Etikett: jobb

Besvärliga typer

Publicerat av Lotten Bergman den 19 november 2014 23:44

Eftersom jag och min djefla man är ensamma arbetare i vår lilla firma, har vi bara varsin besvärlig kollega.

Min besvärliga kollega rakar sig för sällan och är därför jättestickig och dräller tandborstar omkring sig, särskilt vid skrivaren och i kylskåpet.
Den djefla mannens besvärliga kollega är kvällspigg och morgontrött och flexar alldeles uppåt väggarna.

Häromdagen hade vi en ”ringa till andra människor-dag” – sådant som han älskar och jag tycker så illa om att jag prokrastinerar in absurdum. Men jag tog denna dag tjuren vid hornen och fick snabbt tag på alla mina kontakter och allting flöt på som det skulle – deadline:ar spikades, möten bokades och alla var seriösa och kloka.

Men hur lät det hos min kollega, tillika min besvärliga djefla man?

– Hahahahaaaa. HAHAHAAA! HAHAHAHAHA HOHOHOHOOOOO! skrattade han.

– Nej, ursäkta, jag måste gå ut ur köket, vi har en gitarrspelande spanjor här, ja, väldigt högljudd, förklarade han.

– En älg? I trädgården? Nu? Ta en bild! Ja, nej. Min fru är från Luleå och hon sprang en gång milen på rekordtid för a… nu kom bilden! Ha! Det är ju en hjort! tjoade han.

– Nejdå, det gör ingenting, vi kan höras i eftermiddag. Nej, jag förstår. Det är lugnt, spring ut nu. Hur kunde hästen förresten smita? frågade han.

Besvärlig kollega, va? Ha så där kul och prata strunt på arbetstid? Pah!

Men eftersom vi båda har jobbat som normalt folk på institutioner och redaktioner samt stora företag, har vi även andra erfarenheter av besvärliga typer som man faktiskt måste komma överens med.

En i Ny demokrati väldigt aktiv kollega som prompt skulle omvända oss alla.
En lögnhals till drummel.
En latkorv som behagade skylla sina misstag på oss andra.
En nejsägare som sade nej till allt utan att ens reflektera över vad som skulle kunna ske om ett ”ja” skulle råka halka ur munnen.
En besserwisser som dessutom alltid hade rätt.

aoooom_mantra — – Aaaoooom. Chakra på er, grevar och baroner.

För att hantera de besvärliga typerna ska man (enligt råd som surrar överallt) vara en god förhandlare och toppenkommunikatör, ha ett fantastiskt tålamod, vara en god lyssnare och synnerligen rättvis. Så ni förstår att det är kört för mig; jag kommer aldrig att kunna smälta in och måste vara frilans resten av lifvet.

(Hurra!)

Jag blir bara arg på de besvärliga typerna och far ut mot dem och säger dem ett (eller fjorton) sanningens ord och får tårar i ögonen. Sedan skriver jag brev till dem eftersom det verkar vara mitt medium.

Besvärliga människor är dock roliga att berätta om (förlåt, det är inte roligt när besvärandet pågår, men det brukar bli intressanta historier efteråt), och ni får gärna skriva loss och berätta om de besvärliga typerna som ni mött.

49 kommentarer

Ännu en tågresa till handlingarna – men nu med en taxitwist

Publicerat av Lotten Bergman den 12 november 2014 13:36

Jag visste igår att tågen mellan Eskilstuna och Stockholm hade drabbats av dubbelspårsutbyggnadstrubbel. I vanliga fall åker man så här på en timme:

Men igår – för att slippa åka buss där man näppeligen kan jobba – planerade jag att resa med tågbyte i Västerås på knappa två timmar:

etuna_vås_sthlm För att vara på den säkra sidan, gav jag mig iväg fyra timmar före föreläsningsstarten inför 230 personer. På fyra timmar kan man åka tåg till Lund eller Söderhamn och man kan åka till Göteborg och till och med hinna äta lunch där. Men man kan inte lita på att man tar sig till Stockholm på fyra timmar (vilket ni väl har anat nu). På stationen i Eskilstuna:

– Pling plong! Tåget mot Västerås är försenat med 20 minuter. Tiden kan komma att ändras både framåt och bakåt.

Jahaja, där rök anslutningen till Stockholm från Västerås. Och på stationen här hemma finns numera inte en resebutik utan ett externt bolag som har anställda som bara kan upprepa ”vi vet inte, vi är inte SJ, vi vet inte, du får ringa till SJ, vi säljer bara biljetter, vi vet inte, ring till SJ”.

Utrustad med en ängels tålamod och simultanfömåga som en fembarnsmamma, placerade jag mig i SJ:s telefonkö samtidigt som jag beställde tamedmat eftersom min lunchdate i Stockholm inte skulle hinnas med.

– Tyvärr måste du ta buss, det finns inga andra alternativ, sa SJ.
– Morr. Skrrrfffnnnt. Grrrrr.
– Men bara till Läggesta, för där byter du till tåg. Visserligen går tåget inte förrän en halvtimme efter att bussen anländer (!), men då får du ju åka tåg en bit i alla fall …? försökte SJ-tjejen trösta mig.

Det blev alltså buss-skump, trångt som fan, byte till tåg, fram med maten och datorn, och äntli…plingplong i telefonen … Men vad nu?

Hm. Det där verkar inte så bra, tänkte jag och försökte få tag i min uppdragsgivare per telefon. En kvart senare hördes i tåghögtalarna:

– Plingplong! Tyvärr kommer detta tåg inte att ta er hela vägen in till Stockholm. Från Södertälje Syd måste ni ta buss. Bussarna är beställda, men jag har inga besked om när de kommer.

