Etikett: Julkalenderfacit

Tänk att William Shakespeare lever! Jag är så glad över detta! (Mer om honom senare.) Nu tar vi en repetitionsvända i kommentatorsbåset.

KerstinB:
”En mycket smart man, den här HB, men kanske inte så subtil som han själv tror. Men om man har väldigt RÄTT och alla andra (nästan) har väldigt FEL, och man har hållit tyst om det i tio år, kanske det är svårt att vara subtil?”

Emma-Karin:
”Vill också passa på att tala om för det intresserade kommentatorsbåset att den 21:a december står Jupiter och Saturnus så nära varandra att om man riktar sitt observationsverktyg mot den ena så ser man även den andra.”

Jossilurens, för dagen iklädd ett nick: Sneru Lissoj
”Nu har jag tillbringat på tok för lång stund tillsammans med både Kanada och Kate Bush.
[…]
Dagens HB är självfallet Orlando Bloom.

Olle Bergman, aka DDM:
Shall I compare thee to a Hemlisblogg?
Nothing is more lovely and temperate.
Rough winds do shake the icy streets of December
And summers lease is all too far away
But this eternal summer on lotten.se shall not fade

embryo skriv en sonett

i hellskottland heller

embryo skriv en sonett säjer jag annars får du ingen rimmad till jul

men: åh

du kan skriva en kortsonett: en snett

Leda:
”Faktaresistens på hög nivå. Och en märkligt hållfast monark. Ner med allt! Pepparkakor åt folket!”

hakke (apropå att facit kom sent idag):
Tur att jorden inte kretsar runt julkalendern, även om det känns så i december.

Åsas dotter:
En kort spellista man kan ha som soundtrack till luckan! Toppenlåtar alltihop.

• Eiffeltornet – Ted Gärdestad
• Here Comes the Sun – The Beatles
• Free Falling – Tom Petty
• Bohemian Rhapsody – Queen
• Chandelier – Sia
• Drops of Jupiter – Train

Magganini:
”Envar sin egen namne, nästan.”

Där satt den, Magganini!

Galileo Galilei (1564–1642) var ett under av tankeförmåga och briljans – som dock jobbade i en sällan skådad motvind. Han blev intresserad och bekymrad och nyfiken och irriterad mest hela livet, vilket ledde till att han idag kallas ”vetenskapens fader”. (Hm. Vem är vetenskapens moder? Kanske ämnet filosofi, meddelar Wikipedia.)

Nutida historier om människor som har haft det tufft och motarbetats är så vanliga att vi har blivit blasé och bara rycker på axlarna och tänker nåt i stil med ”jaja” eller ”jag tror minsann att det kurrar lite i magen”. Men nu ska ni få höra vad Galileo fick stå ut med.

Först föddes han ju. I ett hem med en mamma av fin familj (Giulia Ammannati) och en musikerpappa som hette Vincenzo – som enligt Nordisk Familjebok var ”af en förnämlig florentinsk ätt, en framstående viola- och lutspelare, dessutom kännare af den grekiska och den romerska litteraturen samt väl hemmastadd i matematiken”. Om sonen Galileo står det i samma verk:

”Enligt faderns önskan inskrefs han 1581 såsom medicine studerande vid universitetet i Pisa, men öfvergaf snart läkarkonsten för att egna sig uteslutande åt de matematiska  vetenskaperna. Hans afsikt var ända från början att blifva professor i matematik vid något af de italienska universiteten, men först efter fruktlösa försök i Bologna, Padua och Florens lyckades han 1589 erhålla en sådan lärarbefattning i Pisa.”

Tänk att bli en så framstående figur att uppslagsverken listar ens misslyckade försök att bli professor. Nåväl, när han äntligen hade blivit professor, började han gräla med sina kolleger såpass att han sa upp sig och flyttade till Padua med sin sambo Maria Gamba och deras tre barn. Där var han glad och nöjd, men hela tiden kom han på nya idéer – eller så snubblade han över sådant som han kunde utveckla på egen hand. På försommaren 1609 hörde han talas om en apparat som två nederländska optiker hade konstruerat: kikaren. Så fort han hade vidareutvecklat och förbättrat den, vände han den ut mot stjärnorna och såg allt det som vi tar för givet idag: Jupiters månar, månens berg och dalar och Saturnus ringar samt att även solen har fläckar.

