Etikett: jobb

Ett jobb, en tågresa och ännu ett arbetsläger

Ett jobb, en tågresa och ännu ett arbetsläger

Publicerat av Lotten Bergman den 28 november 2022 23:23

Tågresan ner till Skåne i fredags gick obegripligt nog enligt planerna. (Nej, ”som tåget” säger vi inte numera.) Biljettköperiet gick däremot åt helskotta eftersom halva sträckan trafikeras av Mälartåg och andra halvan av SJ, och när man betalar extra för att få ombokningsbara biljetter visar det sig förstås när resan faktiskt måste ombokas, att blott SJ tillåter sådant bök. Fast SJ tillåter förstås inte sådant bök om halva resan är Mälartågs, för då säger alla logaritmer och ettor samt nollor och tågtelefonister ba näääää.

Under själva tågresan satt jag förundrad i ”lugn avdelning” och hörde telefonsamtal, höga skratt, fnitter och plippande datorspel. Datorspelsplipparen var ungefär tjuåttaåthalvt och tuggade dessutom tuggummi så det slafsade ända bort till mina hammare och städ.

Apropå hammare och städ – jag for ju ner till Lund för att snickra och tapetsera och fixa samt dona. Allt kom inte med på bild, men tänk er

en på ben stående tv-skärm som plötsligt svävar en decimeter från väggen
bokhylla som när som helst kunde välta över alla små barn och gamla hundar, men som numera sitter fast i en betongvägg
tre rum som tapetserades så att alla bara ooooade och aahaaade.

När jag ända höll på, fick köksstolarna nya tassar. Detta är det lutande tasstornet i Lund.

Jag undrar hur det kommer sig att jag vet hur man fixar sånt här. Inget av mina barn har tyvärr lärt sig det eftersom jag finner det så tillfredsställande att pyssla med att jag helt enkelt inte har visat dem hur man gör …

Japp, litermått och ballongvisp. Tapetklisterblandning eller gräddvispning – samma sak ju.

Den inringade skönheten är en borrhammare, som jag kallar hammarborr. Den skär genom betongväggar som vore de klickar med skirat smör.

Ajabaja Lotten, inte laga vägguttag med silvertejp! (Johodå, det gick så bra så.) Om man kisar med ögonen kan man se att jag har sågat mig i vänster pekfinger och kastat en dammsugare på min högerhand.

Efter arbetslägret fick jag hela fyra timmars sömn innan jag klev på 05.18-tåget hemåt. Detta tåg påstods enligt informationsskylten vara på yttre sidan om något. Oklart vad.

Om två tåg stannar på samma perrong, är det ena yttre, det andra inre. Magnus, Brasse och Eva hade kanske kunnat få SJ att förstå att ”främre” och ”bakre” är lämpligare ord.

Under mina åtta väntande och funderande samt googlande minuter om detta yttre tågs kvalitéer, blev jag approcherad av både unga och gamla som frågade om jag visste vad ”yttre tåg” var för något. En tonårstjej sa:

– Nänu ringer jag mamma. Hon vet nog.
– Men klockan är ju tio över fem!
– Jaaa, men hon svarar säkert, hon tror alltid att nåt har hänt.

Hur nu detta kunde vara något positivt vet jag som varande en öm moder inte alls, men ringde gjorde tjejen. Tåget kom, tåget stannade vi perrongen, vi klev på tåget och sedan hände inget konstigt alls. Tåget bara åkte norrut.

Men … X2000 har verkligen börjat få skavanker. Stolen som jag satt på hade tre intorkade tuggummin och läslampan var trasig.

Den röda, lilla avbrutna mojängen är tevattenkranen i bistron.

Dessa dörröppnarknappar funkar inte – och man kan inte heller få dörren att öppnas genom att fladdra med handen uppe vid en förmodad fotocell. Spaning: vi kommer att få uppleva nya dörröppnarknappar innan vi dör om 20 år eller så.

Men vad är det nu för jobb jag har nämnt allra först i rubriken ovan? Jo, jag ska vikariera på SFI hela december. Istället för att tjoa om mina älskade skrivregler inför 300–400 personer (vart tog den marknaden vägen?) kommer jag att stå inför 18 personer och visa hur man skriver och säger aaaaaaaaa. Det blir säkert otroligt lärorikt, fast … hur ska det nu gå med Lilla Julkalendern? Det är ju 1 december på torsdag! När ska luckorna skapas och tishorna skickas? (Hej Kråkan, du har ännu inte fått förra årets!) Hjääälp?!?!