Hm. Bussar. Beställda. Men inte framme. Hm. Kan man låta 230 personer i en lokal sitta och invänta skrivregelsföreläsarens ankomst? Nope. Man ringer efter en taxi.

– Hej taxibolaget (med Södertälje i företagsnamnet)! Jag behöver en taxi till Södertälje Syd så snabbt som möjligt.
– Syd? Stockholms södra?
– Nej, Södertälje Syd.
– Det har jag inte här i min dator.
– Leta igen. Tågen mot Stock…
– AHA! Södertälje Centralstation!
– Neeeej. Södertälje Syd. Station. Tåg. Mot. Stockholm. Mälarda…
– Underligt. Var god dröj kvar.
– Hihihiiii, ”taxi var god dröj!”, hihihiii!
– Förlåt?
– Nej, det var inget. Jag bara skojade.
– Jaså.

Efter en stund ordnade det sig eftersom Södertälje Syd verkligen finns på riktigt. Där klev vi av – hundratals resenärer med stressmage. Busskön ringlade sig lång, vilket jag har förtydligat nedan med en röd pil:

bussfol — Busskö bakom tre damer som hellre åker taxi.

Min taxi dök snabbt upp och jag tjoade ”kör mig till Hötorget!” och slängde igen bildörren. Som snabbt öppnades igen av en kvinna som sa ”får jag hänga på?”. Javisst, sa jag, ”men vad som än händer måste jag till Hötorget snabbt som attan”. Innan vi hann komma iväg, öppnades taxidörren än en gång och en man sa ”snälla, låt mig följa med”. Det fick han.

– När ska du vara på Hötorget? sa taxichauffören.
– Nu, sa jag.
– Då kör vi! Gillar ni Noice?
– Nojs? Nåjs? Att nojsa? försökte vi gissa, vi som inte anade vad som komma skulle.
– Nej, NOICE! sa taxichaffisen glatt. Underbara musiker! Jordgubbar två avrom, men viiiiilka musiker trots att dom va så jäla unga.

Det är inte ofta man far fram i 140 med Noice på högsta volym, så jag filmade förstås denna fantastiska händelse.

Sexton år tror jag visst att jag var 1980 …

etuna_lagg_stj_sthlm — Men jag kom fram till slut! (Buss–tåg–taxi.)

Spårbunden trafik är i Sverige ett lotteri – och ett slöseri med ack så många människors tid. När man begär ersättning, får man dessutom anställa en sekreterare som håller koll på alla beställningsnummer och återbetalningar och poängsaldo och fan och hans moster. Jag kan inte lägga dubbelspår eller laga trasiga skenor eller köpa in fler tåg, men jag kan faktiskt göra en insats: berätta hur man sköter informationen bättre. HALLÅ SJ!

Varför vet man inte om ett tåg blir 20, 10, 23, 2 eller 37 minuter sent när man de facto vet var tåget är någonstans?
Varför kommer meddelandet i tåghögtalaren en kvart efter sms:et i telefonen?
Varför kommer bussarna först efter en halv evighet när vi resenärer får veta att de kommer ”strax”?
Varför kan inte (de externa) biljettförsäljarna på stationen ha tillgång till SJ-info?
Varför … varför … varför …?

Och var ääääär uppfinnaren med teleportering eller tredimensionella utskrifter av människor på agendan?

64 kommentarer

Alla vi som älskar TNC är fly förbannade!

Publicerat av Lotten Bergman den 28 oktober 2014 18:05

Först måste vi kanske fastslå att jag är apolitisk, så att vi har det ur vägen: jag går inte något partis ärende och hyser djup aversion mot allt käbbel som de håller på i sin stora politiska sandlåda. Okej, moving on.

Socialdemokraterna lovade Riksidrottsförbundet ett tillskott på 272 miljoner kronor under valrörelsen. Det blev till slut i budgeten 0 kr. (Anser jag att idrottsrörelsen är en del av kulturen? Japp.)
Regeringen ska lägga ner de svenska medelhavsinstituten till 2017. Detta har skapat stor ilska och kallades av Carl Bildt för talibanfasoner.
Regeringen har utan förklaring beslutat att minska det i sammanhanget yttepyttiga anslaget till Terminologicentrum (TNC) med 4 miljoner kronor. Av anslaget återstår då hela 273 000 kr.

Vad är det som händer? Ska allt av kulturellt värde bort? Vad ända in i glödheta har regeringen för baktankar? Hur kan de gnälla på museibiljetter och nedlagda bibliotek samtidigt som de stryper oss på andra fronter?

Vad är då TNC för skräp och vad ska de göra med sina 4 miljoner kronor?

Det handlar om terminologi, vilket förstås är ett svårt ord när man inte bryr sig om det.

planka_brada — Planka–bräda? Bräda–planka? Eller blott brädor? Kanske plankor?

I språklagen – som är en lag – står det:

”Myndigheterna har ett särskilt ansvar för att svensk terminologi inom deras olika fackområden finns tillgänglig, används och utvecklas.”

Vabaha? Svensk terminologi? Ahaaa – det som Terminologicentrum pysslar med! Alltså sådant som gör att man t.ex. kan jämföra olika sorters statistik (man ser alltså till att använda gemensamma termer) och dessutom jämföra olika företeelser inom olika fackområden i olika länder eftersom TNC har en Rikstermbank med översättningar av fackord till så många olika språk att jag inte kan räkna dem alla. (Uppdatering: Det är 27 språk!)

moppsvabb — Mopp & svabb? Svabbmopp? Samma lika?