Tyvärr blev han 1610 flyttad till Florens, där han fick en upphöjd position med oändliga resurser. Och nu måste jag citera Nordisk Familjebok igen:

”På denna plats fann han dock ingalunda det lugn han eftersträvade; hans opposition mot Aristoteles’ filosofi bragte peripatetikerna i harnesk, och hans öppna anslutning till läran om jordens rörelse uppeggade teologerna mot honom.”

För det var nu GG, som vi ju kallar honom, kom i konflikt med kyrkan om religiositet och det vetenskapliga, fria tänkandet. Han förstod att Nicolaus Copernicus hade haft rätt om universums ordning. Så stark var kyrkan, att den kunde bestämma sig för att vetenskapligt tänkande helt enkelt var fel.

Galileo studerade och utvecklade teorierna om

• fart och hastighet
• gravitation och fritt fall
• vetenskapliga metoder
• relativitetsprincipen
• tidvatten
• tröghet
• kometer
• pendlars rörelse
• ljusets natur
• atomlära
• observationsastronomi.

Men han måste ju ha fel! sa kyrkans ämbetsmän och startade en hatkampanj mot honom. Falska dokument som ”bevisade” att han hade pratat i nattmössan kom i omlopp, folk ljög och Galileo Galilei ställdes inför rätta. Han dömdes till livstids fängelse (husarrest), och fick inför alla tydligt säga att han hade haft fel om planeterna och rymden samt att han helt tokigt hade trott att jorden snurrade runt solen. ”Naturligtvis är det precis tvärtom”, sa GG sammanbitet. Rättegången har i efterhand beskrivits som ett enda stort bedrägeri.

Jag frågade mina fem oerhört allmänbildade och i största allmänhet fantastiska barn och deras respektive om Galileo Galilei, och fick svar som handlade om Marco Polo, stenar i himlen, att han fick vara med i Queen, att han föddes samma år som Shakespeare – samt detta påhitt:

”Han gjorde skisser på en planet som han tänkte sig kunde kretsa kring en av stjärnorna i stjärnbilden Lejonet. Han föreställde sig att den var bebodd av tvåbenta tuppar som kluckade och gal för att kommunicera. De gal i Leo.”

Dagens ungdom, asså.

Men vi måste återvända till tavlan, som målades av en icke namngiven italiensk konstnär i mitten av 1700-talet.

Under de sista åren i livet skrev Galileo Galilei så pennorna glödde, men lite hemligt och i skymundan. När han dog, skedde begravningen i stillhet utan pompa och ståt, men med den närmaste familjen samlad. I en profetisk runa stod:

”I dag kom nyheten om förlusten av Galilei, som berör inte bara Florens utan hela världen. Nu när avunden får ett slut kommer detta intellekts överlägsenhet att bli känd och för all framtid tjäna dem som söker sanningen.”

Men tyvärr tog trasslet inte slut här. Nästan 100 år senare flyttades Galileo Galileis kropp till en mera ståndsmässig plats, och då passade man på att ”undersöka” liket. Högerhanden var okej, men resten var i dåligt skick (efter bara 100 år!). Flera vansinniga präster tog då och plockade på sig delar av liket – bl.a. en tumme två långfingrar, en ryggkota och en tand.

Stackars Galileo Galilei kunde sedan inte ens vända sig i sin nya grav.

Relikerna har sedan dess bytt händer tusentals gånger, men museer har försökt samla dem på ett enda ställe. De har nästan lyckats.

Men hörni. Nu borde vi ju skriva ett filmmanus om Galileo Galilei. Musikintrot är ju självklart och i dessa coronatider kan vi dra en parallell till 1620-talets pest. Associationer till nutidens ”fake news” kan vi påstå är tillfälligheter.

Men var är plommonstopet? Så här dags på lördagsförmiddagen brukar vi ju inte dra en vinnare. Så det får bli två – som tack för er tålmodiga väntan! Jag draaaar …

• Kråkan!
• Katt!

Plommonstopet behagar minsann uppvisa djurisk humor.

Lucka 13 kommer på söndagsförmiddagen!

Lite mer om den fantastiska William Shakespeare, som på riktigt fick Storbritanniens andra vaccinspruta. Detta fick meme-världen att gå i spinn och skoja till det.

• The Taming of the Flu

• So, if Ms Keenan was patient 1A, was Mr Shakespeare ”Patient 2B or not 2B”?

Casting director:
So what would you bring to the role of second patient? We want a sense of real drama and patriotism here.
Auditionee:
I’m literally called William Shakespeare.
Casting director:
Fair enough, the part’s yours.

