Trasor (publ. i Hemmets Veckotidning 2004-06-01)

Jag köper alltid blåa disktrasor för att de ska gå bra ihop med mitt blåa kakel och förundras i affären över att det finns gula disktrasor. Hur många har idag gult kakel? tänker jag … och är hur dum som helst.

För det första: många har faktiskt gult kakel.
För det andra: trasorna ska inte matcha kaklet!
För det tredje: man ska ha tre olikfärgade trasor för tre olika syften. Förstås!

– Gul trasa är för torkning av matbordet, grön trasa är för torkning av diskbänk, blå trasa är för torkning av eventuellt spill på golvet – även om det ju inte är så ofta man spiller på golvet!

Den som undervisar mig på detta sätt är en vän till familjen, en vän som jag trodde var mig jämlik vad gäller både ålder och livssyn. Hon håller pedagogiskt upp de olika trasorna framför mig. De är – precis som ägarinnan – hygieniska, luftigt fräscha och diskret parfymerade.

– På samma sätt är det med diskhanddukarna! Glashandduk, porslinshandduk, grythandduk och handhandduk när man torkar disk eller torkar händerna efter handtvätt, säger min vän och håller upp olika handdukar. Med pressveck.

Då tänker jag på min generations förfall. Eller om det kanske bara är mitt förfall. Jag har en disktrasa. Den matchar visserligen kaklet, men är ack så äcklig redan på tredje dagen. Hemma hos mig torkas nämligen ALLT med denna enda, och inte sköljer jag den i kallt vatten som jag borde, nej. Istället dränker jag den i varmvatten som får alla bakterier att fyllas av vårkänslor och hålla orgier i trasans trådtrassel.

Jag har fyrahundrafjorton diskhanddukar med broderat monogram som jag köpt på auktion. Men jag skurar lika gärna golvet med dem som använder dem som grytlappar (som ju har brunnit upp). Jag torkar smutsiga barnmunnar med precis vad som helst och jag spiller på golvet hela tiden. Jag spiller VERKLIGEN på golvet. En gång hade vi en trevlig trasmatta längs med diskbänken. Den fungerade som en silduk, fast särskilt trevlig var den inte efter en vecka. Då drabbades den av klåda och tarmvred och gick ut av sig själv. Eller om det var mattans datummärkning som gick ut. Den var i alla fall bäst före ankomsten till oss, och har inte setts till sedan den försvann.

– Men … vad menar du, spiller du inte på golvet? säger jag försiktigt till min vän.
– Man spiller inte om man är koncentrerad, svarar den prudentliga vännen.

Och så leeeer hon mot mig med huvudet på sned. Så kan man väl inte göra; man kan väl inte påstå att jag är okoncentrerad! Man kan inte kritisera min koncentrationsförmåga! Jag är ju Quinnan Med Tusen Järn i Elden!

– Ja, det har du rätt i – jag är ju rätt okoncentrerad, säger min mun plötsligt.
– Men så har du ju fem barn också, säger min vän, som återigen uttrycker sig så förlåtande som en vän ska.
– Och så har jag ju så ont om pengar, så jag har inte riktigt råd att köpa så många disktrasor, försöker jag resonera – och är helt ute och cyklar igen.
– Men om du alltid har lock på kastrullen och inte häller bort det varma diskvattnet och badvattnet förrän det kallnat så sparar du massa energi och då är en eller annan slant sparad. Många bäckar små! säger min så kallade vän och lägger huvudet så där förskräckligt irriterande på sned igen.

Jag biter mig nu hårt i tungan. Tyvärr är jag inte beredd på det eftersom det helt och fullt är ett misstag som effektivt hindrar mig från att på plats och ställe skälla ut min förnumstiga vän.

– Ajjj! Pungan! La heeet bej i pungan!
– Oj, ta en isbit! säger min vän och öppnar snabbt min oavfrostade frys.
– Kack, säger jag och suger på isbiten.
– Men du ska i alla fall ha beröm för att du har fyllt frysen med rester och köpt köttfärs i storpack! säger vännen trösterikt till mig och nickar åt frysen.
– Mhm. Mhm. Maa, svarar jag.

Inte talar jag om att det är tomma lådor som ligger i frysen för att de inte får plats i skåpen! Inte heller att det stora röda inte är köttfärs utan en kofta som har fått tuggummi på hela sig. Någon stolthet har man väl.

©Lotten Bergman 2004