Redan salig Tage Danielsson (Grallimatik – struntpratets fysiologi och teknik, 1966) var inne på det här med att det är viktigt att ha gemensam terminologi som underlättar kommunikationen.

”Nu är det klart att det är mest praktiskt att vi använder orden i den betydelse som vi har kommit överens om. Det blir så besvärligt annars, och man kan lätt bli missförstådd. Å andra sidan är naturligtvis ingen tvungen att använda alla ord i överenskommen betydelse — särskilt som ju varken du eller jag har fått vara med och bestämma från början att limpa ska heta limpa och krasse krasse. Du och jag kan ju till exempel komma överens om att kalla en tur- och returbiljett Stockholm—Malmö för en åtsittande aftonklänning med svarta tofsar. Men jag lovar dig att vi får ett helvete i biljettluckan på Centralen.”

blackpenna — Är alla kulspetspennor bläckpennor och tvärt om?

Istället för att hitta på uttryck som ”erfarenhetsbas för semantiska lösningar” (ergo ordbok) eller säga ”åtsittande aftonklänning med svarta tofsar” (när man menar tur- och returbiljett Stockholm—Malmö) eller be om en planka och då få en bräda, kan man bry sig om terminologin och på så sätt förenkla kommunikationen!

Biotermgruppen, Optiktermgruppen, Datatermgruppen och Termgruppen för byggd miljö kan se sig i fjärran efter hjälp med ord, uttryck och översättingar! Hu så sorgligt!

Framtidsvision:

– Hörru, ska vi verkligen säga rullgardinsmeny? Skanner eller bildläsare?
– Spela roll, alla fattar ändå vad man menar.

– Är det någon skillnad mellan oligopeptider och polypeptider?
– Mäh, jag tror att det är många, ba. Eller några. Gäsp.

– Min optiker pratade idag om axeldistans. Vad är det?
– Vänta, jag kan kolla i min ordlista här. Aha, ”avstånd mellan de optiska axlarna på okularsidan hos ett binokulärt optiskt instrument”. Fast den är inte faktakontrollerad sedan TNC lades ner, så man vet ju aldrig.

Fotnot:
Här kan ni läsa min gamla kärleksförklaring till fantastiska Rikstermbanken, som alla borde använda ideligen och hela tiden.
Namninsamling, startad 29/10.

Uppdatering
Henrik Nilsson på TNC delar med sig av ord som man kan behöva definiera eftersom de kanske inte är synonymer:

skräp-smuts
staty-skulptur
vaniljsocker-vanillinsocker
maskin-apparat-verktyg-instrument
tråd-kabel-ledning-sladd
papper-kartong
kräm-salva-pasta
samarbeta-samverka-samordna-samråda
altan-terrass-balkong
grus-sand
skruv-bult
berg-bergart-jord
byggnad-byggnadsverk
dokument-handling
information-data
folie-film
gryta-kastrull-karott
föreskrift-författning-direktiv-lag
granskning-besiktning-kontroll
indikator-detektor
innovation-uppfinning

118 kommentarer

Hur söker man jobb egentligen?

Publicerat av Lotten Bergman den 18 oktober 2014 23:25

paula_abdul_lakers — Paula Abdul som cheerleader i L.A. Lakers – basketlaget ni väl känner till?

När jag gick i gymnasiet ringde jag till Danderyds sjukhus och frågade om de hade plats för ett sjukvårdsbiträde. Javisst, sa de och lät mig gå en kort kurs – och så jobbade jag på sjukhus och vårdhem på alla lov i fem år.

När jag nästan var färdig med min utbildning (bestående av 150-nåntingpoäng blandade småhopp), bad jag chefen på Nationalencyklopedin om jobb. Tre månader senare började jag jobba och från den redaktionen kom jag inte på tio år.

Igår satt jag på tåget och lyssnade på en kille i 20-årsåldern. Alla andra runtomkring var knäpptysta – de läste, lyssnade på musik eller sov. Killen pratade högt och tydligt så att någon i den andra änden verkligen skulle höra det viktiga som sades.

madonna_donuts — Madonna som biträde på Dunkin’ Donuts. (Men hur stavar de egentligen?)

– Hej, jag heter Niklas af Silverguldknoppsstolpe. Jag praktiserade hos er för några år sedan. Nej praktiserade. Ja just det, en veckas prao. Fast jag var sjuk en dag så det var bara fyra da… nej. Jag förstår. Men någon annan kanske minns mig? Malin? Anna? Lasse? Inte? Men Katrin Persson, jobbar hon kvar? Inte? Aha, kan jag få hennes nummer eller ska jag googla fram det? Ja just det. Ta…

Jag funderade på om jag skulle coacha honom lite, men kom på att främmande tanter på tåg ska passa på att sova när de kan.

– Hej, jag heter Niklas af Silverguldknoppsstolpe och jag söker Katrin Persson. Tack.

Sådärja, det var ju en bra inledning!

– Katrin Persson? Hej, jag heter Niklas af Silverguldknoppstolpe och jag var din praktikant för några år sedan. På Pluttiluttföretaget AB. Mhm. Ja just det. Nej. Nej. Nej, smal och blond. Niklas af Silverguldknoppsstolpe. Prao. Okej, men jag undrar om du ändå skulle kunna lämna referenser …? Om jag skulle kunna lämna ditt nummer som referent … om du ändå sk… Smal och blond. Niklas af Silverguldknoppsstolpe. Nej, jag förstår eftersom du säkert träffar många praktikanter. Jaså inte? Men om jag … refere… 2006 tror jag … ja, i sjuan. Nej. Ja, men tack ändå. Nejvisst, jag förstår. Tack.