Goddag på er alla denna Nobeldag! Inga frasande coronaklänningar hörs i Stockholms stadshus, ingen covidbankett skramlas fram, inga glassbomber kan glida ner i virusdekolletage. Eventuella pandemitiaror får vi väl ha på oss när vi går och handlar mat, kanske?

Kommentatorsbåsets gissningar till lucka 9 spretade värre än nånsin!

Kråkan:
Hmm … Det är mycke’ nu.
Våtmarker, marskland,
Irisar, kabbelekor och glögg.
Svärdsliljor, smörblommor,
chokladbollar, äpplen och toffee.
Sill, lutfisk, pepparkakor,
kaffe, te och kröken.
Deltan, raningar, Anna,
madeira, cognac och guckuskor.
Styggängar, schersminer,
Mankell, Ville och Louise.
och nån sorts kakor med mycket smör och mjöl.
Lukterna blandas hos handlar’n.

hakke:
Om jag så här på kvällskvisten kanske ska våga mig på att analysera lyckodikten, med som postkonfessionella personliga klassicism.
De fina indragen tyckte jag ledde övergången till en mer modernistisk och förtegen poetisk tradition, med en tydlig förmåga att uttrycka starka känslor passionerat, men ändå reserverat och med integritet.
Det låter kanske tungt, men med tiden har dikten fått en något mer lättsam, och emellanåt till och med humoristisk, ton.

Bridgroom (hela kommentaren är läsvärd):
Som Ville, med sillen
Visst var Ville galen: han gick ju
på dansskola.
Att se på marskatter är som att se
på internet:
hundar på måndagar, blå häst på tisdagar.

Nina:
”Dagens HB är ren tysk lycka.”

Niklas i Göteborg:
”Hmmm. Ordning och reda och många detaljer och ett marskland. Jag vet exakt varifrån jag minns det ordet, men det vågar jag inte skriva p.g.a. Schubert.”

Ja, det var ju just det … Hihi!

Dagen till ära gjorde Goblin-Charlotte en äkta Schubert, när hon klampade in i kommentatorsbåset och vrålade:
”Lyrik är inte min starka sida så jag drar till med Louise Glück eftersom hon är högaktuell.”

Ökenråttan tog sig åt hjärtat, famlade efter luktsaltet och viskade:
”Vi ska ju inte ’dra till med’ namn.”

Louise Glück (f. 1943) är förstås dagens svårskrivna namn (både Louise och Glück haltas fram på tangentbordet) och dam – samt årets Nobelpristagare i litteratur. Luckan var skapad efter Vedertaget bruk med detta mönster, och handlade mer om kronärtskockor, fänkål och enstöringar än om Akilles olämpliga fotbeklädnader. I hemlisbloggartexten var många av Glücks titlar instoppade – men faktum är att det inte finns så mycket att hålla i när det gäller hennes verk. Utgivningen består av blott tolv poesisamlingar och två essäsamlingar om poesi – men hörni, hon har ju humor! Pulitzerpriset, National Book Award och National Humanities-medaljen är några av alla priser som hon har förärats. Och detta, vill jag tro, beror på att hon är

1. begriplig
2. rolig.

Namnet till trots är Louise Glück från USA – närmare bestämt New York, dit hennes farföräldrar flydde från Ungern. Hennes barndom präglades av bokstäver och läslust, vilket syns även i hennes Nobelföreläsning:

”When I was a small child of, I think, about five or six, I staged a competition in my head, a contest to decide the greatest poem in the world. There were two finalists: Blake’s “The Little Black Boy” and Stephen Foster’s “Swanee River.” I paced up and down the second bedroom in my grandmother’s house in Cedarhurst, a village on the south shore of Long Island, reciting, in my head as I preferred, not from my mouth, Blake’s unforgettable poem, and singing, also in my head, the haunting, desolate Foster song. How I came to have read Blake is a mystery.”

Jag citerar på engelska eftersom det är hennes modersmål (vilket inte betyder att jag citerar spanjorer på spanska, orättvist nog), men här kommer inledningen även på svenska i översättning av Jonas Brun:

”När jag var ett litet barn på kanske fem eller sex år, arrangerade jag en tävling i mitt huvud, en tävling för att utse världens bästa dikt. Finalisterna var två: Blakes ”The Little Black Boy” och Stephen Fosters ”Swanee River”. Jag gick av och an i gästrummet hemma hos mormor i Cedarhurst, ett litet samhälle på Long Islands sydkust, och reciterade Blakes oförglömliga dikt på det sätt jag tyckte bäst om: inte med munnen, utan i tanken, och sjöng, också i tanken, Fosters stämningsmättade och ödsliga sång. Hur det kom sig att jag hade läst Blake är ett mysterium.”