Äsch, det finns ju massa timmar på nätterna. Det kommer att gå finfint!

11 kommentarer

Dagens raggningsrepliker

Dagens raggningsrepliker

Publicerat av Lotten Bergman den 31 augusti 2022 13:52

Igår var en spännande dag med

föreläsning om nyttan av svenska skrivregler för ett gäng universitetsstudenter (allt gick bra)
tågresa till Stockholm (allt gick bra)
fika med några vänner (allt gick bra)
rulla hatt-lattjolajban med en kompis (allt gick bra).

Men restauranghissen hade en synnerligen opedagogisk knapprad med siffror som var vågrätt placerade.

När allt går bra helt utan missöden har jag ju inget att berätta om, så jag var mycket besviken när jag satte mig på Centralen för att vänta på sista tåget hemåt till Sörmland. Jag hann på ungefär 15 sekunder fundera på om jag för er här och nu skulle berätta att

det av någon obegriplig anledning är helt accepterat att på högskole- och universitetsnivå resa sig upp och gå fem minuter innan föreläsningen är slut utan att förklara eller förvarna
tågresor som går bra är så ovanliga nuförtiden att flera av oss passagerare sökte upp ”konduktören” och tackade henne
mandel- och lemoncurdkakor faktiskt kan vara det ultimata bakverket
bartendrar fnissar uppfostrat när man säger ”en pava cava vill vi hava”.

Men efter dessa 15 korta sekunder blev jag approcherat av en man i 33-årsåldern.

– Väldigt fina byxor.
– Åh, tack. Second hand i Köpenhamn, 80 kronor!

Brallorna är jättevida och fladdriga, mörkblåa med stora, vita prickar – och de brukar väcka berättigad uppmärksamhet.

– Du är väldigt fin hela du.
– Vanu. Ehhhh …
– Jag menar det.
– Nu måste jag …
– Du kan stanna med mig i Stockholm.
– Nej det kan jag inte.
– Jo. Jag bjuder på allt.
– Nej. Nu får du ta och leta upp nån i din egen ålder.
– Har du Instagram?

”Nej, men jag har en blogg och på den kommer du att kunna läsa om dig själv imorrn” kunde jag ha sagt då.

– Nej, nu måste jag …
– Stanna! Snälla! Dina fina byxor …

Då gick jag resolut in på Pressbyrån och började fippla med de extremt dyra tepåsarna som erbjuds tesörplare. Mannen försvann, för att bara en liten stund senare komma tillbaka. Han tittade mig djupt i ögonen (alldeles för nära) och sa:

– Jag tänkte bara fråga. Är du intresserad av politik? Jag bjuder på en kaffe så kan vi prata om valet … hallå? Öh! Tjejen! Vänta! Ska du rösta?

Med raska steg rörde jag mig bort från den byx- och politikintresserade mannen. Och snubblade över fiffig reklam!

Nu funderar jag på om någon raggningsreplik i hela världen hade funkat på mig.

45 kommentarer

Snart är jag inte adjunkt längre

Snart är jag inte adjunkt längre

Publicerat av Lotten Bergman den 14 februari 2022 23:30

I augusti klev jag in på Mälardalens högskola för att vikariera som adjunkt i ett halvår. När jag om nio arbetsdagar kliver ut efter att oerhört noggrant ha lämnat tillbaka dator och passerkort, är det genom Mälardalens universitets dörrar.

Det har varit SÅ kul – se här vad jag får lära ut utan att någon protesterar.

Förvandlingen från högskola till universitet kom plötsligt och osynligt. Besparingskraven är desamma, studenterna likadana och lärarna identiska. Inte ens mejladresserna har ändrats än. Förmodligen händer nåt fint i framtiden, kanske

sätter nån upp sfinxer på taket
delas manchesterkavajer med armbågslappar ut till alla fast anställda
blir professorerna i sandaler fler
kommer det att krylla av forskare i vita labbrockar.

