Etikett: jobb

Tolvskillingen i Oskarshamn

Publicerat av Lotten Bergman den 15 oktober 2015 17:14

På samma sätt som jag som liten bara accepterade att ”en kvarting” var ett halvt helrör och därmed trots namnet ju var det inte alls kvartiga 37,5 cl, ryckte jag på axlarna när mina farföräldrar mumlade ”tolvskilling” om den inte alls tolviga 25-öringen som i rättvisans namn ju borde ha hetat ”kvarting”.

Nu vet jag bättre. En kvarting var från början en kvarts stop och alltså nästan 33 cl. Då är det värre med tolvskillingen, för den är krångligare att förklara …

Vips, befinner vi oss i Sverige i början av 1800-talet. En tolvskilling som då utges av Riksgäldskontoret (”12 skilling riksgälds”) motsvarar åtta skilling som utges av Riksens Ständers Bank (”8 skilling banko”). Verkligen jättepraktiskt.

Följaktligen kallades åttaskillingssedeln av folk och fä samt pöbeln naturligtvis för tolvskilling. Nu citerar jag NE:

Vid decimalsystemets införande 1855 blev 1 riksdaler riksmynt=100 öre. Eftersom det tidigare gått 48 skilling på 1 riksdaler riksgälds kom 12 skilling att motsvaras av 25 öre. Vid inväxlingen 1873 var 1 riksdaler riksmynt likvärdigt med 1 krona och därför användes benämningen tolvskilling på 25-öringen långt in på 1900-talet.

Solklart.

Och hur mycket kunde man då t.ex. 1810 köpa för 12 skilling banko eller 8 skilling riksgälds? Jättemycket – det motsvaras av 1 300 kr 2015!

Nu är jag ju på väg hem från en liten småländsk föreläsningsturné i Oskarshamn, så varför yrar jag om tolvskillingar istället för att berätta om Liljeholmens ljus eller …

Lugn, det kommer. Oskarshamn ligger vid Döderhultsviken i norra Kalmarsund, och är alltså Axel Robert Peterssons – Döderhultarns – domäner. Precis som det där med kvarting och tolvskilling, har jag bara tänkt på Döderhultarn (1868—1925) med en liten obekymrad gäspning. Jodå, han karvade i trä som Emil i Lönneberga. Jodå, det är finfina träskulpturer. Jodå, han var begåvad. Men gäääsp, basket är roligare och förresten känner jag mig lite hungrig.

Liksom.

doderhult_2 — Men se, där ligger ju Döderhultarn som en annan döing. (Med snusdosan på magen.)

Den unge Axels passion var alltså träsnideri. Inledningsvis karvade han och avslutade som alla andra snidare med ett himla sandpapprande, men han trivdes inte med finliret. Han lyckades med sin egen stil skapa sig ett namn i Oskarshamn och sålde smågubbarna för 25 öre styck:

– Fin gubbe. Vad ska han ha för den? sa kunderna.
– Tja, vi säger väl en tolvskilling? svarade Axel alltid.

Och vips, kallades han för ”Tolvskillingen”. Det där 25-öringarna blev man ju inte fet på (eftersom 25 öre motsvarar runt 20 kronor idag), men han var glad ändå. Och poppis bland brudarna – en riktig Don Juan, sägs det.

beundrarinna — Ett av alla brev som Döderhultarn lämnade efter sig. ”Möt mig i afton på översta terassen kl. 9.”

doderhult_rock — Ja, såhär slits överrocken när man sitter och arbetar i den för att hålla värmen i den kalla stugan.

brev_love — Kärleksbrev från 1912. ”I tack kysser jag Dina ögon, Din mun och Ditt goda hjärta – ja Du förstår att hjärtat kysser jag på den fläck där jag hör det klappa.”

Först runt 1909 blev Döderhultarn mer känd i vidare kretsar. Det var bl.a. Hasse Z (Kar de Mummas pappa) som blev förtjust i gubbarna och som beställde ett gäng.

hassezbrev — Här tackar Hasse Z för den utmärkta gåvan och talar om att han på onsdag ska göra nåt med de andra gubbarna. (Nej, inte alls. Annika i kommentatorbåset har klurat: ”Bäste Broder. Mitt hjärtliga tack för den utmärkta gåvan. Har gett Nord. Bokh. order att hämta de andra gubbarna. Hälsning! Din tillgivne Hasse Z”)

argtbrev — Oj, här är det någon som är ilsken. Om inte Axel hämtar sina saker före den 1 oktober (med versal!) så kommer sakerna att lyftas ut på gatan och förmodligen kommer även en poliskonstapel att tillkallas!

matilda — Så här såg det ut i Döderhultarns verkstad. Kvinnan kan vara en viss Mathilda, som födde två barn som hette stor-Axel och Lill-Axel, men det var visst inte riktigt klarlagt om Axel Pettersson var far till båda. Mathilda dog 1977, 103 år gammal.

Med detta sagt ber jag Döderhultarn om ursäkt för mitt tidigare ointresse och mina banala gäspningar. Döderhultarmuseet i Oskarshamn är jättefint och både de nakna och de påklädda gubbarna och gummorna är oerhört uttrycksfulla, så tillyxade de är.

Hej Oskarshamn … det var visst en sak till …

museum — Pssssst! Museum har ingen fnutt, museer ska heller inte ha det. Dsssssst!