Båda texterna har denna stämpel med störande, jättestora versaler, ba så ni vet:

© NOBELSTIFTELSEN 2020

Nu kan ni sätta er och göra en översättningsanalys. Eller så läser ni bara vidare här.

Lilla Louise drabbades i tonåren av anorexi, vilket påtalas i alla, alla källor om henne – hon säger själv att när sjukdomen tack vare sju års psykoanalys ”släppte”, kom skrivlusten. Men så försvann den. Och kom tillbaka. Och försvann. Och kom tillbaka. Uj, vilken skrivkramp hon har haft; tydligen blir den etter värre när man har förärats just Nobelpriset. Tur att hennes lärarjobb på Yale (sedan 2004) kan distrahera lite.

Louise Glücks dikter handlar om ensamhet, relationer och mötet med döden, vilket i mina öron låter lika kul som budget, tändstift och mitokondrier. (Förlåt. Det är alls inget fel på budget, tändstift och mitokondrier, men jag vill så gärna läsa poesi om kronärtskockor, fänkål och skavsår.)

Här kan man lyssna på och läsa hennes dikter.

Här kommer en uppläsning av ”Det är sant att det inte finns nog med skönhet i världen” ur Averno.
Översättning: Jonas Brun.
Uppläsning: Stina Ekblad

Själva dikten är bara två minuter lång, sedan följs den av lite Prokofjev (Askungen).

Ni förstår att ni har alla möjliga medel här ovan att framstå som intellektuella giganter? Lottens Lilla Lathundsassistent serverar härmed några Glück-meningar att ta till under nästa Zoom-möte, när ni alltså med gott samvete kan citera 2020 års Nobelpristagare i litteratur.

”Jag säger som Louise Glück”, suckar ni och fortsätter med:

– Jag arbetar, trots att jag är tyst!

– Vi är följeslagare här. Talar inte. Var och en i sina egna tankar …

– Jag har djupa vänskaper. Jag är vän med andra enstöringar.

(Berätta gärna om den succé ni ju gör.)

Kuriosa:

”Min barndom, stängd för evigt,
har blivit gyllene som en trädgård om hösten,
täckt av ett tjockt lager havsängshalm.”

(Ur Fuga)

Sådärja! Den osynliga tischan ligger fortfarande i tryckeriets pipeline, men ska levereras endera dagen. Jag och plommonstopet rör om hej vilt här och jag skakar lite extra och nu plockar jag upp en liten, skrynklig stackars papperslapp och på den står det … Flora! Tjosan, vilken nybörjarröta! Glück!

Lucka 11 kommer i gryningen (pfft, gryningen är ju sent på förmiddagen!) … i ottan på torsdag! Nej! Jösses vad tiden går, fredag är det ju imorrn!

Vilket proppfullt kommentatorsbås! Sjunde luckans lettrådar stod som spön i googlebacken och innehöll pärlor, bilar, peace & love, rosor, prästkonferens och hela Josslurens fantastiska associationskedja!

Ingela var säker på att det inte var HB:s namne:
”Är i alla fall helt på det klara med att det inte är nån som spelade käcka låtar på piano på bordellerna i missisipppitrakten kring förra sekelskiftet.”

hakke mötte Lassie:
”Det närmaste jag kommit di däringa popstjärnorna är väl att Joppe Pihlgrens mamma var kurator på mitt högstadium. Men Joppe var å andra sidan mer Docent än Död.”

Marianne tänker på en svensk hoho-fågel:
”Ibland är en svensk fågel nästan lika bra.”

AuL drabbades av en lidnersk knäpp mitt i kommenterandet:
”Jag greppar inte alls i dag – tror att jag är för gammal. Men vänta … NU kom jag på det!”

Ökenråttan var både listig och rolig:
”Här i råttboet kallar vi Southern Comfort för Sudden Comfort. Nästa steg blir väl är Sudden Death.”