Hur som helst har jag börjat vänja mig lite vid det gamla vanliga egenföretagarlivet redan nu – det som försvann i ett slag i mars 2020. Vi håller lite hårdare i slantarna, skannar av föreläsarförmedlare, plutar med underläppen när vi inser att det kommer att bli tufft – och så gläds jag ofantligt åt att slippa gå upp i ottan och kunna jobba till efter midnatt. Men plötsligt är jag inte hemmablind som en bortapåjobbet-heltidsarbetare utan ser skavanker och förfall på hemmakontoret.

– Min djefla man! Duschrummet måste renoveras!
– Redan?
– Det installerades ju 1978! Vi måste ta banklån!
– Men funkar finf…
– Och vad ääääär det här för en disktrasa?
– Eh. Det är väl din mormors?

Ja, se på fan. Det är det. Mormor levde 1902–91 och virkade kanter på alla sina disktrasor och nu håller de inte ihop längre.

Men vad händer mer? Jo, äldsta sonen har färgat sitt långa, blonda hår blått så att han ser ut som världens sötaste mupp och så har jag fått tillbaka hälseneknastret av basketspelandet. Och söstra mi, Orangeluvan, hon har förvandlats till mordutredaren Agent Orange. Denna fascinerande persona dyker oförhappandes upp så fort vi befinner oss utomhus. För ”utomhus” är ju fullt av oupptäckta mordplatser!

(Vi har jättekul.)

Och hur har ni det?

Kuriosa:
Om disktrasor skrev jag ett kåseri för (gulp) 18 år sedan.

26 kommentarer

Nyordslistan 2021

Nyordslistan 2021

Publicerat av Lotten Bergman den 27 december 2021 15:15

Tänk, en gång i tiden skrev jag hela kåserier och noveller med ett enda mål: att klämma in alla nyordslisteord i ordmassan. Likadant gjorde jag med orden från högskoleprovet.

Det gick finfint. Men om jag idag – på den heliga nyordsdagen – hade försökt mig på detta, hade det blivit en oerhört krystad text om corona, matsvinn, digitala jävla möten, vaccinationer och miljömål.

Nyss pratade jag i radio om nyordslistan och upprepade då med emfas och en dåres envishet att nyordslistan inte är Svenska Akademiens ordlista och att den borde byta namn till något krångligare.

Men eftersom ni ju längtar efter en mikroutredning (väl), ska ni få några finurliga (och två bedrövliga) ord.

Såna ord som egentligen är jättegamla

gaslighta  – [gäslajta] manipulera en person genom att förneka fakta eller att sprida felaktig information i syftet att få personen att tvivla på sitt förstånd
anosmi –  frånvaro av luktsinne

Såna ord som är roliga

ljushare –  ljusprick som hjälper löpare att hålla en viss hastighet under ett lopp
maskne –  finnar och andra hudbesvär som orsakas av att bära munskydd eller visir
spökkök –  matställe där menyn från en känd restaurang erbjuds enbart för avhämtning eller utkörning
jukeboxbio  – biografvisning där publiken väljer både film och starttid
jobbonär  – person som fortsätter att arbeta efter att ha nått åldern för pension
domedagsskrollande –  överdriven konsumtion av medierapportering med negativ innebörd

Såna ord som är av corona- och covidrelaterade skäl uppfunna, men faktiskt ointressanta: så ointressanta att de inte ens föräras en egen punktlista

vaccinpass, postcovid, coronabubbla, coronahund, generation corona, genombrottsinfektion, hybridarbete, hybridmöte

Två ord som jag tycker illa om av alla skäl – som skapelse, som företeelse och som ljudbild

vaccinnationalism –  prioritering av vaccinering av egna medborgare trots att behovet kan vara större i andra länder
gangfluencer –  person som ingår i kriminellt nätverk och använder sociala medier för att visa upp sin livsstil

Gäng från förr – lika fåniga i sin sabotageiver då som nu. ”The Bowery Boys” (N.Y.) var aktiva bekämpare av katolicism och allt irländskt 1820–60, och förutom ligister även frivilliga brandmän som bar brandmanskläderna även när de inte jobbade.