Hugh-Jackman-gympalarare — Gympaläraren Hugh Jackman med sängkammarblick.

Stackars Niklas. Han gör så gott han kan och så kommer ingen ens ihåg honom. När han i 50-årsåldern är framgångsrik företagsledare, kommer han att minnas dagarna när ingen ens mindes honom. Michelle Pfeiffer jobbade som biltvättare, Patrick Dempsey var jonglör, Whoopi Goldberg var bårhussminkös, Nicole Kidman massös, Hugh Jackman var gympalärare och Michelle Pfeiffer jobbade i kassan på Ica (eller motsvarande) medan både Matt LeBlanc och Harrison Ford var snickare. Och stackars Niklas kommer bara att kunna säga:

– Njäeh. Jag praktiserade i fyra dagar i sjuan. Sedan gjorde jag ingenting förrän jag ärvde detta företag av en gammal faster för ett år sedan.

Eller hur?

Annat är det med den yngre generationen Bergman. Jösses vilka irriterande overachievers som bara får alla jobb och uppdrag som de pekar på. I morse åkte Tjugoåringen till Stockholm för att hålla en presentation inför representanter från Svenska Basketbollförbundet. Och plötsligt skriver förbundets generalsekreterare på Twitter att ungen är fantastisk och detta retweetas så att jag måste ställa mig på en stol och skrika ut över världen:

– MEN DET ÄR JU MINA GENER! TA MIG ISTÄLLET!

41 kommentarer

Örebro och Sandviken samt en skylt

Publicerat av Lotten Bergman den 2 oktober 2014 21:38

När detta skrivs sitter jag på ett stillastående tåg i Västerås. Det är signalfel söderut och tåget som står alldeles bredvid vårt har stått där i en timme. Nyss sa min mage till på skarpen och krävde akuta insatser, och jag som alltid går omkring med ägg och te samt choklad i ryggsäcken måste erkänna: jag har varken ägg, te eller choklad i ryggsäcken … för det har tagit slut.

Lite senare:
Eftersom vi stod stilla och ingen ljusning syntes i horisonten, gick jag fram till lokföraren och berättade att jag var så hungrig, så hungrig. Han sa att det var han också, så jag erbjöd mig att springa till Pressbyrån och handla lite skaffning. Och han sa ja!

Sprintelisprint på dåliga knän och klumpiga skor, via rulltrappor och FOLK MED HÖRLURAR SOM STÅR PÅ FEL SIDA och swisch, swosch, högg jag två BLT-mackor och ställde mig i kön. Där hann jag stå i hela fem sekunder innan en okänd banarbetare i brandgul, oljig väst knackade mig på axeln:

– Hej, ursäkta, din lokförare hälsar att du måste komma tillbaka omedelbart. Tåget avgår.

BLT:arna slängdes tillbaka, rulltrappan attackerades med stora kliv och (igen) vad är det med FOLK MED HÖRLURAR SOM STÅR PÅ FEL SIDA och som inte hör när man säger ursäkta? Perrongen togs i två sjumilakliv och pffffuuuuuuuh sjänk jag ner på min plats. Jag hann. För sedan tog det tio minuter innan tåget verkligen kom iväg.

Vad kul! Nu går tåget ju!

Efter en dag i Örebro och en dag i Sandviken känns det som om jag måste häva ur mig ett par bilder. I Örebro fanns det nämligen en gammal (?) skylt som inte såg ut som skyltar plägar göra. Analysera gärna språket och bilden.

nyckelskyltstor — Ser ni? Inte? Då tar vi en förstoring!

nyckelskylt — Snygg, antik nyckelsymbol? El.öppnare? Hm. Var?

En dryg meter till höger hittade jag nooooog det som avsågs … eller?

I Sandviken fanns bara jag. Ja, det var ”De överlevande” all over again.

sandviken_tomt3 — Titta en liten människ… nej, en papperskorg.

sandviken_tomt4 — Hoho, Folkets Hus, någon där?

Sandviken hade dock inte blott tomma gator.

postlada_sandviken — En möglig brevlåda!

sandvikenhole — Bussavgångs-tv:ns baksida var intressant.

vackert_sandviken — Oerhört vackra omgivningar!

Jahaja. Nu sitter vi fast med signalfel i Kolbäck.

sportbarsandviken — Och så en finfin sportbar som satt ihop med Stadshotellet där jag sov (i en onödigt smal säng). Malmö FF vann med 2–0! (Fast på min bakhuvudsselfie äre ju hockey.)

Jahaja, nu sitter vi fast med broöppning i Kvicksund … JAG KOMMER ALDRIG ATT KOMMA HEM!

Uppdatering
Jag kom faktiskt hem, sent omsider. Och kan nu dessutom lägga ut en bild på mig som seriös föreläsare.

lottensandviken_forelasning_kasjunot — Vad säger jag här? Jo, att nystavningar är ytterst intressanta.

49 kommentarer

Från Ulricehamn till Gävle med en ond hals

Publicerat av Lotten Bergman den 24 september 2014 10:07

Igår vaknade jag i Ulricehamn och hann under dagen föreläsa för kommunens webbgäng, turista, tappa en tepåse och gå till fel buss, men ändå ta mig till Gävle och byta hotellrum samt skaffa mig en sprillans ny förkylning som sätter intressanta snor- och hostkäppar i hjulen för mina två föreläsningar idag.