Den legendomspunna Janis Joplin (1943–70) klev in i Julkalendern i Cornelis orddräkt och haltrimmade med sin hesa röst om Leonard Cohen och Kurt Cobain samt stackars Jimi som inte vaknade när han behövde, nej. Hon är inte längre bara en flowerpowertjej med cool röst och absolut gehör, utan en person som alla har hört talas om. Jag har hört att grundskolans musiklärare sätter en heder i att berätta om Janis för 2000-talsbarnen.

”Janis hade inte en sångröst, hon hade ett instrument” sa någon av alla tusen miljarder människor som sedan 1970 har gett ut böcker om henne för att de kände henne personligen och delade heroinsprutor och whiskyglas med henne. Jag förstod inte alls hennes genialitet när jag var liten och mest ville tralla med Ledin och Skifs, men idag griper sångerna tag i mig. Eller så är det kanske bara livsödet och medlemskapet i 27-klubben med bl.a. Brian Jones, Jimi Hendrix, Janis Joplin, Jim Morrison, Kurt Cobain och Amy Winehouse som jag associerar till?

Här uppträder hon i Stockholm 1969 (17 april), och recensenten i SvD är mycket förtjust i henne.

På engelska Wikipedia finns så oerhört mycket att läsa om Joplins korta karriär och supande samt knarkande samt vem som sa vad till vem och vilka som inte ringde till henne när de borde ha gjort det eftersom hon kanske var deppig och inte hade dött av en överdos om de bara hade hört av sig. Överdosen var troligtvis oavsiktlig och av den sorten som sker ett bra tag efter att heroinet injicerades. Den kompis som hittade henne städade snabbt undan alla knarkspår, men blev tillsagd att lägga tillbaka allt eftersom obduktionen med all säkerhet skulle bevisa vad som hade hänt … och så fortsätter det med detaljer, detaljer och detaljer.

Då är det ju faktiskt roligare att fokusera på vad Janis Joplin gjorde när hon levde – och några av de uppträdanden som hon mest kom att uppskatta var besöken hos en av mina favoriter under 1970: Dick Cavett.

(Dick Cavett inleder det gamla klippet och minns med värme Janis Joplin.)

Där var hon frispråkig och (sägs det) fri från heroin. (Men ganska rejält på lyset.) Hon berättade att turnén till Europa (och Sverige) samma år var bedrövliga för att folk där inte släpper loss utan är hämmade och trista. Men så sken hon upp och berättade att hon skulle vara med på sin ”high school reunion” som en liten revansch eftersom hon hade blivit så rysligt retad i skolan.

Så … hur passar Janis Joplin in bland de litterära giganterna i Julkalendern? Pfffft, här passar ju till och med C…… L…… in, så Janis behöver inte skämmas. Och så skrev hon ju låtar (både text och musik): Blindman, I Need a Man to Love, Intruder, Kozmic Blues, Mercedes Benz, Move Over, Oh, Sweet Mary, One Good Man, Turtle Blues och Women Is Losers. Nu ska vi kolla!

Blindman:
Well, the blind man, he stood on the way and cried
Blind man, he stood on the way and cried
Blind man stood on the way and cried,

Crying, ”Oh, show me the way, show me the way,
Show me the way, the way to go home.”

My daddy stood on that-a way and cried
My daddy stood on that-a way and cried
Daddy stood on the way and cried

Crying, ”Oh, show me the way, show me the way,
Show me the way, the way to go home.”

Now now now, the blind man, he stood on the way and cried
Blind man, he stood on the way and cried
Blind man stood on the way and cried,

Crying, ”Oh, show me the way, show me the way,
Show me the way, the way to go home.”

”Show me the way, show me the way,
Show me the way, the way to go home.”

Hm. Well.

Vi tar en annan! Mercedes Benz!

Oh Lord, won’t you buy me a Mercedes Benz?
My friends all drive Porsches, I must make amends.
Worked hard all my lifetime, no help from my friends,
So Lord, won’t you buy me a Mercedes Benz?

Oh Lord, won’t you buy me a color TV?
Dialing For Dollars is trying to find me.
I wait for delivery each day until three,
So oh Lord, won’t you buy me a color TV?

Oh Lord, won’t you buy me a night on the town?
I’m counting on you, Lord, please don’t let me down.
Prove that you love me and buy the next round,
Oh Lord, won’t you buy me a night on the town?

Everybody!

Oh Lord, won’t you buy me a Mercedes Benz?
My friends all drive Porsches, I must make amends,
Worked hard all my lifetime, no help from my friends,
So oh Lord, won’t you buy me a Mercedes Benz?

That’s it!

Okej.

