver dem? Hoho?
repblickarman
För att inte tala om de randiga männen iklädda lite för små brallor samt rep och pinnar (?) i händerna?
hmkata 1
Och så är det ju, att har man inte rep eller pinnar i sina händer, bör man ha ett eller två kvinnoben att hålla i när åskan går.
stenmannen
Men framför allt, hörni, ska man ha pannband. Om pannbandet är svårt att applicera kan man ha det runt handleden och hålla det mot pannan som vore det samma sak. Och så håller man i en sten: det kanske dyker upp nåt som man måste kasta något på?

Nej, tiderna har inte förändrats ett enda dugg. Nu ska jag leta upp en sten.

Share
59 kommentarer

Psalmsång, religiositet och konstiga ord

Så okyrklig och ickereligiös som jag är, borde jag ju inte bry mig särskilt mycket om psalmsång på skolavslutningar. Men tjosan, så tvärtom jag känner!

skolslut1977
Broder Jakob, Orangeluvan och jag 1977. Jag hade designat min outfit helt själv, tryckt mönstret och sytt på förlängningen på jeansen. Och jag ansåg mig vara vansinnigt flott! I träskor.

Fly mig genast en kyrka och en falsksjungande församling så att jag får ta i från tårna i:

Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor.
Du nalkas, ljuva sommar,
då gräs och gröda gror.
Med blid och livlig värma
till allt som varit dött,
sig solens strålar närma,
och allt blir återfött.
––
De fagra blomsterängar
och åkerns ädla säd,
de rika örtesängar
och lundens gröna träd,
de skola oss påminna
Guds godhets rikedom,
att vi den nåd besinna
som räcker året om.

I denna ljuva sommartid
Gå ut, min själ, och gläd dig vid
Den store Gudens gåvor.
Se, hur i prydning jorden står,
Se, hur för dig och mig hon får
Så underbara håvor.
––
Av rika löv är grenen full,
Och jorden täckt sin svarta mull
Med sköna gröna kläder.
De fagra blommors myckenhet
Med större prakt och härlighet
Än Salomos dig gläder.

Nu ser ni framför er hur jag när jag sjunger, rynkar pannan vid orden som jag inte riktigt förstår – jag är ju liksom bara åtta år här, på min första skolavslutning:

Värmaaa? Ah, det måste vara felstavat.
SIG solens strålar närma … vem närmar sig och hur? För om det är solens strålar som närmar sig är det ju felskrivet.
Fagrrra? (Med skånskt uttal, för detta var i Lund.) Faaaagrrrra?
Lunden? Hm, då sjunger man förstås ”luleåt” i Luleå.
Håvor? Hallå, nu har de skrivit fel igen.
Salomon, det är ju skidor. Jättekonstigt.

Med detta vill jag egentligen bara ha sagt att jag inte alls är särskilt irriterad över de små religiösa inslagen som vi stöter på vid jultid och skolavslutningarna. Äsch, se det som lite allmänbildning bara!

skolslut1980
Jag, Broder Jakob och Orangeluvan på skolavslutningen 1981. Våra tröjor (inklusive pappas röda som skymtar i höger bildkant) hade jag köpt på JC, där jag helgjobbade och lärde mig att med en snabb blick bedöma storleken på folks rumpor.
Share
69 kommentarer

Vem var Jeanne Margaine-Lacroix?

Jeanne Margaine-Lacroix (1868–1930) var en fransk kläddesigner, och sådana kommer det ju tretton på dussinet. Jättetrist, verkligen.

Men det här är en som vi faktiskt borde kunna namnet på – ungefär som vi kan rabbla de andra design-tjommarna. (Och nu googlar jag de andra som jag borde kunna rabbla. Och fastnar på en fransk ingenjör som uppf… nej, det var inte honom vi skulle prata om nu.)

Genom tiderna har vi människor spökat ut oss i buktande blygdkapslar, silkiga strumpor, pudrade peruker, krångliga korsetter och prasslande pipkragar.

Nicolaes_Maes_pipkrage
Den pipkrage som kallades kvarnhjul.

I modern tid har vi på 100 år gått från att till vardags inte visa ett enda dugg av kvinnokroppen till att gå på galafest i kortkort med magen bar. Eller så här avklätt, fast med tyg:

jenniferlopez
Jennifer Lopez 2000.
beyonce2015
Béyonce 2015.

En av framtidstänkarna runt förra sekelskiftet var nyss nämnda Jeanne Margaine-Lacroix, som hade tröttnat på (eller kanske bara hade fått en rolig idé?) de tunga, stora, långa, pyntade schabraken till klänningar som särskilt de övre klasserna klädde sig i. Så här såg man ut på gatan 1906 i …

britt_1906
… Storbritannien …
frankr_1906
… och Frankrike.

Men designern Jeanne Margaine-Lacroix hade börjat experimentera med tunnare och mer elastiska tyger och korsetter som inte var så bängliga. Den 15 maj 1908 anlitade hon tre mannekänger, som fick uppdraget att gå på promenad i de nydesignade underverken.

1908
– Men dom är ju halvnakna! Och visar nästan brösten! Monstruöst är vad det är! sa tydligen människorna runt de tre kvinnorna. (Skrev i alla fall tidningarna, som naturligtvis rapporterade om skandalen.)

