Etikett: Julkalenderfacit

Tjena på er alla båsister! Här är facit från båsmor!

Det konstiga är att just denna Hemlisbloggare i lucka 1 verkar ha varit så om sig och kring sig att båset kunde fyllas med allehanda anekdoter i Jag mötte Lassie-stil.

Psst. Länken där ovan går till Expressen, så om ni inte vill klicka kan jag för alla ungdomar berätta att ”Jag mötte Lassie” är en (gärna diffus) kändisspaning, som t.ex. att min kusins mans första flickväns syster var ihop med Paul McCartney.

Och hur lät det då i båset?

Åsa HL:
– Såå otroligt konstigt! Jag var just på stan och fikade med en kompis. Och  en av de tre på bilden, tror den till vänster….kom upp i vårt samtal. Hon brukade nämligen nyårsfesta med min kompis under många år.

Ökenråttan:
– I min vilda ungdom hade jag en pojkvän som kom att umgås med HB under rätt så intima förhållanden.  Nej, jag var inte med just vid det tillfället.

Magganini var en av alla som tänkte på stockholmskan, alltså dialekten:
– Jaaa! Kalender! Jag kom ihåg det så fort jag slog upp jacken!

ERB:
– Jisses vilka hål i pjucken jag har sen jag svassade runt i sanden!

Niklas (i Sthlm):
– En vän i ungdomen talade alltid om HB med ett visst förakt och framhöll istället en kollega till hen. Efter avslutad journalistutbildning och anställning på rundradion föll det sig så att han intervjuade båda och fann till sin förvåning att hans gamla idol var en arrogant och HB var jättetrevlig.

Niklas i Gbg:
– Helt OT. Sen läste jag ledtrådar om fåglar och tänkte på fågelforskarna som testade vad paradisfågelns honor lockades av hos hannar. De limmade på extra fjädrar på hanarnas stjärt och upptäckte då att honorna lockades av den längsta stjärten, trots att hannen inte ens kunde flyga. På så sätt bibehåller evolutionen att hanarna blir starka, men evolutionen rensar ut alltför långa stjärtar. Fritt återberättat efter Staffan Ulfstrands ”Darwins idé”. Detta har inte med någon specifik tupp att göra, men tycks handla om svenska kulturtuppar i allmänhet.

Tupp, tupp, tupp … var ordet. Eller höna. Agda dårå.

Cornelis Vreeswijk (1937–87) blev bara 50 fjuttiga år, och alla blev vi så bedrövade när han dog. Det hade förstås lite grann att göra med att alla svenska gubbar som var nåt att ha trillade av pinn just vid denna tid: Kal P. Dal, Torsten Ehrenmark, Tage Danielsson, Beppe Wolgers och Fred Åkerström. Och apropå den sistnämnde, så var ju han och Cornelis både trubadurpolare och trätobröder. Konkurrenter och inspirationskällor. Suputer och Bellmantolkare.

Filmen om Cornelis är – som nästan alla svenska filmer numera – lite stolpig med trista replikskiften och tillrättalagda scener, samt inte särskilt upplyftande eftersom allt alltid går åt helvete. Men miljöerna, frisyrerna och kläderna är fantastiska! En av mig saknad scen (som alltså borde ha varit med i filmen) är när Cornelis räddar en mycket ung och ledsen samt nyskild Lasse Berghagen genom att bjuda in honom till sin husbåt och sedan slänga Lasses gitarrfodral med innehåll (gitarr, pengar och rena kalsonger) i vattnet. Men det hade väl blivit lite för kul.

(Sorglig fotnot [som ni även uppmärksammade i kommentatorsbåset] i sammanhanget: Hans-Erik Dyvik Husby som spelade Cornelis i filmen, dog för bara två veckor sedan – blott 49 år gammal.)

Cornelis Vreeswijks liv var tydligen en kamp mot allt och alla: karriärval, kvinnor, droger, socialtjänsten, Skatteverket och obetalda räkningar samt överheten och spriten. Idag hade han definitivt fått en ADHD-diagnos eftersom han hattade än hit, än dit samt satt i fängelse för fortkörning utan körkort – och dessutom rymde från fängelset. När Sveriges Radio meddelade att vissa av hans sånger skulle censureras (VA?), förbjöd han radion att spela hans låtar över huvud taget (men ångrade sig när stim-pengarna uteblev). På något obegripligt sätt lyckades han få en och annan skatteskuld avskriven genom att helt sonika be Olof Palme om hjälp.

Men det finns ju roligare saker att berätta om! Till exempel att CajsaStina Åkerström och Jack Vreeswijk åker runt och lirar pappornas låtar till publikens jubel. Samt att Cornelis Vreeswijk och Beppe Wolgers en gång bytte plats med varandra; se här hur absurt lik Beppe Cornelis ju var i Beppes godnattstund!