Läs gärna Hasse Z:s egen redogörelse för hur han upptäckte Döderhultarn. Ett litet utdrag:

”Han åt middag hos mig. Ärter och fläsk. Mitt under middagen gick han ifrån bordet och satte sig i en soffa, fortsättande att tala om allt mellan himmel och jord.

Jag tänkte: det är hans sätt att äta middag. Jag gick efter honom med tallriken och satte den på ett litet bord framför honom. Om en stund återvände han till vårt bord och då fick jag upp och flytta tallriken igen. På det viset promenerade vi fyra fem gånger fram och tillbaka mellan middagsbordet och soffan. Det var en mycket livlig middag. Men glad och underhållande.”

Om man är på det humöret, kan man även läsa om hur Kar de Mumma lyckades göra en Döderhultarhäst låghalt.

42 kommentarer

Varför man kanske skulle vilja bo i en småstad som Laholm

Publicerat av Lotten Bergman den 30 september 2015 22:59

I Laholm finns inte bara ett stadshotell med temarum och drygt 23 000 invånare (ungefär lika många som t.ex. Kiruna, Avesta och Härnösand), utan Sveriges kanske trevligaste människor.

Jag bara gick omkring som en helt vanlig brud i stan och tyckte att jag inte på något sätt signalerade ”tala med mig”. Men vad hände? Jag blev attackerad – gång på gång!

– Jag undrar så vart sybehörsbutiken har tagit vägen. Syr du?
– Är du vilsen?
– Var det dig jag pratade med förut? Jag hittade sybehörsbutiken!
– Ska du möjligtvis till Stadshotellet? Gå ner där och till vänster!
– Meeeen vilket väder vi har!
– Har du sett därborta, rosen blommar igen!
– Nämen där är du ju igen! Jag köpte blå sytråd!

Centrum är helt tomt på stora klädkedjor, men fyllt av sådana där butiker som heter som de hette förr. (I neon.)

Fönsterspröjsmålarna har inte skyddspapp utan skyddar trottoaren (bara det!) med gamla trasmattor.

laholmtoa — De offentliga toaletterna är hur gedigna som helst.

bokhandel_laholm — Bokhandeln heter ”Bokhandel”. (I guld!)

telefonkiosk — Laholm har kvar den vackra Rikstelefon-kiosken från början av förra seklet. Med telefon i.

roffeslaholm — Laholm har naturligtvis en sån här institution.

I Laholm har man gärna Skeppshultscykel, för det är bra att investera i en rejäl cykel och den kan man ju dessutom ha resten av livet fastän man bara låser den med ett enda litet lås eftersom landets alla cykeltjuvar är och stjäl cyklar hos Lotten i Eskilstuna.

På gymmet i Laholm låser man inte in sina kläder om man inte har lust, eftersom de ju alltid hänger kvar där man lämnar dem.

rakmacka — Och minsann: i Laholm kostar en räkmacka inte 290 kr som i Göteborg, utan 70. Sjuttio kronor. Sjua nolla.

Men främsta anledningen till att man kanske skulle vilja bosätta sig i just Laholm, måste vara att man då har ett brandförsvar som leds av fantastiskt trevlig personal. (Som alltså har gått kurs för mig och nu skriver den bästaste svenskan av alla, och – utgår jag från – släcker bränder lika väl som de skriver.)

En av brandmansgrabbarna fann i inlägget om pengarna häromdagen ett pinsamt slarvfel …

Men han skrev inte en kommentar i båset, utan mejlade följande till mig:

En en är en en
En ätt är en ätt
Ett fel är ett fel
Ett rätt är ett rätt
På sin blogg kan man skriva att tvåkronans vikt
är större en enkronans och få sig en dikt.

Det är ju det jag säger. Laholm is da shit!

Om det bara inte vore för den här skylten …

museet — … med den där accenten … hade allt varit perfekt …

75 kommentarer

Hjärnkirurgen Henry Marsh och hans bok

Publicerat av Lotten Bergman den 23 juni 2015 23:23

Se, så vackert!
I förra veckan fick jag ett stort, nyöversatt manus att korrläsa. Det är svårt, för när jag korrläser tar redaktören i mig över, och när jag ska vara redaktör sitter jag plötsligt och korrläser. Översättaren i mig står och bankar på dörren och vill in och leka hon också. Jag är helt enkelt förjävla bra!

Förlåt. Jag blev visst alldeles till mig av stolthet och arbetsglädje.

Boken heter Liv, död och hjärnkirurgi och är skriven av en rolig läkare som heter Henry Marsh och som är så arg på ”förbättringar” inom vården – t.ex. att de unga läkarna under utbildningen ska få mycket mindre praktik för att de kan bli trötta – att han exploderar i trevliga svordomar på det här viset i manuset:

I cycled home in a furious temper. Why don’t I just stop training juniors? I said to myself as I angrily turned the pedals.

Why don’t I just do all the operating myself? Why should I have to carry the burden of deciding whether they can operate or not when the fucking management and politicians dictate their training? I’ve got to see the patients every day on the ward anyway as the juniors are so inexperienced now – on the few occasions when they’re actually in the hospital, that is. Yes, I shall no longer train anybody, I thought with a sudden sense of relief. It’s not safe. There are so many consultants now that having to come in occasionally at night wouldn’t be a great hardship … The country’s massively in debt financially, why not have a massive debt of medical experience as well? Let’s have a whole new generation of ignorant doctors in the future. Fuck the future, let it look after itself, it’s not my responsibility. Fuck the management, and fuck the government and fuck the pathetic politicians and their fiddled expenses and fuck the fucking civil servants in the fucking Department of Health. Fuck everybody.