Klänningarna ovan, som var blåa, vita och bruna, skapade kaos på Longchamps kapplöpningsbana där kvinnorna promenerade fram och tillbaka under flera timmar.

Men … hade jag sett bilden utan att veta vad det handlade om, hade jag faktiskt inte sett något annorlunda med mitt relativt otränade modeöga. Vad det förvånade folket i Paris såg denna vårdag, var att det ju inte fanns plats till underkläder! I alla fall inte underkläder som de var vana vid: bastant korsett, underkjol och särk (nästan som ett nattlinne). I ett huj satte alla kläddesignerna i Paris igång att skapa det ena moderna plagget efter det andra. Kvinnorna blev överlyckliga och sades ha längtat efter ett nytt mode i flera årtionden.

1908designerunknown
Senare under 1908, men på samma kapplöpningsbana: brallor! På kvinnor! (Man vet dock inte vem som har designat dem.)
1910
Margaine-Lacroix-modeller i Parc de Vincennes (mars 1910), iklädda ”jupe-culotte” – alltså nästan långbyxor.

En brittisk klädhistoriker vid namn Susie Ralph har gett sig sjutton på att Jeanne Margaine-Lacroix ska få beröm och ära för det hon lyckades med – att få bort det viktorianska tramset och komma fram till det finfina flappermodet på 1920-talet.

1924
Jeanne Margaine-Lacroix i Sydfrankrike med sina två barnbarn 1924.

Nu har jag läst på lite eftersom jag ju tycker att det ser ut att sitta en timglasformande korsett under de där revolutionerande klänningarna från 1908 – och jodå, något slags hopdragande funktion hade de. Men de var mycket, mycket mindre åtsittande än de tidigare korsetterna, som förutom revben, tarmar och lungor även klämde in massa underkläder. Poängen med de ”nya” klänningarna var att de skulle

  • vara bekvämare
  • inte markera midjan lika mycket
  • låta höfter och rumpa puta mindre
  • vara hypersexiga.

Ni som är intresserade av fler bilder, kan googla på Susie Ralph och Jeanne Margaine-Lacroix. Äh, jag gör det åt er: klicka!

1909

 

Share
29 kommentarer

Kalsong på er, grevar och baroner!

ljungberg_2004I min värld är underkläder inte så intressanta. I ett hushåll på sju personer där alla idrottar på något sätt, är underkläder mest någonting som man hanterar i en oändlig ström i tvättstugan. Boooooring, helt enkelt.

Fredrik Ljungberg här till vänster poserade så vackert 2004 att han blev kallad ”farlig” eftersom alla som såg honom blev alldeles till sig i trasorna.

Pfft.

Då är det ju i jämförelse fullständigt livsfarligt med gammal reklam för kalsonger! Se här en annons från 1951 …

kalsipper_1954

De två männen umgås i underkläder och ballerinaskor samt morgontofflor. Förmodligen är det inte en kärvänlig klapp på kinden där utan ett tändande av cigg. Så sött. Men farligt: man måste ju sätta sig med lupp att granska alla detaljer. Inget blir gjort resten av dagen, man googlar ”Chilprufe” för att finna en vettig etymologi och man tänker att det var då fasiken vad man fick ta ut svängarna roligare i forna tiders kalsongannonser.

NewBritainUnderwearWashingDirections_1915

Nu måste vi hoppa lite i kronologin – redan 1913 kom nämligen denna tvättinstruktion för underkläder. Eller som de tydligen hette: ”New Britain Standard Hygienic Underwear”. Som var alldeles fantastiska eftersom de var gjorda av bomull och därför kunde tvättas hemma och inte behövde skickas iväg!

Blöt plaggen noga i såpvatten som ska vara så varmt som möjligt. Tillsätt lite ammoniak. Skölj två gånger i rent vatten som är lika varmt. Krama ur vattnet med en vridmaskin (en mangel med valsar som rullar mot varandra) – gör det inte för hand. Att tvätta snabbt och stryka när plaggen fortfarande är fuktiga rekommenderas varmt eftersom det förhindrar krympning.

Den där urvridaren låter intressant … googl… Ah!

urvridare
En mekanisk tvättmaskin med urvridare på toppen! (Källa.)

Oj! Måste ju hänga tvätt! Gotta go!

Säg gärna till om ni hittar roliga underkläder eller annonser om dem! (Inte för att jag ska skriva en avhandling om den eller vill dregla över halvnakna män [för det hade ju inte varit genuskorrekt utan snarast kränkande och kroppsfixerat och så kan vi ju inte ha det] utan bara för att det är kul!)

Uppdatering!
Karin delade med sig av detta underklädesrelaterade minne:

”Jag brukade hjälpa en äldre granntant att hänga tvätt, för mycket, mycket länge sedan. Det var bland annat trosor, eller underbyxor snarare, för de hade ben. Granntanten chockades svårt när jag hängde upp dem utbredda till allmän beskådan. Hon slet snabbt ner dem och visade hur jag skulle vika dem, liksom sidledes och sedan hänga upp dem. ’Nu’, sa hon belåtet, ’nu kan ingen ana att det är underbyxor!’ Jag var tydligen stor nog hålla inne med min undran vad det skulle göra om någon anade det. Inte heller invände jag att det bara var älgar och rådjur som brukade gå förbi där bakom hennes hus i skogen och de skulle nog ändå inte förstå sig på finessen.”

Share
41 kommentarer