Men framför allt är det ju de ljuvliga framträdandena som man ska njuta av. Här i klippet nedan har han bara några månader kvar att leva – men som han levererar. Kolla hur han har texten fasttejpad på gitarren, men faktiskt inte kollar ner på den en enda gång förrän i slutet, när han ser ut att förvånat konstatera att han kom ända in i mål.

Hattihatt! Nu ska vi se vem som får den första tischan även om den inte levereras förrän om ett bra tag Plommonstopet är avdammat och alla lappar ligger i en himla röra inuti (det är många!) och jag draaar … Jossilurens! (Aka Orrrleander Bloom!) Tjoho!

Så här ser tischan ut om man bara lämnar ledtrådar: en xx ligger på en annan xx och så upprepas det några gånger och så blir hela alltet en yy.

Lucka 2 kommer i ottan den 3 december 2021!

Tack för i år, hörni! Nu återstår blott morgondagens DRT-utläggning, men si den kommer att bli lite annorlunda. Skriv gärna i kommentarerna vad ni misstänker att den röda tråden är, så lottar jag ut några tischor till!

Den förtjuuuusande luckan 23 (ibland är till och med jag nöjd) resulterade i en farlig massa matprat i båset. Det skvalpades te, glögg, mumma och vin och knaprades på (jul)knäckemackor, det tillagades wasabisill, pomeranslimpa, fudge och mjuk pepparkaka samt julskinka. Alla fick i uppdrag att julklappsrimma, och Ninja gjorde det med den äran:

Indikera mig och indikera mig dit
Man är väl ingen careta.
Du önskade en grejmojäng med flit
min gud så jag fick leta.

Och så gissades det via lettrådar:

Christer, the Long Distance Personal Trainer:
”Oh dear! Associerar mest till Steven Fry och den pilska papegojan. (Bra filmtitel va?)”

Aku:
”Åhå, det viskas i mitt öra. Griljerat julskinkan idag. Blev den extraordinär? Yes sir!”

Rosman:
”Lätt att höra rösten och se vad som händer. Igggzajting!!!”

Looooooooo:
”Får vibbar från det  gamla imperiet. Och då menar jag inte det som har kopplingar till Skebokvarnsvägen.”

Hyttfogden:
”Mitt spår är annars en omtyckt och populär Sir dock inte WC.”

Flygbengan:
”Först var det inte Maradona trots handboll, filmningar och allt. Och nu är det inte King Kong. Skandal.”

Hemul:
”Idag följde jag med äldste sonen ut och tränade lite basket, faktiskt.”

(Den där sista var då en konstig ledtråd, tänker ni nu. Jamen om man 1) tränar basket 2) talar om det i kommentatorsbåset, då måste just dessa ord publiceras här.)

David Attenborough (f. 1926) skulle kunna tala om precis vad som helst – det blir per automatik intressant. När Sir David sätter igång, lutar jag mig tillbaka och känner ett stilla lugn infinna sig. Att det sedan på skärmen framför mig plötsligt utspelas ond, bråd död och survival of the fittest är precis som det ska vara. (Astrid Lindgrens röst fungerar likadant på mig.)

Attenboroughs karriär har förstås inte grundats på hans röst allena. Han är välutbildad och råkar helt enkelt bara funka jättebra för BBC-formatet. Han är så hyllad världen över att landssorgen kommer att utakas till universumssorg den dagen han dör.

Davids uppväxt i London präglades förstås av andra världskriget, när han och hans två bröder fick två tyska adoptivsystrar (flyktingar). Släkten är därför stor och spretig, och många av barnen, barnbarnen samt syskon och deras barn och barnbarn har finfina karriärer och långa samt intressanta Wikipediaartiklar.

Fast ännu fler är de djur– eller växtarter som har namngivits efter honom.

Jag har faktiskt träffat Sir David en gång. Det var 2007 när jag rapporterade från Kunskapsdagarna och han kom för att ta emot ett hederspris. 

Han berättade då om ett äventyr många år tidigare. Nu får ni tänka er hur David Attenborough är i Sverige och med sin karakteristiska röst berättar om en tv-inspelning:

Det var en programserie som skulle handla om hur vi människor har utvecklats från apstadiet. Jag var i en västafrikansk djungel, där vi krypande på alla fyra spårade upp ett gäng (i alla fall på ytan) vänligt sinnade gorillor. Jag frågade regissören vad han ville att jag skulle göra med dem. Han svarade:

– Prata med dem. Lär dem tumgreppet, vetja! (The importance of the opposable thumb.)