(Den svenska versionen vågar jag inte lägga ut här; den är ju under bearbetning och inte min.)

Men han är trots allt faktiskt hjärnkirurg och inte författare. Den brittiska redaktören kanske hade sovit dåligt eftersom bl.a. denna lite konstiga scen finns kvar i den tryckta boken. Tänk nu som redaktörer och fantisera fram en rödpenna i handen. Hugg som ormar!

I put my head past the doors of the theatre. James was standing at the end of the operating table, holding the patient’s head in his hands as he wound a bandage around it. The front of his gown was smeared with blood and there was a large pool of dark red blood at his feet. The operation was clearly finished.

‘All well?’ I asked.
‘Yes. It’s fine,’ he replied. ‘But it took quite a while.’
‘Did you go and have a cup of tea to help stop the bleeding?’
‘Well, no, not tea,’ he said, pointing to a plastic bottle of Coca- Cola on one of the worktops behind him.

Ser ni framför er hur James

håller patientens huvud i båda händerna
virar bandage
pekar på Coca-Colaflaskan?

Hur många händer har James egentligen? Ritsch, ratsch och vips kanske kan nickar istället för att peka och inte riktigt håller i huvudet? Just det: nu är ni också korrläsare.

Deadline är imorrn, så jag måste skynda mig nu. Men hur ska jag kunna skynda mig när jag samtidigt har hittat en dokumentär – The English Surgeon – om doktor Marsh på Netflix?

I filmen far han fram och tillbaka till Ukraina och borrar i skallben i ena sekunden och bygger en stor trälår till en operationsstol i nästa. Han lider med alla sina misslyckade operationer och är precis hur frispråkig som helst.

Men nu tillbaka till manuset, Lotten, inte titta på filmen! Nu ska vi se om vi har fler problem att lösa. Ja! Hur ska man göra med titulerandet? På engelska är det så enkelt så, där kan man bara skriva:

– Oh Mr Marsh! Thank you for coming!

You är ett förträffligt ord. Men på svenska?

– Åh, mr Marsh! Tack för att du kom!
– Åh, mr Marsh Tack för att ni kom!
– Åh, Henry! Tack för att du kom!
– Tjenare doktorn, tack skaru ha, hörru!

Henry Marsh skräder inte orden när han beskriver kolleger och patienter – och på engelska låter det både oskyldigt och förtjusande. Han ska nu titta till ett misslyckat självmordsfall (hopp från bro, landning på både fötter och huvud):

I was taken aback by the fact that the poor jumper was immensely fat. For some reason I didn’t expect a suicide to be fat, so fat that from the end of the bed I could not see his head at all – only the great pale mound of his naked belly, partly covered by a clean sheet, and beyond it the monitors and machinery and syringe drivers at the head of the bed, with their flashing red LEDs and digital read-outs.

Får man skriva att den döende patienten var jättefet? Hm. Vi går vidare, här har vi en ny chef som ger doktorn order om mer effektivitet:

She was a large and officious young woman with hennaed hair in tight curls. She spoke imperiously.

Okej? Hur skriver vi på svenska? Kanske så här?

Hon var en storvuxen och beskäftig ung kvinna med hennafärgat, smålockigt hår. Hon talade med diktatoriskt tonfall.

Hm? Hmmmm.

Hur som helst är detta jobb alldeles fantastiskt roligt – jag tror att jag har fått en ny frispråkighetsidol i min kamp mot byråkrati och annat dumt krångel: doktor Henry Marsh.

54 kommentarer

Ett riktigt fånigt hotell: hurra!

Publicerat av Lotten Bergman den 3 juni 2015 11:06

En annan har sovit på ett av Sveriges mest välkända hotell inatt. Det ligger mitt emellan Globen och Tele2-arenan, så det har en och annan gäst då och då. Och det är disaaaaaaaajnat så att man blir alldeles knollrig. Utomhusmiljön i området har man inte riktigt lagt lika mycket tanke på, så vi börjar rundvandringen där.

globentristess — Myspys med pelare i betong och glada skyltar i grälla färger.

globenomr_rundalampor — Nej, inte ens de runda ringarna i taket kan dölja att det här är fult.

rulltrappa_hotell — Hela hotell-lobbyn domineras av en fruktansvärt onödig rulltrappa. Rulltrapporna på Centralen är mer diskreta än den här. (Nej, det är inte upp till mig att bedöma huruvida en rulltrappa är onödig eller ej; vad vet jag om hur det ser ut här i rusningstrafik vid 17-snåret?)

hotellhank — När man designar ett hotell ska man se till att gästerna helst inte hänger upp jackan direkt när de kommer in, så vi sätter bara upp en krok — som inte passar till en enda av världens alla hankar.

pelare_hotell — SKRIVBORDET HAR FÅTT EN EGEN PELARE! (Lampan som hänger från taket ska se ut sådär och lysa mot en Jetson-fåtölj som är så vacker så.)

toalampa — Toan lyses så trevligt upp av ett ljus under handfatet. Praktiskt för alla som är nattkissare, men oerhört irriterande för alla som vill ha mörkt när de sover eftersom ljuset inte går att släcka. Man kan förvisso dra ur kortet ur den där kortfickan som gör att man kan sätta på de andra lamporna och t.ex. ladda dator och mobil, men om man gör det kan man ju inte tända lamporna och ladda datorn och mobilen. Moment 22, anyone?

brett_hotellhandfat — Apropå handfatet, ja. Det är nästintill omöjligt att 1) med pinnen till höger förstå hur man får lagom varmt vatten och 2) inte spilla på golvet. Men det har ju finfin bredd!

