I augusti klev jag in på Mälardalens högskola för att vikariera som adjunkt i ett halvår. När jag om nio arbetsdagar kliver ut efter att oerhört noggrant ha lämnat tillbaka dator och passerkort, är det genom Mälardalens universitets dörrar.
Förvandlingen från högskola till universitet kom plötsligt och osynligt. Besparingskraven är desamma, studenterna likadana och lärarna identiska. Inte ens mejladresserna har ändrats än. Förmodligen händer nåt fint i framtiden, kanske
- sätter nån upp sfinxer på taket
- delas manchesterkavajer med armbågslappar ut till alla fast anställda
- blir professorerna i sandaler fler
- kommer det att krylla av forskare i vita labbrockar.
Hur som helst har jag börjat vänja mig lite vid det gamla vanliga egenföretagarlivet redan nu – det som försvann i ett slag i mars 2020. Vi håller lite hårdare i slantarna, skannar av föreläsarförmedlare, plutar med underläppen när vi inser att det kommer att bli tufft – och så gläds jag ofantligt åt att slippa gå upp i ottan och kunna jobba till efter midnatt. Men plötsligt är jag inte hemmablind som en bortapåjobbet-heltidsarbetare utan ser skavanker och förfall på hemmakontoret.
– Min djefla man! Duschrummet måste renoveras!
– Redan?
– Det installerades ju 1978! Vi måste ta banklån!
– Men funkar finf…
– Och vad ääääär det här för en disktrasa?
– Eh. Det är väl din mormors?
Ja, se på fan. Det är det. Mormor levde 1902–91 och virkade kanter på alla sina disktrasor och nu håller de inte ihop längre.
Men vad händer mer? Jo, äldsta sonen har färgat sitt långa, blonda hår blått så att han ser ut som världens sötaste mupp och så har jag fått tillbaka hälseneknastret av basketspelandet. Och söstra mi, Orangeluvan, hon har förvandlats till mordutredaren Agent Orange. Denna fascinerande persona dyker oförhappandes upp så fort vi befinner oss utomhus. För ”utomhus” är ju fullt av oupptäckta mordplatser!
(Vi har jättekul.)
Och hur har ni det?
Kuriosa:
Om disktrasor skrev jag ett kåseri för (gulp) 18 år sedan.
Jag har en massa disktrasor som ser ut sådär. De fungerar utmärkt. D v s groomen föredrar w*tt*xtrasor för de suger bättre. Och det kan han ju ha rätt i, men det är något med konsistensen hos dem som jag inte gillar.
Den där muppen skulle man ju vilja se en bild på.
Brid! Tänk dig en blandning mellan en mupp och allas vår Plupp! Så ser den snart 30-årige unge mannen ut!
Hur många dussin ska jag virka åt dig och ska di vara med blå, grön eller röd kant?
Åh, Hyttfogden!
[otroligt lycklig från hjärtat kommande djup suck]
Jag tar gärna emot blåkantade för att de påminner om mormor, som dock var en inte alls särskilt snäll människa. Å andra sidan … om de har röd kant är de ju för all evighet amen förknippade med dig, Hyttis!
Röd eller grön! Och en eller två räcker gott!
/en mycket lycklig Lotten som runt 2007 fick virkade trasor från en gammal tant i USA (93 år!), som hade läst kåseriet som jag länkade till ovan, och då tänkt att männschan (jag dårå) ju behövde trasor
Jag har aldrig känt mig så här snygg förr! Fullständigt utanför min comfort zone och jag kunde knappt sova natten före frisörbesöket… som för övrigt kostade lika mycket som summan av alla mina frisörbesök 2014-2021.
Hihi, lilla Plupp!
Tänk att vi fick ett tema via färgen blå: den förstföddes frisyr plus disktrasornas virkade kant!
Stiligt!
Jag fick en blå strimma i håret en gång av vad som kallades brun henna. Det var rätt snyggt. Men groomen tål inte att krama mig om jag hennar håret så det kommer inte att upprepas.