Nu ska jag inte fastna i en utförlig beskrivning av min slemhosta och mina rinnande ögon, utan fastslå en viktig sak: Ulricehamn är inte Sveriges anonymaste stad.

kuranstalten_ulricehamn — 1. Här fanns kuranstalten där alla konstnärer, kungligheter och en och annan bov med tuberkulos tog in: prins Carl, prinsessan Ingeborg, prinsessan Märtha, Verner von Heidenstam, Alexandra Kollontaj, Selma Lagerlöf, Gustaf Mannerheim, Ernst Rolf och Clark Olofsson.

kurhotell_ulriceha — Visserligen revs den fantastiska byggnaden av oklar anledning 1981, men ändå.

sparvagen_ulricehamn — 2. Spårvägen i Ulricehamn anlades 1909 av direktören för sanatoriet, som tyckte synd om alla hostande patienter som skulle gå från järnvägsstationen upp till sanatoriet (höjdskillnaden var 170 meter). På bilden syns den enda spårvagnen 1911.

sparen_ulricehamn — Visserligen lades spåren helt i onödan eftersom spårvagnstrafiken aldrig kom igång; den var slarvbyggd av besparingsskäl och alla inom spårvägsbolaget grälade med alla. Utan att ha varit igång såldes hela klabbet med en rejäl vinst (ökade kopparpriser) 1917.

ulricehamnstationhus — 3. Det gamla stationshuset från 1906 är alldeles fantastiskt! Kolla på tornen – arkitekten Axel Petersson hämtade inspiration från Trolleholms slott och gjorde ett runt och det andra fyrkantigt!

Visserligen saknar Ulricehamn järnväg sedan 1988 – men om vi alla lägger manken till, kanske ny järnväg kan ledas till alla fantastiska stationshus som står utan räls?

Och apropå fyrkantigt, så hoppar vi raskt till Falköpings stationshus, som har räls – men ingen perrong intill huset.

falkoping_central — Ser ni staketet i nedre kant? Det är placerat precis intill spår 1, som man alltså bara kan nå genom att gå under nyss nämnda spår.

Falköpings stationshus (som var det absolut enda jag hann se av Falköping) är tidig funkis, ritat av Birger Jonson 1934, han som kanske mer än någon annan har strösslat stationshus över halva Sverige.

Efter en bedrövlig resa med tusen och ett byten och snäva tidsramar samt intensiv huvudvärk, hosta och snorsnörvel, kom jag fram till Gävle – där jag sedan debaclet med den förfärliga duschupplevelsen tog in på ett helt annat Gävle-hotell: Hotell Gävle.

Jag öppnade min rumsdörr.
Tog ett steg in.
Släpade väskan över tröskeln.
Överfölls av en mögeldoft starkare än Stilton.
Kastade både mig och väskan ut ur rummet.

I receptionen beklagade jag mig så lugnt och varsamt jag någonsin kunde, men fick höra att hotellet var fullbokat och att alla hotell nog tyvärr var fullbokade i hela stan. Pfffft, tänkte jag och satte mig att kolla runt lite.

ingahotellkvar — Ahaaaaaaa … det enda hotell med rum kvar fanns 3 mil utanför centrum efter som ”15 andra hotell har inga lediga rum”.

– Ursäkta, ursäkta, hohooo, jag har ordnat, hallå! ropade receptionisten innan jag ens hade börjat bli bekymrad.
– Ja …?
– Jag har flyttat en stamgäst som kommer imorrn och satt en annan där och där och hon där kommer inte förrän i övermorron och han har inte kommit, så bli inte rädd nu, men du får ett stort rum!

hotell_gavle — Jättestort! Som inte luktar! MED VATTENKOKARE!

tepasen utan mugg — Sorgerliga saker hända.

Och hur var det nu med tepåsen?

Jo, jag tappade den på gatan efter att jag hade doppat den en enda gång i min mugg. Sorgligt.

Lät jag den ligga där på gatan som vore den en dödad cigarrettfimp? Nooo. Man vill ju inte att världens alla tedrickare ska få dåligt rykte.

74 kommentarer

Björholmens Marina, några foton och en blånagel

Publicerat av Lotten Bergman den 21 september 2014 00:30

Här ligger jag i en smal säng medan folk utomhus vandrar omkring i morgonrockar med öl i fickorna. Utom de som sitter som packade sillar i enorma badtunnor alldeles intill havet. Så här:

Vädret är obeskrivligt ljummet och solen går ner som ett proffs.

Allt är så löjligt vackert att jag bara behöver lyfta kameran och rikta den lite på måfå åt än höger, än vänster. Bilderna blir därefter: vackert, trist hus & vacker, trist solnedgång & vacker, trist himmel & vacker, trist vattenyta och titta så vackra färgerna blir i grådiset! Gäsp.

vackrahus — Men kolla vilken intressant tunna i förgrunden!

Jag är anlitad av ett företag som har kick-off här ute i paradiset – de ska alltså peppas och inspireras av en skrivregelsföreläsning. Maken till förnuftigt företag har jag då aldrig hört talas om! Det är god mat, dans halva natten, spa, bastu, morgonrockar och frottétofflor samt faktiskt allt man kan önska sig. Men man kan inte leva på vackra ting allena, så jag gick ut på en huppegupptäcksfärd och träffade en arg katt.

kattkameleont — Eller vad vet jag? Det kanske var en glad kameleont?

På vägen gick jag förbi en snygg traktor med motorn blottad.

traktormotor — Det tackar vi för! Röd motor – som ett hjärta!

geese — Jag störde även dessa gäss, som skällde ut mig efter noter och gav mig mördande blickar.

