Hoppa till innehåll

Förfadern i kakelugnen


Inspirerad av gårdagens stickspår i reflektionerna – om Mårran – ska jag berätta hur jag och broder Jakob skaffade oss makt över lillasyster Fia.

Mumintrollen har visats på scen och tv i hundra olika versioner. Den i Japan tecknade, som visas sedan 10-15 år, är alledeles lysande i jämförelse med det skräp som vi fick se när vi var små. En version skapades för tv 1973. Då stoppade de in mimartister i kostymerna, men lät skådespelare läsa replikerna. Jag tyckte om Too-Ticki, men blev förvirrad av att det var Börje Ahlstedt som var Mumintrollet eftersom han ju samtidigt var Barbapapas röst.

Men den allra, allra värsta versionen gjordes 1969. Då var Fia inte ens född, så den måste ha visats i repris runt 1973–75. (Fia föddes 1971.) Ni som minns: visst var detta värre än alla Staffan Westerbergs yllestrumpor och Storpotäter?

Så här var det. I Mumindalen går livet sin gilla gång. Mumintrollen tofflar omkring, Rådd-djuret sorterar sina knappar … jag tror att de även gick i ide ett tag. Plötsligt dyker Kungen upp, spelad av en snorig Gösta Ekman. Han har drabbats av hösnuva eftersom Mumintrollen har fullt med hö i sina huvuden, vilket han ser från sitt slott med hjälp av en kikare. Så kan man ju inte ha det, och på 1970-talet var en kung lika illa som sedermera en rysk spion eller en skum arab, och det skulle minsann de tv-tittande små barnen få känna på.

Kungen beordrar alltså Mumintrollen att ta av sig huvudena. Det gör de. Ett tag går de omkring med huvudet under armen, sedan lägger de det ifrån sig. Lasse Pöysti är Mumintrollet, och han är förstås svettig i hårfästet när han äntligen får av sig huvudet. Alla barnen skriker:

– Neeeeeeej! Ta inte av huvudet!

I alla fall hemma hos oss. Men inte Fia. Hon blir istället livrädd för det lilla monstret som bor i kakelugnen, som vi nästan inte ens får se. Broder Jakob och jag utnyttjar tillfället och påpekar för Fia att Förfadern bor i elskåpet längst ner på Midsommarvägen på Björkskatan i Luleå. Om hon inte gör som vi säger (till exempel hämtar saker åt oss), lovar vi att hämta Förfadern.

Det här är helt förfärligt. Barn är bra elaka. Men … vuxna är banne mig inte mycket bättre: att ta av Mumintrollens huvuden! Snacka om att bryta en illusion.
Här har vi nu underverket! Det är den reflekterande Cruellas pappa, som har skannat in bilden. Här ses Muminmamma Birgitta Ulfsson (som också var berättarröst), Muminpappa Nils Brandt med svansen nonchalant slängd över axeln, Kungen Gösta Ekman och Mumintrollet självt: Lasse Pöysti. Nils Brandt och Gösta Ekman spelade sedan tillsammans i Jönssonligan, medan Pöysti blev chef på Dramaten (samtidigt som jag pryade där). På knä bakom apparaten syns Rådd-Djuret och tilll vänster syns Lilla Mys snygga känga.

Vad de brygger minns jag inte, men det ser olagligt ut.

Share
Publicerat iBloggen

13 kommentarer

  1. cruella

    Fatta, Lotten, att jag har den horribla muminversionen som BOK, utgiven av Sveriges radio som det väl hette på den tiden! Japp. Komplett med förvirrad kung och Birgitta Ulfsson i långa flätor. Ursprungligen skulle de ha haft huvena på men det gick inte – de blev fullständigt ångkokta därinne, långt före funktionsmaterialens gyllene tidevarv.

  2. Snälla Cruella! Det är ju helt underbart! Skanna in en bild och mejla mig!

  3. Tihi. Ångkokt finne. Man skulle kunna tro att de om några, var vana.

    Men hur gick det till? Skådespelarna blev varma, manusförfattaren kom på att Kungen kunde ha hösnuva — vips dekapiterades trollen?

  4. Ica

    Mumintrollen är hemska i allmänhet. Jag tyckte de pratade som elakingar och den enda som var cool i det gänget var ju lilla my, fast de hade rätt balla namn om jag vill minnas rätt. Detta hörde dock till en av mina favorithatserier på tv. Tätt följt av Joel-bitar och ett barnprogram på finska som jag såg när jag låg på sjukhus och var uttråkad. det handlade om två dammtussar och en äppelskrutt på en soptipp. Mycket pedagogiskt.

  5. När jag var lite tyckte jag inte om finlandssvenska, så jag blev aldrig sådär rasande förtjust i mumin som jag blivit på senare, äldre, mer förnuftiga dagar (även om finlandsssvenska numer påminner om mina veckor som trappstädare och ogräsrensare, ett jobb som jag var lysande på men avskydde gruvligen och slutade med ganska raskt, till stor sorg för min finska arbetsgivare som tyckte jag var rasande duktig och fiffig).

    Men mårran alltså. Jag har alltid tyckt att hon ser ensam och lite ledsen ut. Behöver hon inte egentligen bara någon som klappar henne snällt på axeln och bjuder på bullar?

  6. margareta

    om mumintrollen tycker ja inte, har aldrig gjort heller. Trots 34 års arbete på biblos och jag vet att många frågade efter och lånade dessa böcker.

  7. Cruella

    Lotten, pap i Brunflo har hittat boken och skannar för glatta livet. Hav förtröstan. (Å andra sidan är det som var bloggaktuellt igår inte alltid lika nyskapande idag…)

  8. Nää, Staffan Westerberg var värre!

    Det kan ju bero på att jag aldrig tyckte om Mumintrollen så jag var nog inte så brydd. Däremot så avskydde jag verkligen Staffan-programmen. Min mamma förstod inte hur mycket jag avskydde hans program förrän hon tog med mig på teater (det var nå’n strump-teater) när jag var 4 år….

    När jag var fem år skulle min äldsta kusin gifta sig. Men en man som heter Staffan Westerberg. Fullt trauma! Mamma fick verkligen övertyga mig om att dom inte alls var släkt och att “vår” Staffan inte hade nå’t med strumporna att göra. 🙂

  9. Sara

    Jag kommenterar fastän inlägget är ett år gammalt… Jag har också BOKEN om detta och var livrädd för den. Fattade inte under många år varför mumin väckte sådana aversioner hos mig och Nils Brandt likaså. Tills jag hittade boken hos mamma. *ryser*

  10. Och kolla, Sara — jag ser att du kommenterar fastän det är så länge sedan. Ber om ursäkt för att jag fick dig att rysminnas …

  11. Sara

    *fnissar* Alltså, hade jag inte letat efter det, så hade jag inte sett och inte ryst heller? Men jag skulle visa för sambon, för han mindes det inte alls. Så jag letade och letade och jag fann.
    I övrigt var det en hel del trevlig läsning i bloggen, så jag återkommer! 🙂

  12. […] övergrepp -> vilket inspirerar Johanna Koljonen, här porträtterad i en mumintrollsdräkt (med huvudet av pga allergisk kung), att starta twittertråden […]

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.