Och toan? Jodå, den är …

Sängen var utmärkt och utanför fönstret susade stockholmstrafiken rogivande. Jag vaknade med ett brutalt baconsug och hastade upp och nedför trapporna och nös plötsligt så att dammet yrde … va?

hotelldamm — Trappdamm! Hurra! (Det är som att träffa en kär gammal vän.)

boringhotellmatsal — Östtyskland 1978? Långtradarfik 1991? Nej, finhotell 2015.

kaffekoppartilltehotell — Förbaskade kaffekoppar som man inte kan hinka te ur!

bacon_egg_hotell — Äggpulverstanning som inte blir äggröra ens om man mosar den, kryddar och blundar och tänker på Queen of England när man äter. Och varför har de klippt sönder baconet – är jag två år, eller?

Kommen så här långt ska ni veta, allihop, att jag fortfarande njuter storligen av hotellvistelser. När det är fel, fult, skevt, ostädat, mögligt och konstigt trivs jag ännu bättre. För då har jag något att skriva om. Här kommer nu en trepunktslista till alla hotellchefer – sådant som inte kostar miljoner men som gästerna uppskattar!

Stora temuggar till frukosten.
Vattenkokare på rummet.
Rund toasits.

Robert the Bartender i baren lärde mig förresten igår kväll att man inte ska dricka Irish Coffee med sugrör. Han hade helt rätt!

58 kommentarer

The Nudge Theory är svåröversatt

Publicerat av Lotten Bergman den 15 mars 2015 23:26

Sedan två veckor håller jag på att översätta en bok som handlar om nudging, som inte har något bra namn på svenska än. Anglofilerna som bestämde att det skulle heta nudging borde ha tänkt på oss svenskar och kallat det pointing eller pushing så att jag lätt hade kunnat övertala författarna att det borde heta ”petning” … nej, fasen, det låter som petting. Puschning … nej, det låter som en berusad pussning. Ah. De skulle ha kallat det prodding!

– Till den här kampanjen föreslår vi en stillsam pråddning.

Nåväl. Nu kommer jag att kalla det växelvis nudging, puffande och knuffande och så får ni känna efter vilket som är bäst.

Nej, Monty Pythons är helt fel sorts nudging.

Olika sorters puffar som vi stöter på i olika valsituationer kan vara

miljömärkning på äggkartong
informativ skylt om tandborstningens fördelar
i förväg ikryssat valalternativ på en sajt
målade fotsteg på marken – som leder dig till en papperskorg
mindre tallrikar på frukostbuffé.

Det hela går alltså ut på att lura oss människor (att puffa oss i ”rätt” riktning) och få oss att göra ett val som vi kanske inte hade tänkt göra alldeles nyss – men utan att för den skull tvinga oss. Bara puffa lite. Vi kan fortfarande välja att

köpa ägg som fjäderlösa burhöns har klämt ut på löpande band
inte tro på tandtroll och skratta åt tandtrådens påstått magiska kraft
totalvägra alla i förhand gjorda val och konsekvent välja nåt annat – om inte på grund av övertygelse så i protest
ignorera fotstegen och ta med ciggen till soptunnan hemma
be om en pizzatallrik eller hämta påfyllning av bacon 317 gånger.

Teorin lyder ungefär ”eftersom det bor en snål latmask i nästan alla och vi gör det som är billigast och enklast för oss, behöver vi hjälp på traven, så lyssna nu på oss”. Om man ska få familjen Bergman att köpa 13 liter ekologisk mjölk i veckan istället för den sort som just nu är billigast, måste vi knuffas till ekologiska hyllan på något sätt.

mjolk_pris — Nej, den här informationen knuffar mig ingenvart. Utom till affären med tidsmaskiner, kanske.

Nudgarna är alltså beskrivande – inte befallande. Förbud sägs göra oss alla till obstinata treåringar som vill göra tvärtom, medan information får oss att tänka efter och fatta ”rätt” beslut.

Förhoppningsvis.

frukt_godis — Godisförbud eller frukt som tydligen är godis?

Men funkar det och är detta det nya svarta inom övertalningsbranschen? Nej, säger jättemånga negativa forskare (som dock är bra mycket färre än alla som har forskat fram ett helt annat och mer positivt resultat) och en av dem heter Robert Sugden. Han kritiserar nudge-branschen för att man hela tiden antar att de som designar valalternativen och informationen vill allas väl och att de är allvetande och osjälviska varelser som bara tänker på välbefinnandet hos dem de puffar. Jo tjenare.

Samtidigt så är hans namn Sugden. Som är ett anagram av nudges.

fiamedknuff — Helt fel knuff, den där Fia med.