Jag förklarade att det nog skulle bli svårt, men regissören övertygade mig om att det skulle bli bra tv, så jag lydde. Sakta närmade jag mig gorillorna – medan regissören, ljudkillen och kameramannen väntade på tryggt avstånd. Väl framme stannade jag till vid två små gorillabarn. Och satt tyst. Plötsligt kände jag en enorm gorillahand på mitt huvud, och jag reste mig snabbt upp. Där stod en gigantisk gorillamamma. Precis när jag skulle förklara för henne  att jag inte ville dem något illa, men att ”jag har ett trick häääär med min tumme”, böjde sig den stora honan fram och stoppade sitt pekfinger i min mun. Och tittade på mig. De två små gorillabarnen på marken började då att knyta upp mina skor.

Ett förfärligt brak hördes, och fram ur lövverket kom den största gorillahanne jag någonsin sett. Han tittade på mina skor och på min mun, och förmodligen även på sina släktingar. Jag tittade tillbaka och skulle precis säga något i stil med ”det är inte som du tror”, när alla fyra plötsligt bara bestämde sig för att jag var ointressant och tråkig. Vips, var jag ensam igen.

Jag kröp, gick och småsprang fram till regissören och frågade andäktigt om han tyckte om det han hade sett.

– Ptja, alltså, jag tror att vi nog fick med några sekunder på film.
– Men va, va, vad, varför inte hela alltihop, jag stod ju där i minst fem minuter!
– Jomen … vi väntade ju på att du skulle börja prata om tumgreppet.

När jag ”träffade” David Attenborough gick det till så att jag ju tog alla de där bilderna på honom mitt i OH-kanonens ljus. När prisutdelningen och intervjun var färdig, dröp hela publiken av på två röda sekunder, så jag stod kvar och tjuvlyssnade på småpratet han hade med arrangörerna. Då tittade han på mig, sträckte fram handen, hälsade och frågade om bilderna blev bra.

– Ja, ljög jag.

Stort tack för mycket, mycket gott arbete i kommentatorsbåset! Imorrn kommer min konstiga utläggning om DRT, men sedan fortsätter jag (när febern släpper) med vanliga pyttipannablogginlägg. Förmodligen om mina nya, dyra skor som gick sönder.

Hoppla-hoppla, Plommonstopet! Dags att jobba! Jag drar upp … Smultronblomman! Ååååh, vi tar en till! Jag drar … Dina! Tjolahopp!

Ses imorrn!

Jag avslutar med några hakke-rim, där jag i mina feberdimmor är extra förtjust i sista raden.

Luckorna öppnas, vi närmar oss julen
December är mild men ändå rätt kulen
Vår chans till den årliga släktträffen stulen
När Rudolf och andra är röda om mulen 

Vi hör på Tegnell och ser grafer från Britton
Men bland alla merde, fuck it, jävlar och vittun
Så köps ändå klappar och samlas på kvitton
Vid 15 äts grisen, och sen ko vid 19

Ni som har orkat ända hit, kan även kolla på när nuvandande 18-åringen var 12 år och spanade på människor som väntade på bussen strax utanför vårt hus.

Jamen jösses vilket snurr det var på gissningarna i lucka 21! Och så lite jag förstod! Men kul hade jag. Väderstrecken for än hit, än dit och massor av årtal (just årtalet 1961 var ju viktigt) och  jag fick mystiska mejl och sms om Schubert och blåsippor samt Tage Danielssons ben.

Skogsgurra:
”De stackars myrorna bor ju mest i högar med hopsamlade barr och annat skräp. Myrstackarna bor alltså i myrstackar och det är väl lika avancerat som att vara svägerska med sig själv? ”

EMBRYO DU MÅSTE KROMMA IN OKCSÅ GISSLA PÅ GRÅTAN

Hemul:
”Det är så mycket med livet omkring i dessa dagar, och svårt att hinna lägga så mycket tid på luckan som man skulle vilja.  Man får ta ett ögonblick i sänder och fundera på om den som säger sig inte förstå båsets ledtrådar verkligen behöver några.”

Nina:
”Idag förstår jag ingenting av båsets ledtrådar. Men det är inte värre än vanligt, så jag reder mig nog.”

Magganini:
”Jag stannar nog på läktaren en stund och begrundar detta lite till, samt hurudan julen ska bli när inte ungjä…rna kommer hem som de ju inte ska detta år.”

Leda:
”Jag hittar varken Kling eller Klang men Ullor och Astridar i parti och minut. Obekväma åsikter är det också gott om. Knappast PK, denna HB.”

Zkop:
”Antingen är det bara lite roligt eller i vart fall inte värre än vanligt.”

Aku:
”En myra från England minsann.”

Gerda Antti (f. 1929) var vuxen redan vid slutet av andra världskriget. Det är så underligt att jag inte riktigt förstår hur jag ens kan tänka att jag har varit med om ett och annat. Nu är hon 91 år och och inte det minsta rädd att sticka ut hakan vad gäller både det ena och det andra. Mest det andra – det som skaver lite här och där. Jag tror att man mycket väl kan kontakta henne och dryfta stora frågor om världen av igår – och skriver gör hon ju fortfarande, snart 60 år efter deubuten.

