Igår fick jag en sån oerhört fjantig, larvig, fjompig och töntig reklambild i mejlen. (Ack, mejlen, den som förr var så rolig och intressant men numera bara en soptunna fylld med reklam. Eventuella beundrarbrev eller jobberbjudanden kommer i helt andra kanaler.)
Jag baxnade, sparade bilden, bestämde mig för att kliva upp på barrikaderna, köpvägra, hötta med nävarna och sura samt vid närmare eftertanke faktiskt kanske bara blogga om det.
Men först lite bakgrundstankar.
Det var en gång en förtjusande film som hette Grease. Den kom till Luleå i september 1978 och jag tror att jag såg den tre gånger på bio redan samma år. Idag (när jag inte längre är 14 år) är den så full av fåniga dumheter att man nästan inte kan njuta ens av dansnumren. I en scen sover alla tjejerna över hos nån (”slumber party”) samtidigt som de fnittrar ihjäl sig och inte ser ut att vara en dag över 30.
Alltså så här.
Hm. När vi sov över hos varandra i 15-årsåldern busade vi genom att
- smita ut mitt i natten
- klättra upp på Ormberget
- kasta snö på klasskompisars fönster
- åka spark ut på Lulälven.
Och så till dagens knäppa reklamutskick, som måste vara skapat av en nostalgisk Grease-nörd som jobbar på ett svenskt modeföretag. En ”hemma-outfit” är alltså något som man av bekvämlighetsskäl har på sig hemma.
En outfit är alltså ”trendig klädsel” – vilket vi ju i dessa coronadagar väl alltid tänker på, där vi halvklädda tofflar omkring hemma och lägger oss i breda sängar med våra lika halvklädda kompisar?
Titta på bilden. Begrunda det ni ser. Finns det NÅGON vettig tanke bakom? När i hela friden lägger vi oss i små underkläder och fnissar med våra polare numera? Hallå i målgruppen!
Nä, vet ni vad. Berätta för mig och alla andra hur ni är klädda när ni har på er en hemma-outfit!
Hemma-outfit. Pah!
Pssst. Om ni vill bli vara med på bild här, så mejla lotten@bergman.com!
Hemmaoutfit är en sommarkjol som har fickor (för att den har fickor) och en topp, troligtvis långa ärmar. En kofta eller två till hands för att ta på och av. Barfota. Okammad.
Efter kvällens hundpromenad kan kjolen vara utbytt mot långkalsonger.
En kompis berättade att läppstiftsförsäljningen tydligen gått opp (i och med alla zoommöten). Jag anar att försäljningen av byxor och kjolar gått ner …
Jag har aldrig ägt ett läppstift, men har börjat att fundera på lite kastanjevatten där jag sitter och ser grågrön ut i Zoom-undervisningen.
Hemma är det svarta mysbyxor som gäller. Ska jag utanför dörren blir det ett par jeans, som åker av direkt när jag kommer hem igen och ersätts av mysbrallorna. En tischa till och så åker fleecekoftan av och på beroende på att kroppens interna termostat flippar ur vid jämna mellanrum. Ingen styling av håret och bara ett spänne som håller undan luggen.
Vinst-tischan kom fram och är jättefin. Tackar och bockar!
Jobbar för det mesta på jobbet (svårt med skolbarn annars) men hemma i dag. Utvecklingssamtal i Meet. Har inte börjat än så jag är inte proper ens upptill. Gråmelerad trikå kan aldrig bli fel och jag piffar upp med klatschigt knallrosa yllesockar. Upptill bär jag t-shirt med en djurmönstrad velourponcho värdig en Montazami utanpå.
Är det helg eller annan ledighet så får jag sällan på mej något mer än underställ i bambutrikå, inomhus alltså. Pandemi eller inte, det har alltid varit mitt basplagg.
Reklambilden ser ut att vara hämtad ur den absolut sämsta film jag sett. Jag var 1982 på turné i Trondheim, Kristin Lavransdatter som balett i Erkebisbegården (som senare brann), och vi var några som hade tråkigt en kväll. Vi hittade en biograf och filmen som gick hette ”Varme piker og varme pølser”. Vi borde ha förstått att vi skulle avstå men vi hade som sagt tråkigt och en och en halv timme på bio kunde väl vara något att skingra tristessen med. Det var det inte. Det hade varit roligare att sparka grus på en övergiven fotbollsplan.