Jag vet i alla fall vad som funkar. HUMOR! Kolla här två informativa skyltar som faktiskt förbjuder stöld och djurmatning. (Forskarna kan kanske kalla den här sortens roliga puffknuffnudgar för fungies?)

ballarbollar — Nej, den funkar inte att översätta.

please be safe — Funkar! Anamma! Ta idén!

Poke på er!

104 kommentarer

Ålderdomsskröplighet …?

Publicerat av Lotten Bergman den 19 februari 2015 09:48

Nehej, nu ska ni inte alls få en redogörelse för mina tre blånaglar, knävlarna, den trassliga axeln eller det förvirrade minnet! (Fast nu fick ni visst det ändå.)

Det är nämligen så att jag har ramlat över information om vad som händer i SAOL:s nya (den 14:e) upplaga som kommer om ungefär två månader.

(Läsekretsen reser sig upp från sin krumma position, slänger hatten och datorn i vädret och utbrister i ett tjoho och som på en given signal applåderar alla långsamt och sedan unisont, precis som i amerikanska filmer.)

Varför? Jo för alla är ni så nyfikna på vad som händer! Här kommer första scoopet! Några ord som åker ut är:

alltbehärskande
alu-jobb
amalekit
bandstation
bastionssystem
bejakning
dispaschkostnad
inmalningstvång
lagutskott
muskötkula
planminister
själsart
tingsfrid

Och kan ni tänka er – även ålderdomsskröplighet försvinner ur listan!

Om ändå själva skröpligheten också kunde försvinna. Till upplaga 12 försvann förbrytarfysionomi, vilket måste vara ett av de allra bästa orden någonsin. Om själva fysionomin 1998 inte längre var så utpräglad att den kunde påtalas, eller om det kanske inte är sådant som man ska kalla vid ord, kan man ju diskutera. Till upplaga 13 ströks boudoirstämning, vilket kanske kan sägas vara forna tiders fredagsmys?

tjuvar — Typiskt exempel på förbrytarfysionomi.

Till upplaga 13 (alltså den som kom 2006) raderades 5 000 ord och 10 000 nya stoppades in. De raderade är förstås inte förbjudna att användas. Till den här upplagan kommer 9 000 att ”utmönstras” (tas bort) medan 13 000 stoppas in. Kanske några av de här?

app
barista
burkini
chicklit
flyttstajla
snosa
stalka
wiki
bloggosfär
budgetstup
e-cigarett
förstelärare
förtidsrösta
kollektomat
landsbygdsminister
myrsteg
regnbågsfamilj
rutavdrag
selfie
skajpa
solsäker
twittra
vobba
överklassafari
hen

Flera av dessa vet jag med säkerhet kommer med. Vissa chansar jag på. (Klicka på pdf-länken till höger på den här sidan om ni vill kolla in fler tänkbara nyinstoppningsord.)

Tror ni (liksom jag) att de tre alternativen av det engelska ”e-mail” kommer att reduceras till två?

~~e-brev~~
e-post
mejl

Några lite obehagliga ord får stå kvar, men med tillägget ”starkt nedsättande”. De var säkerligen nedsättande även förut, men nu finns det bevis på att så är fallet.

hagga
oäkting
svartskalle

Ååååh, vad detta är roligt!

Nu, för säkerhets skull och eftersom jag vet att det ju är förvirrande för många, ska jag länka till mina husgudar:

SAOL – Svenska Akademiens ordlista som kommer ut med ojämna mellanrum sedan 1874

SAOB – Svenska Akademiens ordbok, som sedan 1893 utkommer i begränsade bokstavsintervall och som just nu är på bokstaven V

SO – Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien, som inte finns digitaliserad. ~~annat än som en av de sökningsbara verken i Litteraturbanken~~

svenska_fotbollforbundet_ordbok — En av de fantastiskt trevliga faktarutorna i Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien.

Annan information i ämnet
7 000 ord ska bort ur SAOL (försök att ignorera de irriterande punkterna i sifferuppgifterna)

SAOL och tidens flykt

Alla_upplagor_saol — Denna bild sägs föreställa alla hittills utkomna upplagor av SAOL – men den som i så fall är från 1986 (tredje från höger) förbryllar stort. Så ser min inte ut!

43 kommentarer

Umeås Folkets hus revisited

Publicerat av Lotten Bergman den 20 januari 2015 21:13

Jag och mitt onda knä klev in i Folkets hus-lokalerna och kände inte igen oss.

– Vad har hänt? sa jag.
– Vi har renoverat! sa arrangören.
– Men här kan jag ju inte trilla! sa jag.

Tanken var nämligen att knät som jag skadade här den 6 november 2012 (se gårdagens inlägg), skulle fås omkull på samma sätt igen, och att knät då på ett magiskt sätt skulle helas ungefär som att minus & minus blir plus.

Föreläsningen inleddes och jag berättade förstås först om det som hände för drygt två år sedan och att allt var ombyggt och att det ju var bra eftersom jag inte gillade det gamla golvet.

Med mig på scenen hade jag två teckentolkare – en som visade svenskt teckenspråk och en som visade ~~TS (tecknad svenska)~~ TSS (tecken som stöd för avläsning). Golvet var nu en parkett och det enda jag kunde hoppas på var att de gröna luddmattorna (se nedan) skulle lägga fälleben för mig eller att teckentolkarna skulle förvirra mig så att jag tog fel på scen och golv.

lotten_teckentolk — Just här tror jag att jag säger ”SEEMIKOLOOON”.