Nä, nu ska vi dra en vinnare ur plommonstopet, som är sprängfylld med lappar! Jag har knölat ihop era namn till små bollar för att de ska få plats! Nu drar jag och vecklar upp … Hannoia!

(T-shirten är fortfarande osynlig, men på gång … vad jag har hört …)

Lucka nio ligger i pipeline och kommer i onsdagsgryningen!

Bonus.

John Lennon mördades idag för 40 år sedan. Några dagar innan Janis dog, spelade hon in den här grattishälsningen till honom.

Gubben i lådan i lucka 5 var tydligen självklar nästan direkt till morgonkaffet. Det pratades i kommentatorsbåset om sabrering och WHO och Ångpanneföreningen samt allt annat mellan bubblor och jord!

Flygbengan:
”När jag luftade mitt förslag på HB för zkop fick jag tillbaka: det är inget att diskutera. Jag har rätt och du har fel.”

Béatrice Karjalainen:
”Är det ok om jag svarar med barnens gamla klossar istället?”

Pigga Kristina:
”När man kör in i Södra Sandby sitter där en skylt där det står ’Allt kommer att bli bra’. Lite så, fast med siffror.”

AuL:
Mel: Skånska slott och herresäten
En svärdslukare har lagt svärdet på hyllan.
En kväll när han uppträdde, var han på fyllan.
Han fumla’ med svärdet och nånting gick snett;
nu sjunger han snapsvisorna i falsett.

Aku:
”Min bror är namne med HB men det hjälper ju inte er som inte känner min bror. Så låt mig presentera honom: Uppsalabo, glasögonbärare och rosfantast.”

Skogsgurra kallade in Ninja i båset eftersom han visste att hon skulle gå i taket av lycka. Ninja (fordom busschaufför) förklarade snabbt:
”De flesta passagerare förblir ju en del av den stora massan, men det finns sådana man aldrig någonsin kommer glömma, trots att de bara åkte med en enda gång, och bara mellan två hållplatser. Man nickar mot varann, man byter några ord, man ses aldrig mer, men man glömmer aldrig.”

Då är vi inne på ”jag mötte Lassie”, och där har KerstinB ett bidrag:
”Jag har minsann gått i samma klass som HB:s son, fast det säger kanske inte så mycket för den som inte har koll på min skoltid.”

Maplestream:
”Ohhlala KerstinB, då vet jag ditt födelseår.”

Men embryo fokuserade på det viktigaste:

embryos kompis sverkcers farras brors son ypsilon jobbrar exstra i julhandeln som svärdslukrare men det är förskräkceligt dåligt betalt okcså han kommrer hem varje dag med hemskct ont i maggen

för att inte tala om när dom ska ut igen allan dom där svärden

säjer han nu

yo

Så, hur gjorde HB det där svärdslukeriet nudå? Jo, man tar en svensk bajonett från 1815 och gapar stort …

(Klippet är inställt på rätt plats, klicka bara på play så ser ni.)

Hans Rosling (1948–2017) hade en helt normal läkarnördskarriär tills han en dag 1998 med hjälp av son och sonhustru (eller svärd-dotter) fick världen att dra efter andan. Och då handlade det inte om svärdet, utan om torr statistik. Att göra statistik intressant är inte lätt – utom när det är lätt, förstås. Och för Hans Rosling var det simpelt. Hade jag varit Hans Rosling hade bristerna i uttalet av engelskan hämmat mig såpass att jag aldrig i livet ens hade tänkt tanken att föreläsa på utrikiska. Och så hade jag förmodligen fått krav på mig att fixa frisyren och ta på mig läckrare kläder.

Det är alltså en evinnerlig tur att det inte är jag som är Hans Rosling.

Orsaken till att han kan sluka svärd står att läsa i hans bok ”Factfulness”, som älskas av alla ända upp till Bill Gates och Barack Obama. I korthet var det så att en professor under läkarubildningen visade en röntgenbild på en svärdslukare och berättade att ”om något fastnar i matstrupen, kan passagen rätas ut om käkbenet trycks framåt”. Hans Rosling hade i samma veva upptäckt att han hade ”dålig kräkreflex” och inte drabbades av kväljningar så lätt, så han började öva på att bli svärdslukare. Men med ett metspö. Det gick åt pepparn, så han sköt upp planerna tills han fick rådet att pröva med ”något platt” eftersom matstrupen ju är platt.

Heureka! Hans slukade med lite övning en platt soppslev, and the rest is history.