Filmen handlade(?) om tre unga kvinnor som hade en matbil (foodtruck toro jag det heter på svenska nuförtiden) som de körde runt och sålde snabbmat till läckra grabbar med men det var nog bara en förevändning för filmens egentliga syfte. Så fort flickorna, som naturligtvis bodde ihop, kom hem kastade de av sig nästan alla kläderna och gick omkring klädda som på fotot. Som sagt den sämsta film jag sett. Till och med sämre än 47:an Löken.
Mina kläder? Jeans och tisha som alltid. I den glada färgen svart. som alltid.
De har möjligen rätt i att bildens kläder passar bättre som hemma- än borta-outfits (-fittar?). Möjligen.
Själv har jag i dag ett par återfunna jeans med oerhört vida och oerhört långa ben, men med hela knän (Brukar annars vara håliga.) Upptill Linnétischa från tidigare julkalender samt nån kofta som åker på och av. Håret hur som helst och inga ögonbryn.
Appropå reklammail och hemmaklädsel. Uppstart? Jag kan inte bärga mig.
Kjol i mjukt material med resår i midjan, eller som sitter lite löst.
T-shirt eller blus av skjortmodell, lång eller kort ärm, oftast lång så här års, eller särskilt svala dagar linne med långärmad tröja över.
Stickad yllekofta och/eller stor schal som åker av och på hela tiden.
Oftast udda strumpor, eftersom det går hål på dem hela tiden och jag försöker slita ut de ännu hållösa.
Rufsig fläta. Håret kan visserligen i utsläppt form ersätta koftan, men när det plötsligt blir för varmt gäller det att snabbt fläta ihop det igen.
När det är som svalast, vilket brukar sammanfalla med måltiderna (det borde inte vara kallast i köket men brukar vara det) anlägger jag även bomullsfilt lindad från midjan och ner. I svårartade fall med fårskinnstofflor längst ner.
Hemmaklädd? Långbyxor med pressveck och livrem. Långärmad, struken skjorta, nedstoppad i byxorna. Tunna yllestrumpor (som jag snart inte har några kvar). Svarta, lätta loafers från Italien. Så har jag sett ut i hemmet i alla år, utom när jag var pappaledig.
Hur jag ser ut när jag jobbar hemma, vilket blir mer och mer numera, vill ni nog inte veta. Det bästa jag skulle kunna säga är att min klädsel är ”omväxlade”.
My nether regions lämnar, som alla andras, en del övrigt att önska, men upptill kör jag med skjorta. Den är inte struken, enär strykbrädan används till textila övningar av lapptäcksmodell.
Skjorta är betydligt bekvämare än tischa, tycker jag som inte vill att nåt ska sitta åt. Minimalt med kläder är min melodi, luftigt, luftigt ska det vara.
För övrigt bor Orangeluvan i Bandhagen, enligt min mening som ränt sdom en kippskodd räv i de där trakterna i min späda ungdom. Gränsen är inte ristad i sten, men hon bor finitivt på Bandhagssidan. *Säckta kära Orangeluvan.
Har vi på sistone diskuterat Stonehenge här i båset?
Har vi i så fall undrat vad hustrun till mannen som senare skänkte monumentet till engelska staten sa när maken kom hem från auktionen, där han skulle köpa stolar till matsalsbordet, med ett stenåldersbygge istället?
Påminn mig gärna.
Vad jag har på mig beror på vad det är för dag. I lördags bestämde jag att det blir en sängslappardag så då var det pyjamas. En sån där onzie i fleece med julmotiv. Idag åkte jag till föräldrarna (jodå, vi är i lockdown men numera får man hälsa på åldriga föräldrar så de inte blir psykiskt sjuka på kuppen (Eller om det är att handla åt dem? Lite svårt att komma ihåg vad som gäller just den här gången.)) så då blev det tights, tunika, långkofta och boots.
Efter att till och från ha gått omkring och skrotat i mjukiskläder i de olika lockdowns bestämde jag att en hel garderob inte kan bli totalt ignorerad över månader så var och varannan dag klär jag mig som för att ’gå på jobbet’ (som ju ändå är hemma) och då blir det lite mer vanligt jeans och tröja eller nåt. Beror även på vädret för det blir så jävla kallt så fort det regnar lite.
Och allt pryds lite diskret med katthår …
Orangeluvan, är den handstickad?
Kommer ihåg att jag stickade en persikofärgad angoratröja med puffärmar någon gång 1984-85 men stoppade aldrig i några axelkuddar. Malins handarbetsskola stod för mönstret. Har det nog kvar någonstans.
Magganini, har du tappat ögonbrynen, så där som Lotten skrev i förre inlägget!
Det är helt rätt att jag bor i Bandhagen, Ninja.