I kaffepausen kom en vaktmästare och väste lite diskret att jag hade sagt fel.

– Fel?
– Ja, det stämmer inte att …
– Men jag har aldrig fel!
– … att du trillade här. Du trillade på den andra scenen.
– I KNEW IT! Det här är fel scen! YES!
– Oj. Eh.
– TA MIG TILL DEN ANDRA SCENEN!
– Jahaja, jaså, kom den här vägen.

folketshuskulvert — Ojojojoj, så spännande! Scenkulvertar, ett virrvarr av trappor och låsta dörrar! Bruce Willis och jag flyr tillsammans! Explosioner hörs i bakgrunden!

Vi kom slutligen in på den gamla scenen – där jag förstås kände igen mig – och jag vinglade ut på den så ostadigt som jag någonsin kunde och blundade lite så att jag inte skulle se tejpningen på scengolvet.

tejpadmatta — Men en bild var jag ju tvungen att ta, så då öppnade jag ögonen.

Men nej. Inget trill föll sig naturligt, så jag fick gå tillbaka och genomföra föreläsningen som planerat och knät känns precis som vanligt. (Aj.) Dock får jag en ny chans imorrn, när jag står och pratar inför 260 andra åhörare på samma ställe.

Men nu till sedvanlig hotellrapport, eftersom jag bor i ett designat rum. Minns ni dessa tider?

handfatsrum_foto_Robin D_ — Handfat på rummet!

Jag vet inte hur de tänkte, de som bestämde sig för att man nu, i dessa moderna tider vill ha handfatet i ett annat rum än toan. Kanske så här?

Man vill ju ha miljöombyte efter sittningen.
Handtvätt ska inte associeras till kiss & bajs.
Ett handfat förgyller ju annars så trista sovrum.
Det är inte vilket handfat som helst, det är design!
Det här med att ha handfat på rummet kommer att göra succé i sociala medier.
Hur ska man annars ha koll på att alla som har varit på toa tvättar händerna som de ska?

hotellhandfat — Handfat på rymmen! (Ni ser väl vad som står längst till vänster på fönsterbrädan? VATTENKOKARE! TEPÅSAR! PRISA GUDARNA OCH HOTELL AVENY!)

handfathotell_close — Ytan är jättehalkig och allt rinner ner i springan mellan vägg och glasskiva. Och stoppluppen i handfatet saknas ju så att designen helt går förlorad! Upprörande! (Nej, inte särskilt.)

Men nu till den allra, allra häftigaste designen i mitt hotellrum – Henrik Dagårds hantlar!

hotellhantlar — På väggen bredvid sängen! En dvd med hantelhanteringstips sitter uppsatt (med en möbeltass), men jag har inte en såpass omodern dator att jag kan stoppa in dylika prylar.

Eftersom det är viktigt med armkraft, har jag gjort stavtagsliknande rörelser under hela detta inläggs tillblivelse.

58 kommentarer

Hej, kära knädagbok

Publicerat av Lotten Bergman den 19 januari 2015 22:20

knee1 Det var ju länge sedan jag berättade om knäna! Och allmänheten sitter ju och vrider sina händer av oro! Hur går det för mig?

(Det är av en speciell anledning som jag tar upp detta just nu – varför kommer ni att få veta strax.)

I morse ~~hoppade~~ kravlade jag ur sängen efter en hel natts sömn, vilket är ovanligt och bara sker om jag knarkar lite innan jag släcker för natten. Det jag bedövar mig med är starka trallalapiller, som om man tar dem i vaket tillstånd orsakar ganska trevlig yrsel … men som man alltså inte alls får njuta av när man sover.

Men man får ju njuta av att sova, förstås.

Sedan hastade jag medelst halkning till sjukhusets simbassäng, där jag varje måndag iklädd Transformersfötter simmar som Usain Bolt springer.

Sedan körde jag som en biltjuv tvärs över stan för att styrketräningssjukgymnastisera med ett gäng som har lika kassa knän som jag, men alla i gruppen är 75–85 år gamla. Alla ger mig – den väldigt unga snärtan – beröm för att jag med deras mått mätt är ett under av fysik, så jag går alltid från dessa sessioner med ett självförtroende som Muhammad Ali. Jag trippade ut, dansade, jabbade, tog några hoppsasteg och flög fram av hybrislycka.

Sedan föll jag omkull som i en slapstickfilm och slog i rumpan och armen.

Nu har jag tagit in på hotell på Arlanda (med te på rummet!) och ligger och jäser i en bred säng som är en sån därn som man vill fotografera.

hotellarlanda — Yepp, sänggaveln är i vitt konstläder.

Jag ska alltså flyga nånstans i arla morgonstund. Och nu till anledningsavslöjandet. Man skulle kunna säga att cirkeln är sluten eftersom hela dagen har gått i fallens och knänas tecken. För att jag i morgon ska …

– trumvirvel –

… föreläsa i Folkets Hus i Umeå där jag så förfärligt föll den 6 november 2012.

lottentrillar_ume — Detta nämligen var knäföljetongens första kapitel.

Hur ska det gå, hur ska det gå?