Men först föddes hon ju i smällkalla Övertorneå. (Man måste enligt tradition påtala att det är kallt i norra Sverige. Även om Gerda faktiskt föddes i en normalvarm augustimånad.) Redan 1950 flyttade hon till Stockholm och gifte sig med författaren Walter Ljungquist, men de 21 första åren i Övertorneå präglade henne såpass att det i ALLA artiklar om henne påtalas att Övertorneå ligger långt norrut. Och att det är kallt i Övertorneå. Som ligger väldigt långt norrut. Där det är kallt.

Hur det gick till när hon träffade Walter kan man läsa på en blogg som Walters son i första äktenskapet har. Johannes Ljungquists mamma Eva (första hustrun) var den som tussade ihop Walter och Gerda! Se:

Debuten skedde 1961, men diktsamlingen ”Här och nu” gjorde tydligen inget väsen av sig – här kallas den ”anspråkslös” i SvD.

Gerda Antti hade ett långt uppehåll i bokpublicerandet, tills novellsamlingen ”Inte värre än vanligt” kom ett par år efter Walters död. Sedan blev hon ett tacksamt intervjuobjekt där hon inte drog sig för att säga vad hon tyckte.

Sedan 1977 har hon gett ut många, många böcker som finns att låna på alla bibliotek – även om några av dem har hamnat i de mörka källarvalven. (Men då luktar de väldigt gott av biblioteksdammet.)

Intressant jämförelse (som egentligen handlar mer om Pär Westberg än om Gerda Antti):

I en artikel i DN 1979 skriver Per Wästberg om nyutgåvan av Anttis ”Kväll efter kväll”:

”Här är t.ex. Nauru – om en hundvalp som fadern skjuter när han i sin issjäl kränks av den mildhet valpen fört in i hemmet. Han hånar sin vuxna dotter då hon skriker ut sin smärta, och ändå blir hon kvar för att ytterligare malas mellan likgiltighetens kvarnstenar.”

Häromdagen skrev Martina Montelius i Expressen om sin mammas (Kristina Lugns) tv-dokumentär och påpekar något som Pär Westberg återberättar:

”Lilla Kristina ska för första gången få följa med sin pappa på bio. Hon darrar av förväntan. När de kommer fram till biografen säger pappan:

– Nu går vi hem igen. Det här ska lära dig vad besvikelse är.”

Nej, pappan var inte galen; bioföreställningen var inställd. Men jag tänker mig att Pär Westberg kanske samlar på förfärliga anekdoter om författarkolleger eller deras rollfigurer?

(Jag filar på en om mig själv. Den handlar om utstående öron, tillika tänder och döda fåglar.)

Luckan tillverkades med inspiration av olika böcker med kåseriliknande texter och kryddades med titlar och personer samt myror och myrbekämpningsföretag. Det politiska engagemanget (C) syntes i den komplett onödiga bilden som var så vacker i all sin sjuttiotalsstil. Slipsen!

Här kommer några av titlarna! (Källa.)

Det var det! Näst sista luckan är ett minne blott!

Nu är det så här att jag förutom en dagsgammal högfärdshsosta har drabbats av snor, snörvel och feber. Så Plommonstopet får ta kommando här och spotta ur sig en lapp. Kom igen! Åhej, där kom … Zkop!

Sistluckan kommer på onsdag morgon: dan före dopparedan …

PK får tammesjuttsiken en bonuströja eftersom han gnäller så fint på rim:

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Bak vedbon skymtas en ljusbrun mård,
trots en marknära dimma.
PK vandrar sin frusna ban,
varje natt är lika dan.
Huttrar gör han den kraken,
ty han går där nästan naken.

Midvinternattens köld är hård,
PK hostar och nyser.
Lunginflammationen kräver vård,
PK huttrar och fryser.
PK struntar i doktorns sång,
går mot en säker undergång.
PK fryser som satan.
Se där slår han i gatan.

PK ligger stilla på gatan i frid,
djupfryst med frost över kroppen.
Nu är det slut med hans fryselid,
nu är det sluttänkt med knoppen.
Den eviga vilan är PKs lön,
nu hjälper ingen tischabön.
På gravstenen står det ”Så snopet,
han vann ingen tischa av Stopet”

Nämen huuu, hörni. I lucka 19 var det ingen ände på bedrövligheterna. Alla dog, helt enkelt.

Men i båset var det lattjo!

Skogsgurra:
”Min enda kommentar får bli: God morgon!”

embryo:
”min ändå kommentar får bli: grod natt!”