Koftan är säkert hemstickad, men köpt på loppis i Norrköping en vinter när jag var på jobbresa med syntetbyxor och bokstavligt frös arslet av mig, eftersom jag fick urinvägsinfektion. Det hade alltså varit bättre om jag hade köpt ett par hemstickade angorakalsonger.
Koftan hade jag på mig på efterföljande morgons möte med en leverantör, där den väckte stor uppståndelse, inte bara för dess pampighet, utan även för att ögonblickets ingivelse fick mig att påstå att det var ett designerplagg som jag köpt på rea för blott 22 400 kronor. Mina mötesdeltagare oohade och aaahade, så pampig är den att det verkade helt rimligt. (Jag sade förstås att jag skojade sen. Församligen skrattade lättad.)
Jag tjänade rätt grova pengar på 80-talet på att slänga ihop luddtröjor i parti och minut. Det tog inte många timmar att sticka dem på stickor 8. Bra betalt och folk blev både glada och nöjda.
Själv hade jag aldrig nån, till mig själv gnetade jag mönstrade shetlandströjor på stickor 2½.
Nä Ökenråttan, jag HAR faktiskt ögonbryn, men det kan ingen mänscha se om jag inte färglägger dem.
(Där, till skillnad från uppe på huvudet, är barndomens illblondhet kvar. Det kan jag på ett visst sätt också vara glad för, eftersom jag egentligen är begåvad mer ETT ögonbryn. Det sträcker sig mellan en bit utanför yttre ögonvinkeln på ena sidan och över till samma ställe på den andra, och är ca två centimeter högt. Det kräver sina modiga insatser med pincetten.)
Hemmakläder. Jag har nog aldrig bytt om så ofta som nu. Startar oftast dagen med mjukt nertill och snyggt upptill, (Lider också av växelvärme, så bra med två schyssta lager ….) men så ska man ta lunchprommisen och då åker varmtröjan fram och täck-kjolen , om det var tights nedtill. Sedan kan man lika gärna ta på sig träningskläderna, om det står träning på schemat för eftermiddagen. Efter träningen är det dusch och pyjamas …
Men ibland klär jag mig som en vanlig arbetsdag, bara för att få ytterligare mer skillnad på arbetsdag och fritid.
Ska nog köpa mig ett läppstift också, håret är oftast både okammat och otvättat.
Läppstift använder jag, för annars ser jag ut som en avbarrad en med spindelnät på; lite färg piggar upp. MEN nu är mina läppstift snart slut! Jag får försöka jaga ut nån av sönerna på NK för att köpa lite ’Clarins Joli rouge nr 64’ eller vad det är jag brukar ha.
Mjukt och slarvigt är min melodi.
Men jag kommer att sova oroligt i natt om jag inte får veta vem hen är (eller var?) — den bortopererade stackare vars axelvaddar nu pryder Orangeluvans angorakofta 🙀
Hahaha Anna M&S! Men nej man ska väl inte skratta, det låter ju skrämmande och tragiskt.
Läppstift använder jag så sällan att de härsknar, och då går de ju inte att använda.
Så kul Anna M&S! Jag läste exakt så, men i vanlig ordning korrigerade hjärnan misstaget och passerade vidare.
På ett möte igår kunde jag däremot inte hålla mig när presentatören visade sina ”speaker notes” för 75 åhörare. Det blev ett tekniskt avbrott och till slut fick hen köra vidare i det läget i alla fall. Efter en paus glömde hen att dela sin presentation och pratade som om vi alla kunde se presentationen: ”som ni ser till vänster …” osv. Jag tänkte att av 75 åhörare kan det inte vara jag igen som ska säga något, så jag var tyst. (Det var inget engagerande ämne för mig.) Det tog till allra sista bilden innan någon sa något! Jag tror det händer ofta att människor inte säger till, men varför?
Läppstift har jag bara använt en gång men högst ofrivilligt. Det var på den tiden jag jobbade med film och jag åkte hemifrån direkt till inspelningsplatsen. Innan jag gick pussade jag H som just satt på sig läppstift. Det var inte kletigt som läppstift kan vara (bläää) men det visade sig att dt var av den permanenta sorten som antagligen blir permanent med någon kemisk reaktion och alltså inte går att torka bort. Jag hade mycket söta röda läppar den dagen till alla kollegors förtjusning.
Är Nisklas nån ny person, undrar jag misstänksamt. Välkommen, i så fall.
Inte så särskilt ny. Men tack i alla fall!
Än Ökenråttann då.
Är Ö-H in da house?