Ett ord som jag kommer att inkorporera i det dagliga språket omedelbart är ”svinna” – alltså verbet av ”matsvinn”. Perfekt att uttala, stava och förklara och propagera för. Så här:

– Sluta svinna; lukta på möglet innan du slänger gamm-brödet!

Här skulle jag lägga upp en bild på mögligt bröd, men det blev så vansinnigt äckligt att jag valde min brända foccacia istället.

Fotnot
Här finns hela listan som nätsida och som pdf.

18 kommentarer

Redan december?

Redan december?

Publicerat av Lotten Bergman den 28 november 2021 11:32

December, huh? Va? säger ni.

Nä, inte riktigt än. Men nästan.

På onsdag smäller det, för då går vi in i mörkret. Ni vet ju hur det är när

glöggen flödar
täckjackornas statiska elektricitet slår blixtar i håret
halkan halkar
glöggen flödar
corona muterar igen och igen
broddarna gör hål i parketten
glöggen flödar.

I november var det däremot lattjo med …

Upplyftande: många, många företag har insett nyttan av bindestreck!

Under en Köpenhamnsresa visade det sig att 80- och 90-talens mode är poppis igen.

Basketbollen visade sig ha samma formspråk som ett vildsvin

Ett jättejättejättetåg kom lastat med timmer!

I Lund var parkeringsappsdjungelns informationsteknik precis lika förbryllande som på andra ställen.

I en gammal källare i Skåne fann jag dessa imponerande installationer.

Plötsligt dök en för mig helt okänd Carl Larsson-tavla upp!

Vi spelade match för första gången på jag vet inte hur länge. Skorna gnisslade, bollen studsade, inga skadade sig – och så vann vi!

Men allt var inte en novemberdans på rosor. Vissa saker kommer jag aldrig att vänja mig vid. Det handlar inte om leverpaté eller obekväma skor samt snöblandat regn. Nej. Det var något helt annat – och yrkesrelaterat.

Jag höll tretimmarsföreläsningar via Teams under två eftermiddagar. Döden, döden, döden. DÖDEN.

Så vad händer i december förutom allt som är mörkt, trist och glöggfryntligt kladdhysteriskt? Jo, det blir ju Julkalender.

[publikens jubel]

Jag återkommer med mer info om eventuella förändringar i programmet, men ni som undrar kan kolla på förra årets programförklaring. Tischorna kommer som vanligt inte att levereras förrän det har gått ett bra tag, gissningarna kommer att vara galet spretiga och alla kommer vi att glömma eventuella Teamsmöten och andra oförrätter!

27 kommentarer

Nya tider, nya regler …?

Nya tider, nya regler …?

Publicerat av Lotten Bergman den 16 november 2021 23:30

När jag håller mina roliga föreläsningar om informationsteknik och skrift kontra tal och allt annat som har med kommunikation att göra, brukar jag betona nyttan av regler.

”Självklart”, tänker åhörarna, ”kom med fler plattityder va” och så ser de lite aviga ut. Karln längst fram till vänster lägger armarna i kors, beredd att ta till orda. (Nej, det är inte fördomar. Det är precis så här det är.)

Men så drar jag jämförelsen med trafikregler. Hur alla borde följa dem för allas bästa, men att alla ju inte gör det. Barn verkar inte veta att man cyklar på höger sida och går på vänster om vägen saknar trottoar – eller ens vad en trottoar är till för.

”Trafiklekskola med polisman Leif Ekström, i uniform. Barnen får lära sig om trafikregler, trafikskyltar, övergångsställen och trafikljus.” (Källa.)

Jag fortsätter med exempel på andra regler. Karln längst fram till vänster skakar på huvudet när jag betonar att det ju faktiskt är jättefiffigt att använda blinkern i rondeller. Fast just då hakar alla upp sig eftersom jag säger körriktningsvisare ibland, och till och med drar till med blinkrar i plural.

Och vips, är vi inne på skrivregler och den normerande SAOL!

– Regler oljar maskineriet, säger jag, men för att det ska funka måste alla

känna till dem
följa dem
förstå konsekvenserna när regler bryts.

Men häromdagen fick jag lära mig nåt nytt: skolgårdens fotbollstjafs har nått sådan höjder att lärarna och rektorerna har bytt ut reglerna.

Skolgårdsfotboll 1941. (Urpsrungligen NK-reklam för kläder.)

