Etikett: Julkalenderfacit

Facit till Julkalendern 19 december 2014

Publicerat av Lotten Bergman den 20 december 2014 00:02

Så har gästjulkalenderska nummer 2 kalendrat färdigt. (Det var fantastiskt vad det var behövligt med en vikarie — de tjoande spanjorerna i huset och en massa basket kom i vägen hela dagen: ni hade fått detta facit på måndag om jag hade varit den som skulle göra’t.)

Men det här rimmet av hakke hade jag definitivt haft i facit om det hade kommit på måndag:

När Ali inte boxas mer
då blir han hungrig som en häst
En Neapolitano eller fler
är maten Ali gillar mest
Sen sköljer Ali pizzan ner
med det som Ali gillar bäst

Som vanligt överlämnar jag härmed ordet till Ökenråttan – scenen är din!’

Ökenråttan:
Vilka roliga kommentarer det har kommit under dagen!

Etwas Anders (passande namn i dag!) tyckte 14:23 att det ”Låter som en blandning av Berliner Philharmoniker och Främlingslegionen”. Jag skrattade i en kvart.

Redan 8:34 påpekade Ardy att Don Quijotes gamla kamp Rosinante inte skulle platsa här.

En tjusig ledtråd kom 19:19 från Annika som tänkte på bilar: Corvette = Courbette, en av rörelserna i skolan ovan mark, och Cabriolet = Capriole, också från skolan ovan mark, även kallad gethoppet (Smultronblomman 11:50)! Och så hakke: Vin och pizza och jag vet inte allt. Bicornen av för hakke!

Dagens hemlisbloggare är Spanska ridskolan (Spanische Hofreitschule) i Wien; ett led i Lottens strävan att göra Julkalendern mindre litterär i år, gnägg gnägg. Jag har försökt att tyska till språket; inte dua; Alltså! Gott! Utmärkt! Hoppeligen = tyska hoffentlich o.s.v. (Sacher)chokladtårtan skulle leda er direkt till Wien, var tanken. Hmm. Den utländska kollegan var alltså själva hästen.

Vad som inspirerade mej till det här ämnet är det faktum att yngste sonen ska tillbringa julhelgen i Wien. Här i råttboet har det varit ett väldigt ståhej när det visade sej vara svårt att få biljetter till Spanska ridskolans uppvisningar. Gossen vill absolut gå; han gjorde lumpen vid Svea Livgarde och känner starkt för hästar. Lille Maken och jag såg en föreställning när vi besökte Wien för hundra år sen. Jag minns ännu hur faktiskt rörande det var att se samspelet mellan dessa vidunderligt vackra, starka hästar och de sobert eleganta, lugna beridarna.

Spanska ridskolan har gamla anor. Den startades 1572 som en ridakademi knuten till det habsburgska hovet i Wien. Den tysk-romerske kejsaren Karl VI, uppväxt i Spanien, besteg den österrikiska tronen år 1711 och var den som formellt grundade Spanska ridskolan. Skolan överlevde den ungersk-österrikiska dubbelmonarkins sammanbrott efter först världskriget. Sedan 20o2 är skolan ett statsägt bolag. Och 2008 tog man in några kvinnliga elever. Därav förflutet tempus i min text, vilket observerades av Wickmanskan 11:22.

Den österrikiske ärkehertigen Karl II grundade ett stuteri i byn Lipica (medan trakten var italiensk hette byn Lipizza) i nuvarande Slovenien, för att förse hovet med vagns- och ridhästar. Det var 1580. Stuteriet importerade spanska hästar som var kraftfulla, rörde sig elegant, var lättlärda och arbetsvilliga. Tillsammans med traktens vita karsthästar utgjorde de stuteriets grundmaterial. Det här är stiliga hästar som blev riktiga statussymboler, perfekta som piédestal des Rois. Sätt upp vilken tafflig liten kung eller kejsare som helst på en Lippizzaner i levade; det blir helt majestätiskt och kan utan vidare gjutas i brons för att trycka till både yttre fiender och inhemsk opposition.