Eftersom jag ville gå till vattnet, blev promenaden en s.k. turåreturpromenix där man går tillbaka i samma fotspår.

karta_marina — Bö i Klövedal klingar väl precis lika vackert som Gullfjäll?

Ute på bryggan tog jag ännu fler solnedgångsbilder (gäsp) och höll på att trilla ner i vattnet när en planka på bryggan gav vika. Om jag hade trillat i plurret, hade jag landat på … vaddå?

skarvor — Ser ni bland sjögräset? Är det porslin?

olukt — Krabbskal! Så fiffigt! Där ligger de ju och kan inte lukta!

Jag pratade med en man som sa att min kamera var fin, en kvinna som sa att mina skor var fina (det var de faktiskt inte alls) och en liten flicka som sa att hon hade fått en ny cykelhjälm och att man egentligen borde ha hjälm på sig alltid. Alla var oförskämt trevliga och glada och inte alls irriterade på att bastuområdet med alla morgonrockar fungerade som en tratt eftersom vi hörde skrålet flera kilometer bort.

Jag gick vidare.

konstiglampa — Har vi någon här som kan tala om för mig vad det är för röd signallampa som detta okända skjul (?) har på taket?

tjara — I gräset låg något mystiskt. Aha, tjära. Men varför? Är ett tjärmord begånget och borde jag kanske ha plockat upp beviset?

Och så fann jag avslutningsvis ett intressant dike. Eller … intressant och intressant. Skylten var i alla fall intressant.

symbolnaglar — Och nageln låter sig inte fotograferas, hur blå den än är, varför ni får en symbolisk blånagelbild.

Och nu halvblundar ni nog av rädsla för att en bild på blånageln i rubriken ska dyka upp. Nä. Den är liten och ful och utstrålar hämndbegär och vrede för att jag tjongade den i en på golvet liggande hantel i morse.

När jag har föreläst färdigt och inspirerat åhörarna med fiffiga semikolon och långa tankstreck samt konstiga citattecken ska jag vända kosan mot Göteborg, för att där ta in på hotell. Jag och den blåa tånageln ska sedan vila oss i form inför resan mot Ulricehamn, där vi ska fortsätta denna skrivregelsturné över fyra städer.

The Lotten World Tour of 2014:

¿Vem tusan , bryr sig om skiljetecken

Frukostuppdatering!

aggrora — Den bästa äggröra jag har ätit på länge! Jag måste hämta mer!

ackligt i aggroran — Men vänta. Vad är det som ligger där? Hallå, personalen! Ligger det en fisk i äggröran?

narbild_ackligt — – Oj, ursäkta, jag ordnar det! sa personalen … och ordnade ”det”.

(Det blev bara en portion äggröra denna morgon.)

79 kommentarer

Tankar på ett tåg mot Lund

Publicerat av Lotten Bergman den 26 augusti 2014 16:44

Det är så lätt att klaga – särskilt eftersom det finns så rasande mycket att klaga på. Därför ska jag inte klaga nu, utan bara fundera lite. (Skillnaden är hårfin.)

regnregnregn — Det regnade jättemycket vid mitt byte i Linköping. Så är det. Ja.

I Linköping satt en tiggare på perrongen, och säga vad man vill om oss svenskar – att vi ”är snåla och inte ger pengar till tiggare” är komplett, alldeles, totalt och helt tokigt enligt min kanske inte riktigt empiriska undersökning med blott en deltagare. (Läs nu inte in något i denna min korta historia annat än just det jag beskriver.)

Under de 12 minuter som jag väntade på perrongen, gick 17 personer (18 med mig) fram och lade ner en tia eller två i mannens pappersmugg. (Jag kan inte vara helt säker på om det var tior, men de ”lät” som tior. Och om man ger pengar så ger man väl inte en eller två kronor?) Mannen sade glatt och förvånat tack till alla givare och tog meddetsamma upp slantarna ur muggen och lade dem i en redan välfylld ficka på jackärmen så att det bara var 3–4 slantar (halvtomma tunnor skramlar bättre, gammalt djungelordspråk) kvar i muggen. Efter ett tag blev ärmfickan full, så då började han fylla andra ärmen. Som Karl Alfred-muskler, liksom. Slutledning: ”vi” är faktiskt inte så snåla som det sägs.

Apropå Linköping så är det numera där vi lantisar byter tåg, vilket är jättekonstigt.

Kolla här. Eskilstuna–Norrköping åker man sekrutt-tåg utan bestämda platser och med många stopp. Men när man kommer till Norrköping (se karta) ska jag inte gå av utan fortsätta att åka sekruttåg i en halvtimme trots att mitt fintåg (nåja) inkommer till Norrköping ungefär 20 minuter senare.

Istället ska jag tuffa vidare till Linköping (se karta nu då!) där jag har mindre marginal (åtta minuter) till det tåg som jag ju kunde ha klivit på i Norrköping. Förklara det, den som kan! (Och nej, det går inte att vara rebell och byta i Norrköping ändå, för det får man inte. Och inte i Katrineholm eller Flen [sedär, en karta här ovan!], för fintåget stannar inte där.)

Lösningen är förstås att beställa två biljetter:

Eskilstuna–Norrköping
Norrköping– Lund

På tåget klev jag i helt fel ände eftersom jag inte hade ögonen med mig (eller förståndet så att jag tolkade anvisningarna fel) så att jag inne i tåget fick gå från näst sista vagnen till den näst första. Under denna promenad tappade jag räkningen (nej, jag borde verkligen inte få resa utan förkläde), och kunde inte hitta rätt eftersom det ingenstans står i vilken vagn man befinner sig.

hemligt vagnsnummer — Vagn 4? Eller 5? Kanske 6?