Jag googlade detta för mig okända problem och fann att det till och med finns examensarbeten som handlar om detta fenomen. Alla skolor har noggrant formulerade fotbolls-ordningsregler; exempelvis får barnen på inga villkor själva dela lag. I en skola har man bestämt att de nya fotbollsreglerna inbegriper att

man får ta bollen med händerna
inkasten är eliminerade: inga linjer gäller.

Bollen är alltså aldrig ute och man får både sparka bollen och ta upp den med händerna.

”Utom händer” är ju själva grejen! Denna nya inställning till regler är för mig så obegripligt frustrerande med tanke på att jag ju gillar regler, men även för att barnen ju behöver dem. Vi behöver dem.

Okej. Kanske jag istället för att vara så himla negativ ska fokusera på vad barnen faktiskt skulle kunna få hålla på med på skolgården? Förutom att få lira denna handfotboll som beskrivs ovan, kanske de ska skonas från eventuella erfarenheter genom att på skolgården

bara gå myrsteg
endast uttala ord med blott konsonanter
på inga villkor ha kläder med fickor.

Ja, där har vi något: faran med fickor! Förbjud dem! [؟]

(Karln längst fram till vänster skrockar förmodligen nu. Han har trots allt humor.)

32 kommentarer

Höstsvammel!

Höstsvammel!

Publicerat av Lotten Bergman den 10 september 2021 21:05

– Gomorron Lotten Bergman, hur känns det?
– Jodå, fötterna upp och huvudet ner – som vanligt asså.
– Är det månne en liten mörk skugga jag anar där strax under de nedre ögonfransarna?
– Ja, i så fall beror det nog på att mina ögonfransar är så vackra, långa och tjocka.
– Hm. Så du är inte trött?
– TRÖTT? Ha! Vem fan hinner vara trött these days?

(Komna så här långt så förstår ni att jag ju bara hittar på. Det är ju ingen som intervjuar mig. Och jag är förstås så trött att jag inte ens vet om det är torsdag eller måndag. Oj, det är visst fredag.)

– Så … det här med att jobbar som adjunkt på 60 % känns lite slitigt?
– Pftt, nä, ja, jo. Alltså. Jag har ingen överblick. All planering finns i små digitala moduler som påminner om hårsnoddar i ett minfält. Jag ser inte skogen för alla knän, säger dunkla tankar och tänker dunka på träningen samtidigt som de lärde hoppar twist.
– Och korven den har två?
– Nej korven heter professor Kalkyl.

Ja, ni ser ju: det är ingen ordning på allting och jag gör fel hela tiden. I morse låste jag fast cykeln som stod bredvid min i det feldesignade cykelstället som jag nämnde häromdagen.

Röd pil pekar mot min cykel. Gul pil pekar mot nån annans cykel – med mitt lås.

Men spik i foten! Suffragetterna och gruvarbetarna i England hade det värre för drygt hundra år sedan! Och år 536 hade nästan alla i hela världen det värre än jag pga. konstigt väder. För att inte tala om fotbolls-VM 1990, när vi åkte ut efter tre raka förluster i gruppspelet.

Nä, nu får jag rycka upp hakan och sluta storma i ett vattenpass. Det är de små detaljerna i livet som man måste se som uppiggande energikickar!

Då kan man glädjas åt det absurda faktum att vi igår i skafferiet hittade en sesamolja som gick ut 1999.

Och si, så spännande de designar bilarna i Eskilstuna numera.

Och apropå trött: kolla vad granbarkborren har fått jobba för att ta kål på alla Sveriges gamla granar.

Imorrn lördag är jag ledig, och då ska jag bara flänga runt på matcher, auktioner, i skogar, i min egen källare och slutligen röra ihop världens bästa köttfärssås. På måndag är det jobbdags igen – i den här miljön som om två veckor kommer att vara knökfull med studenter och lärare som har suttit hemma sedan mars 2020.

Allt är designat, arrangerat och välordnat samt tyyyst. (För ingen är där.) Nyss kom en av mina kolleger längst ner vid pilen och rättade till det vita bordet som inte stod riktigt rätt i förhållande till sofforna intill.

Såja. Nu har jag tjatat så himla mycket om tröttman att till och med jag är less på mig själv. Låtom oss alla höja en skål med sallad och hylla med hattar och se hösten an med tillförsikt!