49 kommentarer

Hit och dit och fram och tillbaka och en sväng utomlands

Publicerat av Lotten Bergman den 29 november 2014 01:05

Man kan inte klaga på ett trist och stillasittande liv, det kan man inte.

Från ett releaseparty i förra veckan till en soffa i Tjugotvååringens student-trea i Lund, staden där det är studentorkestrar i varje gathörn, cyklar på varenda kvadratmeter och roliga människor uppdykande vart man sig i ~~världen~~ Lund vänder.

linnereppojke — Och en lundagrabb som medgörligt på ett trassligt, taffligt sätt surras vid Linnés staty …?

Tjugotvååringen delar sin lägenhet med en annan teknologpojke, så mammor på besök får soffsova. Klockan mittinatten drumlade inhysingen in och kräktes. Och kräktes. Och spottade och kräktes. Han torkade upp kräk från golvet, lade ut nedkräkta kläder utanför ytterdörren och drack vatten och kräktes lite mer. Och där låg jag och började må illa. Jag tänkte att jag som en god mor (även om jag inte är just hans mor) skulle gå upp och badda hans unga panna, men beslutade mig snabbt för att han nog inte hade uppskattat omsorger från en mamma som han inte kände.

På morgonen skuttade jag ur sängen och kastade mig på en buss och ett tåg och somnade bums för att liksom två sekunder senare kliva av utomlands. Köpenhamn, lovely Köpenhamn!

Det luktar Riviera och öl och man nästan suuuugs in på Tivoli och blir påtvingad öl i varenda gathörn. Jag råkade köpa fyra klänningar och ett par gummistövlar och vandra runt på Nationalmuseum och nästan svimma av trivsel. Om Stockholm hade varit Köpenhamn, hade Gröna Lund legat mittemot stationen, Nationalmuseum och Moderna museet legat på NK:s plats och på Sergels Torg hade man sprungit 100 meter slalompjäxesprint.

slalompjaxor — Jag trooor att det var ett reklamjippo. Men det togs på största allvar.

Och detta var ändå bara förra veckan. Den här veckan åkte jag till Göteborg och föreläste, åkte tåg som nästan var i tid, hann sträcka rumpmuskeln (som heter gluteus maximus) på basketträningen (pga. halt golv) och sedan åka till Malmö och föreläsa innan jag åkte till Köpenhamn igen! Två gånger på sju dagar!

endasttoapapper — Typiskt malmöitiskt? Svårt att efterleva är det i alla fall. (På toan i Chokladfabriken, där jag föreläste.)

Som ni förstår, gillar jag detta flackande. Kanske för att det är så skönt att komma hem till galna huset igen, men kanske för att det är så skönt att komma ifrån det galna huset en liten stund?

danskaflaggor — Titta vad fint med Dannebrogen över hela Hovedbanegården! (Kan ni se framför er hur den svenska fanan hänger så här framför alla reklamskyltar inne på Centralen i Stockholm?)

I Köpenhamn sammanstrålade jag med min djefla man, som hade föreläst och haft möte där. (Han kan föreläsa utomlands för andra nationaliteter, han!) Vi åt turkisk mat och jag fick en dansk öl och så pratade vi låtsasdanska med varandra så att danskarna började blänga på oss. Typiskt störiga svenskjävlar var vi.

kallapanotan — Notan kallade man på genom att trycka på en knapp!

På väg till vårt lite billigare hotell ungefär 7 minuter bortom järnvägsstationen, halkade vi in på Radisson Blu, där Beatles sov en gång i tiden. Och Rolling Stones, Rod Stewart och precis alla andra som var nåt på 1960-och 70-talen. Men eftersom wi-fin inte var gratis, kände vi oss kränkta och gick ganska snabbt därifrån.

radissondesign — Fast i Radisson Blus foajé fick vi uppleva underbar danskdesignoverload. Så vansinnigt fint! Medan …

fulaprickar — … vårt hotell såg ut så här …

lovelyview — … och the stunning view från våning 9 såg ut så här.

På morgonen åt vi en synnerligen torftig frukost utan bacon (vabaha?) samtidigt som vi sms:ade kors och tvärs med barnen där hemma om köruppvisning (ergo sånguppvisning), gympapåsar, hostsjukor och träningstider. Min djefla poetman sa ”kan jag lägga ner en bok i sin packning eftersom jag är på resande fot till på söndag?” och jag sa förstrött med ett felkokt ägg i munnen ”mmmmhmmm”.

ollesbooks — Det är det här som är ”en bok”. Som *jag* fick släpa hem.

fulmatta — Hejdå, fult inredda men rätt billiga och väldigt rena hotellet i Köpenhamn!

Nu vankas resor till Luleå, Härnösand och Östersund. Men innan dess hinner jag vara hemma och skriva lite Julkalender!

64 kommentarer

Plötsligt hände det: spamchock!

Publicerat av Lotten Bergman den 26 november 2014 14:39

Det finns en intressant uppdatering lite längre ner. Men börja för all del här uppe!

Bloggen utsattes – som de stora elefanterna – för en spam-attack! Jag satt här och tittade på skärmen, som gav order som änna big brother-typ:

– PW! sa servern.
– Vad menar du med det? sa jag.
– PW!
– Tala ur skägget! Pewe kan man ju inte ens uttala ordentligt!
– PW! PW! PW!