När jag gick genom tåget tänkte jag stilla att det här nog blir en tuff resa. Det var proppfullt med barn, väskor, vagnar, golfbagar och äggmackor. Ljudnivån var sådär att jag började fundera på stavningen av decibel.

bagsbagsbags — ”Placera inte väskorna i gången” funkar här lika bra som andra uppmaningar, t.ex. ”beträd ej gräsmattan” eller ”ät inte socker”.

Men skåda! När jag väl kom fram till det som jag tror är min vagn såg det ut så här:

Mycket lyckat. Hittills har ingen kollat min biljett, så jag vet ännu inte om jag sitter på rätt plats. (Ssssschhhhh, jag låtsas sova!) Men varför sprider SJ:s datoriserade platsgenerator inte ut alla andraklasspassagerare så att det blir bättre resmiljö för alla?

klotter — Inne på tågtoan har en graffittiartist fått utlopp för sin kreativitet.

Det mest lyckade idag är ändå att jag äntligen har förstått vad detta betyder:

”Även när du har använt din surfpott surfar du gratis!”

På fintågen finns det ju numera gratis internet som faktiskt oftast funkar som det ska. När man sätter igång datorn, dyker detta mystiska meddelande upp, och först nu förstår jag hur det hänger ihop. Man har en pott med snabbsurf. När den är slut, surfar man långsammare, men det är fortfarande gratis.

Snart är jag framme i Lund! (Dock har mitt middagssällskap glömt bort mig, så jag måste hitta nån annan att leka med. Eller kanske äta ensam? Hur ska det gå, hur ska det gå?)

Uppdatering
Kom på att jag ju måste tala om hur det gick med mig och min kvällsmat. Först gick jag ett varv runt Lund (Klostergatan, Lilla FIskaregatan, Stortorget, Botulfsplatsen, Mårtenstorget, Akademiska Föreningen och biblo och förbi stationen igen). Hela tiden spanade jag efter gamla farbröder och tanter som jag kände i Lund för 30 år sedan, och som säkerligen skulle vilja äta med mig. Sedan valde jag mellan ensam-sushi med öl i ombyggda saluhallen och en ensam-fisksoppa med vin på Klostergatan. Och därefter åkte jag upp till Delphi och Tjugotvååringens och Tjugoåringens gemensamma studentlägenhet, där jag helt ensam tryckte i mig detta:

kaviar_egg — Ljummet te i termos, två hårdkokta ägg, kaviar.

Men hu så trist det var. Gäsp. Läsa lite bok. Rapa ägg. Klia sig på stortån. Men plötsligt sa det plingplong i mobilen – Tjugotvååringen bjöd in mig till nollningen.

erikordf — För när man är kemisektionens ordförande får man faktiskt ta med sig mamma till skolan.

Och där fick jag äta korv! Tillsammans med 150 andra personer! Inte ett dugg ensam!

49 kommentarer

Idag: Luleå tur och retur

Publicerat av Lotten Bergman den 20 maj 2014 21:31

På grund av omständigheter och anledningar samt bafatt, kunde jag inte åka till Luleå igår och sova över, äta hotellfrukost och leka vid min barndoms stenar som jag brukar. Istället gick jag upp 04:30, tog ett tåg kl 05:16 och flög klockan halv nio. Massa väntetid hann jag med också. Men på resan hann jag ju reflektera över en hel del, hitta på en överraskning, föreläsa, dricka ett glas bubbel och sedan titta på världens dyraste sallad.

Men vi tar det från början.

trainlate — Tåget var liiiite sent, vilket man kunde se på tåg-tv-apparaterna. Och på perrongen, som var full av folk, men tom på tåg.

trainlateapp — Man kunde däremot inte se det i appen, vilket gör att man inte kan lita på den. Petitess? Ja, jo, men just när det gäller tåg är jag lite känslig. Tåget har de fakto inte avgått kl 05:17, men det ser ut som om det har det.

Ombordaren (som det heter när man är i svängen) på tåget hade nylockat hår som var så imponerande välfriserat att jag tog en smygbild för att ni ska förstå vilken hår- och tågdedikation som ligger bakom detta; hon måste ju ha gått upp klockan 03.

ombordarefinthair — Och rufset där i förgrunden är mitt, ja.

På tåget var det alldeles knäpptyst och lugnt. Alla sov, pratade tyst eller mediterade. Plötsligt hördes ett halvkvävt piptjut.

– Ihpfiuiiit!

Det var jag som såg att det senaste Wordfeudspelet mellan mig och hakke förvånande nog var färdigt trots att vi båda två med flit drog ut på avslutningen.

hakke_lotten_lika — Oavgjort! (Då vill jag ju ha en förlängning , men Dr Feud godkänner inte sådant.)

Jag åt min hemmagjorda frukostmacka (trist bröd, trist ost, men basilikablad och små chiliflarn) och drack te ur min fina termos. (Nyköpt eftersom min förra numera bor hos en hotellstäderska i Turkiet.) På Arlanda fick jag som vanligt gå in på toa och hälla ut allt varmt, gott, mysigt te som jag inte hann dricka upp och som inte skulle kunna spränga något flygplan hur gärna det än vill.

intemerte — Blubb, blubb, blubb. Oj, en bortglömd, rosa städtrasa – den såg jag inte i mitt teupprörda hälltillstånd.