Hösthattarna enligt SvD 1905. ”Modets skapare vaka med svartsjuk omsorg …” Källa.

29 kommentarer

Är ni trötta?

Är ni trötta?

Publicerat av Lotten Bergman den 30 augusti 2021 23:38

Jag är så trött!

Är det månne coronatröttma? Eller har jag helt enkelt bara vant av mig vad gäller normalt leverne att det blir för mycket med jobb, samvaro, kalas, småresor, basketträningar, artikelredigeringar, undervisning, promenader och matlagning?

Hur mår ni? Vill ni också dra nåt gammalt över er och bara stirra in i ett akvarium? Eller vill ni fara som en tätting mellan punkterna ovan?

Fast jag är i alla fall propert klädd när jag gör allt huller om buller och åker till adjunktjobbet och har mig: kolla på finbrallorna som har blommor på högerbenet!

I all välmening och med ett leende sa min norrbottniska farmor när folk berättade om spik i foten, yxa i vaden och flimmer i hjärttrakten:

– Men känn’ int’ efter.

Så nu går jag på den linjen, och vet därför att berätta att GÄÄÄÄÄÄÄÄSP jag har lyckats plocka en delikatess i skogen vår. Den (inte skogen) heter svart GÄÄÄÄÄÄÄÄSP trumpetnånting och ZZZZZZ.

Härmed meddelas: vi litar på svampexpertisen och kommer att (gulp) äta dessa.

Men nu blev jag plötsligt lite pigg igen! Kolla vad jag fick se in action när mitt passerkort inte funkade och passerkortspersonalen på passerkortsavdelningen inte kunde lösa problemet utan blev tvungna att skriva ut ett nytt passerkort!

En passerkortsprinter! Man bara klickar ”print” på datorn bredvid mitt namn, så tuggar maskinen fram ett kort!

När kortet var färdigt, upptäckte vi att det gamla kortet funkade om en viss ruta i datorn klickades i, så där gick (tydligen) 110 kr till spillo.

– Kostar det 110 kr att skriva ut ETT kort?
– Yup. Så. Nu funkar ditt gamla, så vi klipper ditt nya.
– Vad var det som var fel?
– Du hade fått fel kod iklickad: ditt kort var ett larmkort som bara viktiga personer har.
– Åh … tack …? Vem …?
– Om bovar kommer och vill in i högskolan och under pistolhot tvingar dig att trycka koden, kan de som har ett larmkort trycka en viss kod så att larmet går i hela byggnaden.
– Men jag som inte är viktig?
– Nä, du blir nog skjuten.

Det är förstås bara att acceptera sitt livsöde – men kanske i alla fall sträva lite efter att bli en viktig person. Kanske en som designar bättre cykelställ än dessa?

Dagens i-landsproblem eller bara ett litet irritationsmoment.

Kolla på cykelstället. Man kan inte låsa fast cykeln med bygellåset – bovarna (förmodligen samma bovar som tvingar mig att trycka in koden) kan bara tråckla loss cykeln och hiva upp den på ett lastbilsflak. Vabaha? Det är väl inge bra?

Jahaja. Här sitter jag mitt i natten och är hur pigg som helst. Om man skulle ta och dansa lite hambo eller nåt? Dammsuga källaren? Putsa silver? Rensa den förnicklade svampen? Gäsp. Eller kanske … zzzzzzz …

20 kommentarer

Adjunkt Bergman is back!

Adjunkt Bergman is back!

Publicerat av Lotten Bergman den 24 augusti 2021 22:33

Corona slog som bekant undan benen för mina älskade skrivregelsföreläsningar i mars 2020, men då fick jag hösten 2020 ett finfint halvårsvikariat på MDH (Mälardalens högskola, som i januari av outgrundlig anledning blir universitet) och hade så kul, så kul.

Och nu kör vi en repris! I sex månader ska jag planera undervisning, hitta på massa uppgifter, rätta tentor och ha kaffepaus!

Här springer jag omkring i tomma lokaler tills de små studenterna släpps in om en månad.