Dottern färgade sitt stora blonda hår knall-cerise när hon gick i högstadiet och tyvärr har jag ingen bild på det. Ungefär samtidigt talade hon in det meddelande som hon fortfarande har på sin telefonsvarare: ”Tjena! Du har kommit till Sirpas mobil. Jag kan inte snacka nu så snacka du!” Sagt med den självsäkerhet som hör ihop med ett hårsvall i cerise.
Och så en rest från förra båset:
Tack Magganini! Jag har undrat och det blev akut när jag härom dagen köpte bananer. Bara en fågelägare kan förstå varför man äter mitten av en banan till frukost varje dag.
Fia gnager på alla champagnekorkar vare sig de är av äkta eller oäkta ursprung. Hon tycker också mycket om valnötter.
Ack, varför finns det inte kåserier längre? Uppväxt på Bang och Jolo, som jag är, förväntar jag mig ett stycke livsvisdom och humor till frukost, när jag öppnar min tidning. Något som kastar nytt ljus över det invanda, något som perspektiviserar mina tillkortakommanden, eller lyfter upp en eller annan fördom till beskådande. Som Lottens disktrasekåseri, till exempel. Jag är nog inte vida känd för prudentlighet, men det där med olika handdukar är djupt rotat: helvita linnehanddukar till glas, rödrutiga till övrig disk, säckvävshanddukar till grytor och stekpannor (fast där drog jag till litegrann – säckvävshanddukarna är icke mer, så nu får det bli hushållspapper). Om, alltså OM, jag skulle torka disk. Nu tar diskmaskinen hand om det, för det mesta.
Jag tänker mig att du står på taket av MDU-byggnaden och tittar ut över världen på det här viset:
Jomen preciiiis så är det ju, DDM! (Bilden längst upp utan bildtext tog jag från taket på MDU när en stackars hantverkare kom och låste upp de annars hermetiskt tillslutna utgångarna. Vi var tre adjunkter som omedelbart sprang ut som kalvar på grönbete. Hantverkaren protesterade lite lamt och bad oss att inte trilla ner.)
Nånstans har jag en sån där virkad disktrasa som jag fick av en kompis för länge sen. Den har alla möjliga färger och är randig på hela sig.
Min dotter färgade också sin blonda kalufs väldigt cerise, det var lagom till utgången av gymnasiet. Men det var bara luggen och så att säga uppepå. Den undre avdelningen var svart. Och så var det ihopvirkat till dreadlocks, utom luggen dårå. Till examensklänning valde hon att ha vita jeans och så en stor skjorta som hon hade knyckt av mig och använde till målarskjorta. Den var också mångfärgad, minst sagt.
Oj, va’ längesen det var…
Hoppsan! Det var då inget ängsligt över den hårfärgen.
Hela släkten går numera omkring i hårfärgningsdrömmar!
(Men ingen vill tatuera sig.)
Fotbollsstjärnor har insett att fräcka frillor behövs för att bygga personligt varumärke. Borde det inte vara samma sak för Zoom-föreläsare – något som gör att det SYNS vem som är kursledare? Eller som Henrik IV sa: ”Ralliez -vous à mon panache blanc!” ’Slut upp kring min vita hjälmbuske!’
Har också en avkomma som färgar håret i blått eller cerise ibland. Den andra han har en lika lång fläta som sin mor och ett större skägg än sin far.
Wettex är bästa sortens trasa.
När Mitthögskolan fick samma status, dvs blev mittuniversitet, var jag och sjöng på invigningen. Körsång, that is. Ulrika Bodén och en annan kvinna kulade istället.
Sen flyttade de ifrån Härnösand, det så kallade universitetet alltså.
Enligt vår familj har de knappt ens nått upp till nivån högskola. (Burit sig så klantigt åt så man blir trött.)