När jag satt där på Arlanda (väntan, väntan), mejlade jag lite med en gammal klasskompis i Luleå. Vi gick i samma klass från trean till nian och ingen av oss håller kontakt med någon annan klasskompis som vi har känt så länge. Just idag fyller han 50 år och vi hör av varandra på våra födelsedagar en gång per år – men har inte setts på riktigt sedan 1990.

reunion_1990 — Mager Luleå-återträff 1990; blott 10 av 28 kom. Jag är etta från vänster i övre raden, han som fyller år idag är femma från vänster i samma rad.

När jag landade i Luleå var klockan ”föreläsning minus tre timmar”. Som ju borde räcka perfekt för att åka och överraska 50-åringen …?

Ska jag?
Kan jag?
Skulle det funka?
Yes!

Swisch, swosch, åkte jag ut på Björkskatan (samma område som vi växte upp i), plingeliplong på dörren … och … tystnad. Jaja, han fyller ju år. Han kan ju ha annat för sig. Men i mejlet skrev han ju att han var hemma med en ny liten valp som skulle pott-tränas … ah well.

Jag ryckte på axlarna och tänkte ”jaja, jag hade ju ändå ingen present att ge bort, så det kanske var lika bra, men det hade ju varit rätt kul …” och började gå mot bussen.

Då kom en bil. Men en liten valp. Och en nybliven 50-åring. Samt två tårtor.

– SURPRISE!
– Va?
– Hihi!
– Men … jag tänkte … vad är det för ett litet barn som kommer där … och så är det du … men du mejlade ju i morse … fr…
– Fnissfnissfniss!

jannes_hund — Valpen som ska bli jakthund när han blir stor.

Vi pratade i snälltågsfart, avhandlade allt som avhandlas skall och så kördes jag till mitt föreläsarhotell i Luleås centrum. Där klättrade jag upp på översta våningen för att ta en vacker bild av stan.

ssab — SSAB lyser i eftermiddagssolens glans!

Föreläsningen inför 110 glada, kunniga medicinska sekreterare (det heter inte läkarsekreterare längre) gick bra, jag trillade inte av scenen, glömde inte bort vad jag skulle säga och drog inga olämpliga skämt. (Det har dock hänt, ja.)

Efter ett snabbt glas champagne (alltfler föreläsningar avslutas med alko-mingel), kördes jag av en taxitjej som såg ut att vara 12 år till Kallax, där jag drabbades av akut hunger och vånda under väntan. Gratis varmvatten fick jag (tack, Kallax, tack!) i termosen, men något måste man ju stoppa i sig. En trekantsmacka med bara ägg och majonnäs? Nja. En baguette med ost och skinka? Mäh. En kexchoklad? Näää.

dyrsallad — Kan man med gott samvete köpa den här erbarmliga salladen för 125 kronor?

Till slut hittade jag en turkisk yoghurt med honung. Mums. (Förträngde snabbt vad den kostade.)

massaplats — I flygplanet fick jag basketspelarplatsen vid nödutgången och kunde sträcka på mig; knävlarna hurrade av lycka. Rumpan knorrade eftersom den tycktes halka av sätet under hela resan.

te_centralen — Sista väntan var 90 minuter lång på Centralen. Då köper man sig förstås en 31-kronorste för att få sitta på det allra bästa caféet med finfåtöljer.

Så här ska man förstås inte resa. Man ska ha minimal väntan mellan tåg, tåg, flyg, buss, tåg och flyg samt helikopter och luftballong om det ingår. Sedan ska man ha eoner av tid att vandra på stan och gratulera födelsedagsbarn.

Nästa vecka blir det en resa till Lund!

39 kommentarer

I syndens näste!

Publicerat av Lotten Bergman den 29 april 2014 22:51

I Utvandrarna av Moberg står det ungefär ”Han visste redan att hon med sin kropp lockat många oförvitliga män in i sitt syndanäste.” Och Mölle kallades minsann för ”syndens näste” eftersom folk sprang omkring såhär olämpligt halvnakna och badade tillsammans och hade sig:

Havsbadorten_Ransvik_vid_Molle_ca._1910 — Ransvik (Mölle) år 1910. Detta måste vara i en brytningsperiod där vissa modiga män skippade den stora randiga till förmån för kortkallingar.

Näste betyder inte bara ”ett djurbo” utan även ”en hemvist i största allmänhet”, så att kalla en så stor (bad)plats som Mölle för ett näste verkar lite överdrivet, eller hur? Men varför kom jag nu in på detta?

Jo, idag föreläste jag i en konferenslokal som rymmer 300 personer och som är nybyggd och nog Faluns allra bästa och modernaste scen – i Lugnetkyrkan.

scenen_falun — På scenen fick jag samsas med en elflygel och ett trumset. (Om jag hade varit Fredrik Lindström hade jag bankat loss en trudelutt, men jag är ju bara Lotten Bergman.)

När jag föreläser på stora scener ser jag alltid till att förvirra mig i kulisserna. Detta för att stilla min scen- och teaterhunger och lägga plåster på den olyckliga kärleken jag hyser till tiljorna. (För nytillkomna tittare: jag skulle bli skådespelerska, men blev det inte eftersom varken Ingmar Bergman eller Bo Widerberg eller för den delen Woody Allen upptäckte mig och ödet istället lät mig springa på långa basketspelare dagarna i ända.)

Idag snubblade jag (efter målvedvetet letande) uppför denna trappa bakom scenen. Stenarna ligger nog där för att hålla trappan på plats eftersom den nog är rymningsbenägen, tänkte jag fnissande till mig själv. Och klev uppåt.

trafikmagasinet — På övre avsatsen fann jag Trafikmagasinets tv-logga. Naturligtvis, var skulle den annars vara?

Och där! I det stora rummet en trappa upp från scenen fann jag det slutligen:

68 kommentarer