Brid, har inte jag , helt oombedd, för någon tid sedan redovisat min hemma-klädsel? Jo, jag tror det.
Nu börjar det bli så komplicerat att jag avstår från andra kommentarer än att jag inte börjat med trutvalla, än. Det blir väl när begravningsentreprenören ska pynta liket. Och då har man inget att säga till om.
Jag menade närmast att ÖR har fått en extra bokstav i slutet. Men vi känner nog igen både dig och Niklas ändå.
Dagens zoommöte gick om intet. Värden hade kommit bort. Men jag hade inte lagt på något läppstift, så det gjorde inget.
Ja, trutvalla, det var det länge sen jag hörde. jag kan sakna alla de där skojiga omskrivningarna som användes förr.
Som trynorgel, snorbroms, tangorabatt, följetongsschejk, båset kan flera, kom igen.
En del har fallit för tidsstrecket som h*m*f*lpropeller, det kan ju vara bra.
Nisklas och Ökenråttann – vad hände?
Ninja: himlafulpropeller?
Njae, b*gpropeller. Då kan man samtidigt nämna den chicka manshandväskan. Aka b*gslunga. Absolut olämpligt idag.
Inte bara idag, Gurra …
Den där väskan är alltid olämplig, och har alltid varit.
Kom på ett annat ord som försvunnit liksom den hemska företeelse som avsågs; Lidingömelitta.
JAG HAR ÄNTLIGEN HITTAT EN BILD PÅ EN LIDINGÖMELITTA!!!
Bogpropeller. Även känd som ’pod’. En framdrivningsanordning för större fartyg där den vridbara konstruktionen gör att kraften kan riktas så att fartyget kan lägga till vid kaj, läggas fast med aktern och sedan, med hjälp av podden, enkelt manövreras så att fören fixeras till den främre pollaren. Även, benämnd ’bow thruster’.
För att jobba med sådana grejer måste man dels vara rätt så tunn (check) och dels ha genomgått CST (Confined Space Training), vilket jag inte har gjort. Så det blev ingen utryckning den gången.
För att få någon reda med fritid och icke fritid har jag nu sorterat kläderna i kontorsmjukisar och hemmamjukisar. Klädbyte i slutet av arbetsdagen alltså. Ja det är lite knäppt. Samtliga mjukisar används i hemmet sedan mars förra året. Vissa plagg vandrar mellan grupperna mellan tvättarna. Många t-shirts med tryck som inte lämpar sig för kontorsbruk används nu på hemmakontoret. Det är ändå ingen som ser att jag har tröja med Stewie från Family Guy eller en Dalek om de bara ser överkanten.
Den här terminen är jag tjänstledig för studier och får se många studentlyor. De har färre spärrar än jag, har sett en del obäddade sängar och allmän röra, sådär som man har i ett studentrum. Men de har alltid kläder på sig även om de unga studenterna verkar lite nyuppstigna. Det är hoodie som gäller, verkar det som.
Julklappen från jobbet förra året fick man välja själv hos något sånt där företag med diverse, så då valde jag det enda jag sliter på nu – mjukisbyxor!
Träningstisha (jättemjuk och luftig – rekommanderas, Ninja!). Mjukisbyxor eller hundpromenadbyxor. Inget läppstift
Träningstisha brukar väl vara gjord i syntetmaterial? Då går den fetbort, det klarar jag ännu mindre än åtsittande kläder.
Sen har jag nog kläder som kommer räcka min livstid ut, vilket känns väldigt trevligt, jag avskyr att handla kläder. När jag hittar nåt märke eller modell som passar så köper jag gärna flera stycken på en gång. Jag sitter aldrig heller i arbetsmöten på nätet och behöver därför inte se ut alls.
När jag jobbade hade jag uniform, det passade mig verkligen jättebra.
Jag fastnade lite på orden ovan och på lidingömelittan och huruvida Beppe hade en sån eller ej, och så plötsligt fann jag det jag liksom letade efter! ”Ninja-ord!”
Och jösses, apropå kläder: ni fyra som saknar er julkalendertischa kommer att få vänta till på måndag för att jag helt enkelt är en klantskalle!
Ha, nisklas, jag har örhängen av dig (små böjda, ev kuber också men de är försvunna) Plus lilla vasen har jag önskat mig ett antal år men ingen verkar fatta vinken här i mitt hem..Nå, elegans och därav följer: hemmakläder fram till halvfem-fem:snyggklänning i stickat, matchande sidenscarf/ylle, kalasbyxor samt tofflor i ull med gummisula. Vid pass fem åker hemmaklänning på , snygg även den, med sidenkalsonger under. Samma tofflor. Att vårda sitt yttre har en stark poäng:
https://www.expressen.se/kultur/-kla-dig-snyggt-aven-om-ingen-ser-dig/
Vad kul En tant! Hör av dig om du behöver nya kuber.