Lipizzanerfölen föds mörka men bleknar normalt till vit färg. Hästarna har relativt korta ben och mankhöjden är mellan 150 och 160 cm. De har stora, svarta ögon och en karakteristisk, rak eller något konvex nosprofil. Enligt Svenska Lipizzanerföreningen är hästarna både lydiga och gemytliga. Under andra världskriget förde tyskarna bort en stor del av lipizzanerhästarna men den amerikanske generalen George S. Patton, som själv var en skicklig ryttare, gjorde en räd och förde tillbaka hästarna till Österrike. (Jfr Ninas kommentar 8:56.)

Spanska ridskolans uppvisningar äger rum i Vinterridskolan som ligger i Hofburg i Wien. Byggnaden är ritad i barockstil av arkitekten J E F von Erlach och var färdig år 1735. Ryttararenan är en elegant lokal i vitt och guld med stora kristallkronor. På arenan står fyra stolpar med den österrikiska fanan. Man rider till klassisk musik, gärna Mozart, men även Chopin (Mårran 11:36) och andra. Spanska ridskolan arbetar enbart med helt vita hingstar, men har traditionellt alltid en häst som är brun. Hästarna kammar sin vita man åt vänster när det ska vara fint. Beridarna, som måste vara österrikiska medborgare, är klädda i mörkbrun, dubbelknäppt frack, vita hjortskinnsbyxor och svarta höga stövlar samt svart hatt, så kallad bicorne. Beridarna kan använda långa tunna spön av björk men de används inte som piska utan bara för att visa hästen tillrätta.

09_spanische-hofreitschule_courbette-unterm-reiter_fotspanische-hofreitschule-bundesgestuet-piber-m-rzepa — Look, no tyngdlag.

Uppvisningen inleds med att ekipagen defilerar in och beridarna lyfter på sina bicornes för att hälsa skolans grundare Karl VI, vars porträtt hänger på arenans kortsida. Programmet består av rörelser från den klassiska dressyren som vi kan se på teve. Men här är allt taget ett steg längre, till perfektion. Ni vet, när man ser hästar gör såna där hoppsasteg (galoppombyte heter det) då ser det ju både glatt och lustigt ut men här formligen dansar hästarna fram. De riktigt, riktigt svåra rörelserna i skolan ovan mark (Schule über die Erde), hopp eller rörelser med svävmoment, utförs av hästar som visat sej ha särskild fallenhet för den sortens dressyr och beridaren använder då inte stigbyglar.

Ökenråttan tackar för sig och vi henne! (Nu äre jag igen. Lotten alltså. Om det inte är Ökenråttan som buktalar förstås.)

PK har rimmat så fint i förhoppning att få blidka Plommonstopet. Jag är inte den som är den, nu tittar jag hatten djupt i ögonen och läser högt:

Båsmor som haver båsisten kär,
se till mig som tischlös är.
Vart jag mej i världen vänder,
namnlappen finns i båsmors händer.
Lyckan kommer, lyckan går.
Den stopet älskar, tischa får.
Armen.

Och så släpper jag PK:s lapp jättetydligt högst upp på alla andra lappar. Och rör om. Liiiite. Blundar. Och draaaaar Orangelu… hm. Då måste jag ju dra en till, annars tror ni att nepotismen grasserar i båset. Förutom Orangeluvan vinner alltså … aha, Sanna! (Ja det var då för väl, som sammanställningsskapare måste man ha en tröja.)

PK? Nope, inte idag heller.

Lucka 20 (jösses, time flies!) kommer imorrn bitti. Klockan åtta, blir det bra?

40 kommentarer

Den Röda Tråden i Julkalendern 2013

Publicerat av Lotten Bergman den 25 december 2013 16:02

(Till hotellmögelälskarna som inte gillar Julkalendern: det här är det sista för i år. Men båset är öppet för alla att komma med DRT-förslag som är bättre än mitt.)

Jag försöker verkligen att låta bli att nämna den bästa av alla DRT:are som aldrig blev någon, som aldrig var meningen men som var så vansinnigt genial att den inte går att jämföra med någon annan trots att den aldrig blev till.