Numera är det ju väldigt stort fokus på just föreläsningarna och TED-praten samt bubblorna, men Hans Rosling låg sannerligen inte på latsidan … I hans (ja, Hans’) Wikipediaartikel går det att läsa om när han upptäckte en paralyserande sjukdom (konzo, se Maplestrams bild), en doktorsavhandling, undervisning vid Uppsala universitet och Karolinska institutet, en professorstitel, att han var huvudansvarig för studie efter tsunamin 2004 och rådgivare åt bl.a. Sida och WHO, bekämpare på plats under ebolaepidemin i Västafrika, att han utnämndes till vice statsepidemiolog i Liberia och att Foreign Policy Magazine skrev att han ”får våra tankar att svindla med banbrytande statistik”. Vidare blev han Årets svensk i världen ”för sitt enträgna och innovativa folkbildande arbete med att sprida kunskap om världens och mänsklighetens utveckling”. Och så blev han förstås kritiserad av falanger som ansåg att han förenklade överbefolkningsproblemet.

Hans sa själv att han kom från en svensk ”rednecks-släkt” och att han var den förste i familjen som gick mer än sex år i skolan. I en artikel i SvD berättade han varför han brann så vansinnigt för allmänbildningen och föreläste så intensivt som han gjorde:

– Jag vill att åhörarna ska ta med sig en ny världsbild från min föreläsning, och med det menar jag det ramverk som de sorterar detaljerad information om världen i. Världsbilden kan illustreras av två lådor. På ena står det i-land, och på andra står det u-land och så slänger vi information i lådorna. Men det blir väldigt rörigt i u-landslådan. Där ligger Kina och Somalia och Chile och Thailand och Afghanistan. Det är ju en soppa, och stor blir lådan också. Att ha den konceptuella indelningen av världen håller inte längre!

Men föreläsa fick han tyvärr inte göra längre än till 2017, när en aggressiv cancerform i bukspottkörteln satte stopp. (Samma sort som Steve Jobs’.)

Kolla här när Hans Rosling med hjälp av stenar illustrerar hur han ser framför sig att världens rikedomar kommer att fördelas jämnare i framtiden.

Och se sedan på den fina gravstenen:

Vill ni läsa mer om hur leg.läk. Hans Rosling blev The Hans Rosling, läs denna olåsta DN-artikel från 2014.

Det var det! Nu ska vi dra en vinnare ur plommonstopet – trots att tröjtryckeriet fortfarande funderar på hur man trycker tröjor. Åh, vad kul med nya namn och kommentatorer och gamla bekantingar som dyker upp! Så, nu rör jag om med en soppslev och … Jag draaaaaar … och upp kommer Ingela!

Vila er nu i form hela söndagen, för lucka 7 kommer ju i måndagsottan!

Lucka 3 (som ju borde heta 2) var sådär svår som ni inte vill att den ska vara. Men då blir det å andra sidan väldigt kul i kommentatorsbåset … Vi börjar med två höjdhoppare!

Rosman:
Själv hoppade jag dykstil vilket var en slags anomali redan då, typ 1972 och framåt, men någon sa tröstande att det såg trevligt ut, lyckades aldrig bemästra Fosbury flop, det var hela förklaringen. Men det stoppade mig på 1.60, medan HB nådde betydligt högre. På alla plan.

Niklas:
[…] min höjdhoppskarriär om jag hade haft någon tog ett hastigt slut när jag testade Fosbury flop men körde samma ansats som vid saxning. Efter att ha landat utanför mattan med ländryggen först ville inte höjdhoppsentusiasmen riktigt infinna sig igen. Jag sätter mig på läktaren och bölar lite.

Skogsgurra:
Kartbilden – nog är det väl en U-båt. Med ett par stora observationsfönster. Minns fönstren från en gammal ScFi-roman. Så gammal att den var illustrerad med träsnitt. Och där har HB också varit framme.

Flora:
Jag har googlat fram att Poe har skrivit en berättelse med titeln ”The Pit and the Pendulum”, vilket stämmer med initialerna och dessutom med lite god vilja kan ses som en poetisk beskrivning av stavhopp.

PK:
[…] jag ser, likt James Bond, rött.

embryo (länken går till hela kommentaren):
[…] åh det var som vaneligt: palmedalen full av händer okcså druvor som flöt omkring okcså flög omkring i stora flokcrar […]

PSJ:
Bekentnisse eines intellektuellen Hochstapler, jedoch nicht Felix Krull.