Men … egentligen vill jag bara ha sommarlov. Det går förstås inte för sig att som vuxen vända på dygnet, dricka vin till alla måltider, gå på långa skogspromenader, sova middag utomhus och plötsligt åka iväg på en roadtrip med bilen som håller på att tappa avgasröret. Men det är faktiskt vad jag vill!

(Säger jag trotsigt med plutande underläpp.)

Nåväl, adjunkt Bergman har börjat i stor stil genom att planera helgaktiviteter så att det stänker om det. Lör- och söndagar i augusti–september är fyllda av

kräftskiva
grannkalas
kusinparty
arbetsläger i Horndal
Lund Comedy Festival
basketprotokollkurs
svampplockningsbonanza i Dalarna
tjolahopp med basketlaget.

Men … egentligen vill jag bara ligga hemma i soffan och kolla på film. Det kaaaan man ju bara inte göra nu, nu när vi som är vaccinerade börjar umgås nästan normalt – vi måååste ju ses! Svinga en bägare och svänga våra lurviga! Klämma ihop oss i små bilar och åka på äventyr! Sörpla soppa i en igloo! Men är det det jag vill?

(The Return of the plutande underläppen.)

Gnissel och gnööööl, sa vårtbitaren där han satt på en bräda.

Tssst. Jag bara gnisslar, gnölar och gnäller! Välkommen hösten och alla röda kinder samt frusna händer! Det blir nog bra det här …

34 kommentarer

Brinner det?

Publicerat av Lotten Bergman den 20 juni 2021 16:36

Nä, det händer inte så mycket här när det inte är EM-fotbollsmatch. Jag redigerar en bok om vitaminer, lagar mat, promenerar med bollen i famnen, klappar får, svär åt myggorna och spanar på blommor och hus.

Allt som är lite, lite annorlunda är positivt.

Idag under promenaden såg vi ett hus som var rött nyss (för tio år sedan), men som nu var gult!
I morse fick jag vatten i örat, och det skvalpar därinne fortfarande.
Hettan utomhus avbröts av ett plötsligt, kort, otroligt överraskande regnväder som ångade bort på tio minuter.
Jag hittade en kall öl i kylen! Kan inte ha hänt sedan det där huset ovan var rött, tror jag.

Därför är det roligt att få era rapporter i kommentatorsbåset om tokiga grannar, nytillverkad konst, fågelbon och vilka kändisar som går med rollator och inte. Men idag blev det livat värre här i krokarna. Plötsligt lät det som jordbävning på gatan utanför vårt hus – gatan som leder ner till Tjugosjuåringens och spanjorens hus. Lo and behold!

TRE STORA BRANDBILAR DUNDRADE FRAM!

I vanliga fall är det för mig bara fruktansvärt hyenalikt spännande med brandbilar. Jag sitter stilla och uppför mig väl. Fast den här gången blev jag livrädd. Bilarna tutade inte, så de hade inte bråttom. Men ändå, liksom. Ungdomarna var inte hemma, så jag kastade mig på cykeln för att kolla läget – kanske skulle jag behöva bryta mig in i ett brinnande hus för att rädda ett par skor, några sladdar och en t-shirt?

Så här såg det ut! Oh dear, oh dear!

Pil på huset, fyrkant runt en av de stora brandbilarna. Hjälp!

Framme vid huset sa jag förlåt och ursäkta och konverserade fyra brandmän som tydligen hade åkt i tre bilar. (Fast nu kom jag på att det kanske finns fler bakom krönet där borta …)

Det brann inte alls, tack och lov. Brandmännen var bara ute och rekade och kollade brandposter – som det heter fastän de ser ut som brunnar och jag i mitt huvud tror att de ser ut som i Kalle Anka och amerikanska filmer.

Den här snygga fotograferade jag i Belgien. Urläcker ju.

– Vattentrycket var dåligt. Ujuj. Det här ser inte bra ut. Nej, titta här på kartan.

Efter en stund visade det sig att det dåliga trycket inte alls var dåligt för att … nånting … och det var därför dags att posera för mig eftersom man ju måste ta bild på brandmän när man får en chans.

– Ska vi göra nåt speciellt? sa en.
– Ska vi dra in magen? sa annan.
– Jag kan spänna en muskel! sa en tredje.

Det var det. Nån som vill veta nåt om nån vitamin?

15 kommentarer