Men. Nytillkomna läsare måste ju också få läsa om W-DRT:n – och eftersom jag har obegränsat med utrymme höjer jag nu en glöggskål uppåt läktarn till den numera inte alls närvarande utan synnerligen frånvarande Översättarhelena som prioriterar (kan ni tänka er) att översätta i december. Barockt! För 2008 var det det här hon hade löst gåtan efter blott dessa tre luckor:

1 Fay Weldon
2 Gunilla Wolde
3 Herbjørg Wassmo.

Ö-helena bestämde sig då för att det på julafton skulle vara Östen Warnerbring som hemlisbloggade – enligt detta schema:

1 Fay Weldon
2 Gunilla Wolde
3 Herbjørg Wassmo
4 Ian Wachtmeister?

5 J.W., 6 K.W., 7 L.W., 8 M.W., 9 N.W., 10 O.W., 11 P.W., 12 Q.W., 13 R.W., 14 S.W., 15 T.W., 16 U.W., 17 V.W., 18 W.W., 19 X.W., 20 Y.W., 21 Z.W., 22 Å.W., 23 Ä.W

24 Östen Warnerbring

Skål!

Men till 2013 nu. Vi har dock några arvtagare till Översättarhelena, bl.a. hakke som mejlar mig teorier (som jag bara svarar hm och jaha på) under hela december samt Rosman, Flygbengan och Zkop. Alla teorier om olycklig barndom (hej Karin), Linisens vind (Jane Air!), TBC eller hosta i största allmänhet var rena tillfälligheter … även om jag ju såg till att ni inte skulle förbise dem. Sedan har vi ju Citronens sympatiska DRT-variant:

Samtliga HB är själva, eller har någon relation eller koppling till, starka självständiga kvinnor som gjort skillnad (krävdes skohorn på några luckor men om jag inte är helt felunderättad så har de flesta en mamma).

Först med rätt svar var Linisen och Jesper som redan den 3 december skrev att DRT nog var grundämnen. Producenten (9 dec) och Fredde i Hökarängen (10 dec) hängde på och under hela denna period satt Pysseliten och lusläste periodiska systemet (som alltså är ett lika rätt svar som grundämnen). När Zkop nämnde och länkade till allsköns ställen som jag hade planerat att ha med i Primo Levis julaftonslucka, trodde jag att det skulle vara kört, klappat och klart och jättetrist. Men då mejlade hakke sin två-teori och på julafton kom Flygbengans bås-teori – båda två alldeles fantastiska! Jag är dessutom förtjust i Rosmans ofärdiga teori. (Länkarna går till deras förslag. Klicka och njut! Och för tusan: om jag har glömt någon stackare som bör vara med och listas här – säg till!)

När båset alltså såg ut att ha löst DRT så tidigt i december, fick jag förstås vara lite luddigare och otydligare än jag hade planerat. Ni anar inte vilka darlingar jag strök! (Inte så svårt faktiskt — i år har nästan alla luckor skrivits mellan 00:15 och 01:30 på nätterna så jag har varit i killadarlingar-tankar hela tiden.)

Här finns förra årets sammanställning med alla DRT:are sedan 2005 – det är tioårsjubileum nästa år. Och här kommer nu min version, som är så lik Zkops att det är läskigt. (Men där jag endast i Doris Lessings lucka associerade till nobelium trots alla nobelpristagare!)

DRT 2013: grundämnen eller periodiska systemet

1. August Strindberg – guld, svavel, arsenik och tokerierna om att tillverka guld. (Och bludder om kål som i kol, men det var långsökt och den sortens ledtrådar som jag strök i följande luckor.)
2. Alva Myrdal – aluminium och americum.
3. Edith Södergran – svavel och einsteinium.
4. C.S. (Clive Staples) Lewis – klor och cesium (samt ”The Silver Chair”).
5. Doris Lessing – neptunium och nobelium (samt ”The Golden Notebook”).
6. Valerie Solanas – vanadin och svavel.
7. André Franquin – francium och gallium.
8. Irène och Ève Curie – iridium och koppar (samt radium, polonium och curium).
9. Lill Lindfors och Svante Thuresson – svavel, torium och litium.
10. Sture Dahlström – svavel (och silver samt titan).
11. Lisa Eurén-Berner – litium, europium, beryllium (och sprakfåle = kvicksilver).
12. Barack Obama – barium och syre.
13. Stephen Fry – svavel och freon.
14. Kerstin Thorvall – kalium och torium.
15. Russell Hoban – rutenium och holmium (”Polly” = polonium).
16. Dorothy Parker – protaktinium. (Här var jag lite för snål med DRT, tycker jag.)
17. Modesty Blaise – molybden och bor. (Tänkte inte alls på Peter O’Donnells fosfor och syre!)
18. Jöns Jacob Berzelius – beryllium och dessutom uppfinnare av tecknen för grundämnen och upphittare av kisel, selen, cerium och torium.
19. Alice Munro – aluminium och americum.
20. Cary Grant – kol (och Archibald – argon).
21. Björn Borg – bor. (Glömde helt bort ”Gula hinnan borstas bort” – fluor.)
22. Charlotte Brontë – kol och brom (broom på den onödiga bilden som jag av princip annars inte nämner och dessutom järn i texten).
23. Beppe Wolgers – beryllium och wolfram.
24. Primo Levi – praseodym och det faktum att han skrev boken ”Periodiska systemet”.