Apropå olämpliga persedlar påpekade jag för en facebooksbekant att han hade en björnf*tta på huvudet.
Sådana slutade jag med i tjugoårsåldern.
Så det var inte en gumstask, då?
Med utmärkt tacksamhet tar jag emot äran att få dessa skojiga ord uppkallade efter mig.
Nej, det var definitivt en björnf*tta.
Gustaskor hade däremot det tuffa moppegänget Päls Angels i Bromma på 70-talet. Gumstaska och lottapäls var deras mundering.
Okej, vissa ord här måste jag faktiskt googla. Känns som om vokabulären i Luleå på 1970-talet var lite annars. Och eljest.
Då förstår jag varför det skräckinjagande gänget ”Ond Moped” inte klarade sig mot Päls Angels. En virkad väst med ”OND MOPED” och status (Verkmästare, Förman, Trimmare, osv) är inget bra skydd när motståndarna har lottapäls.
Frågan man ställer sig nu är förstås vad HELLS GRANNIES hade på sig?
-> Niklas och En tant.
Jag noterade att ett par örhängen med typiskt Niklasstuk hängde på en yngre dam vid musikalisk tillställning i i Bergslagen (ledord: Stora Kumlan). Jag är en sån där typ som inte kan låta bli att fråga om saker. Alltså frågade jag om det var äkta vara eller ett plagiat?
”Det kan jag inte säga” svarade hon. ”Jag har lånat dem av en släkting”.
Om En tant rannsakar sitt fjärrminne, det här bör ha varit pingsten 2019, så kanske mysteriet kan lösas?
Sorry, Skogsgurra, Bergslagen är underbesökt (även i nästa led) pga Maria Langs usla deckare som ung, aldrig Nora, fy attan men ser nu att Stora Kumlan ligger långt därifrån. Får reevaluera till sommaren, ser jag, himmelsfint det var på google.
Synd om alla er som inte bryr er om hamboll.
Ojojoj.
HAMBOLL! Sverige vann! Vi är i final!
(Men sedan förlorade Spanien mot Danmark, så då blev vi lite bedrövade. Särskilt spanjoren satt och svor så det osade.)
Ere final i morrn i hampollen?
Har fullt upp med att hänga med i Vinterstudion, med alla skiddiscipliner på längden och tvären.
Ja, imorrn är det final med Sverige och match om tredjepriset med SPanien. (Spanjoren är fortfarande lite deppig.)
Jag försökte också hänga med i skidäventyren på tv idag. Jädrar vad mycket det var!
Men spanjoren får ju nu chansen att jubla över resultatet i TVÅ matser.
Helt riktigt! Så: imorrn eftermiddag tar vi paus från … eh. Vi tänkte städa, renovera duschen, tapetsera och bygga en tillbyggnad samt laga en dörr. Men så bidde det inte.
Så vi bara sätter oss ner och kollar!
(Men som basketspelare häpnar vi över hur hambollskommentatorerna inte kommenterar spelupplägg eller tekniska finesser eller berättar mer om själva sporten och spelet. Fast å andra sidan ÄR det intressant att alla danska spelare har dubbla efternamn och att nåns mamma var duktig spelare som ung eller att coachens farmors kusin åkte skidor i OS.)
Ja! Allmänt sportintresse, det rymmer lite hamboll också, det var ju kul att se. Då vet vi var vi har varann i morron eftermiddag. Iklädda diverse mjukisar och raggsockor.
Tillbyggnad, you say. Intressant. Till vadå?
Det är alltid kul när sportkommentatorer berättar mer om sporten än om de tävlandes anförvanter. Vinterstudion har en lagom blandning av båda. Hoppeligen vaknar jag i tid till skidskytte-EM.
…och så tycker jag nog ändå att de pratar aningens mer om hamboll än om diverse mostrar. Claes Hellgren är ju helt fenomenal på att SE vad som händer hela tiden (utan repriser i ultrarapid), och förklara varför nån satte foten precis här och hur de skapade luckan där. Så kan man försöka hänga med och fatta när/om det kommer en repris.
Ujejuj hur ska det gå?
Glada tillrop till Spanjoren!
Linn Svahn vann sprinten i Falun, hon är så jädra bra!
Ja det är hon! Och så ska man försöka styra henne till att säga försöka, för det gör hon så kul!