Sedär, så fint! Det blev franska i lucka ett, tyska i lucka tre!

Ja just det. Hemlisbloggaren var ju P.O.!

– Men! Men! Hallå! P.O. Enquist (1934–2020) har ju inte P.P. som initialer! ropade allmänheten, som förstod att just PP var något att hänga upp sig på i luckan. 

Nej, men den gode P.O. hamnade i fullt förklarligt blåsväder när han i Expressen i maj 1975 skrev den text som luckan bygger på – som handlade om Pol Pots tvångsevakuering av Pnomh Penh. 

– Ahaaaaa, sa allmänheten.

Förutom denna ledtråd, var några av hans verk instoppade i luckan, men inte t.ex. Kapten Nemos bibliotek, En triptyk och Kartritarna. Den f.d. höjdhopparen och kommentatören Niklasses ledtråd om att böla kommer sig av P.O.:s fantastiska födelseplats. Ni som inte vet, håll i er nu, för det här är ren poesi:

Han föddes i Sjön, Hjoggböle i Bureå församling.

Jag har letat i rullorna efter det personliga höjdhoppsrekordet på 197 cm (lika högt som han var lång), men har misslyckats. Däremot hittade jag en text om P.O. Enquist av Åke Stolt, som där nämner en bild som jag hade kunnat ge min vänsterarm för att få se:

”Det finns en bild på oss eftersom det gjordes en specialtidning för Upsala Nya Tidnings räkning om hur en tidning blir till. Sportens fältarbete skulle skildras. Vi är båda mycket magra. Han ligger horisiontellt, precis över ribban, jag är vertikalen i förgrunden med block och penna. Det ser både arrangerat och verkligt ut.”

I den artikeln får jag än en gång känna på fansens beundran inför detta författarskap – en beundran som jag inte begriper.

• Jag har en kollega som i övrigt tycker som jag om det mesta – men han gillar verkligen P.O. Enquist.
• Jag är med i två bokklubbar där man åtminstone en gång per år vill läsa ”en pee-oo”.
• Jag borde ju som varande idrottstoka äta upp alla hans böcker och älska parallellerna mellan kärleken och idrotten och det faktum att han hittar orden och stavar dem korrekt.

Men nej. Expressen listar hans bästa citat, och jag försöker än en gång att uppskatta:

”De hade försökt röra vid honom, och han hade vetat att skräcken gjorde hans hud tjock. Han var rädd, eftersom han innerst inne visste hur tunn hans hud var, hur långt in i dem han skulle falla.”

Ur novellen Öknens alla blommor (1974)

Nej, det där är inget för mig, tyvärr.

Fast när han talar – DÅ blir jag intresserad! Dialekten är mild, knappt hörbar. Men så fin. Här kommer ett kort klipp från 1975 där P.O. pratar om sin pjäs Tribadernas natt – och stäng inte av innan ni har sett Ernst-Hugo Järegård och Lena Nyman repetera pjäsen i vardagskläder!

Kolla på det som de repeterar efter 1:19 i klippet ovan!

Och jämför sedan med tv-teaterns version från 1978 på SVTplay – spola fram till 1:19:59. (Ja, det råkade sammanfalla: samma scen visas upp efter 1,19 minuter i det svartvita klippet och efter 1,19 timmar i föreställningen på SVT.)

I korthet nu:

P.O. Enquist, föddes, hoppade högt, skrev länge på Expressen, agerade som höjdhopparen Kenneth Wittlock i filmen Höjdhoppar’n (1981), söp bort ett decennium, blev stående inslag på Bokmässan, skrev oerhört många megadunderjättepopulära böcker – tills han fick en stroke som tog död på kreativiteten och i våras även honom.

Men vad tusan, jag uppskattar ju långa män som idrottar och kan formulera sig! Jag kanske ska försöka läsa en bok till?

Mmm. En annan dag.

Plommonstopet och jag är glada över att äntligen kunna presentera tischans utseende! Vår käre vän Pip-Petter har varit mig behjälplig, men nu ska ett tröjtryckeri jobba som i sirap trots att det ju borde gå geschwindt att trycka upp några enkla tröjor.

Jag drar först vinnaren förstås. Oh, jag måste stoppa in några extra namn i hatten nu! Plocketiplock, skriveliskriv och rafselirafs … här kommer … Höjdhopparn Niklas!

Femte luckan kommer i lördagsottan! Och här har vi tröjtrycket 2020!