Zkop får naturligtvis en hederstischa för sitt arbete – även om alla med fellösningar har jobbat precis lika hårt. (Livet är bra orättvist.)

Nu kan ni umgås med vänner och bekanta, dammsuga hallen och sortera strumpor, för nu äre slut!

Pssst, Fredrik I: Nästa år tar jag definitivt bordtennis som DRT!

140 kommentarer

Facit till Julkalenderspecialaren 17 december 2013

Publicerat av Lotten Bergman den 18 december 2013 00:19

Det måste jag säga. Att vara på herrmiddag med en Julkalender i huvudet är inte det enklaste. Vi diskuterade Karl XI och medicinska journaler samt fyllesynder från 1982 och jag tänkte bara ”men huuuuur ska det gååååå” – och så visade det sig att allt gick alldeles utmärkt förutom att alldeles jättegodkända kommentatorer som Dammråttan och Anna fastnade i spamfiltret, som faktiskt måste ta sig i kragen och sluta släppa igenom reklam för långklänningar när det finns viktigare saker att tänka på.

Vet ni varför kommentatorsbåset är så trevligt? Jo för där kan man läsa sånt här:

Det finns alltså ingen liten häst i dagens lucka, men i stort sett en bläs. (Annika)

Hoppla, där galopperade Annika förbi med en liknande kommentar medan jag fortfarande stod frustande i boxen och slipade på formuleringarna. (hakke)

För den intresserade kan jag berätta att en normal betong har en tryckhållfasthet på i runda slängar 30 MPa. Draghållfastheten däremot är bara ynka 2 MPa. (Bess)

Det gäller att vara ödmjuk inför båsets samlade kunskaper. (Dieva)

Men vad väntar vi på? I give you gästjulkalenderluckskrivare Anna Toss, som specialskriver sitt eget facit!

————————

Som mamma till fyra barn har jag haft några tydliga föräldra-förebilder. En är Modesty Blaise – före detta flykting, tiggare, gangster, miljonärska och hemlig agent. Det kan tyckas märkligt med tanke på att Modesty aldrig fick några barn själv, men som förälder måste man ofta hålla huvudet kallt, och något kallare huvud än Modestys finns inte. I alla möjliga situationer – om barnen blev bitna av skorpioner, jagade av arga grannar, uppläxade av fröknar eller fick skrubbsår när de ramlade av cykeln – kort sagt, när faran var överhängande tänkte jag alltid: Vad skulle Modesty ha gjort?

Dagens Hemlisbloggare är Modesty Blaise, även kallad Prinsessan eller Mam’selle. Hon kom 1962 till i huvudet på serietecknaren och författaren Peter O’Donnel l (1920–2010), född ur ett minne av en modig liten flicka han träffade under kriget tjugo år tidigare, när han fick i uppdrag att teckna en helt ny serie. Tänk om den där flickan hade vuxit upp till en riktig krigare – ”a woman who, though fully feminine, would be as good in combat and action as any male, if not better”? (Ursäkta det ålderdomliga hona/hane-tänket, O’Donnell föddes 1920, vad ska man säga.)

Resultatet blev Modesty. Som liten flicka förlorade hon sina föräldrar i andra världskriget och tvingades fly från Ungern och Grekland till dåvarande Persien. Hon stal, tiggde och arbetade sig fram och blev expert på att överleva. Hon blev vän med en annan flykting, en gammal professor som överförde all sin akademiska kunskap på henne medan de vandrade vidare söderut tillsammans. När han dog tog sig Modesty in i den undre världen i Tangier, tog över ett kriminellt nätverk och blev gansterboss, bara 20 år gammal. Men en hederlig gansterboss! Hon tillät inga droger, ingen sexhandel eller andra hemskheter. Nätverket blev internationellt och drog in miljoners miljarder. En dag i Saigon fick Modesty syn på Willie Garvin, en ung engelsman som kommit på glid och hamnat i finkan. Modesty löste ut honom och från den stunden var de vänner för livet: Willie kallade henne alltid för Prinsessan och dyrkade marken under hennes fötter, men beundran var ömsesidig.