Jag hittade den där disktrasan jag nämnde. Den var inte fullt så färgglad som jag mindes den, det var bara sex färger varav en var grå, som det var mest av. Och inte var den virkad heller, utan stickad. Jaja, jag ska prova att använda den ett tag i alla fall.
Bästa sortens trasa är annars utan tvekan en orangeaktig sort som påminner lite om sämskskinn. Vi hittar dem bara på knallemarknader ibland, och när vi gör det inhandlar vi en försvarlig bunt. De är stora, så man klipper itu dem på mitten, och så kan man köra dem många gånger i tvättmaskinen. Då hoppas man att man har så man klarar sig tills nästa gång man råkar springa på dem, ofta hos en sån där demonstrationsknalle som står och ropar om sin fantastiska produkt.
Jag har aldrig, säger ALDRIG, varit på en knallemarknad så norrbottning jag är. Den där lite orangeaktiga har jag däremot sett hos kamrater och släktingar och tänkt ”jaså, orange” utan att reflektera närmare över det.
Nu är jag lite inne på att klippa en rufsig page med blåa och röda slingor och sedan bryta lite på franska när jag föreläser. Succé, väl?
Men Lotten, stackars liten, fick du inte ens gå på marknad när du var barn? Det tyckte vi ju var jätteroligt, att springa runt bland krimskrams, korvar, godis och folk. Och ett livsfarligt kringresande tivoli. Sedan jag blev vuxen har entusiasmen svalnat, men jag har varit tvungen att passera de årliga vår- och höstmarknaderna på hemorten på min väg hem från jobbet. Några gånger har jag till och med stått där själv och sålt lotter för hambollsföreningas räkning…
Det är ju marknader överallt både i små och stora orter, de är ju nästan svåra att undvika. Men allt för sällan deltar den där disktrasnasarn.
Om jag nuförtiden avsiktligt besöker en marknad är det någon med mer hantverkskaraktär, eller med lokalproducerad mat och sånt. Det är ju kul ju.
Och ja, succén är givetvis given.
Fick under första delen av C19-perioden för mig att sticka några disktrasor av restgarner. Visade sig att garnlagret inte hade tillräckligt av den rätta sorten så fick ju köpa in lite. *suck* Och jag som tänkte bli av med lite lager. Nåja, blev kanske sex stycken och de tål ju att tvättas 60 i m askin så jag klagar inte. Däremot klagar jag gärna på de w*t*x-liknande sorterna som går att köpas här. Blir äckliga för fort. Och att köpa ’riktiga’ på IKEA blir för dyrt. Så jag stickar, eller virkr, gärna några till när det kommer behövas.
De oranga som nämnts ovan finns här men blir sådär efter bara några få tvättar.
Och microfibertrasor som är så populärt nu gillar jag inte pga känslan på händerna.
Tatuerar mig gärna men än så länge har jag inte bestämt vad jag vill ha så det dröjer nog några år till.
Annars har vi det som det ofta är när man kommer hem från semester – tvätt och bestämma vad vi skall göra med alla broshyrer och kartor samt kvitton vi samlat på oss.
Är det någon som kommer ihåg en tvättsvamp som såldes av gatuförsäljare och på marknader på 70-talet? Den var ovanligt kompakt för att vara en tvättsvamp men hade en otroooolig sugförmåga. Jag tror den kallades ”Den törstige svensken” eller något sådant.
Men Niklas, nu hittar du väl på ändå? ”Den törstige svensken” …
Kan den hetat ”En törstig svensk”?
Det brukade stå en försäljare på Sergelgången nära Hötorget. En sådan där snabbpratare som kunde sälja sand i Sahara.
”En törstig svensk” är beskrivningen av ALLA som jag möte ute på lokal denna kväll. Jädrar vilket röj! Till och med polisen (två snälla, lugna och roliga) kom in och sa ”Ohoj, här har ni kul” innan de gick vidare till nästa lokus på pubgatan.
”Torstig var hon och uttorstig är jag;
Vi äro torstiga alla.”