Efter en liten stund klickade jag i ”Avbryt” eftersom man ska vara misstänksam och inte följa med främmande farbröder som lockar med godis eller inloggningar. Då blev det jättetrist:

Apache? Här? Nu? Javisst!

Apache-Warrior — Fast jag måste säga att det var en ypperlig illustration till mitt känsloläge just då. Bister och på krigsstigen.

– PLIONK! sa det i mejlen.

Aha! Mitt webbhotell Loopia mejlar! Kulans! Men … nej, det här verkar inte riktigt korrekt …?

– Det ser banne mig ut som phishing! sa jag högt till mig och två hemmavarande, sjuka barn. Ni vet när man får brutalt oproffsiga bluffmejl från Telia eller Netflix?
– Näe …
– Man ska aldrig skriva in sina lösenord och personuppgifter eller kontonummer!
– Nä, klart man inte ska. Det vet alla, mamma.

Skärmavbild 2014-11-26 kl. 14.13.24

”Näe, det där vågar jag inte lita på”, tänkte jag och skickade ett mejl tillbaka till Loopia för att höra om det var på riktigt eller en luring. När jag inte hade fått svar på ungefär 45 minuter, ringde jag till supporten, som var full av andra frågvisa och som därför placerade mig i ännu en av alla dessa underbara supportköer som jag bara inte förstår mig på. (Plats nummer 37 i kön? Say what? ANSTÄLL FLER!)

Tralalalaaa, humdidum, trajardiraaaaa. Väntelivänt.

Samtidigt som jag kom fram i telefonen, kom ett nytt mejl:

När killen i telefon också bekräftade att Loopia verkligen uttrycker sig så här, bad jag att få tala med den kommunikationsansvarige. Men ombads istället att mejla till supporten. Till samma adress som stackars Alexander F skriver från …

Hej alla företag i hela Sverige som behöver hjälp med att utforma korrekta mallbrev.

BE MIG OM HJÄLP!

__________________

Uppdatering en dag senare, efter att det i nästan ett dygn hade sett ut så här på bloggen:

Eftersom denna stängning dök upp väldigt snabbt när mitt utfall mot Loopias mejlspråk hade publicerats här ovan, drabbades jag naturligtvis av konspirationsteorier.

Borde inte Loopia varna mig först?
Borde man inte när man har stängt en webbplats faktiskt tala om för den drabbade att det har gjorts?
Måste det se så brutaldrastiskt ut?
Jag har ju ett väl fungerande spamskydd, som väl funkar?
Inga av de robot-skickade kommentarerna syntes ju utåt utan fångades ju faktiskt upp av Akismet – hur kan de då göra skada?

När man klagar på hur detta gick till och det faktum att de stängde klabbet utan att förvarna, får man detta svar:

”Jag förstår er synvinkel på detta men dessvärre så orsakar dessa spamattacker hög last på våra servrar i den delade miljön.

Övriga kunder blir då påverkade och upplever i sin tur långa svarstider på sina webbsidor.

Utöver det så kan servern klassas som spridande av malware då många av dessa kommentarer innehåller länkar till skadlig programvara.

Det orsakar då stora skador på vår miljö för samtliga kunder.

Vi kan då ej varna kund och invänta dennes respons utan måste direkt lösenordskydda sidan för att stoppa detta.”

Hrrrm.

Nu är jag ute på hal is. Jag kritiserar fullt öppet mitt eget webbhotell och lägger ut förnamn på några i supportstaben. Jag sätter mig helt klart på mina höga hästar och agerar besserwisser. De kan om de känner för det stänga lotten.se igen och hävda att det beror på att ”övriga kunder blir påverkade” av spamattacken som riktas mot mig, men som ingen utomstående kan se.

Jag har fortfarande många frågor som behöver (begripliga) svar. Min fantastiske bloggtomte (som alltså arbetar med sånt här och som jag avlönar) är till stor hjälp och har förstått exakt hur viktigt kommentatorsbåset är. Loopia skrev:

”Man kikade igenom och det ser ut som att spam-kommentarerna inkommit i stor skala sedan den 13:e november.
Förslagsvis så tar vi bort alla kommentarer från och med det datumet.
Först efter det så kan vi öppna sidan så att den inte löper lika stora risker för er och oss att svartlistas.”

Min bloggtomte svarade snabbt:

”Nej – ni får inte ta bort kommentarer. Kommentarerna är mycket viktiga för denna blogg.”

Nu kommer det kanske att vara lite stökigt, kanske måste jag lägga in captcha-bokstäver (såna där vingliga som jag hade förut) och ibland kan det dyka upp en sådan här:

Jag tror att man kan lura den där kortskrivarpolisen genom att lägga in radbrytningar, men förhoppningsvis skriver ni så långt att ni slipper få bannor.

Uppdatering igen
Jag har nu pratat med Loopias ”support manager”, som vet att berätta att brevet där uppe – det som jag fick först och trodde var phishing – går ut i säkert 20 ex per dag sedan två år och att JAG och bloggtomten är de två allra första som inte har förstått att mejlet i klartext betyder:

VI KOMMER ATT AV SÄKERHETSSKÄL STÄNGA NER DIN SAJT

Så när jag säger ”ni kan väl varna säga till innan ni lägger upp en stor röd stoppskylt och sedan går hem för dagen”, så svarar han att det var det de gjorde och att alla andra begriper det.

Hmmmm.

108 kommentarer