När Modesty drog sig tillbaka från det kriminella livet tillsammans med Willie blev de kontaktade av den brittiska underrättelsetjänsten. Sir Gerald Tarrant, spionchef, lyckades få den först mycket motvilliga Modesty att lösa det ena problemet efter det andra åt MI6. Vilket hon alltid gjorde tillsammans med Willie, utan att någonsin döda någon som inte verkligen förtjänade det, och alltid coolt. Sen att hon och Willie måste kramas och gråta ut efteråt är väl inte så konstigt.

O’Donnell skrev tretton böcker och ett oräkneligt antal seriestrippar om Modesty Blaise (nej okej det går att räkna dem men jag har aldrig orkat). Han samarbetade med flera olika tecknare för serierna: de två mest kända är Jim Holdaway, som tecknade Modesty från 1962 fram till sin död 1970, och Enrique Badia Romero som tog över efter Holdaway. Med Romero blev Modesty Blaise en kantigare, hårdare figur. Hennes bröst blev plötsligt mycket större och hon använde allt mer sällan kläder, även när det skulle varit mer praktiskt att vara påklädd (så kallat gratuitous nudity, opåkallad nakenhet).

Jag gillar Holdaway bäst! Hans Modesty handlar så mycket mer om hennes hjärna än om hennes bröst, om alla hennes styrkor och svagheter som människa.

Den här lilla animerade filmen (med opåkallad klassisk musik till) är sammansatt av Holdaway-strippar och handlar om hur allting började.

Apropå filmer så har det gjorts några försök, inget särskilt lyckat. På 60-talet spelade man en riktig kalkonrulle med (en blond!) Monica Vitti i rollen som Modesty och (mörkhårige) Terence Stamp som Willie. Så dumt så klockorna stannar.

Jaja! Jag skulle kunna skriva världens längsta facit om Modesty, men då kanske Lotten hinner somna så jag låter bli. Däremot hoppas jag att ni får lust att läsa böckerna och serierna. Jag kan varmt rekommendera att låna någon av seriesamlingarna (till exempel ”Jag, Modesty Blaise”) på bibblan och börja där. Det är ingen slump att så många av Lottens anhängare (en ovanligt spirituell skara!) kände till och gillade dagens HB MB. Ni andra har välskriven spänning att se fram emot!

Jo, en sak till innan jag dechiffrerar några av ledtrådarna i luckbilden: Peter O’Donnell skrev också ett antal böcker under pseudonymen Madeleine Brent (en annan MB alltså) och vann minst ett pris i genren ”gothic historical romance novels”. Jag har läst några av dem, de är inte alls lika hårdkokta som Modesty-böckerna men också spännande och bra.

Nå, kalenderbilden då:

kongo – Modestys favoritvapen (egentligen heter den yawara). Hon har den invirad i håret när hon inte använder den. Liite tuffare än en fralla.
knivar – Willies weapon of choice.
W<3 – förkortning för ”Willie, love” som Modesty alltid säger.
slungträning – Modesty är specialist på bland annat slunga, armborst, typ alla kampsporter i hela världen, konstsmide, hieroglyfer plus allting annat.
W<3 60! – Willie fyller 60 (han är åtta år äldre än Modesty).
Weng – Modestys huspojke.
Mrs F – Mrs Fothergill är en gräslig människa, anställd som mördare med mera av ärkeskurken Gabriel. Modesty blir tvungen att döda henne i en strid med bara händer. (Det är lite ologiskt i kalendern att hon måste fixas, men man kanske kan tänka sig att den nya Mrs F är en klon. Eller nåt.)
GT – Gerald Tarrant, ovan nämnd spionchef.
Quaglino’s – hotell och resturang som förekommer i böckerna och som jag har tryckt näsan mot.
Peter O’ – Donnell, förstås.
Mad Brent – ovan nämnda Madeleine Brent, pseudonym.
Jim – Holdaway.
Kvarnen– Willies pub, The Treadmill .
Montelero – ett mycket hemskt och sorgligt ställe i sista boken. Kan inte avslöja mer pga spoiler (och risk för gråt).
EBR-300424 – Romeros initialer och födelseår.