Wickmanskan:
”Jag stärker mig med kulturstudion där Sven-Bertil  Taube framför sånger av bl a fadern Evert. Jag hoppas på att en av mina favoriter, Inbjudan till Bohuslän ska framföras.”

Flygbengan:
”Jag är en ledtråd.”

Babs:
”Nu är allt som vanligt! Jag är sen till båset och har ingen aning om som är HB.  Mysigt med sällskap här på läktaren!”

Brid:
”Jag tror vi ska ge oss ut i skärgården. Det växer blommor även på skären.”

Smultronblomman:
”Spännande att ens dotter blir ens svägerska! Jag älskar komplicerade släktförhållanden. Själv är jag syssling med min mamma och brylling med mina egna barn.”

Yes. Äntligen fick vi tillfälle att grotta ner oss i Emilie Flygare-Carlén (1807–92)!

Så säger jag för att det är så sällan man faktiskt får anledning att leta fram 1800-talsförfattare som egentligen inte har ett enda dugg att säga oss, nästan 200 år senare. Om vi tar Emilie som exempel och tittar på hennes verk, så ser vi långa beskrivningar av förvecklingar, många utförliga dialoger och massor av sorg och olycka samt obesvarad kärlek. 

Å vi ba:

– Gäsp. Vem fan bryr sig?

Men hör nu här. Emilie Flygare-Carlén var ett unikum i sin tid. Och samtidigt (förmodligen) en så himla ledsen människa.

Hon föddes som fjortonde (fjortonde!!!) barnet i en bohusländsk familj som hette Smith i efternamn. Nu tar vi en paus och tänker på mamman Margareta som födde 14 barn. Och för all del alla andra mammor som föder obegripligt många barn. Mina fem är ju en västanfläkt.

[beundran-för-barnaföderskan-paus]

Pappa Rutger Smith var på sin mammas sida av släkten Belfrage (hej Fredrik), och han drev minsann skeppsrederi och såg till att familjen hade det relativt gott ställt.

De bodde i ett stort hus i Strömstad, och lilla Emilie fick som liten palt följa med på seglatser och ta alla möjliga olika sorters ansvar för både det ena och det andra.

Som var brukligt på denna tid, gifte sig Emilie redan som 20-åring med en doktor Axel Flygare, och hon fick sedan i rask takt fyra barn med honom. Två av dem är namngivna, men de blev inte gamla:  Edvard (1829–52) och ”Mimmi” (1831–37), vilket bara det är hur sorgligt som helst när man ser att Emilie själv levde ända till 1892. Vi måste ta en paus igen.

[paus]

För nu fortsätter ju sorgligheterna. Blott 25 år gammal blev Emilie änka. Nämen WTF! sa hon och fokuserade på de två ännu levande barnen medan hon funderade på hur hon skulle kunna försörja sig. Nånstans på vägen fann hon kärleken i en jurist som hette Jakob Reinhold Dalin. De förlovade sig, planerade bröllop och Emilie blev skamligt nog gravid i den vevan … och så fick Jakob kallbrand och dog.

[paus]

Tydligen var han – juristen – en hyvens karl som peppade Emilie att ta för sig av lifvet, så när han dog sträckte hon på sig, födde barnet (som som vuxen hette Rosa Carlén, vilket ni strax ska få förklaring till) … men inte fick Emilie behålla barnet, ogift änka som hon var. Den döde Jakobs släktingar Jonas Bågenholm och Andriette Charlotta Ekelund adopterade den lilla dottern. Men varför har denna flicka då inte gått till historien som Rosa Bågenholm-Ekelund? Svaret kommer strax.

[tankepaus]

Men DÅ dör dottern Mimmi! Bara sex år gammal. 

[dra-efter-andan-paus]

Emilie har nu ett nyfött, bortadopterat barn (Rosa), en levande son (Edvard), tre döda barn, två döda barnafäder och ingen inkomst. Så hon blir inspirerad av Fredrika Bremer, börjar skriva, flyttar med lille sonen hem till sin mamma i Strömstad och sätter sig och skriver, skriver och skriver. Emilie Flygare författardebuterade därför 31 år gammal med ”Waldemar Klein” (1838).

Pfionnnggg! Ka-tjing! Emilie Flygare gör stor succé med sina böcker och får råd att flytta till Stockholm! Hej vad det går! Hon får massa hjälp av sin förläggare (ack, den som ändå hade en förläggare) och kan bo ståndsmässigt med sin nyupphittade make som ger henne ett extra efternamn: jurist-författaren och den glade fyren Johan Gabriel Carlén. Som har en bror …

[cliffhanger-paus]

Och det är nu det blir komplicerat i släktlängderna. För medan Emilie skriver böcker och gör sig ett namn – ett mycket känt namn – som författare, medan hon plötsligt får uppleva 23-årige sonen Edvards död och medan hon flyttar än hit, än dit i Stockholm (Ladugårdslandstorg 19, Regeringsgatan 64, Humlegårdsgatan 10, Humlegårdsgatan 29, Kaptensgatan 5, Grev Turegatan 55 och Humlegårdsgatan 43), gifter sig den bortadopterade dottern Rosa 1856 med makens bror: Richard Carlén.