Här är ett brev som jag skrev till O’Donnell på hans 90-årsdag!

/Anna Toss

————————

Lotten här igen.

Om jag nu i två sekunder bara skulle förklara varför jag inte gjorde denna Julkalenderlucka själv. så är det på detta vis: det här julkalendrandet funkar blott och enbart med 100 % inspiration. Jag försökte ”göra” Modesty Blaise” redan 2007, men det gick inte. Jag stirrade på datorn och gav den en känga 2008, tog en Hemingwaysk whisky 2011 och rynkade pannan jätteallvarligt så sent som 2012.

Men inget kom ut ur fingrarna.

När Anna försynt frågade om hon kanske skulle ta och göra en Modestylucka, så skrek jag JAAAAA för att hon faktiskt hör hemma i Julkalendern. Men jag kunde inte få henne in i datorn. Så: tack, Anna! Nu känns det mycket bättre på Blaise-fronten!

(Var det där verkligen två sekunder?)

Och här kommer jag och plommonstopet! Eftersom vi är på resande fot och bor på finhotell, är vi extra noga med alla lappar. Jag kollar så att all de sista före tolvslaget är med … Agneta uti Lund, Annika, Charlott, Zkop, Hon här borta, Anna, Kulturchefen‚ Hmm, Niklas … och så rör jag om och draaaaar … en helt annan! Wickmanskan!

Lucka 18 (HÄRREGU ÄR VI REDAN DÄR?) kommer klockan ottan. Kanske jättetidigt eller klockan åtta, men inte senare. Och nu har jag lovat att Brid ska kunna klara den, så jag måste ligga i och skriva hela natten. Fokus!

54 kommentarer

Facit till Julkalendern den 4 december 2013

Publicerat av Lotten Bergman den 5 december 2013 00:01

Under den fjärde luckans dag var det spretigt i båset. Det handlade om främmande länder, Star Wars och läspningar som inte hade med saken att göra och lite om den riktige Hemlisbloggaren.

Christer undrade varför det var kommatecken mellan första ”Pang, pang” men inte mellan andra ”Pang pang” och anade att det säkert var en jätteviktig ledtråd. (Mer om det längre ner.) PK försökte få mig att tro att Öster, Brommapojkarna och Halmstad hade något med saken att göra, Rosman blev alldeles versal, ett gäng stickade på läktarn, andra tittade på betong i Täby, embryo sa herregudrun vilket om man hårdrar det kan vara en ledtråd till Hemlisbloggarens religiositet medan Kringlan och Ninja nog var först med det viktiga ordet garderob även om Hyttfogden och Lars W också visste. Som vanligt vill jag helst nämna er allihop, men det går ju inte.

(Alla i lokalen reser sig upp och som på en given signal applåderar vi varandra och på linsen blir det suddigt när det i fjärran hörs gnisslande violiner.)

Nu till saken.

C.S. (Clive Staples) Lewis (1898–1963), som föddes på Irland, har en lite annorlunda uppväxt- och familjehistoria. Han mamma dog i cancer 1908 och fadern försvann nånstans utåt höger – jodå, han försörjde visserligen sina barn (C.S., som faktiskt kallades Jack [efter en katt som dog], och tre år äldre brorsan Warren) men inte mer. Grabbarna skickades iväg till olika skolor och bytte ganska ofta. Ibland för att de inte trivdes, ibland för att rektorn var sinnessjuk, ibland för att skolan lades ner. (Tänk. Sånt skedde även förr i tiden.)

”Jack” och ”Warnie”, som bröderna Lewis kallades.

Båda bröderna inkallades till första världskriget och var med om förfärligheter på alla sätt och vis. C.S. (som jag alltså borde kalla Jack, men vi känner faktiskt inte varandra än) fann under kriget en bästis i jämgamle Paddy, och de två grabbarna lovade att om den ene dog, skulle den andre ta hand om både sin och polarens familj.

C.S. till vänster, Paddy till höger. Okänd övervakare i mitten.