[lyft-blicken-mot-taket-paus]

Bröderna Carlén, som nu var gifta med mor och dotter, hade förresten en författande syster som hette Octavia – men som skrev under de med moderna mått mätt synnerligen svårbegripliga signaturerna med jättelånga streck: 

• O—a C—n, O—a
• O. C—n
• Octavia C.
• Octavia C—n.

Fast det hör faktiskt inte alls hit. Men hon såg så här rolig ut.

Året efter Edvards död, tog Emilie sig 1853 an en fosterson, som senare skickades till sjöss, där han redan under sin första resa dog i ”hetsig feber”. 

[men-tar-det-aldrig-slut-paus]

Och så dog maken 1875 och dottern Rosa 47 år gammal 1883 – och när Emilie själv dog 1892 var hon helt ruinerad.

[nu-orkar-vi-inte-längre-läsa-paus]

Men skriva, det kunde hon; Emilie översattes till massa olika språk; hennes verk finns som filmer och teateruppsättningar – och hennes böcker fanns i var mans hem under åtminstone 100 år.

Idag säger vi ”vem?” när hon kommer på tal.

Nääää, nu har vi fått nog av döden, döden, döden. Det är dags att ta fram Plommonstopet, Plommonstopet, Plommonstopet.

Rafs, rafs.

Nu drar jag en liten lapp. Förhoppningsvis är det en liten människa, för de små tischorna är fler. Och mindre. Babs! (Fast jag har även stora tischor.)

Lucka 21 (den näst sista 2020) kommer på måndag morgon!

Jag lurades faktiskt och sa att det skulle bli en svår lucka eftersom den var enkel. Moahahahhaa! (Vet inte riktigt vad jag fick ut av det, dock.)

Här i Plommonstoplandet hade vi en ryslig massa internettrubbel hela torsdagen, så era kommentarer kom som ketchup ur ett durkslag. Spridda skurar.

Ingela:
”Har båset provat grynen av klippt havre, alltså inte valsade till flingor? Kokas med hälften mjölk och hälften vatten till den godaste gröten man kan tänka sig.”

Ardy:
”Vintersolstånd och julsång är det ju säsong för.”

Hemul:
”Oj, tjugo år gammal nu? Den tjockisen har jag sneglat på många gånger, den ska ju vara så bra sägs det.”

Cecilia N.:
”Jag fattar bara att det är inte Jürgen Habermas eller Jane Goodall. Eftersom det tydligen har skrivits enorma mängder på den där skrivmaskinen så är det inte Anne Frank heller. Ska jag berätta fler som det inte är?
Tjorven. För hon äter inte gröt.”

Rosman:
🌹 ”Det grötiga soundet som James gillar, fina bitar vid jul!”

Christina:
”Säger också som min idol Dolly Parton. ’I dont mind being called a dumb blonde. Because I know I’m not dumb. And I’m not blonde either.’”

PSJ:
”Jag gick bet på förra HB för jag kunde inte drömma om att lösningen var så enkel. Denna verkar ännu enklare, så då får vi väl tro att det handlar om … t.ex. Schuberts balettmusik.”

Leda:
”En dubbelnatur, denna HB. För att inte säga trippel. Kanske får vi se en kvadrupel innan sagan är all.”

PK:
”Allt tyder ju på Dan Brown.”

Joyce Carol Oates (f. 1938) fick mycket riktigt precis som i lucka 17 en skrivmaskin i ung ålder. Liksom jag, förresten. Men medan jag knattrade fram kåserier (ni vet, sånt där som fanns förr i tiden), skrev frk Oates böcker, böcker, böcker och åter böcker. Men varför kallar hon sig inte bara J.C. Oates utan även ”Rosamond Smith” och ”Lauren Kelly”?

Tydligen (men källkritisk som jag är, måste jag lämna några brasklappar här) ger hon ut böcker under namnet Oates när hon är seriös och nämns i Nobelprissammanhang. Pseudonymerna Smith och Kelly heter hon när hon … ja vaddå? Skriver dåligt och stavar fel samt har tunna historier?

Jättekonstigt. Men Smith & Kelly skriver alltså spänningsromaner, som Oates inte vill kännas vid. Oates skriver däremot psykologiska, brutala, jättehemska skildringar med djup?