Som vore det en Hollywoodfilm (I), dog förstås Paddy i strid. Har man lovat, så har man, sa C.S. och flyttade in till Paddys mamma Jane och syster Maureen. Drygt tio år senare lät han dessutom sin bror Warren flytta in med dem (1930). Jane och C.S. blev ytterst goda kamrater – även om han under alla år kallade henne ”mamma” var relationen hetare än så. Litteraturforskare som har undersökt saken ingående och intervjuat Maureen om det hela, talar om ”strange sleeping arrangements”; det var det väldigt mycket hysch-hysch och skandalvisk. Gänget bodde ihop i 33 år, men som vore det en Hollywoodfilm (II) drabbades Jane av demens och fick institutionaliseras – men naturligtvis hälsade C.S. på henne varje dag tills hon dog i 80-årsåldern 1951.

Som vore det en Hollywoodfilm (III) gifte sig C.S. 1956 med amerikanskan Joy Davidman, som behövde gifta sig för att få bo kvar i Storbritannien och slippa skickas tillbaka till USA och sin krökande och brutale ex-man. Hon, hennes två barn David och Douglas samt bröderna C.S. och Warren Lewis (och ibland även Paddys syster Maureen) bodde sedan ihop (lite underligt är det allt, va?). Efter att ha varit gifta i några år blev Joy och C.S. förälskade ”på riktigt” i ungefär samma veva som Joy drabbades av cancer – och bara några år senare dog hon 1960. (Hollywoodfilm IV.)

Förutom att delta i dessa lite annorlunda boendearrangemang hann C.S. bli universitetslärare, författare, kompis med en massa författare som Tolkien och Dorothy L. Sayers och även grunda ”The Inklings” — en litterär diskussionsgrupp som jag faktiskt vill vara med i. Dessutom vill jag vara med och leva på 1920-talet av en sådan banal anledning som att skorna var snygga och dansen rolig.

Lewis hade ju även en miljard religiösa grubblerier, men si sådant begriper jag mig inte alls på, så jag fokuserar hellre på annat. Som det faktum att han dog på samma dag som Aldous Huxley och John F. Kennedy och därför inte fick mer än en liten tummetott till spaltmillimeter i tidningarna.

Idag ska jag faktiskt förklara några ledtrådar i luckan. Kanske kan det hjälpa kommentatorsbåset – vi har gubevars 20 luckor kvar att öppna!

Inkling betyder på svenska, aning, hum, nys, känsla av att, ha på känn, vilket texten är full av.
C.S. Lewis’ oförkortade namn ”Stapler” betyder ju häftapparat.
Narnia-böckerna har fått en ny numrering (ordning) eftersom det blev så svårt för nutidens ungdom som inte kan bestämma sig för om böckerna ska läsas i tillblivelseordning eller kronologisk ordning (efter handlingen dårå) eller i oordning.
Ett av de mer kända Narnia-citaten lyder: ”I have come home at last! [—-] I belong here.”
Lewis’ kompis Tolkien skrev ”Sagan om ringen”.
I ett avsnitt av Doctor Who stängs Hitler in i en garderob – som dock inte ledde till Narnia. (Det är så spännande: Hitler är mig veterligen fortfarande instängd i garderoben!)
Den viktiga styvsonen var ju Douglas, som har beskrivit sin styvfar med orden ”polite, compassionate, considerate, patient, tolerant, generous, charitable” och som deltog i beslutet att numrera om Narniaböckerna.
Leona var dels en blinkning åt lejonet Aslan, dels en person med efternamnet Lewis – precis som Carl Lewis.
Pangarna var dock inget annat än en dimridå som härmade häftapparatens ljud och hotfulla yttre — med eller utan kommatecken.

Såja! Nu kan vi inte alls allt om C.S. Lewis — men lite mer än nyss?

Och så måste jag tyvärr meddela att jag utan plommonstop ligger på hotell i Stockholm och har blivit tvungen att dra en vinnare på ett helt nytt sätt; jag fyllde ett dokument på datorn med era namn och kastade sedan ett tuggummi på skärmen tills det fastnade. Och det gjorde det på Och! (Mikael får naturligtvis en bonuströja för sin ypperliga gissning på Franz Klammer.)

Lucka 5 kommer nog bortåt sjusnåret när jag sitter med hotellbacon i hela munnen.

50 kommentarer