Okej. Jag ska heta Lotten Bergman när jag skriver kåserier. När jag bloggar heter jag lotten.se. När jag ger ut tantsnusk kommer jag att kalla mig Lilly Lottstone. Min generationsroman med lögner om alla jag känner och där jag förtalar döda släktingar ska ges ut under namnet Eskil L. Tunlund. Nobelpriset tar jag emot under vilket namn som helst.

Tillbaka till Joyce Carol, som tyvärr (ja, förlåt, men här försöker man vara lite intressant) verkar ha haft ett i stort sett normalt liv utan sammanbrott eller ond, bråd död.

I The New Yorker hittade jag en träffande beskrivning av hennes författarskap:

”Her dozens of novels and hundreds of short stories, many of them set in western New York, forgo an air of cool mastery in favor of a kind of cultivated vulnerability, an openness to engulfment. Human existence, in her handling, seems a primarily somatic enterprise, and her greedily adjectival prose can sometimes read like a sort of dramatized phenomenology. Even on a bustling city street, her characters can come across as frontierspeople, or toilers on a polar expedition. As she invokes a world of pounding hearts and thumping ears and watering mouths, she exhibits a refreshing freedom from embarrassment, an indifference to the concept of overkill.”

Kanske är det bara så att recensenten gillar … eh … ord? Jag sammanfattar här i ett försök att förstå och översätta det ovan uttryckta:

”Hennes jättemånga böcker, som oftast utspelar sig i N.Y., uppvisar sårbarhet – och hon är verkligen inte den som överdriver.”

Gott så.

När det gäller mastodontverket ”Blonde” (2000), verkar den vara läsvärd – när man har kommit förbi tre kilometer försättsblad med budskapet DET HÄR ÄR EN PÅHITTAD HISTORIA.

Jag har kommit till s. 69 och inte tröttnat. (Värt att påpeka eftersom jag har blivit så snorkig att en bok som inte fängslar mig direkt åker tillbaka till biblo.) Men ni vet väl att det är en ROMAN och inte EN BIOGRAFI?

Sa jag att det är EN PÅHITTAD STORY?

Jag har letat efter skandaler eller äventyr eller bara några åsikter, men det mest spännande jag har hittat om Joyce Carol Oates är att hon inte har den blekaste aning om hur många böcker hon har sålt eller hur mycket pengar hon har. Eller som hon själv uttrycker det (klippet är inställt på rätt ställe):

Jahaja. Vatten. Jaså. Vi får väl se om jag orkar läsa ut hela Blonde – vars svenska titel för övrigt är Blonde. Jättefiffigt, verkligen.

Nä, nu kommer vi till kvällens mer spännande begivenhet! Plommonstopet hitåt! Jag har redan bestämt att vi har en hederstischa att dela ut till den fantastiska Jossilurens, så det så! Och nu drar vi en liten lapp, oj, den ser ut att ha hängt med länge … Pysseliten!

Lucka 19 kommer i ottan på lördag!

Ojojoj, vilken lätt lucka nummer 15 var! Har ni nånsin varit med om maken till rätta svar som stod som spyende spön i ett kallt krig? Mörker, kyla, mystiska väskor och Katy Perry i en enda röra.

Ardy:
🙂

Leda:
😢

Brid:
Undrar hur Jossilurens ska kunna få det här till Orlando Bloom då.

Hemul:
Jag undrar också vad Jossilurens ska ta sig till idag. Mitt förslag är att tillfälligtvis byta ut den gode herr Bloom mot någon annan eftersökt herre, till exempel Gary Oldman.

Nina:
Jag bedömer att min gissning _troligen_ är rätt. Jag har inte tillräckligt många av varandra oberoende källor för att kunna bedöma att gissningen _sannolikt_ är rätt. Varje underrättelsebedömning är ett ställningstagande. Konfidensgraden uttrycker den sammantagna värderingen av bedömningen, alltså kvaliteten. Denna värdering
grundas på respektive informationselements bedömda tillförlitlighet och sakriktighet, mm.

Konfidensgraden ”Bekräftad” innebär att informationen är att betrakta som fakta. Ska ej användas som prognos eller bedömning.
Konfidensgraden ”Sannolikt” innebär att avsevärt fler och tyngre faktorer talar till stöd för bedömningen än mot.
Konfidensgraden ”Troligen” innebär att fler eller tyngre faktorer talar till stöd för bedömningen än emot.
Konfidensgraden ”Möjligen” innebär att endast få och eller svaga faktorer talar till stöd för bedömningen.
Konfidensgraden ”Tveksam” innebär att i det närmaste inga faktorer talar till stöd för bedömningen, men det går inte att utesluta.

S.Pion:
Är det månne mig ni skriver om?

Alltså. Man skulle ju ha blivit spion. Komma här och tramsa med ”redaktör” och ”egenföretagare i bokstavsbranschen” samt ”vikarieadjunkt”. Pffft. Spioner är vi allihopa:

• W. Somerset Maugham
• John le Carré
• Milton Bearden
• Ian Fleming
• Valerie Plame/Sarah Lovett
• Frederick Forsyth
• Roald Dahl
• Graham Greene
• Ernest Hemingway
• Jason Matthews
• Peter Matthiessen
• Julia Child.

Okej, vi vet ju inte – hönan och ägget – kanske är det tvärtom så att blivande storförfattare är lämpliga som spioner. Hur som helst vill jag härmed spionera på nåt.

Hemlisbloggaren i lucka 15 var alltså John le Carré, född David John Moore Cornwell (1931–2020), en skicklig romanförfattare som var förbannad på brexit till sista andetaget. Som för övrigt dog på Royal Cornwall Hospital i förrgår. (Med denna logik borde jag [född Charlotte Stenson] dö på Stansons sjukhus.)

Men först föddes han (och hade en frånvarande mamma samt en kriminell, mysko pappa), studerade tyska och blev lärare – innan han under blott fem år var spion under kalla kriget. Och sedan bara skrev och skrev med den äran och stora framgångar.

(Jag funderar på vilka av mitt livs fem år som jag kunde ha varit spion. Mellanstadiet var trist, så jag offrar 1974–79 och hoppar direkt från trean till nian. Perfekt.)

I nio av le Carrés spionbaserade böcker finns en återkommande figur som heter George Smiley, som John själv kallade ”en internationell gangster” och alls inte såg som en läcker James Bond.

I ”Spionen som kom in från kylan” (som lucka 15 bygger på), är det dock en annan spiongubbe som går omkring i skrynkliga kläder – om än inte Orlando Bloom. (Däremot spelades den kvinnliga huvudrollen av Claire Bloom och en Harold Bloom har minsann varit redaktör för en bok om le Carré.)

I ”Spionen som kom in från kylan” kan man få tips som t.ex. att ha nyckelknippan i handen och låta nycklarna sticka ut mellan fingrarna som ett knogjärn. Att han i januari 2020 skulle ta emot The Olof Palme Award kunde han förstås inte ana när han skrev de raderna. Så här inledde han sitt tacktal för inte ens ett år sedan:

(Den där ”Tinker Tailor Soldier Spy” har förresten både Gary Oldman och John Hurt i rollistan – två skådespelare som jag av outgrundlig anledning brukar förväxla. Obegripligt eftersom John Hurt ju är Caligula i ”I, Claudius” och Gary Oldman är Sid Vicious i ”Sid & Nancy.)

John le Carré var i mina ögon cool när han utan skyddsnät for ut mot politiker som George Bush (Irakkriget) och Donald Trump (allmänt vansinne) samt Boris Johnson (brexit). Han tog ställning och blev riktigt förbannad på ett frustande, frispråkigt, välformulerat sätt som var befriande. Läs gärna ”The United States of America Has Gone Mad” (från 2003). Citat:

 Men så tog det hela slut i måndags.

Så! Nu ska vi dra en vinnare ur plommonstopet! Skogsgurra har försökt muta notarius publicus med rosa bubbel och andra, anonyma välgörare har försökt köpa tröjor, men si den gubben går inte. (Man måste i så fall vänta till när Julkalendern är slut och jag kan inventera mitt enorma lager.)

Vi rör om och draaaaaar … en liten lapp som det står … (nämen wtf) … eh … Skogsgurra på. Hur gick det här till? 🙂

Lucka 17 – fjärde från slutet – kommer på torsdagsmorgonen!

Bonus: embryo (som kommenterar våra 0 soltimmar i december)

ska du gå okcså läggra dej nu embryo

ja herregudrun det här vädret

jag vet: mittinatten mittpådagen

ja hela släkcten har släkct ner okcså gett upp det är som ett virus

men ska du inte sittra uppe med oss andra okcså se slutet på den psykedeliska thrillern det undrar jag nu

nej det fattrar ju vem som helst vem som är mödraren det säjer jag nu yo

vem är det då det undrar jag nu

det är hundvalpen

hundvalpen det undrar jag nu den kan man ju knapprast misstänkcra eftrersom ja du fattrar: en hundvalp

javisst är den misstänkct

en hundvalp är väl den man minst skullre misstänkcra det säjer jag nu

AHA DÄR SER DU DÄR SER DU DEN MAN MISSTÄNKCRER MINST KAN VARAN MEST SKYLDRIG DET SÄJER JAG NU YO

herregudrun embryo du är verkeligen en usel dräktektiv det säjer jag nu

sssch ser du inte att jag är utklädd det undrar jag nu till dräktektiv

nope

AHA DÅ ÄR DET NOG DEN BÄSTA FÖREKLÄDNADEN MAN HAR SETT ELLER INTE EFTRERSOM DET ÄR EN FÖREKLÄDNAD

det säjer jag nu

yo